Essä om det straffrättsliga språkets begränsningar och potential
Av docent ERIK SVENSSON1
Med utgångspunkt i straffvärdebegreppet illustreras i essäform några svårigheter och möjligheter som kan uppstå när tillvaron begreppsliggörs i den svenska straffrätten. Diskussionen utgår från exempel hämtade från skönlitteraturen liksom från svensk rätt de lege lata.
1 Inledning: straffvärdebegreppet i språkets mitt
Straffrätten har, som alla områden av livet, ett eget språk. På ett ytligt plan innebär detta att man i straffrättsliga sammanhang uttrycker sig på ett särskilt sätt: man använder exempelvis en viss terminologi och en särskild retorik; det förekommer stilistiska manér och finns uppfattningar om vad som utgör god smak. I en mer grundläggande bemärkelse är språket, innefattande alla tänkbara uttryck för mänsklig kommunikation, bestämmande för hur världen gestaltar sig för den som befinner sig i densamma med hjälp av detta språk. (Åtminstone bygger den följande texten på ett sådant synsätt.) Språket har en ideologisk sida. Det svenska straffrättsliga språket är i hög grad präglat av liberala grundantaganden om rationalitet, frihet och individuellt ansvar. Under 1970- och 1980-talen kom dessa liberala grundantaganden att betonas på nytt i den kriminalpolitiska debatten av en relativt ung generation straffrättsvetare — som snart skulle bli mycket inflytelserik — i reaktion på den behandlingsinriktade, högmodernistiska straffrätt som präglade den svenska kriminalpolitiken under årtiondena runt 1900-talets mitt. Denna reaktion har i efterhand fått etiketten nyklassicism.2 Nyklassicismen bygger för det första på en idé om att straffrätten ska förmedla klander. Endast de förkastliga gärningarna ska straffas. Där-
1 Tack till Norah Lind, Miriam Ingeson, Jakob Hellström, Gustaf Almkvist och Claes Lernestedt, som alla har kommit med värdefulla synpunkter på tidigare utkast av den följande texten. 2 Se, för kortfattade redogörelser för nyklassicismen ur ett (straffrätts)idéhistoriskt perspektiv, min egen bok Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, Uppsala 2016 avsnitt 2.5 med vidare hänvisningar och Burman, Monica Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet, Uppsala 2007 avsnitt 3.4. med vidare hänvisningar (citeras Burman Straffrätt och mäns våld mot kvinnor). Från och med 1980-talet har nyklassicismen kommit att bli dominerande i den nordiska straffrättsdiskursen, inte minst på universiteten. Jfr Andersson, Robert och Nilsson, Roddy Svensk kriminalpolitik, Stockholm 2017, särskilt s. 137 och s. 167 ff. (citeras Andersson & Nilsson Svensk kriminalpolitik), där författarna tonar ned nyklassicismens inverkan på lagstiftningen.