Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2019–2020

 

 

Av professor emeritus MICHAEL BOGDAN

Denna rättsfallsöversikt utgör en fortsättning på den föregående redogörelsen för EU-domstolens och svenska rättsfall inom ämnesområdet internationell privat- och processrätt under åren 2017 och 2018 (se SvJT 2019 s. 581–636). Översikten syftar till att omfatta åren 2019 och 2020, men förseningar i vissa rättsfallsseriers publikation kan medföra att några få avgöranden meddelade före 2020 års utgång inte kommer att behandlas förrän i nästa rättsfallsöversikt. Framställningen begränsas till avgörandenas internationellt privat- och processrättsliga frågeställningar, vilket gör att andra aspekter, hur intressanta de än må vara, lämnas åsido. För att kunna framställa den behandlade rättsfrågan inom det mycket begränsade utrymme som står till förfogande har jag vidare stundom tvingats att även i övriga avseenden göra vissa förenklingar rörande såväl de faktiska omständigheterna som parternas och domstolarnas argumentation.

 


Innehållsförteckning
1 Allmänna problem 2 Personalstatut och personrätt 3 Äktenskaps ingående och upplösning 4 Äktenskaps rättsverkningar 5 Föräldraskap, vårdnad och underhåll 6 Successionsrätt 7 Tillämplig lag för avtalsförpliktelser 8 Tillämplig lag för utomkontraktuella förpliktelser 9 Domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål 10 Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden 11 Summariska processformer 12 Utlänningars processuella ställning 13 Insolvensrätt 14 Skiljemannarätt 15 Gränsöverskridande delgivning

 

1 Allmänna problem
Att erkännande i Sverige av utomlands genomfört surrogatmoderskap inte nödvändigtvis strider mot grunderna för den svenska rättsordningen har slagits fast av HD:s beslut NJA 2019 s. 504 och NJA 2019 s. 969, detta trots att surrogatmoderskap inte får ske genom assistans av svensk hälso- och sjukvård. HD uttalade i detta sammanhang att innehållet av svensk ordre public förändras över tid och i takt med att de etiska värderingar och normer som ligger till grund för den

940 Michael Bogdan SvJT 2021 svenska rättsordningen förändras. Avgörandena beskrivs närmare i avsnitt 5 nedan.
    Angående tolkningen av begreppet ”överordnade tvingande bestämmelser” i den mening som avses i artikel 16 i Rom II-förordningen, se avsnitt 8 nedan om EU-domstolens dom den 31 januari 2019 i saken da Silva v. Dekra (mål C-149/18).
    EU-domstolens dom den 16 juli 2020 i saken JE v. KF (mål C-249/19) handlar om tolkning av den s.k. Rom III-förordningen nr 1259/2010 om genmörande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT 2010 L 343 s. 10). Förordningen är inte tillämplig i Sverige, men domen är icke desto mindre av visst intresse här. Förordningens artikel 10 stadgar att om den enligt dess övriga artiklar fastställda tillämpliga lagen saknar bestämmelser om äktenskapsskillnad, så ska domstolslandets lag tillämpas i stället. En rumänsk domstol noterade att den enligt förordningens tillämpliga italienska rätten visserligen innehöll regler om äktenskapsskillnad, men att dessa krävde att skilsmässan föregicks av domstolsbeslut om hemskillnad och en minst treårig separation. Rumänsk rätt känner inte något förfarande om hemskillnad och domstolen vände sig därför till EU-domstolen med frågan om huruvida man i detta läge inte ska använda sig av artikel 10 och tillämpa rumänsk rätt. EUdomstolen besvarade frågan nekande eftersom artikel 10 förutsätter att den tillämpliga lagen helt saknar bestämmelser om äktenskapsskillnad. Den rumänska domstolen ska enligt EU-domstolen tillämpa italiensk rätt och, i avsaknad av möjlighet att besluta om hemskillnad, kontrollera att de materiella hemskillnadsvillkor som föreskrivs i den tillämpliga italienska rätten är uppfyllda. — Avgörandet illustrerar den internationellt-privaträttsliga mekanism som brukas betecknas som ”anpassning”, dvs. att man ibland måste våldföra sig på den tillämpliga lagen för att möjliggöra resultat vilka såvitt möjligt överensstämmer med dess förmodade intentioner. I detta fall var det den tillämpliga italienska rättens krav på ett föregående hemskillnadsbeslut som fick anpassas för att möjliggöra en skilsmässoförfarande i Rumänien, samtidigt som den rumänska domstolens sakprövning skulle anpassas för att kompensera detta.

 

2 Personalstatut och personrätt
Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 35 handlar om partshabilitet av ett engelskt bolag, vilket inför svensk domstol stämdes av en (f.d.) anställd som arbetat i Sverige och ansåg sig ha blivit uppsagd utan saklig grund. Bolaget, med det svenskklingande namnet Bygg & Hantverk Limited, var registrerat och hade sitt säte i England, men dess ställföreträdare och enda aktieägare var bosatt i Sverige. Ett par månader efter talans väckande upplöstes bolaget i England, varmed det enligt engelsk rätt förlorade förmågan att vara part i rättegång. Tingsrätten avvisade därför arbetstagarens talan. Arbetsdomstolen noterade att

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 941 arbetstagaren vanligtvis utfört sitt arbete i Sverige, vilket gav svensk domsrätt enligt Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 och medförde att svensk rätt var anställningsavtalets avtalsstatut enligt Rom I-förordningen nr 593/2008, men att lagval beträffande juridiska personers rättskapacitet enligt oskrivna svenska internationellt privaträttsliga regler avgörs av bolagets personalstatut, dvs. in casu engelsk rätt. Enligt engelsk rätt, som den tolkats av Arbetsdomstolen, kan ett bolag upplöst genom s.k. voluntary striking off inte vara part i något rättsligt förfarande. Den som anser sig ha ett avtalsförhållande med bolaget eller rättsligt anspråk på bolaget kan dock hos domstol ansöka om återregistrering och ett återregistrerat bolag kan svara i domstol. En ansökan om att ett engelskt bolag ska återregistreras kan dock inte prövas av svensk domstol (se regeln om exklusiv behörighet i artikel 24(2) i Bryssel Ia-förordningen). Detta dilemma löste Arbetsdomstolen genom att återförvisa målet till tingsrätten med instruktionen att arbetstagaren, innan domstolen tar ställning till avvisningsfrågan, ska beredas tillfälle att uppge om han önskar begära att bolaget åter ska registreras och i så fall ges möjlighet att göra det (uppenbarligen i England). — Att en svensk företagare bedriver näringsverksamhet i Sverige genom ett bolag registrerat i England utgör enligt EUdomstolens dom i saken Centros (mål C-212/97) inte något kringgående av lagen utan ett legitimt bruk av den fria etableringsrätten inom EU.
    Frågan om svensk domstols behörighet att pröva en ansökan om anordnande av godmanskap för en 82-årig utländsk kvinna, som saknade svenskt uppehållstillstånd men sedan ett par år var boende hos sin dotter i Sverige, prövades av Svea hovrätt i RH 2020:34. I motsats till förvaltarskap regleras denna fråga inte uttryckligen i 5 kap. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, men hovrätten kom med hänvisning till vissa lagförarbeten fram till att lagens regler om förvaltarskap i princip även kan tillämpas på godmanskap, vilket bl.a. betydde att svensk jurisdiktion var beroende av kvinnans svenska hemvist. Detta gäller dock enligt hovrätten inte specialregeln i 5 kap. 2 §, enligt vilken rätten före beslutet genom UD ska inhämta upplysning om huruvida förmynderskap kommer att anordnas i utlänningens hemland (medborgarskapsland), eftersom det vid godmanskap, som till skillnad från förvaltarskap inte begränsar den berördes rättshandlingsförmåga, inte föreligger risk för motstridiga rättshandlingar av svensk god man och förvaltaren i hemlandet. Hovrätten ställdes också inför frågan om huruvida den aktuella personen trots att hon saknade uppehållstillstånd kunde anses ha hemvist i Sverige. Hemvist definieras i lagens 7 kap. 2 § som bosättning vilken är stadigvarande, vilket normalt förutsätter uppehållstillstånd, men hovrätten fann, med hänvisning till bl.a. NJA 1995 s. 238, att omständigheterna sammantaget var sådana att kvinnan fick anses ha hemvist i Sverige, varvid hovrätten framhöll

942 Michael Bogdan SvJT 2021 att hon hade ”ett starkt rättsligt intresse av att få frågan om godmanskap prövad”. — Sistnämnda argument, lånat från NJA 1995 s. 238, innebär egentligen att man manipulerar hemvisten för att uppnå önskat resultat. Skyldigheten att genom UD kolla att förmynderskap inte kommer att anordnas i utlänningens hemland synes ha blivit obsolet, se SOU 2003:51 s. 168.
    I Patent- och marknadsöverdomstolens dom den 16 mars 2020 (mål
PMT 3491-16) blev ställföreträdaransvaret avseende en brittisk juridisk person inte prövat som en associationsrättslig fråga utan som en fråga om utomkontraktuellt ansvar (se närmare i avsnitt 8 nedan).

 

3 Äktenskaps ingående och upplösning
Om erkännande av en i annan medlemsstat i strid med Bryssel IIförordningens litispendensregel meddelad hemskillnad, se beskrivning i avsnitt 10 nedan av EU-domstolens dom den 16 januari 2019 i saken Liberato v. Grigorescu (mål C-386/17). Domstolen bekräftade i samma mål också att litispendens enligt Bryssel II-förordningens artikel 19 kan föreligga när det väcks en talan om hemskillnad i den ena och en talan om äktenskapsskillnad i den andra medlemsstaten.
    EU-domstolens slutsatser den 3 oktober 2019 i saken OF v. PG (mål
C-759/18) var ganska självklara, vilket förklarar varför domstolen avgjorde målet genom beslut i stället för genom dom. Artikel 3(1)(b) i Bryssel II-förordningen ger behörighet att pröva frågor om äktenskapsskillnad till bl.a. den medlemsstat där båda makarna är medborgare. Domstolen konstaterar att det i dessa fall saknas anledning att pröva huruvida svaranden medger att domstolen är behörig. Det spelar inte heller någon roll för skilsmässodomsrätten att paret har ett minderårigt barn. Till saken hör att enligt relevant (rumänsk) processrätt var den hänskjutande domstolen skyldig att i samband med skilsmässan även pröva frågan om föräldraansvar och underhåll, trots att käranden inte har framställt några yrkanden därom. Detta godtogs dock inte av EU-domstolen. Bryssel II-förordningens artikel 12(1)(b), som ger den domstol som prövar äktenskapsskillnaden behörighet att ta upp frågor om föräldraansvar, förutsatt bl.a. att denna behörighet uttryckligen eller på något annat entydigt sätt har godtagits av makarna, kan enligt EU-domstolen inte tillämpas när förfarandet inte avser föräldraansvar och svaranden inte har inställt sig. Beträffande underhållsfrågan slog domstolen fast att den inte avser föräldraansvar enligt Bryssel II-förordningen utan omfattas av underhållsförordningen nr 4/2009, vars artikel 3(d) under vissa förutsättningar tillerkänner den domstol som är behörig att pröva talan om föräldraansvar behörighet att i samband därmed pröva underhållsfrågan. Detta var dock inte aktuellt i målet, där behörighet att pröva föräldraansvar saknades (se ovan).
    Högsta förvaltningsdomstolens dom HFD 2020 ref. 32 handlar om tillämpning, i samband med ett utomlands ingånget polygamt äkten-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 943 skap, av reglerna i socialförsäkringsbalkens 95 kap. om bostadsbidrag. Av betydelse för denna rättsfallsöversikt är att reglerna förenklat uttryckt skiljer mellan bidrag till makar, där bidraget beräknas utifrån båda makarnas inkomster, och bidrag för ensamstående, som beräknas med beaktande av bara sökandens egna inkomster. Den aktuella sökanden var en kvinna folkbokförd som gift med en man som var skriven och uppbar bostadsbidrag på en annan adress hos en annan kvinna som också var registrerad som hans hustru. Högsta domstolen påpekade att sökanden och mannen visserligen var folkbokförda som gifta med varandra, men att denna registrering inte är avgörande för om äktenskapet ska erkännas i andra sammanhang. Reglerna om bostadsbidrag är utformade så att de förutsätter att en person kan vara gift med endast en annan person. Något utrymme att vid tillämpningen av dessa regler betrakta en person som gift med mer än en person finns inte. Domstolen kom därför fram till att det var rätt av Försäkringskassan att behandla sökanden som ensamstående. — Domen godtar indirekt båda äktenskapens giltighet i Sverige, låt vara att den även bekräftar att anteckning av ett utländskt äktenskap i folkbokföringen inte är bindande för andra myndigheter och domstolar där samma äktenskap kan vara av betydelse (se redan HFD 2012 ref. 17). Domen nämner för övrigt inte ens vilket av äktenskapen som var det senare och följaktligen polygamt. Av domen framgår också att man kan tänkas godta ett och samma äktenskap för vissa men inte för andra ändamål. Att utformningen av reglerna om bostadsbidrag hindrar accepterande av tvegifte hindrar således inte nödvändigtvis att mannen t.ex. skulle kunna anses skyldig att betala underhåll till båda hustrurna. Inställningen till utländska månggiften skärptes väsentligt genom SFS 2021:465, som dock inte påverkar de aktuella äktenskapen, vilka registrerats i folkbokföringen före ändringens ikraftträdande.
    Se också EU-domstolens dom den 16 juli 2020 i saken JE v. KF (mål
C-249/19), beskriven i avsnitt 1 ovan.

 

4 Äktenskaps rättsverkningar
Av visst, låt vara marginellt, internationellt privaträttsligt intresse är EU-domstolens dom den 27 februari 2020 i saken Subdelegación del
Gobierno v. RH (mål C-836/18), avseende spanska myndigheters vägran att bevilja uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare, som visserligen var gift och sammanlevde med en spansk medborgare men där den sistnämnde aldrig utövat sin rätt till fri rörlighet inom EU och dessutom saknade tillräcklig försörjningskapacitet. Sökanden anförde bl.a. att makar enligt den spanska civillagens artikel 68 ”ska leva tillsammans” och att myndigheternas vägran skulle tvinga den spanska hustrun, för att hon ska kunna uppfylla denna lagstadgade skyldighet, att lämna Spanien. Det framgick dock att det i spansk rätt inte fanns någon verkställighetsmekanism att framtvinga fullgörelse av denna

944 Michael Bogdan SvJT 2021 skyldighet. EU-domstolen uttalade att artikel 20 FEUF ålägger medlemsstaterna att tillerkänna en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt även under ovannämnda omständigheter, förutsatt att det mellan makarna föreligger ett beroendeförhållande som skulle leda till att EU-medborgaren annars vore tvungen att lämna unionen i dess helhet, men att sådant beroendeförhållande inte kan anses föreligga enbart på grund av att makarna, enligt lagstiftningen i den medlemsstat som EU-medborgaren är medborgare i, är skyldiga att leva tillsammans. — Makarnas skyldighet att leva ihop prövades i målet som en prejudiciell fråga enligt spansk rätt och befanns enligt denna rätt vara icke-exigibel och därför sakna betydelse. Det är ovisst om utgången blivit densamma om skyldigheten att leva ihop enligt tillämplig lag vore sanktionerad, exempelvis genom möjlighet till vitesföreläggande eller utdömande av skadestånd (jag bortser här från eventuella ordre public-aspekter).

