Notiser

Baltutlämningen och dess juridiska sida
Inledning
För 75 år sedan, den 25 januari 1946, inträffade vad som betecknats som en skamfläck i svensk utrikespolitik och diplomatisk historia. Beslutet om utlämning av baltiska flyktingar till Sovjetunionen var förhastat. Såväl samlingsregeringen som den följande socialdemokratiska regeringen hade tid och möjlighet att återkomma med ett konstaterande att folkrättslig åtskillnad behövde göras mellan de olika nationaliteter som begärts utlämnade. Man förbisåg ett juridiskt tolkningsutrymme som den sovjetiska framställningen öppnade för.
    Baltutlämningen har tidigare behandlas i denna tidskrift av diplomaten jur.dr Rolf H. Lindholm.1 Följande text har ett annat fokus. Den är mindre detaljerad i sin bakgrundsbeskrivning men lyfter fram de politiska aktörernas juridiska argument i regeringskretsen, riksdagen och utrikesnämnden, i synnerhet vad gäller den folkrättsliga problematiken.

Utlämningsbeslutet i juni 1945
I maj 1945 avslutades det andra världskriget genom ett antal stillestånds- och kapitulationsavtal på olika fronter, bland annat i Reims den 7 maj och i Berlin den 8 maj. De allierade hade kommit överens om att tysk militär på flykt skulle återsändas till den front de lämnat för att omhändertas av respektive ockupationsmakt. Den svenska samlingsregeringen, som godtog det allierade beslutet, mottog den 2 juni 1945 en begäran från Sovjetunionen om utlämning av flyktingar från tyska krigsmakten. Det rörde sig om cirka 2 700 tyska och österrikiska krigsdeltagare men också om soldater från andra stater som tvångsrekryterats (eller frivilligt anslutit sig) till Wehrmacht. Den svenska regeringen svarade positivt på den sovjetiska begäran genom en not den 15 juni. Den 31 juli ersattes samlingsregeringen av en rent socialdemokratisk regering. Per Albin Hansson fortsatte som statsminister och Östen Undén efterträdde diplomaten Christian Günther som utrikesminister.
    Utlämningsbeslutet beträffande de drygt 2 000 tyska och 150 österrikiska soldaterna var inte kontroversiellt, men i mitten av november 1945 stod det klart att bland dem som skulle utlämnas ingick även cirka 150 balter, de flesta från Lettland, men även några från Estland och Litauen. Dessa balter befann sig nu i en utsatt situation. Deras hemländer hade, efter två decennier av självständighet, annekterats av Sovjetunionen 1940, ockuperats av Nazityskland 1941 och genom krigsslutet återigen införlivats med Sovjetunionen. Som färska sovjetiska medborgare och som flyktingar i tysk uniform kunde de betraktas som landsförrädare i Sovjetunionen. De riskerade därmed en negativ särbehandling jämfört med de tyska soldaterna, vars status som f.d. fientliga kombattanter var internationellt reglerad. Krigets lagar innehöll ett detalj-

1 Rolf H. Lindholm, Baltutlämningen och folkrätten, SvJT 1992 s. 449 ff. Tidigare hade Curt Ekholm kommit ut med den statsvetenskapliga avhandlingen Balt- och tyskutlämningen 1945–1946, 1–2 (Uppsala 1984) och författaren Per Olov Enquist med sin dokumentära roman Legionärerna (Stockholm 1968). I det följande kommer också att hänvisas till Osvald Freivalds kommenterade dokumentsamling De internerade balternas tragedi i Sverige år 1945–1946 (Stockholm 1968), den senare utgiven av Lettiska föreningen Daugavas Vanagi.