 

5 Föräldraskap, vårdnad och underhåll
Beträffande erkännande av ett i annan medlemsstat i strid med Bryssel II-förordningens litispendensregel meddelat vårdnads- och underhållsavgörande, se beskrivning i avsnitt 3 ovan och 10 nedan av EU-domstolens dom den 16 januari 2019 i saken Liberato v. Grigorescu (mål C-386/17). Se också avsnitt 3 ovan om EU-domstolens beslut den 3 oktober 2019 i saken OF v. PG (mål C-759/18) avseende svensk domsrätt rörande föräldraansvar och underhåll enligt artikel 12(1)(b) Bryssel II-förordningen och artikel 3(d) underhållsförordningen.
    Saken R v. P (mål C-468/18), avgjord av EU-domstolen den 5 september 2019, handlar om en inte ovanlig situation, där en make samtidigt och hos samma domstol väcker talan om såväl äktenskapsskillnad som vårdnad om och underhåll till barn. I det aktuella målet väckte käranden (fadern) dylik talan i sitt hemvistland Rumänien, medan svaranden (hustrun) och det gemensamma barnet bodde i Storbritannien. Trots hustruns jurisdiktionsinvändningar fann sig den rumänska domstolen på grund av makarnas gemensamma rumänska medborgarskap behörig att pröva ansökan om äktenskapsskillnad (se Bryssel II-förordningens artikel 3(1)(b)), men obehörig att pröva frågan om föräldraansvar. Detta överklagades inte, utan det var bara domsrätten i underhållsdelen som hamnade på EU-domstolens bord. I brist på parternas avtal regleras denna domsrätt, såvitt är av intresse här, av artiklarna 3 och 5 i EU:s underhållsförordning nr 4/2009. Förordningens artikel 3 ger käranden flera alternativ, däribland den domstol som behörigen prövar talan om någons rättsliga status (t.ex. äktenskapsskillnad) eller föräldraansvar, förutsatt att underhållsfrågan har samband med dessa. Artikel 5 lägger till att behörighet föreligger också om svaranden utan protester går i svaromål (s.k. tyst prorogation). Den rumänska domstolen blev osäker om den omständigheten att den saknar behörighet att pröva yrkandet om föräldraansvar med-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 945 för att den även saknar behörighet att pröva yrkandet om underhållsskyldighet. Till saken hör nämligen att EU-domstolen i en tidigare dom (A v. B, mål C-184/14, SvJT 2017 s. 531–532) förklarat att, i en situation där talan om äktenskapsskillnad och talan om föräldraansvar väckts i olika medlemsstater, har underhållstalan domsrättsgrundande samband endast med talan om föräldraansvar. I sin nya dom klargör EU-domstolen att denna förtur för den domstol som prövar föräldraansvaret inte gäller när talan om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhåll väckts hos samma domstol som dock förklarar sig obehörig att pröva föräldraansvaret. I detta läge kan käranden enligt EUdomstolen antingen återkalla sitt underhållsyrkande för att kunna väcka det tillsammans med yrkandet om föräldraansvar eller låta det kvarstå och få det prövat av den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad.
    Den 10 juli 2019 avgjorde EU-domstolen saken EP v. FO (mål
C-530/18) genom ett beslut (dvs. inte genom en dom), eftersom den fann att svaret klart kunde utläsas av rättspraxis eller inte lämnade utrymme för rimligt tvivel. Det rörde sig om tolkning av artikel 15 i Bryssel II-förordningen, som gör det möjligt för domstol i barnets hemvistland att i undantagsfall överföra mål om föräldraansvar till domstol i ett annat medlemsland som barnet har en särskild anknytning till, förutsatt att sistnämnda domstol är bättre lämpad att pröva målet. EU-domstolen slog fast att det faktum att det föreligger en sådan särskild anknytning, som den närmare definieras i artikeln, inte i sig innebär att domstol det andra medlemslandet också är bättre lämpad att pröva målet. Finner domstolen i barnets hemvistland att barnet har starkare anknytning till sitt hemvistland än det andra medlemslandet, räcker det för att utesluta överföringen. En annan fråga var huruvida skillnaderna mellan de två medlemsländernas rättsregler fick beaktas vid lämplighetsprövningen. Enligt EU-domstolen får skillnader i materiell rätt inte beaktas, eftersom det skulle strida mot principerna om ömsesidigt förtroende. Processrättsliga skillnader, såsom rörande inhämtande av bevisning eller prövning bakom lyckta dörrar och av specialdomstolar, fick dock beaktas om de tillförde ett konkret faktiskt mervärde när det gällde att fatta ett beslut som tar hänsyn till barnets bästa.
    EU-domstolens stora avdelning meddelade den 26 mars 2019 sin dom i saken SM v. Entry Clearance Officer (mål C-129/18), rörande en brittisk tjänstemans avslag av en algerisk medborgares ansökan om inresetillstånd i egenskap av adopterat barn till en fransk EU-medborgare. Enligt artikel 2(2)(c) i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier har EU-medborgarnas minderåriga ”släktingar i rakt nedstigande led” rätt att resa in, varvid begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen. Begreppet anses normalt inbegripa adoptivbarn, men

946 Michael Bogdan SvJT 2021 frågan var om ett övertagande av vårdnaden enligt det algeriska sharia-grundade institutet kafala verkligen motsvarade en adoption. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande med hänvisning till att kafala enligt algerisk rätt inte medför att det uppkommer ett föräldrabarnförhållande mellan barnet och dess vårdnadshavare, bl.a. eftersom kafala inte ger rätt till arv, upphör när barnet blir myndigt och kan upphävas på ansökan av de biologiska föräldrarna eller vårdnadshavaren. Barnet kunde däremot anses vara förmånstagare enligt samma förordnings artikel 3(2)(a), som ålägger den mottagande medlemsstaten att underlätta inresa för familjemedlemmar vilka inte omfattas av artikel 2(2) men efter noggrann undersökning visas att i det land från vilket de har kommit vara beroende av eller bo hos den unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt. — Avgörandet är intressant bl.a. eftersom det i viss mån frikopplar invandringsmyndigheternas prövning från erkännandet av sådana utomlands uppkomna familjerättsliga band vilka den mottagande medlemsstaten av någon anledning inte vill erkänna som sådana. Domen kan ställas mot EU-domstolens tidigare Coman-dom (C-673/16), där domstolen i motiven utgick från medlemsstaternas skyldighet att vid prövning av uppehållsrätt under vissa förutsättningar ”erkänna” samkönade äktenskap ingångna i en annan medlemsstat. EU-domstolens nya dom föranleder vidare frågan om huruvida det islamrättsliga kafala, trots att det inte anses motsvara adoption i EU-rättens mening, omfattas av de autonoma svenska reglerna om erkännande av utländska adoptioner i 4–9 §§ lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer. Ett tungt argument mot detta utgörs av lagens 10 §, enligt vilken ett i Sverige erkänt utländskt adoptionsbeslut i fråga om rättsverkningar i princip likställs med en svensk adoption, dvs. adoptivbarnet ska anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar, vilket kan medföra mera långtgående verkningar än de som man haft anledning att räkna med vid rättsförhållandets tillkomst. Enligt förarbetena (prop. 2017/18:121 s. 168) förutsätter lagens erkännanderegler att det är fråga om ett institut som kan jämställas med svensk adoption, dock utan att det krävs att rättsverkningarna i alla delar är desamma. Å ena sidan måste det vara fråga om en situation som karaktäriseras av att adoptivföräldern varaktigt har tagit upp den adopterade som sitt barn, men även en adoption som i ursprungslandet kan hävas eller innebär att barnet bibehåller en rättslig relation till sin biologiska familj kan omfattas av lagen. En bedömning måste enligt propositionen göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, varvid ett beslut som snarare liknar fosterhemsplacering inte kan erkännas som adoption. Gränsdragningen kan således inte betecknas som helt klar, men övervägande skäl talar enligt min mening mot att likställa kafala med adoption. Tilläggas kan att 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, vilken i enlighet med lag (1997:191)

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 947 gäller som svensk rätt, enligt sin artikel 2(2) endast omfattar adoptioner som skapar ett varaktigt föräldra-barnförhållande, medan 1996 års Haagkonvention om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, som likaledes gäller som svensk rätt (se lag 2012:318), i artikel 3(e) uttryckligen nämner kafala som en åtgärd vilken omfattas av konventionen och därför i princip ska erkännas, låt vara att dess rättsverkningar inte blir desamma som av en adoption. Att ett utländskt rättsinstitut saknar motsvarighet i svensk rätt (s.k. typfrämmande rättsinstitut) hindrar i varje fall inte institutets erkännande här i riket, se redan RH 1993:116. Närmare om kafala se Sayed i Essays in Honour of Michael Bogdan, 2013, s. 507–520.
    Ett i det närmaste revolutionerande avgörande är HD:s beslut NJA
2019 s. 504, där en amerikansk moderskapsdom, som fastställde ett i USA genomfört surrogatmoderskap, utan stöd i svensk lag erkändes här i riket. Målet gällde ett svenskt sambopar, som kontrakterat en amerikansk kvinna vilken för paret fött ett barn efter att en anonym donators ägg befruktats utanför kroppen med användning av mannens spermier. Förfarandet var helt i enlighet med lokal amerikansk lag och en amerikansk domstol förklarade redan före barnets födelse att den svenska kvinnan skulle bli barnets ”legal parent” medan surrogatmodern förklarades ”not to be the mother of the child”. Knappt ett år efter att paret med barnet återvänt till Sverige separerade de. Mannens faderskap var oproblematiskt, utan målet handlade om den svenska kvinnans rättsliga relation till barnet, som fortsatte att leva med henne. Till saken hör att separationen medförde att kvinnan inte längre kunde adoptera barnet utan att samtidigt utsläcka mannens föräldraskap (se 4 kap. 21 § föräldrabalken). HD konstaterade att utgångspunkten är att en utländsk dom inte erkänns i Sverige utan uttryckligt stöd i lag. Medan 7 § lagen om internationella faderskapsfrågor reglerar giltigheten av utländska faderskapsavgöranden finns det ingen motsvarande reglering om utländska moderskapsdomar. Surrogatmoderskap tillåts inte inom den svenska hälso- och sjukvården eftersom det anses utgöra en etiskt oförsvarbar människohandel. Samtidigt väljer många ofrivilligt barnlösa svenska par att åka utomlands för att skaffa barn på detta sätt och de så tillkomna barnens bästa måste sättas i första rummet. HD hänvisar till Europeiska människorättsdomstolens ställningstaganden, i synnerhet dess formellt icke bindande rådgivande yttrande den 10 april 2019 (application no.
P16-2018-001), där domstolens Grand Chamber slog fast att en absolut omöjlighet att få till stånd ett rättsförhållande mellan barnet och den tilltänkta modern vore oförenlig med barnets bästa intressen, skyddade av europeiska människorättskonventionens artikel 8 (”Rätt till skydd för privat- och familjeliv”). Enligt Strasbourgdomstolen kräver denna artikel dock inte att moderskapet erkänns ab initio, utan alternativa vägar, såsom adoption, kan vara tillfyllest, förutsatt att de är snabba och effektiva. Någon sådan möjlighet existerade dock inte i

948 Michael Bogdan SvJT 2021 det aktuella svenska fallet på grund av parets separation, samtidigt som barnets fyraåriga familjeliv med den tilltänkta modern hade blivit ”en praktisk realitet”. Med hänsyn till att det inte fanns något lämpligare sätt att tillgodose barnets rätt såg HD inte någon annan utväg än att erkänna den amerikanska moderskapsdomen. — Till HD:s avgörande har fogats justitierådens gemensamma yttrande, där de medger att erkännandet innebär att flera viktiga rättsprinciper får ge vika eller inte fullt ut kan upprätthållas, såsom att barnets rätt till kunskap om sitt ursprung inte kan garanteras och att det inte kan ske någon egentlig bedömning av den tilltänkta moderns lämplighet. Enligt yttrandet finns det därför anledning för lagstiftaren att utreda alternativa möjligheter, inklusive adoption, för dessa fall. En anmärkningsvärd följd av avgörandet synes vara att den utländska moderskapsdomen inte erkänns så länge adoptionsalternativet står till förfogande, dvs. så länge det tilltänkta föräldraparet är makar eller fortsätter sitt samboende. Det kan också noteras att HD fokuserar på barnets bästa, medan den svenska kvinnans intresse inte tas i beaktande. Avgörandet diskuteras närmare av Bogdan, SvJT 2019 s. 700–704 och Hellner, JT 2019–20 s. 433–447. Jfr numera utredningsförslaget i SOU 2021:56.
    En viss vidareutveckling av NJA 2019 s. 504 utgörs av det endast sex månader senare meddelade HD-beslutet NJA 2019 s. 969. I detta mål, avgjort av andra justitieråd, var det en ensamstående svensk kvinna som i USA träffat avtal om surrogatmoderskap med en amerikansk kvinna, som sedan födde ett barn med användning av ett ägg från en anonym donator befruktat utanför kroppen med anonymt donerade spermier. En amerikansk domstol förklarade redan före barnets födelse den svenska kvinnan vara dess rättsliga moder. Efter barnets födelse fick barnet ett födelsebevis där den svenska kvinnan angavs som barnets enda förälder. Efter att kvinnan återvänt till Sverige tillsammans med barnet försökte hon att få adoptera det, men hennes ansökan avslogs med motiveringen att hon hade betalat för surrogatmoderns tjänster, vilket strider mot vederlagsförbudet i 4 kap. 10 § föräldrabalken. Hon ansökte därför om att den amerikanska domen skulle erkännas i Sverige. HD konstaterade, med hänvisning till NJA 2019 s. 504, att det finns ett visst begränsat utrymme att även utan stöd i lag erkänna utländska statusdomar. Den hänvisade också till att barnets bästa ska sättas i första rummet och att ett icke-erkännande av en ”faktisk familjerelation” vore till en så betydande nackdel för barnet att andra motstående hänsyn kan ges endast begränsad vikt. I likhet med NJA 2019 s. 504 markerade dock HD att ett erkännande förutsätter att barnets rätt inte kan tillgodoses på något lämpligare sätt, exempelvis genom en adoption. Enligt HD var det i det aktuella fallet inte uteslutet att en ny adoptionsansökan vore framgångsrik, men detta var osäkert och skulle bli förenat med en inte obetydlig tidsutdräkt till nackdel för barnet. HD:s slutsats blev därför att det

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 949 inte fanns något lämpligare sätt att tillgodose barnets rätt till privatliv än att erkänna den amerikanska domen. — HD anser i detta mål en faktisk familjerelation ha etablerats redan en relativ kort tid efter barnets födelse (vid tiden för ansökan fyra månader, vid tiden för HD:s avgörande 14 månader), vilket var rimligt, särskilt om man beaktar att ett icke-erkännande av den amerikanska domen skulle göra barnet helt föräldralöst i såväl svenska som amerikanska ögon (i motsats till NJA 2019 s. 504, där faderskapet var etablerat). Det nya avgörandet synes vidare ställa något lägre krav på att adoptionsvägen inte ska anses utgöra ett lämpligt alternativ. Tilläggas kan att referenten (JustR Runesson) var skiljaktig i fråga om motiveringen och menade att redan den omständigheten, att en föräldrarelation erkänns utomlands, gör att nackdelarna av ett icke-erkännande i Sverige är sådana att andra motstående hänsyn kan ges endast begränsad vikt i det enskilda fallet, om dessa nackdelar inte i möjligaste mån undviks. Jag håller med om detta och förstår det sistnämnda villkoret så att behovet av att undvika s.k. haltande rättsförhållanden kan variera beroende på bl.a. de inblandades anknytning till Sverige och det främmande landet i fråga.
    Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2020 ref. 13 handlar om två kvinnor som har levt tillsammans i Island. En av kvinnorna födde 2012 ett barn efter assisterad befruktning genom insemination. I det isländska födelsebeviset angavs båda kvinnorna som föräldrar enligt isländsk lag. Efter att kvinnorna 2016 gifte sig och tillsammans med barnet flyttade till Sverige, vägrade Skatteverket att i folkbokföringen registrera någon relation mellan barnet och den kvinna som inte fött det, med motivering att det saknas lagstöd för erkännande av den isländska föräldrafastställelsen. Enligt kvinnorna betydde detta en kränkning av artiklarna 8 (respekt för privat- och familjeliv) och 14 (förbud mot diskriminering) i den europeiska människorättskonventionen, vilken utgör en del av svensk rätt. HFD fann att någon dylik kränkning inte hade skett och fastställde Skatteverkets beslut, bl.a. med hänvisning till att avsaknaden av registrering inte medfört oövervinneliga praktiska problem för de berördas liv som en familj i Sverige och att svensk rätt erbjöd dem alternativa vägar att etablera en rättslig föräldrarelation, såsom adoption. — HFD bekräftar det traditionella svenska kravet på lagstöd för erkännande av utländska statusavgöranden, låt vara att målet endast handlade om folkbokföring, vilken inte binder andra domstolar och myndigheter, exempelvis om frågan om föräldrarelationen aktualiseras i en arvstvist. En närmare analys av Europakonventionens relevanta artiklar faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt, se därom Pettersson i Juridisk publikation, nr 2/2020, s. 225–242.
    HD-beslutet NJA 2020 s. 929 rör svensk domstols möjligheter att häva faderskap när den i folkbokföringen antecknade mannens identitet inte är helt klarlagd. Modern i målet gifte sig 2003 i Somalia.

950 Michael Bogdan SvJT 2021 Hon lämnade ensam landet 2007 och efter att under en period varit bosatt i Italien kom 2012 till Sverige tillsammans med en dotter som var född i Italien och vars fader var en man som hon haft ett förhållande med där. Eftersom hon i samband med ankomsten till Sverige registrerades i folkbokföringen som alltjämt gift med den man som hon gift sig med 2003 antecknades denne dock som fader till barnet. Barnet yrkade i svensk domstol att detta faderskap skulle hävas. Problemet var att folkbokföringens uppgifter om svaranden var så knapphändiga att det var svårt att fastställa vem domen skulle avse. En brist i detta avseende innebär i princip ett rättegångshinder som leder till att talan avvisas. HD påpekade dock att anteckningen i folkbokföringen grundats på Skatteverkets bedömning att det förelåg en sådan faderskapspresumtion som avses i 2 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. En sådan anteckning bör normalt äga vitsord, även om den kan komma att ifrågasättas. Uppgifternas knapphändighet bör inte vara något hinder mot en talan om hävande av faderskapet. Barnet skulle i annat fall berövas möjligheten att överhuvudtaget föra sådan talan i allmän domstol, vilket skulle framstå som stötande. — Jfr i tidigare rättspraxis NJA 1983 s. 639 och 2017 s. 430.
    EU-domstolens dom den 4 juni 2020 i saken FX v. GZ (mål C-41/19) handlar om behörighet i fråga om en underhållstvist. Efter att en i Tyskland bosatt fader genom polsk dom ålagts betala underhåll till sin dotter i Polen ansökte dottern om verkställighet i Tyskland. Fadern bestred verkställighetsförfarandet med motiveringen att det aktuella utestående underhållsbidraget redan hade betalats, delvis direkt och delvis genom den polska Underhållsbidragsfonden, till vilken han enligt sin ekonomiska förmåga hade återbetalat de belopp som fonden betalat till barnet. EU-domstolen ställdes mot denna bakgrund inför frågan om prövningen av faderns invändning omfattas av EU:s underhållsförordning nr 4/2009. Domstolen besvarade frågan jakande och hänvisade till att faderns invändning har ett nära samband med verkställighetsförfarandet, vilket enligt förordningens artikel 41(1) regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten och ska ske på samma villkor som i fråga om den statens egna domar. Det skulle strida mot förordningens mål avseende enkelhet och skyndsamhet om domstolen i den verkställande medlemsstaten skulle vara tvungen att förklara sig obehörig att pröva invändningen och hänvisa parterna till domstolarna i domens ursprungsland. Det ankommer därför på domstolen i verkställighetslandet att pröva faderns invändning och huruvida den bevisning som han åberopat till stöd för den påstådda betalningen kan tillåtas och styrker hans påståenden. — Domstolen nämner i förbigående också att bedömningen inte påverkas av att en del av betalningen förskotterats av ett offentligt organ (Underhållsbidragsfonden), eftersom fondens ingripande endast avsåg betalningssättet.

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 951 I EU-domstolens dom den 17 september 2020 i saken WV v. Landkreis Harburg (mål C-540/19) rörde det sig om tysk domstols behörighet enligt artikel 3(b) i underhållsförordningen nr 4/2009 att pröva ett tyskt offentligt organs regresstalan mot en i Österrike hemmahörande underhållsskyldig för att erhålla återbetalning av belopp som utbetalats till en underhållsberättigad med hemvist i Tyskland. Enligt nämnda artikel kan underhållstvister tas upp av bl.a. domstolen i den ort där den underhållsberättigade har hemvist. EU-domstolen påpekade att stadgandets lydelse inte kräver att talan väcks av den underhållsberättigade själv. Varken förordningens syften eller dess systematik hindrar stadgandets tillämpning på ett offentligt organs regresstalan. Domstolens kom därför fram till att artikel 3(b) är tillämplig även i dessa fall. — Det bör dock nämnas att det även i regressfall är den underhållsberättigades och inte det offentliga organets hemvist som är domsrättsgrundande.
    I NJA 2019 s. 704 kom HD fram till att ett barn vid tiden för det påstådda olovliga kvarhållandet i Sverige hade hemvist här i riket och att det därför inte skulle återflyttas till Belgien i enlighet med verkställighetslagen (1989:14). Föräldrarna och barnet hade ostridigt hemvist i Belgien när modern och det knappt treåriga barnet med faderns medgivande i januari 2018 begav sig till Sverige. Någon tidsgräns för vistelsen i Sverige bestämdes inte, utan berodde enligt fadern på hur länge modern behövde ta hand om sina föräldrar. Modern folkbokförde dock barnet i Sverige varvid hon oriktigt angav sig själv som ensam vårdnadshavare, anmälde barnet som utflyttat från Belgien samt ställde det i kö till svensk förskola, allt detta utan att informera fadern. I december 2018 yrkade modern vid svensk domstol att tillerkännas ensam vårdnad om barnet. Enligt fadern var det först då han förstod att modern hade för avsikt att med barnet stanna i Sverige. Han ansåg därför att barnet sedan december 2018 olovligen kvarhållits och ansökte i februari 2019 om att barnet skulle överflyttas till Belgien. Enligt verkställighetslagen och den bakomliggande Haagkonventionen, vilken i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 11 i princip tillämpas mellan EU:s medlemsstater, förutsätter detta att kvarhållandet var olovligt enligt lagen i den stat där barnet hade hemvist omedelbart före kvarhållandet. Begreppet hemvist definieras inte i dessa instrument, men anses enligt HD med hänvisning till EUdomstolens praxis ta sikte på faktiska förhållanden, vilket medför att föräldrarnas eventuella överenskommelse därom är av begränsad betydelse om det inte kommit till uttryck i konkreta åtgärder. Hänsyn ska tas till en rad andra omständigheter, varierande på barnets ålder. När det gäller ett litet barn är det enligt HD framför allt familjeförhållandena som är relevanta och dessa beror på de personer som barnet bor tillsammans med och som faktiskt tar hand om det. Det aktuella barnet hade i december 2018 vistats i Sverige i elva månader, vilket enligt HD är en förhållandevis lång tid för ett så litet barn. Det har

952 Michael Bogdan SvJT 2021 hela sitt liv bott med modern som rent faktiskt har haft ansvaret för det, och hade i augusti 2018 börjat i svensk förskola. Modern hade visserligen inte informerat fadern om sina förehavanden rörande barnet, men fadern hade fram till december 2018 godtagit att vistelsen i Sverige inte var bestämd i tiden. Sammantaget fick Sverige anses att i december 2018 varit den plats som avspeglade var barnet var integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. Barnet hade således vid den tidpunkten hemvist i Sverige och kvarhållandet var inte olovligt i lagens mening. — Avgörandet bekräftar det kända faktum att den bortförande resp. kvarhållande förälders manipulativa eller t.o.m. lagstridiga beteende tyvärr ofta belönas i denna typ av mål.
    Hovrättsavgörandet RH 2019:45 föregicks av att svensk domstol i juni 2015 anförtrodde modern ensam vårdnad om ett barn fött 2014, varpå fadern i april 2018 väckte talan mot modern och begärde att ensam vårdnad skulle överföras till honom. På grund av svårigheterna att nå modern med delgivning förordnade tingsrätten en god man för henne och bestämde i juni 2018 att föräldrarna interimistiskt skulle ha gemensam vårdnad, eftersom detta kunde ge fadern bättre möjlighet att skaffa information om var modern befann sig. I januari 2019 anmälde sig ett ombud för modern och uppgav att hon sedan mer än ett år (dvs. sedan tiden före faderns stämningsansökan) bodde i Grekland tillsammans med barnet. Detta gav upphov till frågan om svensk domstols behörighet att pröva faderns talan. Enligt huvudregeln i Bryssel II-förordningens artikel 8(1) var svaret beroende av barnets hemvist vid tiden för talans väckande. Hovrätten noterade att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition men att EU-domstolen i flera avgöranden (t.ex. Mercredi, mål C-497/10) uttalat sig om hur begreppet ska tolkas. Det ska ges en egen betydelse mot bakgrund av bestämmelsens sammanhang och förordningens mål och motsvarar den plats som enligt de objektiva omständigheterna utgör centrum för barnets liv. Hovrätten konstaterade bl.a. att modern inte uppgett någon kontrollerbar adress i Grekland där hon påstått sig bo sedan november 2017 och inte heller lämnat uppgift om barnets påstådda grekiska förskola. Modern och barnet var svenska medborgare och var vid tiden för talans väckande folkbokförda i Umeå, där modern uppbar svenskt underhållsstöd fram till 2019. Vid en sammantagen bedömning kom hovrätten fram till att barnet vid tiden för talans väckande hade hemvist i Sverige och att det följaktligen förelåg svensk domsrätt att pröva faderns vårdnadsyrkande. — Det bör observeras att detta mål inte aktualiserade frågan om olovligt barnbortförande, eftersom modern, även om hon verkligen i november 2017 skulle ha flyttat till Grekland med barnet, i egenskap av ensam vårdnadshavare fram till juni 2018 hade rätt att göra det även utan faderns medgivande.
    Ett exempel på att internationell privat- och processrätt kan vara av straffrättslig relevans är EU-domstolens dom den 19 november 2020 i

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 953 saken ZW v. Staatsanwaltschaft (mål C-454/19). Tyska sociala myndigheter hade på grund av ett barns beteendestörningar överfört bl.a. rätten att besluta om var barnet skulle bo till en särskilt förordnad vårdnadshavare. Modern tog dock barnet till Rumänien utan att myndigheterna eller den särskilt förordnade vårdnadshavaren underrättats därom. Hon åtalades i enlighet med den tyska brottsbalkens 235 §, som skiljer mellan gränsöverskridande barnbortföranden och bortföranden inom Tyskland. De sistnämnda är kriminaliserade endast om det förekommit våld, hot eller bedrägligt beteende, medan dessa brottsrekvisit inte behöver vara uppfyllda vid bortföranden till ett annat land, oavsett om landet i fråga är en EU-medlemsstat eller ej. Detta gav upphov till frågan huruvida denna särbehandling inte inskränker EU-medborgarnas fria rörlighet enligt artikel 21 FEUF (familjen var rumänska medborgare). EU-domstolen konstaterade att en sådan inskränkning kan vara motiverad om den grundar sig på objektiva skäl av allmänintresse och står i proportion till sitt legitima syfte. Åtskillnaden i 235 § grundade sig på uppfattningen att ett bortförande till utlandet medför praktiska svårigheter vad gäller erkännande av tyska rättsavgöranden. Enligt EU-domstolen var det dock fel att i detta avseende likställa EU:s medlemsstater med tredjeländer, eftersom Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, som kräver att olovligt bortförda barn ska återlämnas, bygger på ömsesidigt erkännande av avgöranden och principen om ömsesidigt förtroende. Varje medlemsstat, förutom under exceptionella omständigheter, har enligt EUdomstolen skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten. Artikel 21 FEUF hindrar därför att en medlemsstats lagstiftning bestraffar barnbortföranden till en annan medlemsstat hårdare än bortföranden inom landets gränser.

 

6 Successionsrätt
Enligt artikel 65(2) i arvsförordningen nr 650/2012 ”får” den som ansöker om europeiskt arvsintyg använda sig av ett särskilt formulär, som sedermera publicerats i bilaga 4 till kommissionens genomförandeförordning nr 1329/2014. I den sistnämnda förordningens artikel 1(4) talas det däremot om formulär som ”ska” användas, medan själva formulärets avsnitt med information till sökanden talar om ”detta icke-obligatoriska formulär”. EU-domstolens dom den 17 januari 2019 i saken Brisch (mål C-102/18) bekräftar att användningen av formuläret i enlighet med unionslagstiftarens avsikt inte är obligatorisk utan är fakultativ.
    I EU-domstolens dom den 23 maj 2019 i saken WB v. Bac (mål
C-658/17) ställdes domstolen inför frågan om huruvida en polsk notarius publicus, när han utfärdade ett arvsintyg, utgjorde ”domstol” i enlighet med arvsförordningens artikel 3(2) och huruvida arvsintyget således kunde anses utgöra en ”dom” i enlighet med förordningens artikel 3(1)(g). Till saken hör att artikel 3(2) andra stycket ålägger med-

954 Michael Bogdan SvJT 2021 lemsstaterna att underrätta kommissionen om de icke-rättsliga myndigheter och rättstillämpare som utövar rättsliga funktioner i arvsfrågor och uppfyller stadgandets övriga kriterier för att omfattas av dess domstolsdefinition. Polen har inte inkluderat notarius publicus i denna förteckning, men denna underrättelseskyldighet är enligt EUdomstolen endast informativ. Frågan om en polsk notarius publicus är domstol i förordningens mening måste besvaras enligt domstolsdefinitionen i artikel 3(2) och inte av om han finns med i förteckningen. EU-domstolen har dock icke desto mindre kommit fram till att en polsk notarius publicus inte är en domstol. Utövande av rättsliga funktioner innebär nämligen behörighet att avgöra eventuella tvister mellan parterna, medan en polsk notarius publicus får upprätta arvsintyg enbart på de berörda parternas enhälliga begäran. Arvsintyget utgör således inte en dom i förordningens mening, men det utgör enligt EU-domstolen en sådan ”officiell handling” som åsyftas i artikel 3(1)(i) och vars bevisvärde framgår av artikel 59.
    Ett antal tolkningsfrågor rörande arvsförordningen prövades av EU-domstolen den 16 juli 2020 i saken E.E. v. Virginija Jariene (mål
C-80/19), där käranden i litauisk domstol inlett ett förfarande mot en litauisk notarie med yrkande att denne skulle utfärda ett arvsintyg till följd av att käranden mor hade avlidit. Modern var litauisk medborgare men bosatt med sin tyska make i Tyskland. Hon hade upprättat ett testamente i vilket hon angav att hennes son (käranden) skulle ärva hela hennes kvarlåtenskap. Efter moderns död avslog notarien sonens ansökan om ett arvsintyg, med motiveringen att modern skulle anses haft hemvist i Tyskland. EU-domstolen konstaterade, till att börja med, att saken avsåg sådant ”arv med gränsöverskridande verkan” på vilket arvsförordningen var tillämplig och att den avlidna, som bodde i en medlemsstat men var medborgare i en annan medlemsstat med vilken hon inte brutit banden och där hennes kvarlåtenskap befann sig, kunde anses ha hemvist endast i en av dessa medlemsstater. EU-domstolen fastslog vidare att litauiska notarier kunde i samband med utfärdande av arvsintyg normalt inte anses vara ”domstolar” i förordningens mening eftersom de inte utövade rättsliga funktioner med mindre de agerade genom delegering från eller under kontroll av en rättslig myndighet. De var därför inte heller underkastade förordningens domsrättsregler. De kan dock utfärda nationella arvsintyg, vilka inte utgör en dom i förordningens mening men kan utgöra ”officiella handlingar” med rättsverkningar enligt förordningens artiklar 59 och 60. EU-domstolen påpekade avslutningsvis att den avlidna, eftersom hon var litauisk medborgare, hade haft möjlighet att i enlighet med artikel 22 bestämma att arvet efter henne skulle styras av litauisk rätt, i vilket fall parterna skulle ha haft möjlighet att i enlighet med artikel 7 komma överens om litauiska domstolars behörighet. — Jfr det ovanstående avgörandet i saken WB v. Bac, C-658/17.