erat humanitärt skydd för krigsfångar, enligt 1929 års Genèvekonvention härom, och den svenska regeringen förutsatte att detta skydd skulle fungera generellt, inte enbart i förhållande till tyska och österrikiska fångar. Men här fanns det olika uppfattningar i riksdagen och, som det skulle visa sig, även i den socialdemokratiska regeringen.
    En stark folkopinion i Sverige krävde att balterna skulle få stanna. Ett viktigt argument var att de juridiskt skulle betraktas som politiska flyktingar som av humanitära skäl inte borde utlämnas till sovjetstatens rättslöshet och förtryck. Regeringen var ursprungligen enig i uppfattningen att den utfästelse som gjorts genom noten av den 15 juni måste stå fast. Den borgerliga oppositionen var kritisk, medan kommunistpartiet stödde utlämningen och betraktade balterna som fascistiska medlöpare och krigsförbrytare. När detta hävdades av kommunisten S. E. Persson i en riksdagsdebatt i oktober svarade utrikesminister Undén att den baltiska flyktingproblematiken visserligen var en svår fråga, men ”herr Persson i Stockholm gjorde den mycket enkel för sig genom att med ett litet trolleri förvandla flertalet av dessa flyktingar först till fascister och sedan med ett nytt konstgrepp till krigsförbrytare”.2 Undén konstaterade att både USA och Storbritannien inom sina ockupationszoner haft baltiska flyktingar, som man inte utan dessas samtycke velat återsända till Baltikum. Man skulle tro att utrikesministern, mot bakgrund av detta uttalande, härnäst skulle motsätta sig en utlämning, men så blev inte fallet.3

Interpellationsdebatten i november 1945
En debatt i riksdagen ägde rum den 23 november, dagen efter att det meddelats att de 167 balter det nu rörde sig om inlett en hungerstrejk i lägret i Ränneslätt utanför Eksjö. Statsministern och utrikesministern svarade i första respektive andra kammaren på interpellationer av professorn Åke Holmbäck, folkpartiet, och docenten Elis Håstad, högerpartiet.4 Statsministern läste upp en regeringsförklaring om frågans bakgrund. Deklarationen var skriven av Östen Undén.5 Per Albin Hansson redovisade att den sovjetiska noten av den 2 juni hemställt om utlämnande av tysk personal, liksom personal ”under tysk kontroll”, som anlänt till Sverige efter (min kursivering) kapitulationsakten den 8 maj. Regeringen hade svarat efter beslut i konselj den 15 juni att sådan personal skulle utlämnas, med tillägget att ”bland dessa personer också befinna sig sådana som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten”. Med andra ord: Regeringen var beredd att utlämna även personer som Sovjetunionen inte bett om. Skälet angavs vara att man kunde vänta sig att Sovjet skulle komma att kräva även dessas utlämning och att man inte ville inge berörda interner falska förhoppningar.

Den svenska svarsnoten av den 15 juni 1945 överlämnades till den sovjetiska legationen i Stockholm följande dag.

2 Freivalds, a.a., s. 110. 3 Curt Ekholm har i sin avhandling Balt- och tyskutlämningen 1945–1946 tilldelat Undén en drivande roll i utlämningen, men detta är som kommer att framgå inte korrekt. Drivande var däremot Ernst Wigforss, finansminister (i båda de aktuella regeringarna), som såg motkampanjen som uttryck för gammal ”rysskräck”. Se Yngve Möller, Östen Undén, En biografi, Norstedts, Stockholm 1986, s. 251. 4 Regeringsdeklarationen och den efterföljande debatten är redovisad av Freivalds, a.a., s. 129 ff., där de citat från debatten som följer i denna text återfinns. 5 Detta enligt Möller, a.a., s. 249.

Statsministerns anförande i riksdagen den 23 november avslutades med en övergång från den diplomatiska historiken till en slutkläm av tillförsikt. Den svenska regeringen, som 1940 erkänt ”de förra baltiska republikernas nya ställning såsom anslutna till Sovjetunionen”, förutsatte att militärpersonal av baltisk härkomst i tysk tjänst icke skulle ”behandlas annorlunda än vanliga krigsfångar”. Denna förväntning hade framförts till Moskva och, framhöll Per Albin Hansson, det är ”vår övertygelse att sovjetregeringen skall beakta dessa våra synpunkter”.6 Åke Holmbäck (fp) fick därefter ordet i första kammaren och anförde från ett folkrättsligt perspektiv att regeringen hade full handlingsfrihet i förhållande till den sovjetiska begäran. ”Ingen konvention band oss att lämna ett jakande svar på den ryska framställningen.” Den femte Haagkonventionen av 1907 krävde endast att neutral stat som mottar utländska krigförande soldater på sitt territorium skall internera dem under konfliktens gång (artikel 11). Så hade också skett. Men Haagkonventionen ålade inte neutral stat att efter fredens inträde utlämna soldater, vare sig till segrarmakten eller till den besegrade. Man kan konstatera att detta var ett korrekt konstaterande från folkrättslig utgångspunkt. Däremot kan tilläggas att enligt internationell praxis en neutral stat som internerat soldater på sitt territorium efter stridernas upphörande brukade sända dem åter till hemlandet (repatriering).
    I interpellationsdebatten noterade Holmbäck vidare att svenska regeringen ”ansett sig böra gå längre än vad Sovjetunionen begärt”. Begäran omfattade utlämnande av personal som efter den 8 maj 1945 begett sig till Sverige. Regeringen hade förklarat sig beredd att utlämna även personal som anlänt tidigare än så. Och Holmbäck påpekade att det i fråga om icke-tyska medborgare borde ha undersökts om de inte var politiska flyktingar med den asylrätt som tillkommer sådana personer.
    Elis Håstad (h) hade interpellerat i andra kammaren och påpekat att i den mån utlämningen skulle omfatta reguljära soldater som ”tvångsvis insatts i de stridande styrkorna” kunde man räkna med att de av segrarmakterna skulle tillförsäkras den behandling som enligt internationella konventioner ”kommer vanliga krigsfångar till del”. Men om det i gruppen fanns personer som av mottagarstaten riskerade att betraktas som landsförrädare eller insurgenter förändrades bilden. Då måste den ”för Sverige traditionella uppfattningen, att politiska brott ej skola föranleda utlämning, träda i förgrunden”.
    Interpellationen besvarades i andra kammaren av Undén, som läste upp samma text som Per Albin Hansson läst upp i första kammaren. Håstad konstaterade därefter att regeringen bekräftat att Sverige inte var underställd ”någon folkrättslig förpliktelse att utlämna dessa människor, inte ens tyskarna”. Håstad hänvisade därefter till en artikel om asylrätt som ”hans excellens”, utrikesministern, skrivit i Nordisk Familjebok. Där berördes Nederländernas vägran att till första världskrigets segrarmakter

6 Freivalds, a.a., s. 132. Per Albin Hansson syntes förvänta sig att det svenska erkännandet av det sovjetiska införlivandet av Baltikum skulle ge positiva effekter. Vad Sverige erkänt var emellertid tre överlappande folkrättsbrott under perioden juni–augusti 1940, nämligen aggression, ockupation och annektion (i den ordningen). Det svenska erkännandet stred mot den dåvarande folkrättens anda (normen att inte erkänna effekter av orättshandlingar). Eftersom det rörde sig om sovjetiska orättshandlingar i det nära förflutna (förutom aggressionen 1940 även Moskvaprocesserna 1937–38) är det svårt att förstå hur regeringen kunde förlita sig på ett rättsstatligt beteende i nuet. Jfr Bring, FN-stadgans folkrätt, Norstedts (Stockholm 1992), s. 98, not 33.

utlämna den tyske ex-kejsaren. Fredsfördraget i Versailles krävde utlämning, men den holländska regeringen, som inte var part i fördraget, åberopade den i sin egen rättsordning förankrade principen om politisk asyl. Någon internationell förpliktelse att respektera andra staters överenskommelse erkändes inte. Håstad sade sig ha velat anföra detta för att betona att ”Sverige alltså haft och har sin suveräna handlingsfrihet ograverad”.7 Håstad kommenterade även den sovjetiska framställningens krav på utlämning av militärpersonal ”som varit under tysk kontroll”. Formuleringen var vag, ryssarna verkade inte själva ha fullt klart för sig vad exakt de krävde, och texten förmedlade ett incitament till närmare analys. Håstad indikerade därmed att den svenska regeringen hade en möjlighet att göra sin egen tolkning av vilka personer som skulle utlämnas vid sidan av de tyska krigsdeltagarna.
    Interpellationsdebatten den 23 november blev ingen framgång för regeringen. I synnerhet inte sedan den socialdemokratiske professorn Vilhelm Lundstedt på politiska/moraliska grunder anslutit sig till kritikerna. Han hävdade med emfas att ”här finns hundratals rent oskyldiga flyktingar, vilka i sitt hemland kunna riskera att störtas i fördärv och gå sin undergång till mötes”. Man skulle tro att Vilhelm Lundstedt, i Axel Hägerströms kölvatten och som känd företrädare för den skandinaviska rättsrealistiska skolan, skulle komma med en lödig rättspolitisk argumentation, men så var knappast fallet. Lundstedt betonade asylrätten som en princip till skydd för dem som inte har något politiskt val och som följaktligen står fria från moralisk kritik:

Vad angår ester, letter och litauer är den frågan befogad: hur skulle man beträffande dessa människor kunna fordra eller överhuvud med någon rimlighet sätta i fråga, att de efter händelserna 1940 skulle ha delat sida med Ryssland? För dessa människor var Tyskland helt naturligt det land, kring vilket de i den dåvarande situationen måste fylka sig, utan att detta behövde innebära ens någon ansats till indicium om att de vore besatta av nazistisk s.k. ideologi.8

Undén hade redan före interpellationsdebatten uppvaktats av en medborgargrupp till förmån för balterna och han stördes av opinionsyttringarna. Per Olov Enquist berättar i Legionärerna hur Undén sade sig ha svårt att förstå ”denna särskilda sentimentalitet beträffande balterna” och hur han blev ursinnig över varje försök att stämpla ryssarna som barbarer. Varför inte visa förtroende för dem? Vad hade man för grund för denna misstänksamhet? Samtidigt mumlade han (Enquists formulering) om olika sätt att förhala frågan eller blidka opinionen, men han kom inte ifrån att utfästelsen den 15 juni fanns där och måste beaktas.9

Asylrätten
Vad som också fanns i bakgrunden var bestämmelserna i den svenska utlänningslagen om politisk asyl, men dessa bestämmelser var inte särskilt krävande för regeringen. I början av 1945 gällde 1937 års utlänningslag vars 54 § bland annat stadgade: ”I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna”. Riksdagen antog och av Kungl. Maj:t fastställdes den 15 juni 1945 (samma dag som konseljbeslu-

7 Freivalds, a.a., s. 141. 8 Freivalds, a.a., s. 148. 9 Per Olov Enquist, Legionärerna, Söderström & Co/Norstedts (1968), s. 188 f.

tet om utlämningen) en ny utlänningslag där den tidigare § 54 helt ut motsvarades av den nya § 56. Samma breda fullmaktsmandat gällde med andra ord fortfarande.
    Denna ordning kritiserades av Sveriges advokatsamfund. I ett remissyttrande betonade man att det är ”otvivelaktigt mindre tilltalande att i lagen giva uttryck för en politisk asylrätt men samtidigt genom detta fullmaktsstadgande skapa möjlighet för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning sätta asylrätten och f.ö. hela lagstiftningen ur spel. Ur principiell synpunkt vore det riktigast att i själva lagen precisera de undantag från den politiska asylrätten och från lagens bestämmelser i övrigt, som måste uppställas med hänsyn till risken för nya flyktingströmmar av icke önskvärd karaktär”.10 Saken kommenterades av utrikesministern i en riksdagsdebatt den 17–18 januari 1946, den sista i utlämningsfrågan. Undén sa då följande:

De svenska statsmakterna hade i själva verket i samband med behandlingen av utlänningslagen vid 1945 års riksdag medvetet accepterat den hållningen, att vi vid krigets slutskede skulle komma i det läget, att vi inte kunde tillämpa vanliga asylrättsregler. I propositionen till utlänningslagen framhölls att ett sådant läge skulle kunna inträda, och man hade där hänvisat till att det inte behövdes någon ändring i lagstiftningen, eftersom denna gav Kungl. Maj:t fria händer att på grund av särskilda omständigheter handla så som det visade sig erforderligt.

”Detta var kanske en från mänsklig synpunkt hård inställning”, konstaterade Undén avslutningsvis, ”men vi får komma ihåg att vårt land också var ute i hårt blåsväder”.11

Kungens initiativ
Gustav V var illa berörd av baltfrågan och övervägde möjligheten av en personlig insats. Slutligen kom han fram till idén att han skulle förmedla en vädjan till Stalin. Han tog upp saken med Undén och statsministern. Undén har berättat att ”Per Albin avrådde bestämt”, ett positivt utfall var utsiktslöst, men kungen gav sig inte och fick till slut sin vilja fram. Den 25 november 1945 kallade han till sig den sovjetiske ambassadören Tjernysjev och riktade genom honom en vädjan till Stalin att medge uppskov med avtransporten ett år. Den 28 november kom Stalins avböjande svar, muntligen framfört av Tjernysjev. Undén skriver i sina minnesanteckningar:

Medvetandet att ha gjort ett försök tycktes dock ge kungen en viss tillfredställelse. Eljest var ju uppskovstanken föga rationell, om inte där bakom låg förhoppningen att efter ett års förlopp läget skulle ha förändrats.12

Det kan dock anmärkas att, som vi ska se, Undén själv i regeringskretsen skulle komma att lansera uppskovstanken.
    I svaret från Sovjetregeringen den 28 november (det kom inte från Stalin personligen) hävdades att det inte fanns skäl ”att göra något undantag från den i internationell praxis vedertagna ordningen för internerades återvändande efter krigets slut”. Den sovjetiska sidan förefaller inte ursprungligen ha tänkt så mycket på balterna, med den svenska debatten ändrade på det och nu insisterade man, genom sin ambassadör,

10 Yttrande återgivet i Kungl. Maj:ts proposition nr 259 av den 6 april 1945. 11 Freivalds, a.a., s. 311. 12 Östen Undén, Minnesanteckningar, Bonniers, Stockholm 1966, s. 160 f.

på att såväl tyskar som balter skulle utlämnas i enlighet med det ingångna avtalet.
    Som Lindholm påpekat skulle det sovjetiska svaret av regeringen ha kunnat användas till att få en ändring till stånd.13 Referensen till ”internationell praxis” var ju missvisande. Den avsåg inte utlämning till segrarmakter utan frivillig repatriering till hemlandet. Beträffande balterna missade man på nytt ett tillfälle att undanta dem, därför att de upplevde sig som politiska flyktingar eller därför att de inte önskade repatriering av andra skäl.
    I interneringslägren rådde stor oro, såväl bland tyskar som balter. Hungerstrejker och självskadebeteenden utbröt och många internerade fick tas in på sjukhus. Utlämningen av tyskarna var nu på gång och dramatiska scener utspelades när svensk polis och militär den 30 november trängde in i interneringslägren för att genomföra transporten till hamnen i Trelleborg. Stympningar och självmordsförsök avlöste varandra och många tyskar fick akut föras till sjukhus. Den 3 december avgick det ryska fartyget Kuban med cirka 1 000 tyskar och österrikare ombord. Den första avtransporten var genomförd. Men hanteringen av den baltiska kontingenten återstod.

Frågans avgörande i december 1945
Den 2 december sammanträdde regeringen och splittrades i två läger. Som försvarare av utlämningen stod de tunga statsråden Wigforss (finansminister), Sköld (tidigare försvarsminister, nu jordbruksminister) och Möller (socialminister). Denna grupp stöddes av statsråden Erlander, Myrdal, Sträng och Mossberg. Mot dem stod justitieministern Zetterberg och konsulterna Danielsson och Quensel. ”Per Albin satt tyst hela tiden”, skrev Enquist, och verkade hålla dörrar öppna åt båda sidor. Undén förordade ett uppskov, för att inte provocera fram en allt starkare opinion mot Sovjet. En möjlighet vore att meddela ryssarna att det inträtt ett nytt läge till följd av den inhemska proteströrelsen. Men Undén drev inte denna linje särskilt hårt och Per Albin konkluderade att en majoritet ställde sig bakom den utfästelse som gjorts. Man önskade inte att Sveriges regering skulle framstå som eftergiven inför opinionsyttringar och opålitlig gentemot Sovjet. Beslutet av den 15 juni stod fast, men de tre opponenterna, samtliga jurister, reserverade sig till protokollet.
    I Undéns memoarbok Minnesanteckningar (1966) konstateras att ”viktiga politiska skäl” talade för ett uppfyllande av avtalet med Sovjet. När Enquist, som beviljats en intervju under arbetet med sin egen bok, frågade honom vilka dessa skäl var blev svaret att ”man inte kunde diskriminera ryssarna genom att anta att deras fångar skulle behandlas sämre än på annat håll”.
    Undén gjorde vidare, i sin bok och i riksdagen, en poäng av att varken utlämningen av tyskarna eller balterna var stridande mot folkrätten. Sverige hade rätt att ingå det avtal som man ingick. Men Undén medgav samtidigt, och man måste betona detta, att folkrätten inte heller krävde ett utlämnande av balterna. En utlämning av tyskarna blev en folkrättslig förpliktelse genom avtalet av den 15 juni, men dessförinnan förelåg inte en folkrättslig förpliktelse, men väl en politisk önskvärdhet, att acceptera de allierades överenskommelse. Att hävda ett humanitärt undantag för balterna var hela tiden en folkrättslig möjlighet. Visserligen hade folkrät-