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 955 7 Tillämplig lag för avtalsförpliktelser
EU-domstolens dom den 14 februari 2019 i saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17) handlar om giltigheten av ett kreditavtal och därmed sammanhängande garantihandling, som i Kroatien ingåtts mellan en i Kroatien hemmahörande låntagare och en österrikisk bank vilken inte fått kroatiska centralbankens godkännande som kreditgivare. Enligt kroatisk rätt är kreditavtal med internationella inslag som ingåtts i Kroatien av icke-godkänd kreditgivare i princip ogiltiga. EU-domstolen ställdes inför frågan om denna ogiltighet var förenlig med artikel 56 FEUF om friheten att tillhandahålla tjänster, vilken anses förbjuda inte bara varje diskriminering på grund av tjänsteleverantörens nationalitet utan också varje inskränkning, oavsett om den tillämpas på såväl inhemska som utländska tjänsteleverantörer, som kan medföra att tjänster som tillhandahålls av en leverantör etablerad i en annan medlemsstat hindras eller blir mindre attraktiva. Enligt EU-domstolen gör den kroatiska regeln tillträdet till den kroatiska marknaden mindre attraktivt och begränsar därför den frihet som garanteras genom artikel 56 FEUF. Sådan begränsning kan visserligen vara motiverad om det finns tvingande skäl grundade på allmänintressen, men den kroatiska regeringen hade enligt domstolen inte anfört något övertygande argument till stöd för åtgärden, vilken följaktligen ansågs fördragsstridig.
    Saken Kerr v. Postnov (mål C-25/18), avgjord den 8 maj 2019, handlade om en fastighetsdelägares skyldighet att betala sin del av utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen. Skyldigheten följde av ett beslut som fattats av stämman för delägarna. Detta gav upphov till frågan om det rörde sig om en avtalsförpliktelse omfattad av Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och, i så fall, om det var ett tjänsteavtal enligt förordningens artikel 4(1)(b) eller ett avtal om sakrätt till fast egendom enligt artikel 4(1)(c). EU-domstolen ansåg förordningen tillämplig, varvid den särskilt påpekade att undantaget för associationsrättsliga frågor i artikel 1(1)(f) inte var aktuellt. Den kom vidare fram till att det rörde sig om ett tjänsteavtal i den mening som avses i artikel 4(1)(b). — Utgången var knappast överraskande. Att det associationsrättsliga undantaget, som avser frågor som underkastats lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, inte var aktuellt följde redan av den omständigheten att delägarnas samfällighet inte var en juridisk person. Det var också klart att en betalningsskyldighet av den aktuella typen inte rörde själva rätten till fastigheten eller annan sakrättslig fråga. Domen kommenteras också i avsnitt 9 nedan och domstolens där beskrivna argumentering rörande domsrätt hade viss betydelse även för lagvalsfrågan.
    EU-domstolens dom den 3 oktober 2019 i saken Verein für Konsumenteninformation v. TVP (mål C-272/18) rör en därtill behörig österrikisk konsumentorganisations begäran hos österrikisk domstol att ett

956 Michael Bogdan SvJT 2021 tyskt företag förbjuds att i sina standardavtal på den österrikiska konsumentmarknaden använda sig av en lagvalsklausul till förmån för tysk rätt. Det tyska företaget marknadsförde investeringsfonder i form av tyska kommanditbolag i vilka investerarna blev kommanditdelägare, samtidigt som företaget åtog sig att i eget namn men för investerarnas räkning utöva bolagens förvaltning. Enligt konsumentorganisationen stred lagvalsklausulen mot österrikisk rätt. EU-domstolen tog till att börja med ställning till frågan om huruvida de aktuella förvaltningsavtalen föll inom tillämpningsområdet för EU:s Rom I-förordning nr 593/2008, med hänsyn till det associationsrättsliga undantaget i förordningens artikel 1(1)(f). Enligt domstolen åsyftar den aktuella talan inte avtalens associationsrättsliga aspekter utan frågan om ett avtalsvillkor är otillåtet på grund av oskälighet. Denna fråga omfattas av den lag som enligt Rom I-förordningen är tillämplig på avtalet. Nästa spörsmål EU-domstolen fick besvara var huruvida avtalen omfattades av förordningens artikel 6 om konsumentavtal trots att denna artikel enligt sin punkt 4(a) inte är tillämplig på avtal om utförande av tjänster som ska utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Det tyska företaget utövade nämligen sin förvaltningsverksamhet i Tyskland. Enligt EU-domstolen ska tjänsterna dock anses utföras ”uteslutande” i ett annat land än konsumentens eget endast om konsumenten inte har någon möjlighet att dra nytta av dessa tjänster i det egna landet utan måste i detta syfte bege sig utomlands. I det aktuella fallet ingick det i förvaltningstjänsten bl.a. att överföra vinstuttag till de österrikiska konsumenternas österrikiska konton, till Österrike skicka förvaltningsrapporterna och upprätthålla en webbplats där de österrikiska konsumenterna kunde ta del av information och utöva sin rösträtt. EU-domstolen uppfattade därför situationen så att tjänsterna tillhandahölls konsumenterna i Österrike, låt vara på distans. Slutligen fick EU-domstolen bedöma om den aktuella lagvalsklausulen var oskälig enligt artikel 3(1) i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal. Domstolen påpekade att det enligt Rom I-förordningens artikel 6(2) visserligen i princip är tillåtet med parternas lagval, men att det är vilseledande att ge konsumenten intrycket att det endast är den valda lagen som ska tillämpas. Det är därför oskäligt att inte upplysa konsumenten om att han enligt samma artikel omfattas av det skydd som han tillförsäkras genom tvingande bestämmelser i den lag som skulle vara tillämplig i avsaknad av lagvalsklausul. — Det bör noteras att målet inte handlade om en avtalstvist mellan en näringsidkare och en konsument, där Rom I-förordningen skulle bestämma tillämplig lag för det specifika avtalet, utan om en marknadsrättslig förbudstalan angående den allmänna tillåtligheten av en lagvalsregel som svarandebolaget använde sig av i sina standardavtal på den österrikiska konsumentmarknaden. Trots att en del av EU-domstolens formuleringar kan tyda på motsatsen omfattas dylik talan rimligtvis inte av Rom I-förordningens lag-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 957 valsregler utan av den påverkade (in casu österrikiska) konsumentmarknadens lag. Svaret på denna fråga kan knappast tillåtas variera beroende på de individuella kontraktens avtalsstatut.
    Den 9 oktober 2019 tolkade EU-domstolen i saken BNP Paribas v. TeamBank (mål C-548/18) Rom I-förordningens artikel 14, avseende tillämplig lag för fordringsöverlåtelser. Enligt detta stadgande ska förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren prövas enligt den lag som är tillämplig på överlåtelseavtalet, medan den lag som gäller för den överlåtna fordran reglerar dess överlåtbarhet och överlåtelsens verkan vis-à-vis dess gäldenär (sekundogäldenären). Den aktuella tvisten gällde dock prioriteten mellan olika förvärvare till vilka fordringsägaren vid olika tidpunkter överlåtit samma fordran. Frågan om tillämplig lag avseende dylik dubbelöverlåtelses rättsverkan mot tredje man regleras enligt EU-domstolen inte av artikel 14. Den omfattas inte av artikelns ordalydelse och EU-domstolen påminde också om att förordningens artikel 27(2) uttryckligen ålägger kommissionen att arbeta på en eventuell lagstiftning därom. — I skrivande stund föreligger ett kommissionsförslag till förordning om tillämplig lag för rättsverkan gentemot tredje man av överlåtelser av fordringar (COM (2018) 96 final), enligt vilket sådan rättsverkan i princip ska regleras av lagen i det land där överlåtaren har hemvist.
    Högsta domstolens dom i NJA 2020 s. 485 handlar om samma tvist som EU-domstolens dom i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18, se avsnitt 13 nedan). Efter att EU-domstolen i sin dom ställt fast att EU:s insolvensförordning inte var tillämplig på den i målet aktuella frågan om tillåtligheten av ett svenskt företags kvittningsinvändning mot betalningskrav riktade av ett polskt konkursbo, fick HD genom en mellandom fastställa om kvittningsinvändningen skulle prövas enligt svensk eller polsk rätt. Tvisten härrörde ur ett före konkursutbrottet ingånget avtal om leverans av varor. Avtalet innehöll en lagvalsklausul till förmån för svensk rätt, men den polska käranden hävdade att klausulen inte var bindande för konkursboet eller den som förvärvade det polska bolagets fordran efter dess konkurs. Det aktuella avtalet omfattades av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), men eftersom denna, och den bakomliggande Haagkonventionen från 1955, inte klargör tillämplig lag på vare sig verkningarna av fordringsöverlåtelse eller kvittning, vände sig HD till EU:s Rom I-förordning. Beträffande överlåtelsens verkningar föreskriver förordningens artikel 14(2) tillämpning av den lag som tillämpas på den överlåtna fordran, dvs. frågan om fordringsförvärvarens bundenhet av avtalsparternas lagvalsklausul fick avgöras enligt den av parterna valda svenska rätten. Till följd därav blev det valda svenska avtalsstatutet indirekt tillämpligt också på själva kvittningsfrågan, eftersom Rom I-förordningens artikel 17 stadgar att rätt till kvittning regleras av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopas. HD förde emellertid även ett alternativt

958 Michael Bogdan SvJT 2021 resonemang, som dock också utmynnade i tillämpning av svensk rätt. Det alternativa resonemanget utgick från Rom I-förordningens artikel 25(1), enligt vilken förordningen inte inverkar på tillämpningen av tidigare ingångna internationella konventioner, när dessa ”fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser”. I litteraturen råder det delade meningar om artikel 1 i 1980 års FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG), som enligt lag (1987:822) gäller som lag här i landet, innehåller sådana lagvalsregler. HD kom dock även här fram till att detta inte spelade någon roll för utgången, eftersom artikeln under alla omständigheter skulle leda till svensk lag (som CISG utgör en del av). — Det är intressant att HD förde två separata parallella resonemang och nöjde sig med att notera att de i det aktuella fallet ledde till samma resultat. Att man avstod från att diskutera vilket av resonemangen som skulle följas om resultaten inte vore identiska försvagar domens prejudikatvärde, men kan tänkas bero på att det rörde sig om tolkning av direkt tillämpliga internationella instrument, där HD ansåg sig behöva vara extra försiktig. Enligt min uppfattning ska artikel 1 CISG tillämpas framför såväl Rom I-förordningen som IKL (om förhållandet mellan IKL och artikel 1 CISG se t.ex. Bogdan och Hellner, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., 2020, s. 368–369). Mellan IKL och Rom I-förordningen äger IKL företräde, men eftersom IKL är mycket kortfattad och avstår från att specificera bl.a. den tillämpliga lagens räckvidd kan, som HD har gjort, förordningens regler användas för att fylla sådana luckor. HD-domen innehåller ett läsvärt tillägg av JustR Herre, som dock i princip handlar om tolkning och tillämpning av CISG:s civilrättsliga regler och därför är av begränsad relevans ur internationellt privaträttslig synvinkel.
    Av visst, låt vara begränsat, internationellt privaträttsligt intresse är domen den 1 december 2020 i saken Nederlandse Vakbeweging v. Van den Bosch (mål C-815/18), där EU-domstolens stora avdelning bekräftade att EU-direktivet nr 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster är tillämpligt på gränsöverskridande tjänster inom vägtransportsektorn, detta trots att artikel 56 FEUF om friheten av tillhandahålla tjänster inte omfattar transportområdet, som regleras särskilt i artiklarna 90–100 FEUF.

 

8 Tillämplig lag för utomkontraktuella förpliktelser
EU-domstolens dom den 31 januari 2019 i saken da Silva v. Dekra (mål
C-149/18) tolkar artiklarna 16 och 27 i Rom II-förordningen nr 864/2007. Efter en i Spanien inträffad bilolycka väckte den i Portugal bosatte skadelidande vid portugisisk domstol skadeståndstalan mot den spanske skadevållarens försäkringsbolag. Enligt spansk lag var fordran redan preskriberad, medan den fortfarande kunde göras gällande enligt portugisisk rätt. I enlighet med förordningens huvudregel i artikel 4(1), i kombination med artikel 15(h), skulle preskrip-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 959 tionsfrågan bedömas enligt spansk lag i egenskap av lex loci damni, men artikel 16 stadgar att förordningens lagvalsregler inte begränsar tillämpning av sådana bestämmelser i lex fori vilka är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på den utomobligatoriska förpliktelsen. EU-domstolen konstaterade att Rom II-förordningen inte definierar vilka bestämmelser artikel 16 syftar på, men att kravet på konsekvens talar för att funktionellt identiska begrepp som återfinns i både Rom I- och Rom II-förordningen i största möjliga utsträckning ska harmoniseras. Definitionen i Rom I-förordningens artikel 9(1) skulle därför tillämpas också vid tolkningen av artikel 16 i Rom IIförordningen. Villkoret att det måste röra sig om bestämmelser vilka är så avgörande för att skydda domstolslandets allmänintressen att det motiverar att förordningens kollisionsregler frångås ska tolkas strängt. Den i målet aktuella portugisiska preskriptionsregeln kan enligt EUdomstolen inte anses uppfylla detta kriterium, om inte den nationella domstolen efter ”en utförlig bedömning av bestämmelsens lydelse, systematik och mål samt det sammanhang i vilket bestämmelsen antogs” konstaterar att det föreligger särskilt viktiga skäl för motsatsen. Beträffande artikel 27, som föreskriver att förordningen inte ska inverka på tillämpningen av lagvalsregler fastställda i gemenskapsrättsliga bestämmelser på särskilda områden, uttalade domstolen att artikel 28 i direktiv 2009/103 om ansvarsförsäkring av motorfordon, som tillåter medlemsstaterna att införa bestämmelser som är mera förmånliga för den skadelidande än direktivet kräver, inte utgör en lagvalsregel och kan beaktas först efter att tillämplig lag har blivit fastställd enligt förordningens lagvalsregler. — Av domen framgår att det visserligen inte ankommer på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser men att den kan se till att artikel 16 inte missbrukas. Delvis av internationellt privaträttsligt intresse är EU-domstolens dom den 3 oktober 2019 i saken Glawischnig-Piesczek v. Facebook (mål
C-18/18), där en österrikisk politiker inför österrikisk domstol yrkade att ett irländskt företag, som på internet driver ett globalt socialt nätverk, skulle föreläggas att avlägsna eller blockera åtkomsten till vissa för henne ärekränkande uttalanden, uppladdade av en av nätverkets användare. Svaranden såg till att uttalandena blev oåtkomliga från Österrike, men en fråga av intresse för denna rättsfallsöversikt var huruvida ett föreläggande med global verkan hindrades, med hänsyn till den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden, av EU:s e-handelsdirektiv 2000/31. EU-domstolen slog fast att direktivet inte kräver någon geografisk begränsning, men la till att det ankommer på medlemsstaterna att se till att deras åtgärder respekterar eventuella bestämmelser som är tillämpliga på internationell nivå (e-handelsdirektivets premiss 58 nämner i detta sammanhang WTO, OECD och UNCITRAL). — Den österrikiska domstolens jurisdiktion som sådan var inte ifrågasatt, förmodligen med hänsyn till att centrum för kärandens intressen låg i Österrike

960 Michael Bogdan SvJT 2021 (se EU-domstolens e-Date-dom, mål C-509/09, SvJT 2013 s. 958). Det kan noteras att EU-domstolen, i motsats till sin Bolagsupplysningendom (mål C-194/16, SvJT 2019 s. 608), numera är medveten om geoblockeringens möjligheter och inte längre argumenterar med internets odelbarhet. Att direktivet inte hindrar förelägganden med extraterritoriell verkan innebär att denna möjlighet omfattas av domstolsmedlemsstatens rätt (inklusive dess lagvalsregler), låt vara med den begränsning som kan följa av internationell rätt. I den svenska lagen (1985:206) om viten nämns ingen geografisk begränsning, men frågan om svensk rätt kan och bör tillämpas för att blockera informationsåtkomligheten från ett land där samma information är helt laglig kvarstår öppen (se min kommentar till EU-domstolens Bolagsupplysningen-dom i SvJT 2019 s. 610).
    I Patent- och marknadsöverdomstolens dom den 16 mars 2020 (mål
PMT 3491-16) väckte ett svenskt bolag talan mot såväl ett brittiskt bolag som detta bolags ägare tillika ställföreträdare om vitesförbud med anledning av påstått intrång i kärandens i Sverige skyddade immaterialrättsliga rättigheter. Ställföreträdaren/ägaren invände bl.a. att brittisk lagstiftning skyddade honom mot civilrättsligt ansvar för bolagets agerande. Stockholms tingsrätt, som dömde i första instans, kom med hänvisning till Rom II-förordningens artikel 8(1) fram till att frågan om förbud var underkastad svensk rätt eftersom talan avsåg immaterialrättsligt skydd i Sverige, och tillämpade lagen (1985:206) om viten, enligt vilken ett föreläggande med vite avseende ett bolag allt efter omständigheterna får riktas mot den juridiska personen som sådan eller mot dess ställföreträdare eller mot båda. Patent- och marknadsöverdomstolen nöjde sig med att konstatera att svaranden gjort gällande att annan lag än svensk ska tillämpas vid prövningen av ”vissa frågor” i målet men att svensk rätt var tillämplig i enlighet med Rom II-förordningens artikel 8(1). — Avgörandet kan tolkas så att ställföreträdaransvaret i detta fall inte kvalificerades som en associationsrättslig fråga utan som en fråga om utomkontraktuellt ansvar.

 

9 Domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål
Immunitet
Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 43 handlar om den begränsning av svensk domsrätt som följer av de utländska svarandens statsimmunitet. Staten Sudan krävdes genom sin Stockholmsambassad inför svensk domstol på ersättning såväl av en uppsagd receptionist med anledning av uppsägningen som av dennas svenska fackförening för förhandlingsvägran. Arbetstagaren, som var svensk och inte sudanesisk medborgare, saknade diplomatiskt status och huvudsakligen sysslade med administrativa göromål. Ambassaden hördes inte av, men immunitetsfrågan togs upp på domstolarnas eget initiativ. Medan tingsrätten avvisade käromålen, kom Arbetsdomstolen fram till att arbetstagarens, men inte fackföreningens, talan kunde tas upp vid

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 961 svensk domstol. Arbetsdomstolen utgick därvid från 2004 års FNkonvention om immunitet för stater och deras egendom, trots att denna, och den svenska lagen (2009:1514) varigenom konventionen förklarades gälla som svensk lag, ännu inte trätt i kraft. Konventionen anses nämligen utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt. En närmare diskussion av den folkrättsliga immunitetsproblematiken hör inte hemma i denna rättsfallsöversikt, men det är värt att nämna att Sudans passivitet inte ansågs innebära ett avstående från immuniteten. Fackföreningens talan avsåg varken ett anställningskontrakt eller någon affärstransaktion och omfattades inte heller av någon annan begränsning av immunitet enligt konventionen.
    EU-domstolens dom den 7 maj 2020 i saken LG v. Rina (mål
C-641/18) rörde de överlevande passagerarnas och de omkomnas familjemedlemmars skadeståndskrav som inför italiensk domstol riktades mot ett italienskt bolag, vilken för Republiken Panamas räkning och efter delegering från samma stat klassificerat och certifierat ett sedermera förlist fartyg. EU-domstolen ställdes i samband därmed inför dels frågan om talan föll inom ”privaträttens område” och därmed omfattades av domsrättsreglerna i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 (se förordningens artikel 1(1) motsvarande artikel 1(1) i den nya Bryssel Ia-förordningen), dels om talans prövning inte hindrades av Panamas på folkrättslig sedvanerätt vilande immunitet. Enligt EU-domstolen är begreppet ”privaträttens område” avsett att få en vid definition, som kräver att man granskar grunderna för talan och hur denna ska väckas och föras. De aktuella skadeståndsyrkandena grundade sig på bestämmelser i den italienska civillagen som gäller mellan enskilda. Enbart den omständigheten att vissa befogenheter delegerats genom myndighetsutövning betyder inte att befogenheternas utövning utgör användning av offentligrättsliga maktbefogenheter (se redan Pula Parking, mål C-551/15). Utfärdande av certifikat kan inte anses ha utgjort myndighetsutövning i EUrättslig mening, eftersom den tekniska och finansiella kontroll som ligger till grund for certifieringen inte innefattar det sådan självständigt beslutsfattande som innebär utövande av offentlig makt. Bryssel I-förordningen var därför tillämplig på skadeståndstalan. Såvitt gäller svarandebolagets immunitetsinvändning bekräftade EU-domstolen att folkrättslig sedvanerätt utgör en del av EU-rätten, men kom fram till att immunitet inte åtnjuts av privaträttsliga subjekt i fråga om handlingar vilka inte innebär användning av offentliga maktbefogenheter. Immunitetsinvändningen underkändes således. — Notera att Bryssel I-förordningen ansågs tillämplig trots att tvisten rörde en enda medlemsstat. Detta överensstämmer med domstolens tidigare avgöranden (se t.ex. Owusu, mål C-281/02).
    Frågor om immunitet och Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde diskuterades också i EU-domstolens dom den 3 september 2020 i saken Supreme v. Shape (mål C-186/19). En mellanstatlig organi-

962 Michael Bogdan SvJT 2021 sation (Shape) stämdes på grund av påstådd bristande betalning inför nederländsk domstol av några varuleverantörer, vilka även utverkade domstolens beslut att kvarstadsbelägga medel som Shape hade på ett bankkonto i Belgien. Shape åberopade sin immunitet och ansökte i ett annat förfarande inför samma nederländska domstol att kvarstaden skulle hävas och att leverantörerna skulle förbjudas att på nytt begära kvarstad på grundval av samma omständigheter. EU-domstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan om Shapes talan om hävande av en kvarstad som verkställts i en annan medlemsstat omfattas av ”privaträttens område” enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 1(1) med hänsyn till Shapes immunitet. Domstolen konstaterade att frågan om huruvida en interimistisk åtgärd omfattas av Brysselreglerna avgörs av arten av de rättigheter i sak som åtgärden avser att skydda. Även om de bakomliggande avtalen avsåg leverans av bränsle till Shape for en militär insats för att upprätthålla fred och säkerhet i Afghanistan byggde de på ett privaträttsligt rättsförhållande mellan parterna och innebar inte utövande av offentliga maktbefogenheter, vilket medförde att talan omfattades av begreppet ”privaträttens område” i förordningens mening. En annan fråga var huruvida Shapes talan, såsom avseende verkställighet, inte omfattades av den exklusiva behörighet som förordningens artikel 24(5) tillerkänner domstolar i den medlemsstat där en dom har verkställts eller ska verkställas. EUdomstolen besvarade frågan nekande, eftersom det aktuella förfarandet om hävande av kvarstad inte i sig avsåg verkställighet av domar. — Själva immunitetsinvändningen prövades av EU-domstolen endast domskälsvis i samband med omfattningen av ”privaträttens område” enligt förordningens artikel 1, eftersom frågan huruvida immuniteten utgör ett rättegångshinder uppkommer enligt domstolens mening i ett senare skede, efter fastställandet av domstolens domsrätt enligt förordningen.

 

Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde
EU-domstolens domar avseende avgränsning av Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde såvitt gäller erkännande och verkställighet är lika relevanta för tillämplighet av dessa instruments domsrättsregler, se avsnitt 10 nedan om t.ex. EU-domstolens dom den 28 februari 2019 i saken BUAK v. Korana (mål C-579/17) och dess dom den 6 juni 2019 i saken Weil v. Gulácsi (mål C-361/18).
    Bryssel Ia-förordningens begränsning till ”privaträttens område” blev föremål för EU-domstolens prövning också den 16 juli 2020 i saken Belgische Staat v. Movic (mål C-73/19), där belgiska staten vid en belgisk domstol väckte talan mot nederländska bolag vilka använt sig av påstått otillbörliga affärsmetoder på den belgiska konsumentmarknaden. Staten yrkade att domstolen skulle fastställa att dessa lagöverträdelser hade skett och att bolagen skulle förpliktas att upphöra därmed. Accessoriskt yrkades att förbudet skulle förenas med vite och

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 963 att det skulle fastställas att framtida överträdelser skulle kunna fastställas genom enbart en tjänstemannarapport (dvs. utan medverkan av domstol). Svarandebolagen invände mot den belgiska domstolens behörighet med motiveringen att det rörde sig om utövande av offentliga maktbefogenheter utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde. EU-domstolen slog fast att en talan om förbud för näringsidkare att använda oskäliga villkor omfattas av privaträttens område (se redan Henkel-domen, mål C-167/00). Att talan syftar till att skydda ett allmänintresse kan inte likställas med utövande av offentliga maktbefogenheter och den omständigheten att talan väckts av en myndighet är inte avgörande så länge myndigheten inte ges bättre villkor för att väcka talan än andra kärande (t.ex. en konsumentskyddsförening). Den belgiska myndigheten fick inte själv besluta om följderna av en överträdelse utan måste vända sig till domstol. Den aktuella tvisten omfattades därför av begreppet ”privaträttens område”, dock med undantag av yrkandet om behörighet att fastställa framtida överträdelser genom en tjänstemannarapport. En sådan behörighet skulle gå utöver vad som gällde enligt allmänna rättsregler som var tillämpliga mellan enskilda, och yrkandet föll därför utanför Bryssel Ia-förordningen.
    EU-domstolens dom den 5 december 2019 i saken Ordre des avocats v. JN (mål C-421/18) rörde ett lokalt belgiskt advokatsamfunds talan mot en i Frankrike bosatt medlem avseende dennes betalning av obligatoriska årliga avgifter, huvudsakligen avseende försäkringspremier. Medlemskapet i samfundet var ett lagstadgat krav för att få utöva advokatyrket. Detta gav upphov till frågan om huruvida talan avsåg avtal i den mening som avses i artikel 7(1)(a) Bryssel Iaförordningen nr 1215/2012. EU-domstolen valde dock att först diskutera huruvida förordningen överhuvudtaget var tillämplig med hänsyn till att den enligt sin artikel 1(1) endast tillämpas på privaträttens område. I domslutet står att förordningen är tillämplig under förutsättning att samfundets krav enligt tillämplig nationell rätt inte utgör utövande av offentliga maktbefogenheter. Talan ”avser avtal” om årsavgifterna utgör vederlag för tjänster som samfundet tillhandahåller sina medlemmar och som den berörda ledamoten frivilligt har samtyckt till. — Domslutet är allmänt hållet och lägger till att allt detta ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. EU-domstolens motivering tyder dock på att den omständigheten att advokatsamfundet inte är en myndighet och att medlemskapet i samfundet rimligtvis är en följd av frivilligt yrkesval inte i sig inte räcker för att göra förordningen tillämplig (jfr t.ex. domen i Verein für Konsumenteninformation v. Henkel, mål C-167/00).
    EU-domstolens dom den 6 februari 2019 i saken NK v. Fortis (mål
C-535/17) avser tolkning av artiklarna 1(1) och 1(2)(b) i Bryssel Iförordningen nr 44/2001, vilka begränsar förordningens tillämpningsområde till privaträtten och undantar därutöver konkurs, ackord

964 Michael Bogdan SvJT 2021 och liknande förfaranden. En konkursförvaltare väckte vid nederländsk domstol utomobligatorisk skadeståndstalan mot en bank som genom att låta konkursgäldenären otillbörligen uppbära vissa betalningar har bidragit till att konkursborgenärerna lidit skada. Detta gav upphov till frågan om huruvida denna talan omfattas av Bryssel Iförordningen. Domstolen påpekade att ett negativt svar skulle betyda att talan faller inom insolvensförordningens tillämpningsområde, eftersom alla luckor och all överlappning mellan de båda regelverken ska undvikas. Enligt domstolen var det unionslagstiftarens avsikt att ge Brysselreglerna, i motsats till insolvensförordningen, ett brett tillämpningsområde. Endast en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta är utesluten från Brysselreglerna. Även om det i det aktuella målet förelåg ett obestridligt samband med insolvensförfarandet, eftersom det var fråga om en talan väckt av konkursförvaltaren i borgenärernas intresse, kunde talan ha väckts av borgenärerna individuellt och den grundade sig inte på undantagsregler specifika för insolvensförfaranden utan på allmänna privaträttsliga regler. Talan föll därför inom Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. — Avgörandet är relevant också för tolkningen av artiklarna 1(1) och 1(2)(b) i Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012.
    EU-domstolens dom den 7 november 2019 i saken Guaitoli v. Easyjet (mål C-213/18) handlar om domstolars behörighet att pröva flygpassagerarnas krav på kompensation för den skada som orsakats av att en flygning blivit inställd respektive försenad. De aktuella passagerarna yrkade schabloniserad ersättning enligt förordning nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar, liksom även ytterligare skadestånd enligt 1999 års Montrealkonvention om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter. Montrealkonventionen, vilken utgör en integrerad del av EU-rätten, innehåller i artikel 33 egna jurisdiktionsregler, vilka skiljer sig från Bryssel Ia-förordningen och enligt förordningens artiklar 67 och 71(1) åtnjuter förtur framför denna. Enligt EU-domstolen medför detta att behörighet att pröva anspråk grundade på förordning nr 261/2004 bestäms av Bryssel Ia-förordningen (närmast dess artikel 7(1)) medan ytterligare anspråk prövas av domstol behörig enligt Montrealkonventionens artikel 33, vilken reglerar inte endast fördelningen av domstolsbehörigheten mellan konventionsstaterna utan även den lokala behörigheten mellan domstolarna i respektive stat.
    Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde rörande domsrätt berördes också i de ovannämnda immunitetsmålen LG v. Rina (mål
C-641/18) och Supreme v. Shape (mål C-186/19) samt i den senare i detta avsnitt beskrivna domen den 29 juli 2019 i saken Tibor Trans v. DAF (mål C-451/18). Det insolvensrättsliga undantaget i Bryssel Iaförordningens artikel 1(2)(b) tolkades av EU-domstolen den

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 965 18 september 2019 också i saken Skarb Panstwa v. Riel (mål C-47/18), som närmare beskrivs i avsnitt 13 nedan.

 

Bryssel/Luganoreglernas särskilda behörighetsbestämmelser
Den i avsnitt 7 ovan redan delvis beskrivna saken Kerr v. Postnov (mål
C-25/18), avgjord av EU-domstolen den 8 maj 2019, aktualiserade även en domsrättsfråga. De svarande, vilka var delägare i en fastighet i Bulgarien, hade hemvist i Irland men stämdes inför bulgarisk domstol på betalning av sin andel av utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen. EU-domstolen fick ta ställning till huruvida dylik betalningsförpliktelse, beslutad av delägarnas stämma, byggde på avtal omfattat av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1). Med hänvisning till sina tidigare avgöranden konstaterade EU-domstolen att för att talan ska anses avse avtal ska det föreligga en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Betalningsförpliktelser som grundar sig på banden mellan en sammanslutning och dess medlemmar uppfyller denna förutsättning, eftersom inträdet i en sammanslutning skapar nära förbindelser av samma karaktär som mellan avtalsparter. Deltagande i det gemensamma ägandet inleds genom ett frivilligt förvärv, varvid varje delägare samtycker till att underkasta sig samtliga bestämmelser i den rättsakt som reglerar det aktuella gemensamma ägandet. Huruvida betalningsskyldigheten enbart är en följd av detta förvärv eller av detta förvärv kombinerat med ett beslut som fattats av delägarstämman saknar betydelse. — Se redan domen i saken Peters v. ZNAV (mål 34/82).
    Ett delvis liknande avgörande, i form av ett beslut, meddelades av EU-domstolen den 19 november 2019 i saken INA-Industrija v. Ljubljanska banka (mål C-200/19), där en slovensk bank, som var delägare till en fastighet i Kroatien, enligt de kärande inte hade uppfyllt sin skyldighet att bidra till en reservfond avsedd att täcka underhåll och förbättring av fastigheten. EU-domstolen slog även i detta fall fast att tvisten avsåg ett avtalsförhållande i den mening som avses i Bryssel Iaförordningens artikel 7(1). Domstolen fick också ta ställning till tilllämpligheten av förordningens artikel 7(5), enligt vilken en person med hemvist i en medlemsstat kan i tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering sökas vid domstolen i den ort där denna är belägen. Enligt domstolen var det uppenbart att tvisten inte avsåg handlingar rörande driften av etableringen i artikelns mening, utan bara svarandens skyldigheter i dess egenskap av fastighetsdelägare.
    Att EU-domstolen den 13 februari 2020 valde att avgöra saken flightright v. Iberia (mål C-606/19) genom beslut i stället för genom dom beror på att svaret på den ställda frågan ansågs givet. Målet handlade om tolkning av ”uppfyllelseorten” i den mening som avses i Bryssel Iaförordningens artikel 7(1)(b). Tvisten avsåg kompensation för in-

966 Michael Bogdan SvJT 2021 ställd sista etapp av en flygresa avtalad medelst en enda bokning men bestående av flera etapper med olika flygbolag. Med hänvisning till sina tidigare domar (Rehder, mål C-204/08, flightright, mål C-274/16) bekräftade EU-domstolen att såväl avreseorten som destinationsorten för hela flygresan kan betraktas som uppfyllelseort för densamma, så att talan mot det flygbolag som ansvarade för den inställda sista etappen kan väckas på avreseorten för den första etappen.
    Ett annat avgörande avseende kontraktforum är Králová v. Primera
Air (mål C-215/18), meddelat av EU-domstolen den 26 mars 2020. Målet avsåg bl.a. tolkning av Bryssel I-förordningens artiklar 5(1) och 15–17, motsvarande Bryssel Ia-förordningens artiklar 7(1) och 17–19. En i Tjeckien bosatt resenär, som av en tjeckisk researrangör köpt en paketresa inkluderande flygresa från Tjeckien till Island, stämde vid tjeckisk domstol det danska flygbolag som utfört flygningen och krävde kompensation för försening. Efter att ha ställt fast att passageraren enligt EU-förordningen nr 261/2004 kan rikta sådant ersättningskrav direkt mot flygbolaget även om de inte ingått något avtal med varandra och flygningen ingick i ett paketarrangemang, fick EUdomstolen ta ställning till huruvida talan avsåg avtal i den mening som avses i domsrättsregeln i artikel 5(1) respektive om det rörde sig om konsumenttvist inom tillämpningsområdet för domsrättsreglerna i artiklarna 15–17. Enligt domstolen är tillämpning av artikel 5(1) beroende av grunden för talan och inte av parternas identitet, så att artikeln omfattar även talan som grundas på ett åtagande som flygbolaget frivilligt gjort gentemot en annan part än käranden. Artiklarna om konsumenttvister var däremot inte tillämpliga, eftersom de uttryckligen förutsätter att avtalet faktiskt ingåtts mellan parterna i tvisten (de hänvisar till bl.a. ”konsumentens avtalspart”).
    Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), enligt vilken utomobligatorisk skadeståndstalan mot en person med hemvist i ett medlemsland får väckas i ett annat medlemsland ”vid domstolen för den ort där skadan inträffade”, blev den 29 juli 2019 föremål för EU-domstolens tolkning i saken Tibor-Trans v. DAF (mål C-451/18). Efter att EU-kommissionen funnit att ett antal lastbilstillverkare, bl.a. det nederländska bolaget DAF, hade gjort sig skyldiga till fördragsstridig priskartell omfattande hela EES-området, krävde ett ungerskt transportföretag vid ungersk domstol att DAF skulle ersätta den skada som orsakats av att transportföretaget köpt lastbilar till priser som snedvridits av tillverkarnas prissamverkan. Till saken hör att transportföretaget inte köpt lastbilar direkt från DAF, utan av ungerska återförsäljare. Efter att DAF bestridit ungerska domstolars behörighet hamnade jurisdiktionsfrågan hos EU-domstolen. Domstolen påpekade att en talan avseende skadestånd för skada som uppkommit genom åsidosättande av EU:s konkurrensrätt omfattas av privaträttens område och följaktligen täcks av Bryssel Ia-förordningen. Domstolen bekräftade också sin etablerade praxis enligt vilken ”den ort där skadan inträffade” avser både den ort där