13 Lindholm, a.a., s. 460.

ten av 1945 inte närmare preciserat en norm om icke-utlämning av s.k. politiska flyktingar, men staterna hade inom ramen för sin suveränitet möjlighet att tillämpa en sådan norm. Detta var innebörden av rättshistorikern Holmbäcks och statsvetaren Håstads inlägg i riksdagen och det skulle bli innebörden av historikern Ivar Andersons uppfattning i utrikesnämnden.
    Den 8 december sammanträdde utrikesnämnden, med representanter från regering och opposition, under kung Gustavs ordförandeskap. Ivar Anderson, tidningsredaktör och riksdagsman från högerpartiet, var den ende som i detta sena skede yrkade på ett stopp av utlämningen. Balterna borde betraktas som politiska flyktingar. Övriga närvarande stödde regeringen eller accepterade läget som ett fait accompli. Förre utrikesministern Rickard Sandler påpekade att eftersom redan samlingsregeringen låtit en utfästelse till Sovjetunionen komma till stånd var skadan redan skedd. Man borde från början ha undantagit balterna från utlämning. Han — eller någon annan — kunde ha tillagt att den oklara formuleringen ”under tysk kontroll” kunde ha utnyttjats för senare diplomatiska framstötar, exempelvis i samband med den nya regeringens tillträde den 31 juli. Men nu kände man, hur som helst, att det var för sent. Samlingsregeringens beslut betraktades som ett ofrånkomligt faktum av de flesta politiker. I utrikesnämnden bekräftades därmed en form av kollektivt ansvar över partigränserna. Statsministern konstaterade att nu var frågan avgjord. Bara effektueringen återstod.
    Visserligen sammanträdde regeringen i extra statsrådsberedning direkt efter mötet i utrikesnämnden, men enbart för att — på Wigforss begäran — formalisera det beslut som regeringen tidigare tagit. Utrikesnämnden var ju enbart rådgivande. Zetterberg, Quensel och Danielson upprepade sina reservationer, nu med argumentet att regeringsskiftet i slutet av juli kunde ha utnyttjats för en revidering av ryssavtalet. Quensel och Danielson hade varit konsulter redan i samlingsregeringen, och ångrat sig sedan dess, medan Zetterberg var ny som justitieminister.

Januari 1946
Frågan diskuterades i riksdagen ännu en gång, i remissdebatten den 17– 18 januari 1946, men saken var ju då politiskt avgjord. Folkpartiledaren Bertil Ohlin konstaterade att han som ledamot i samlingsregeringen fick ta sitt ansvar för 15 juni-beslutet. Han beklagade emellertid att beslutet ”blev så onyanserat som fallet var”. Han avslutade sitt anförande med orden att ingenting ”av det jag här sagt avser att i minsta mån reducera min del av ansvaret”.14 Riksdagsdebatten slutade i en känsla av uppgivenhet och politisk baksmälla. Det var en vecka kvar till det att utlämningen skulle ske. Redan tidigare hade ett stort antal tyskar utlämnats. Morgonen den 24 januari gled den ryska ångaren Beloostrov in i Trelleborgs hamn och ilastningen kunde börja. Den blev dramatisk och delvis blodig. Kvällen därpå, klockan 18.15, lämnade Beloostrov Trelleborgs hamn med 231 tyskar och 146 balter. De senares skara hade reducerats genom två självmord och ett antal självskadade som låg på sjukhus. Svensk utrikespolitik, som missat möjligheten att argumentera politiskt flyktingskap och humanitära undantag, hade uppenbarligen inte genomlevt sin stoltaste stund.

14 Freivalds, a.a., s. 314.

Regeringen Bildt skulle officiellt be om ursäkt för baltutlämningen i juni 1994. Utrikesminister Margaretha af Ugglas inbjöd då 44 överlevande balter till Sverige och gjorde klart att utlämningsbeslutet var överilat och felaktigt.

Ove Bring