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 967 skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Då ingen del av prissamverkan skedde i Ungern fick domstolen fokusera på lokaliseringen av den uppkomna skadan. Trots frånvaron av direkt avtalsförhållande mellan transportföretaget och DAF kom domstolen fram till att transportföretagets skada var direkt skada och inte en följd av någon skada som kunde ha åsamkats de ungerska återförsäljarna, vilka övervältat prisstigningarna på lastbilarnas slutanvändare. Denna direkta skada uppkommit där marknaden påverkats av överträdelsen, dvs. på den ort där transportföretaget påstår sig ha drabbats av de snedvridna marknadspriserna. Detta gäller enligt EU-domstolen även om talan riktas mot en deltagare i den berörda prissamverkan med vilken den drabbade inte haft några avtalsförhållanden. Att talan väckts mot endast ett av de kartellmedverkande företagen spelade ingen roll, eftersom dessa var solidariskt ansvariga för den uppkomna skadan.
    EU-domstolens dom den 9 juli 2020 i saken Verein für Konsumenteninformation v. Volkswagen (mål C-343/19) handlade om en utomobligatorisk skadeståndstalan väckt vid österrikisk domstol mot en i Tyskland hemmahörande biltillverkare med anledning av skador som österrikiska konsumenter lidit till följd av att de fordon de köpt hade utrustats med en olagligt manipulerad programvara. Enligt käranden, en förening till vilken 574 konsumenter överlåtit sina rättigheter, bestod skadan av att felet sänkt bilarnas marknadsvärde under det pris som de betalat för dem, vilket enligt käranden grundade österrikisk domsrätt enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2). EU-domstolen erinrade om att den vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikeln avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, så att käranden kan välja i vilken av dessa två orter han väcker talan. I förevarande fall inträffade den skadevållande händelsen i Tyskland, där fordonen utrustats med den felaktiga programvaran, och domen fokuserade därför i stället på lokaliseringen av den uppkomna skadan. Med hänvisning till tidigare avgöranden (Dumez, mål C-220/88 och Marinari, mål C-364/93) erinrade domstolen också om att det bara är en direkt och omedelbar skada (således inte tredjemansskada eller följdskada) som är domsrättsgrundande. Trots att de aktuella fordonen blev defekta så snart den felaktiga programvaran hade installerats har den domsrättsgrundande initiala skadan emellertid uppkommit först när — och där — de av tredje man (den slutliga förvärvaren) köptes till ett pris som översteg deras verkliga värde (vilket skett i Österrike). — Domstolen underkände resonemang enligt vilket målet handlade om ren förmögenhetsskada (kompensation för fordonens värdeminskning), eftersom det var fråga om ett fel i materiella tillgångar i motsats till en minskning av värde hos finansiella investeringar (en sådan minskning kan vara svår att lokalisera, se t.ex. Löber, mål C-304/17).

968 Michael Bogdan SvJT 2021 Om gränsdragning mellan Bryssel Ia-förordningens kontraktforum enligt artikel 7(1) och deliktforum enligt artikel 7(2) handlar EUdomstolens dom den 24 november 2020 i saken Wikingerhof v. Booking.com (mål C-59/19). Ett tyskt hotellföretag väckte i tysk domstol talan mot ett nederländskt företag, som driver en internetplattform for hotellbokningar, och yrkade att svaranden skulle förbjudas att missbruka sin dominerande ställning genom att bl.a. göra rangordningen av hotell vid internetsökningar beroende av att hotellföretaget betalade en högre kommission. I samband därmed uppstod frågan om talan avsåg det befintliga standardavtalet mellan parterna eller avsåg utomobligatoriskt skadeståndsansvar. EU-domstolen (stora avdelningen) erinrade om sin fasta praxis enligt vilken artikel 7(2) omfattar varje talan som gör gällande ett ansvar som inte avser avtal i den mening som åsyftas i artikel 7(1), varvid begreppet ”avtal” ska tolkas självständigt och oberoende av hur det tolkas enligt nationell rätt. En talan avser avtal i den mening som avses i artikel 7(1) om det för att bedöma svarandens agerande är nödvändigt att tolka avtalet, men inte om käranden åberopar svarandens åsidosättande av en lagstadgad skyldighet oberoende av avtal eller andra frivilliga åtaganden. I det förevarande fallet gjorde käranden gällande att den tyska konkurrensrättens förbud mot missbruk av dominerande ställning har åsidosatts. Talan föll därför inom tillämpningsområdet för artikel 7(2).
    I sin dom den 11 april 2019 i saken ZX v. Ryanair (mål C-464/18) befattade sig EU-domstolen med tolkning av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(5), enligt vilken den som har hemvist i en medlemsstat kan stämmas i en annan medlemsstat där svaranden har en filial, agentur eller annan etablering, förutsatt att tvisten hänför sig till verksamheten vid denna. En passagerare som via internet köpt en flygbiljett krävde inför spansk domstol skadestånd för att flyget blivit försenat. Flygbolaget (svaranden) var hemmahörande i Irland men hade en filial i Spanien. EU-domstolen bekräftade, med hänvisning till tidigare avgöranden, att tillämpning av artikel 7(5) kräver att två förutsättningar är uppfyllda. För det första ska filialen vara ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett ”huvudkontor”. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till huvudkontoret. För det andra måste tvisten avse filialens verksamhet eller förpliktelser som den åtagit sig i huvudkontorens namn, när dessa ska uppfyllas i den stat där filialen är etablerad. Det senare villkoret var inte uppfyllt i det aktuella målet, där biljetten köpts online utan någon inblandning från filialens sida. En annan fråga som EU-domstolen fick ta ställning till berodde på att flygbolaget inte hörsammat den spanska domstolens uppmaning varigenom parterna ombetts att inkomma med yttranden avseende domsrättfrågan. Att svaranden varken har yttrat sig eller gått i svaromål kunde enligt EU-domstolen inte betraktas som ett sådant tyst med-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 969 givande av den spanska domstolens behörighet som skulle utgöra s.k. tyst prorogation enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 26(1). — Det bör noteras att Bryssel Ia-förordningens speciella konsumenträttsliga domsrättsregler inte var tillämpliga i detta fall p.g.a. undantaget i artikel 17(3).
    Se också EU-domstolens dom den 11 november 2020 i saken Ellmes v. SP (mål C-433/19), vilken beskrivs nedan i samband med exklusiv behörighet.

 

Domsrätt i försäkrings-, konsument- och anställningstvister
EU-domstolens dom den 27 februari 2020 i saken Balta v. Grifs AG (mål C-803/18) rörde Bryssel Ia-förordningens speciella domsrättsregler avseende försäkringstvister. Reglerna är i princip tvingande till förmån för försäkringstagaren resp. den försäkrade, men artiklarna 15(5) och 16(5) tillåter att man genom prorogationsavtal avviker från dem vid tvister som hänför sig till avtal om s.k. stora risker (dessa definieras i det s.k. Solvens II-direktivet 2009/138). Till kategorin stora risker hörde ett ansvarsförsäkringsavtal ingånget mellan ett litauiskt bevakningsföretag och ett lettiskt försäkringsbolag. Avtalet, vilket även omfattade ansvarsförsäkring för bevakningsföretagets dotterbolag Grifs. stadgade att eventuella tvister skulle avgöras av lettisk domstol med tillämpning av lettisk lag. I egenskap av försäkrad väckte Grifs icke desto mindre talan härrörande ur detta avtal vid litauisk domstol, vilket gav upphov till frågan om prorogationsklausulen i ett avtal om stora risker endast var bindande för avtalsparterna eller kunde utsträckas till en försäkrad tredje man (in casu Grifs). EU-domstolen slog fast att prorogationsklausulen inte kunde göras gällande mot en försäkrad när denna inte var näringsidkare inom försäkringsbranschen, inte hade samtyckt till klausulen och hade hemvist i en medlemsstat annan än den där försäkringstagaren och försäkringsgivaren hade hemvist. En bedömning från fall till fall av huruvida en försäkrad kan anses vara en svagare part och därför förtjäna de tvingande domsrättsreglernas skydd fick däremot inte göras, eftersom den skulle ge upphov till rättsosäkerhet.
    Den i avsnitt 7 ovan omnämnda saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17), avgjord av EU-domstolen den 14 februari 2019, aktualiserade också flera av Bryssel Ia-förordningens domsrättsregler. Den kroatiska lagen om ogiltighet av vissa kreditavtal avvek från dessa domsrättsregler genom att utvidga tillämpningsområdet för den konsumenträttsliga domsrättsregeln i förordningens artikel 18(1) till att gälla samtliga låntagare. Enligt EU-domstolen stred denna utvidgning mot artikel 4(1) och var därför utan verkan. En annan fråga var huruvida en låntagare, som ingått kreditavtalen för att kunna bygga om en fastighet där hon hade sin bostad i syfte att där tillhandahålla logi till turister, kunde kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i förordningens artikel 17(1). EU-domstolen besvarade frå-

970 Michael Bogdan SvJT 2021 gan nekande med hänvisning till att konsumentstatus förutsätter att kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål. Domstolen ställdes slutligen inför frågan huruvida talan om fastställelse av kreditavtalets och garantihandlingens ogiltighet samt talan om att anteckningen därav skulle avföras ur fastighetsregistret omfattades av exklusiv behörighet enligt förordningens artikel 24(1) såsom avseende sakrätt i fast egendom. Domstolen påpekade att skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt består i att sakrätten gäller mot envar, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären. Yrkandena om ogiltigförklaring av avtalet och garantihandlingen tillhör den senare kategorin och omfattas inte av artikel 24(1). Yrkandet om att inteckningen i fastighetsregistret ska avföras avser däremot en sakrätt med allmängiltiga verkningen och omfattas därför av den exklusiva behörigheten för domstolar i den medlemsstat där egendomen är belägen.
    Ett annat avgörande av EU-domstolen avseende Bryssel Iaförordningens konsumenträttsliga domsrättsregler meddelades den 3 oktober 2019 i saken Petruchová v. FIBO (mål C-208/18). Käranden var en privatperson i Tjeckien som ägnat sig åt valutaspekulationer genom ett cypriotiskt mäklarföretags onlinehandelsplatform. Ramavtalet mellan henne och företaget föreskrev att cypriotiska domstolar skulle vara behöriga. På grund av ett tekniskt problem hos företaget blev en av hennes order verkställd med en försening på 16 sekunder, vilket minskat hennes vinst. Hon stämde företaget hos en tjeckisk domstol och menade att hon som konsument enligt Bryssel Ia-förordningen hade rätt att väcka talan i sitt eget land och att prorogationsavtalet på grund av förordningens artikel 25(4) saknade verkan. EU-domstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan om käranden kunde förvägras ställningen som konsument i den mening som avses i förordningens artikel 17(1) på grund av sådana faktorer som de risker som är förknippade med finansiella kontrakt av den aktuella typen, transaktionernas stora värde, hennes kunskaper om finansiella instrument eller hennes aktiva agerande på marknaden. EU-domstolen fann alla dessa faktorer sakna betydelse, huvudsakligen eftersom deras beaktande saknar stöd i förordningen. Domstolen fann det också irrelevant att finansiella instrument inte omfattas av de konsumenträttsliga lagvalsreglerna i Rom I-förordningens artikel 6. Den i och för sig eftersträvade överensstämmelsen mellan Rom- och Brysselreglerna kan enligt domstolen inte under några omständigheter leda till en tolkning av Brysselreglerna som inte är förenlig med deras systematik och syften. Huruvida personen i fråga har ställning som icke-professionell kund enligt artikel 4(1) i EU-direktivet 2004/39 om marknader för finansiella instrument är inte heller avgörande för ställningen som konsument, eftersom det inte råder en fullständig överlappning mellan de två begreppen.

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 971 Betydande likheter med det föregående avgörandet har EU-domstolens dom den 2 april 2020 i saken AU v. Reliantco (mål C-500/18).
Även i detta fall var det en missnöjd privatperson som i sitt eget land (Rumänien) stämde ett cypriotiskt finansföretag på grund av misslyckad investering, trots att avtalet mellan parterna innehöll en prorogationsklausul till förmån för cypriotiska domstolar. Detta gav upphov till frågan om privatpersonen i fråga omfattades av Bryssel Iaförordningens konsumentregler; en annan fråga var om dessa regler var tillämpliga även när käranden stämde på utomobligatorisk grund (svindleri). Med hänvisningar till sin dom i Petruchová-saken (se ovan) bekräftade EU-domstolen att en fysisk person ska behandlas som konsument såvida personens avtal med finansbolaget inte omfattas av hennes affärs- eller yrkesverksamhet, varvid det saknar betydelse att personen under en relativt kort tidsperiod har genomfört ett stort antal transaktioner, har investerat betydande belopp och är en ickeprofessionell kund enligt artikel 4(1) i direktivet 2004/39. Enligt EUdomstolen omfattar Bryssel Ia-förordningens konsumenträttsliga domsrättsregler även talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, förutsatt att talan har ett oupplösligt samband med ett avtal som faktiskt har ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren.
    EU-domstolens dom den 2 maj 2019 i saken Pillar v. Arnadottír (mål
C-694/17) rörde tolkning av Lugano II-konventionen, närmare bestämt avgränsningen av konsumentavtal i dess artikel 15 (motsvarande artikel 17–19 Bryssel Ia-förordningen). Frågan var om en på Island hemmahörande privatperson, som för privata ändamål lånat över en miljon EUR av en luxemburgisk bank, var bunden av låneavtalets prorogationsklausul, där luxemburgiska domstolar utpekades som behöriga. En sådan klausul var oförenlig med artikel 17 om konsumenttvister, men banken (käranden) menade att konventionens konsumentskyddsregler endast avser sådana låneavtal som omfattas av EU-direktivet 2008/48 om konsumentkreditavtal, dvs. låneavtal avseende belopp mellan 200 och 75 000 EUR. EU-domstolen noterade behovet av att säkerställa konsekvensen mellan olika unionsrättsakter, men också att detta behov inte i något fall kan läggas till grund för en tolkning oförenlig med respektive rättsakts systematik och syften. Med hänsyn till att direktiv 2008/48 syftar till att harmonisera vissa delar av den materiella rätten, medan Luganokonventionen syftar till att reglera domstols behörighet, kom EU-domstolen fram till att den omständigheten att det aktuella kreditavtalet inte omfattades av direktivet saknade betydelse för fastställande av tillämpningsområdet för Luganokonventionens artikel 15.
    Den 10 december 2020 avkunnade EU-domstolen sin dom i saken A.B. v. Personal Exchange (mål C-774/19), rörande tolkning av konsumentbegreppet i artikel 15(1) i den gamla Bryssel I-förordningen nr 44/2001, motsvarande artikel 17(1) i Bryssel Ia-förordningen. Ett maltesiskt bolag, som erbjuder pokerspelstjänster på internet, stämdes till

972 Michael Bogdan SvJT 2021 slovensk domstol av i Slovenien hemmahörande fysisk person med krav på utbetalning av vissa vinster. Det av bolaget ensidigt utformade avtalet mellan parterna innehöll en prorogationsklausul enligt vilken maltesiska domstolar var behöriga att avgöra eventuella tvister. Käranden var dock enligt förordningen inte bunden av klausulen om han var konsument som agerat utanför sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, vilket bestreds av svarandebolaget med motivering att käranden var en professionell pokerspelare och följaktligen inte omfattades av förordningens artiklar 15–17. Han hade stora sakkunskaper om spelet, hade sedan 2008 försörjt sig på pokervinsterna och i genomsnitt spelat poker nio timmar varje vardag. EU-domstolen noterade att käranden varken officiellt registrerat sin verksamhet eller mot betalning erbjudit sina spelartjänster åt tredje man. Beträffande beloppens storlek poängterade domstolen att tillämpningsområdet för sagda artiklar inte är begränsat till särskilda belopp. Motsatt tolkning skulle vara oförenlig med kravet på förutsebarhet, särskilt vad gäller pokerspel. Kärandens subjektiva egenskaper, såsom stora sakkunskaper, var också irrelevanta och detsamma gällde spelandets regelbundenhet. Sådana omständigheter medför således inte i sig att personen förlorar sin ställning som konsument i förordningens mening.
    I saken mBank v. PA (mål C-98/20), avgjord genom EU-domstolens beslut den 3 september 2020, uppstod frågan om Bryssel Ia-förordningens artikel 18(2), enligt vilken talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, åsyftar hemvist vid tiden för avtalets ingående eller vid tidpunkten då talan väcks. Domstolen valde med hänsyn till bl.a. regelns ordalydelse och kravet på rättssäkerhet det senare alternativet. — Det bör noteras att domslutet endast talar om artikel 18(2). Samma hemvisttolkning vid tillämpning av artikel 18(1), som skulle ge konsumenten rätt att tvinga näringsidkaren (kanske en liten butik eller verkstad) att gå i svaromål i en annan medlemsstat till vilken konsumenten efter avtalsslutet valt att flytta, vore mindre rimlig. Att artikel 17(1)(c) med konsumentens hemvist åsyftar hemvist vid tiden för avtalsslutet torde vara klart.
    Bryssel Ia-förordningens regler om behörighet i konsumenttvister aktualiserades också i EU-domstolens redan beskrivna dom den 26 mars 2020 i saken Králová v. Primera Air (mål C-215/18). Se även EUdomstolens dom den 4 september 2019 i saken Salvoni v. Fiermonte (mål C-347/18), som beskrivs i avsnitt 10 nedan.
    Den centrala frågan i EU-domstolens dom den 11 april 2019 i saken Bosworth v. Arcadia (mål C-603/17) var huruvida ett avtal mellan en person i hög företagsledande ställning och själva företaget utgör ett sådant anställningsavtal som åsyftas i de Bryssel/Lugano-regler vilka tillerkänner den anställde en privilegierad behandling i domsrättsavseende. I det aktuella fallet rörde det sig om tolkning av artiklarna 18–21 i Lugano II-konventionen, men dessa motsvarar i princip artik-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 973 larna 18–21 i 2000 års Bryssel I-förordning och artiklarna 20–23 i Bryssel Ia-förordningen. EU-domstolen konstaterade att begreppet ”anställningsavtal” ska ges en självständig tolkning gemensam för samtliga konventionsstater, varvid det förutsätts att arbetstagaren med beaktande av samtliga omständigheter kan anses ha en underordnad ställning i förhållande till arbetsgivaren. Denna förutsättning är inte uppfylld när företagsledaren har möjlighet att ange villkoren för avtalet och har en självständig befogenhet att kontrollera hur det egna arbetet utförs. Det spelar härvid ingen roll att aktieägarna i företaget har rätt att avsluta avtalet och avsätta företagsledaren.

 

Exklusiv behörighet
I saken Reitbauer v. Casamassima (mål C-722/17) tolkade EU-domstolen den 10 juli 2019 reglerna om exklusiv behörighet i Bryssel Ia-förordningens artikel 24(1), rörande talan om sakrätt i fast egendom, och i artikel 24(5) rörande talan om verkställighet av domar. Kvinnan i ett i Italien bosatt (f.d.) sambopar var registrerad som ensam ägare till en fastighet i Österrike. Hon beställde byggnadsrenovering hos en österrikisk firma men betalade inte fakturorna. Firman utverkade en dom som ålade henne att betala, men innan denna blev verkställbar hann hon med att inför domstol erkänna att hon hade en skuld gentemot sambon och registrera en panträtt till förmån för densamme i det österrikiska fastighetsregistret. Sambon ansökte om exekutiv försäljning av fastigheten och nästan hela köpeskillingen tillföll honom, eftersom han på grund av panträtten hade bättre förmånsrätt än firman. Firman överklagade fördelningsbeslutet hos österrikisk domstol på två grunder, nämligen att sambons fordran hade upphört genom kvittning och att sambons panträtt inte var giltig eftersom dess enda syfte var att hindra att firman fick betalt. Den sistnämnda grunden stöddes på österrikisk lag om s.k. actio pauliana, enligt vilken bedrägliga rättshandlingar rörande gäldenärens egendom kan förklaras overksamma gentemot den sökande borgenären (och endast gentemot denne). EU-domstolen ställdes inför frågan om österrikisk domstol var behörig att pröva överklagandet i egenskap av exklusivt forum. Såvitt gällde artikel 24(1) besvarades frågan nekande, eftersom varken upphörandet av sambons fordran genom kvittning eller panträttens ogiltighet gentemot firman avsåg sakrätt i fast egendom i stadgandets mening. Artikel 24(5) var inte heller tillämplig, eftersom firmans invändningar inte hade med genomförandet av verkställigheten i sig att göra. — Trots att de av den österrikiska domstolen till EU-domstolen ställda frågorna uteslutande handlade om artikel 24 erinrade EU-domstolen också om artikel 7(1), enligt vilken talan avseende avtal får väckas vid domstolen på uppfyllelseorten. Eftersom firmans talan avsåg uppfyllandet av förpliktelser p.g.a. renoveringsavtalet, och arbetet hade utförts i Österrike, kunde österrikisk domsrätt enligt EU-domstolens mening grundas på artikel 7(1). Att

974 Michael Bogdan SvJT 2021 en typisk actio pauliana faller under artikel 7(1) även när det rör sig om ogiltighet gentemot sökanden av en annars sakrättslig rättighet framgår redan av EU-domstolens avgörande i saken Feniks v. Azteca (mål C-337/17, se SvJT 2019 s. 607–608).
    Avgränsningen av Bryssel Ia-förordningens artikel 24(1) om exklusivt fastighetsforum blev den 11 november 2020 föremål för EUdomstolens prövning också i saken Ellmes v. SP (mål C-433/19). Ett brittiskt bolag ägde och till sommargäster uthyrde en i Österrike belägen lägenhet, vilken enligt avtal om ägargemenskap, slutet mellan fastighetens samtliga lägenhetsinnehavare, inte fick användas för dylik uthyrning. En lägenhetsinnehavare vände sig till österrikisk domstol för att få till stånd ett förbud mot bolagets uthyrningsverksamhet. Bolaget gjorde jurisdiktionsinvändning. I samband därmed ställdes EUdomstolen inför frågan om talan, såsom avseende sakrätt i fast egendom, omfattades av artikel 24(1). Om denna fråga besvarades nekande, och talan såsom avseende avtal därför i stället omfattades av artikel 7(1), undrade den hänskjutande österrikiska domstolen huruvida talan avsåg avtalsförpliktelser som skulle uppfyllas på den ort där egendomen var belägen. EU-domstolen erinrade om att uttrycket ”sakrätt i fast egendom” i artikel 24(1) skall tolkas självständigt och enhetligt och att skillnaden mellan sakrätt och obligationsrätt är att sakrätten gäller mot envar medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären. Det fick därför prövas huruvida den aktuella bestämmelsen i avtalet om ägargemenskap kunde åberopas mot envar och inte bara mot andra lägenhetsinnehavare, vilket ankom på den hänskjutande domstolen att utreda. För det fall bestämmelsen inte kunde göras gällande mot envar, kunde österrikisk domstol enligt EU-domstolen vara behörig enligt artikel 7(1)(a), varvid kravet avseende användningen av lägenheten skulle uppfyllas på den ort där den är belägen. Den omständigheten att en lägenhetsägare inte var part i de ursprungliga ägarnas avtal saknade enligt EU-domstolen betydelse, eftersom han genom att bli ägare till en lägenhet samtyckt till att underkasta sig avtalet.
    Lugano II-konventionens regel om exklusivt fastighetsforum tolkades av EU-domstolen i dess beslut den 15 maj 2019 i saken MC v. ND (mål C-827/18). En i Tyskland bosatt privatperson, som av en i Schweiz hemmahörande säljare köpt en till tredje man uthyrd lägenhet i Tyskland, väckte vid tysk domstol talan mot säljaren med krav på utbetalning av hyresbelopp som till den sistnämnde erlagts av hyresgästen avseende tiden efter att rätten till hyran enligt köpeavtalet övergått till köparen. Den tyska domstolens behörighet var beroende av om tvisten kunde anses gälla sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom (konventionens artikel 22(1), motsvarande Bryssel I-förordningens artikel 24(1)). EU-domstolen besvarade frågan nekande, med motiveringen att fordran inte hängde ihop med äganderättens övergång och inte heller var grundad på det komplexa

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 975 förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. — Att EU-domstolen valde att avgöra saken genom beslut i stället för genom dom tyder på att den uppfattade utgången som närmast självklar.
    Se också EU-domstolens tidigare i detta avsnitt beskrivna dom den 14 februari 2019 i saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17).
    Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 35 bekräftar domskälsvis att svensk domstol på grund av den exklusiva domsrättsregeln i Bryssel Iaförordningens artikel 24(2) saknar behörighet att pröva ansökan om återregistrering av ett upplöst engelskt bolag. — Se närmare om detta avgörande i avsnitt 2 ovan.

 

Prorogation
Frågor om giltigheten av ett prorogationsavtal aktualiserades i några av EU-domstolens ovan beskrivna försäkrings- och konsumentavgöranden, se Balta v. Grifs AG (mål C-803/18), Petruchová v. FIBO (mål
C-208/18), AU v. Reliantco (mål C-500/18), Pillar v. Arnadottir (mål
C-694/17) och A.B. v. Personal Exchange (mål C-774/19).
    Bryssel Ia-förordningens artikel 25 om prorogationsavtal blev den 18 november 2020 föremål för EU-domstolens tolkning i saken Ryanair v. DelayFix (mål C-519/19). En passagerare, vars flyg med det irländska flygbolaget Ryanair blivit inställt, överlät sin ersättningsfordran till DelayFix, som är ett polskt bolag specialiserat på indrivning av sådana fordringar. Efter att DelayFix väckt talan mot Ryanair vid polsk domstol åberopade Ryanair sina allmänna transportvillkor som gav exklusiv behörighet åt irländsk domstol. Enligt flygbolaget var denna prorogationsklausul i transportvillkoren, vilka ingick i det avtal som bolaget ingått med passageraren i samband med dennes biljettköp online, bindande för DelayFix i egenskap av förvärvare av passagerarens fordran. EU-domstolen påpekade att en prorogation i ett avtal i princip endast kan ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till avtalet. En prorogationsklausul i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget kan därför i princip inte åberopas av flygbolaget mot ett inkassoföretag till vilket passageraren överlåtit sin fordran på flygbolaget, om inte inkassoföretaget enligt lagen i den i klausulen utpekade domstolens lag har övertagit passagerarens samtliga rättigheter och skyldigheter. Att kontrollera detta ankommer på den hänskjutande domstolen, som dessutom i förekommande fall kan anse att prorogationsklausulen i ett konsumentavtal, som ingåtts utan individuell förhandling och ger exklusiv behörighet åt domstol i näringsidkarens land, är oskälig i den mening som avses i artikel 3(1) i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal.
    Frågan om s.k. tyst prorogation prövades i EU-domstolens dom den 11 april 2019 i saken ZX v. Ryanair (mål C-464/18), som beskrivits ovan i detta avsnitt. En mycket liknande frågeställning besvarades samma dag också i saken OD v. Ryanair (mål C-646/18), där EUdomstolen genom beslut bekräftade att Bryssel Ia-förordningens arti-

976 Michael Bogdan SvJT 2021 kel 26(1) inte är tillämplig när svaranden varken har yttrat sig eller gått i svaromål.

 

Övrigt
Saken AMS v. Heritage (mål C-172/18), avgjord av EU-domstolen den 5 september 2019, handlade om tolkning av den speciella alternativa domsrättsregeln i artikel 97(5) i förordningen 2007/2009 om EUvarumärken, som stadgar att talan om intrång i ett EU-varumärke får väckas bl.a. vid domstol i den medlemsstat i vilken intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång. I det aktuella fallet hade sådan talan med stöd i denna bestämmelse väckts hos brittisk domstol mot ett spanskt bolag som enligt käranden bl.a. på internet riktat reklam och varuerbjudanden till konsumenter och näringsidkare i Förenade kungariket. Svaranden gjorde jurisdiktionsinvändning och hänvisade till att de påstådda intrångsåtgärderna vidtagits i en annan medlemsstat. I sitt avgörande i saken Nintendo (mål C-24/16 och C-25/16, se SvJT 2019 s. 602) tolkade EU-domstolen en liknande formulering i Rom II-förordningens artikel 8(2) så att den avsåg landet där svaranden utfört intrångshandlingen, men det målet handlade om tillämplig lag och ansågs därför inte vägledande för domsrättsfrågan. Bl.a. för att undvika att domsrätt manipuleras genom att intrångshandlingen (t.ex. publicering på internet) begås från ett visst land kom EU-domstolen fram till att talan enligt artikel 97(5) kan väckas i den medlemsstat där de konsumenter eller näringsidkare som är målet befinner sig, låt vara endast rörande intrångets verkan i den medlemsstaten.

 

10 Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden
NJA 2019 s. 504 och NJA 2019 s. 969 bekräftar uttryckligen huvudprincipen att en utländsk dom inte erkänns i Sverige utan uttryckligt stöd i lag, låt vara att besluten samtidigt infört ett mycket speciellt undantag för vissa utländska statusavgöranden. — Se närmare i avsnitt 5 ovan.
    EU-domstolens domar den 5 december 2019 i saken Ordre des avocats v. JN (mål C-421/18), den 7 maj 2020 i saken LG v. Rina (mål
C-641/18), den 16 juli 2020 i saken Belgische Staat v. Movic (mål
C-73/19) och den 3 september 2020 i saken Supreme v. Shape (mål
C-186/19), beskrivna i avsnitt 9 ovan, handlar visserligen om Bryssel Iaförordningens tillämpningsområde i samband med domsrätt, men domstolens tolkning av ”privaträttens område” är lika relevant för tilllämplighet av förordningens regler om erkännande och verkställighet.
    EU-domstolens dom den 16 januari 2019 i saken Liberato v. Grigorescu (mål C-386/17) röde bl.a. frågan huruvida ett i annan medlemsstat i strid med Bryssel I- resp. Bryssel II-förordningens litispendensregler meddelat avgörande kunde med hänvisning till ordre

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 977 public förvägras erkännande i den medlemsstat där talan väckts först. Artikel 35(3) i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 stadgar att domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten i princip inte får omprövas och att förordningens behörighetsregler inte omfattas av ordre public-klausulen i artikel 34(1). Även Bryssel II-förordningens artikel 24 stadgar att behörigheten hos domens ursprungsdomstol ej får omprövas och att en ordre public-prövning av domen inte får avse ”behörighetsreglerna i artiklarna 3–14”, men litispendensregeln finns i den förordningens artikel 19. EU-domstolen kom icke desto mindre fram till att båda förordningarna med hänsyn till sitt syfte ska tolkas på samma sätt och att Bryssel II-förordningens ordre public-förbehåll inte får användas i dessa fall.
    Det familjerättsliga undantaget i artikel 1(2)(a) Bryssel I-förordningen nr 44/2001, som från förordningens tillämpningsområde undantar bl.a. ”makars förmögenhetsförhållanden”, tolkades den 6 juni 2019 av EU-domstolen i saken Weil v. Gulácsi (mål C-361/18). Med anledning av bodelning efter ett avslutat samboförhållande förpliktade en ungersk domstol en av parterna att betala en viss summa till den andra parten, vilken i syfte att få domen verkställd i Storbritannien ansökte hos samma domstol om intyg enligt förordningens artikel 54. Detta gav upphov till två frågor. För det första fick EU-domstolen avgöra om den ungerska domstolen i samband med ansökan om intyg var skyldig att pröva om domen omfattades av förordningens tillämpningsområde (något som själva domen inte uttalat sig om). Denna fråga besvarades jakande. Den andra frågan var huruvida det familjerättsliga undantaget även avsåg bodelning mellan sambor. På denna punkt kom EU-domstolen fram till att så inte var fallet och att bodelning mellan sambor, såsom hörande till privaträttens område, därför omfattades av förordningen. — Domstolen motiverade sin slutsats bl.a. genom att påpeka att det var först i Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 som det familjerättsliga undantaget utvidgades till ”förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap” (flertalet andra språkversioner nöjer sig med jämförbar verkan). EU-domstolen bör dock inte förstås så att bodelning mellan sambor automatiskt omfattas av Bryssel Iaförordningens undantag, utan detta beror på i vilken grad de aktuella samboreglerna liknar den äktenskapliga regleringen. Huruvida de svenska samboreglerna skiljer sig så mycket från äktenskapsbalkens regler att de faller utanför undantaget och därför ingår i Bryssel Iaförordningens tillämpningsområde är osäkert. Att samboförhållanden faller utanför de nya förordningarna nr 2016/1103 och 2016/1104 om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden är klart.
    I sin dom den 28 februari 2019 i saken BUAK v. Korana (mål
C-579/17) fick EU-domstolen tolka Bryssel Ia-förordningens artikel 1, enligt vilken förordningen endast är tillämplig på privaträttens om-

978 Michael Bogdan SvJT 2021 råde (artikel 1(1)) och som dessutom uttryckligen utesluter mål om social trygghet (artikel 1(2)). Ett slovenskt företag stationerade ut arbetstagare i Österrike i samband med byggnadsarbeten. Ett österrikiskt offentligrättsligt organ (BUAK), med uppgift att från arbetsgivare uppbära tilläggsbetalningar avseende semester och avgångsvederlag för arbetstagare inom byggnadssektorn, ansökte vid österrikisk domstol om intyg enligt förordningens artikel 53 i syfte att få verkställighet för en tredskodom som den domstolen meddelat mot den slovenske arbetsgivaren. EU-domstolen ställdes inför frågan om mål avseende ett offentligrättsligt organs fordran av den aktuella typen hör till privaträttens område och, om så är fallet, om den ändå inte undantas såsom rörande social trygghet. Domstolen bekräftade, med hänvisning till sina tidigare avgöranden, att ”privaträttens område” och ”social trygghet” är självständiga EU-rättsliga begrepp som ska prövas mot bakgrund av det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna, grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras. Efter en relativt omfattande och inte helt okomplicerad helhetsbedömning, bl.a. med beaktande av att arbetsgivarens betalningsskyldighet var oupplösligt kopplad till arbetstagarnas rätt av civilrättsligt slag och av att undantaget i artikel 1(2) ska tolkas restriktivt så att den i princip motsvarar tillämpningsområdet av förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, kom domstolen fram till att tvisten faller inom Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde, förutsatt att de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras inte avviker från de allmänna rättsreglerna i domstolsmedlemsstaten, och i synnerhet inte utesluter domstolsprövning av huruvida de uppgifter som ligger till grund för fordran är välgrundade. — En i målet aktualiserad fråga av indirekt betydelse för denna rättsfallsöversikt var huruvida EUdomstolen överhuvudtaget kunde ta upp tolkningsfrågan till prövning eftersom den uppkommit i ett nationellt förfarande för utfärdande av ett intyg enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 53. EU-domstolen kom fram att dylikt förfarande utgör dömande verksamhet av rättskipningskaraktär, så att den nationella domstolen var behörig att hänskjuta frågan till EU-domstolen.
    I EU-domstolens dom den 4 september 2019 i saken Salvoni v. Fiermonte (mål C-347/18) hade en italiensk domstol utfärdat ett betalningsföreläggande mot en i Tyskland bosatt konsument. När borgenären, i syfte att söka verkställighet i Tyskland, hos samma italienska domstol ansökte om utfärdande av intyg enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 53, uppmärksammade denna att föreläggandet utfärdats i strid med de konsumenträttsliga domsrättsreglerna i förordningens artiklar 17 och 18 (det visade sig att näringsidkaren bedrev en verksamhet som var riktad mot Tyskland). EU-domstolen ställdes då inför frågan om den italienska domstolen hade rätt att i samband med utfärdande av intyg enligt artikel 53 på eget initiativ pröva

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 979 huruvida dessa domsrättsregler åsidosatts, i syfte att informera konsumenten om hans möjlighet att i enlighet med artiklarna 45(1)(e)(i) och 46 ansöka om att föreläggandet förvägras verkställighet. Efter att ha konstaterat att förfarandet enligt artikel 53 har sådan rättsskipningskaraktär att den nationella domstolen var behörig att hänskjuta frågan till EU-domstolen besvarades den ställda frågan nekande, huvudsakligen med stöd i förordningens ordalydelse. Enligt EUdomstolen innebär detta inget åsidosättande av den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfästa rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom svaranden har möjlighet att i enlighet med artikel 45 motsätta sig verkställigheten. — Att den italienska domstolen inte hade rätt att vägra intyget framstår som självklart. Det är också begripligt att den inte hade rätt att på eget initiativ formellt pröva föreläggandets förenlighet med domsrättsreglerna. Domen torde däremot inte innebära att den nationella domstolen inte ens har rätt att informellt informera konsumenten om dennes rättigheter när den i samband med artikel 53 råkar upptäcka det begångna felet.
    I sin dom den 12 december 2019 i saken ML v. Aktiva Finants (mål
C-433/18) slog EU-domstolen fast att rätten att söka ändring av beslut om verkställighetsförklaring enligt artikel 43(1) i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 inte hindrar den finländska lagens krav på prövningstillstånd, eftersom sådant tillstånd ska meddelas när rättegångsmaterialet visar vägande skäl, t.ex. när det finns anledning att betvivla beslutets riktighet eller när dess riktighet inte kan bedömas utan att prövningstillstånd meddelas. Kravet i artikel 41(3) att ansökan om ändring ska handläggas i kontradiktoriskt förfarande ansågs också uppfyllt trots att svaranden inte hörts innan ansökan avgjordes, eftersom avgörandet gynnade svaranden. — Det förefaller märkligt att ett förfarandes kontradiktoriska karaktär är beroende av dess utgång. Angående prövningstillstånd torde domen vara av betydelse också för tolkningen av artikel 49(1) i Bryssel Ia-förordningen.

 

11 Summariska processformer
EU-domstolens dom den 14 februari 2019 i saken Jonsson v. Société du
Journal (mål C-554/17) handlar om artikel 16 i förordningen nr 861/2007 om införande av ett europeiskt småmålsförfarande. Enligt denna artikel ska den förlorande parten bära kostnaderna för förfarandet men den vinnande parten ska inte tilldömas ersättning för kostnader som var onödiga eller orimligt höga i förhållande till yrkandet. Någon närmare reglering av hur fördelningen av rättegångskostnaderna ska ske om ena parten endast delvis vinner framgång finns inte i förordningen och svensk domstol har vänt sig till EUdomstolen med frågan om artikel 16 hindrar att kostnaderna fördelas enligt nationell (in casu svensk) rätt, vilket i det aktuella målet skulle medföra att vardera parten fick stå för sin rättegångskostnad. EU-

980 Michael Bogdan SvJT 2021 domstolen konstaterade att svaret inte fanns i artikel 16 och att principen om medlemsstaternas processuella autonomi, som kommit till uttryck i förordningens artikel 19, gjorde att det i princip stod den nationella domstolen fritt att fördela kostnaderna enligt reglerna i nationell rätt. Detta gäller dock endast under förutsättning att dessa regler i gränsöverskridande tvister om mindre värden inte är mindre förmånliga än de processuella regler som avser liknande inhemska situationer och att de inte genom att ålägga en till övervägande del framgångsrik sökande att bära en betydande del av sina rättegångskostnader medför att sökande avstår från att använda sig av det europeiska småmålsförfarandet. — EU-domslutets krav att de nationella reglerna avseende gränsöverskridande fall inte får vara mindre förmånliga än reglerna som avser inhemska situationer torde åsyfta förmånlighet ur kärandens synvinkel.
    I sin dom den 27 juni 2019 i saken RD v. SC (mål C-518/18) kom EU-domstolen fram till att ett avgörande, meddelat utan medverkan av svaranden (vars adress den nationella domstolen inte lyckats ta reda på) eller av dennes för förfarandet utsedde gode man, inte kunde intygas vara en europeisk exekutionstitel i enlighet med EUförordningen nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. — Av ett obiter dictum framgår dessutom att delgivningar med den utsedde gode mannen inte skulle uppfylla kraven enligt förordningens artikel 15, eftersom han inte kunde anses vara svarandens ombud i artikelns mening.
    EU-domstolens dom den 7 november 2019 i saken K.H.K. v. B.A.C. (mål C-555/18) handlar om vissa tolkningsfrågor rörande förordning nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. En bulgarisk domstol utfärdade ett betalningsföreläggande, som dock inte blev verkställbart eftersom det inte kunde delges till gäldenärerna vilka lämnat Bulgarien och vistades i Sverige. Borgenären ansökte om att den bulgariska domstolen skulle utfärda ett europeiskt beslut om kvarstad på gäldenärernas bankmedel i Sverige. Artikel 7(2) i förordningen 655/2014 uppställer något strängare förutsättningar för ett dylikt kvarstadsbeslut om sökanden inte redan har en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling enligt vilken gäldenären är skyldig att betala. Trots att det inte framgår av bestämmelsens ordalydelse att den aktuella handlingen ska vara verkställbar kom EU-domstolen fram till att verkställbarheten i ursprungsmedlemsstaten utgör ett krav för att ett betalningsföreläggande ska anses vara en officiell handling i bestämmelsens mening. Ett pågående förfarande om betalningsföreläggande kan dock å andra sidan anses utgöra ett förfarande för prövning av ärendet i sak och möjliggöra ett europeiskt kvarstadsbeslut, förutsatt att de strängare förutsättningarna är uppfyllda. En annan fråga var huruvida rättsferier utgör en sådan exceptionell omständig-

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 981 het som enligt förordningens artikel 45 möjliggör undantag från den i artikel 18(1) uppställda tidsfristen om tio dagar för meddelande av kvarstadsbeslut. Enligt EU-domstolen åsyftar artikel 45 sådana exceptionella omständigheter som t.ex. målets komplexitet, men inte rättsferier.
    I de förenade målen Bondora v. Carlos V.C. (mål C-453/18) och Bondora v. XY (mål C-494/18), avgjorda den 19 december 2019, fick EU-domstolen tolka artikel 7(2) i förordning nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, som föreskriver att ansökan om föreläggandet ska göras på ett i bilaga återgivet standardformulär A och innehålla, såvitt är av intresse för de aktuella målen, grunden för talan inklusive en redogörelse för de omständigheter som åberopas samt en beskrivning av den bevisning som bestyrker fordran. I båda målen riktades ansökan mot en konsument och den nationella (spanska) domstolen begärde därför in kompletterande handlingar respektive upplysningar om de bakomliggande avtalsvillkoren, för att ex officio kunna pröva huruvida dessa villkor var oskäliga och således inte bindande för konsumenten i enlighet med artiklarna 6(1) och 7(1) i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal. Det sökande företaget vägrade att efterkomma denna begäran och menade att förordningen nr 1896/2006 inte krävde ingivande av någon bevisning till stöd för fordran. Denna tolkning stöddes också av den spanska civilprocesslagen, som uttryckligen stadgade att ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande ska göras med hjälp av ovannämnda standardformulär A ”utan bifogande av några styrkande handlingar. Om styrkande handlingar ges in, får de inte beaktas”. EUdomstolen kom dock fram till en annan slutsats. Även om förordningens artikel 7(2) reglerar de villkor som ansökan om europeiskt föreläggandet ska uppfylla på ett uttömmande sätt, ska sökanden likväl använda sig av formuläret, av vars punkter 10 och 11 framgår att kompletterande uppgifter kan läggas till dem som uttryckligen krävs. En annan tolkning av artikel 7(2) skulle enligt EU-domstolen göra det möjligt för borgenärerna att kringgå de krav som följer av direktiv 93/13 och artikel 38 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Nämnda bestämmelser hindrar således en nationell lagstiftning enligt vilken kompletterande handlingar inte får beaktas. I de förenade målen Parking v. Sawal (mål C-267/19) och Interplastics v. Letifico (mål C-323/19) bekräftade EU-domstolen den 7 maj 2020 sitt tidigare ställningstagande, bl.a. i saken Pula Parking (mål C-551/15), att kroatiska notarier, vilka enligt kroatisk rätt är behöriga att på grund av handlingar som ”äger vitsord” besluta om verkställighet, därvid inte utgör domstolar i Bryssel Ia-förordningens mening. Dessa verkställighetsbeslut kan följaktligen inte erkännas och verkställas i andra medlemsstater.

 

982 Michael Bogdan SvJT 2021 12 Utlänningars processuella ställning
I Patent- och marknadsöverdomstolens avgörande den 16 september 2020 i mål PMÖ 7771-20 yrkade det svenska svarandebolaget att det brittiska kärandebolaget skulle föreläggas att ställa säkerhet i enlighet med lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Yrkandet motiverades med att undantaget i lagens 1 § 3 st. för i EES bildade bolag slutade att vara tilllämpligt på Storbritannien från och med Brexitdagen den 1 februari 2020. Yrkandet avslogs dock den 11 september 2020 med hänvisning till att unionsrätten p.g.a. en övergångsperiod gällande t.o.m. den 31 december 2020 alltjämt var tillämplig på Storbritannien.

 

13 Insolvensrätt
EU-domstolens i avsnitt 9 ovan beskrivna dom den 6 februari 2019 i saken NK v. Fortis (mål C-535/17), där domstolen fastställde att en konkursförvaltares inom ramen för insolvensförfarandet väckta utomobligatoriska skadeståndstalan faller inom Bryssel I-förordningens tilllämpningsområde, betyder automatiskt att talan inte omfattas av insolvensförordningen nr 2015/848. Domen är av betydelse också för tolkning av insolvensförordningens artikel 6.
    En besläktad frågeställning besvarades av EU-domstolen den 18 september 2019 i saken Skarb Panstwa v. Riel (mål C-47/18), där en särskild talan om fastställelse av en bestridd fordran för registrering i ett österrikiskt huvudinsolvensförfarande ansågs omfattad av insolvensförordningen nr 1346/2000 snarare än av Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012. EU-domstolen konstaterade att talan inte grundade sig på allmänna privaträttsliga regler utan på undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden och att den hade ett nära samband med insolvensförfarandet. Detta medförde bl.a. att Bryssel Ia-förordningens artikel 29(1) avseende litispendens inte var tillämplig på dylik talan. En annan fråga som aktualiserades i målet gällde artikel 41(1) i 2000 års insolvensförordning, motsvarande artiklarna 55(2)(b) och 55(4) i den nya insolvensförordningen nr 2015/848, som uppställer vissa krav på innehållet i borgenärs anmälan av fordran, bl.a. datum för fordrans uppkomst. EU-domstolen erinrade om förordningens artikel 4(2)(j), motsvarande artikel 7(2)(h) i den nya förordningen, enligt vilken det är lagen i inledningsstaten (konkurslandet) som bestämmer hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas, och kom fram till att en borgenär får anmäla sin fordran utan att därvid rent formellt ange datum för fordrans uppkomst, när det enligt lagen i inledningsstaten inte uppställs något krav på att detta datum ska anges och när detta datum utan större svårigheter kan härledas från annat underlag som avses i artikel 41. — EU-domstolens tolkning av artikel 41 som innehållande endast anvisningar som får underskridas synes mindre förenlig med artikelns ordalydelse.

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 983 Fastställelse av den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen befinner sig (s.k. COMI) prövades av EU-domstolen den 16 juli 2020 i saken MH v. Novo Banco (mål C-253/19). Denna plats grundar enligt artikel 3(1) insolvensförordningen 2015/848 domstolslandets behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande och definieras där som den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man. För privatpersoner innehåller artikeln en presumtion, enligt vilken en persons hemvist utgör dennas COMI om inte annat visas. Ett äkta par bosatt i England har vid portugisisk domstol ansökt om att ett insolvensförfarande skulle inledas avseende dem. Paret menade att deras COMI befann sig i Portugal, där den enda fasta egendom som de ägde var belägen och där samtliga transaktioner som lett till deras insolvens hade ägt rum. Enligt EU-domstolen motsvarar en persons hemvist med stor sannolikhet platsen där personen förvaltar sina ekonomiska intressen och uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller där större delen av personens tillgångar finns. Enligt EU-domstolen ankommer det på den nationella domstolen att beakta gäldenärens samtliga objektiva och för tredje man fastställbara omständigheter. Att gäldenärens enda fasta egendom befinner sig utanför hemvistlandet räcker i sig inte för att bryta presumtionen.
    EU-domstolens dom den 21 november 2019 i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18) avsåg frågan, som den har uppfattats av EU-domstolen, om huruvida artikel 4 i EU:s insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande artikel 7 i den nya insolvensförordningen nr 2015/848) var tillämplig på en polsk konkursförvaltares talan mot ett bolag i Sverige angående betalning för varor som levererats enligt ett avtal som ingåtts innan konkursutbrottet. Det svenska företaget gjorde gällande att det hade en motfordran som översteg det yrkade beloppet och att fordringarna skulle kvittas. Enligt artikel 4 regleras konkursförfarandet och dess verkningar, inklusive förutsättningarna för kvittning, i princip av lagen i konkursmedlemsstaten. EU-domstolen kom dock fram till att artikel 4 inte var tillämplig, bl.a. med motiveringen att den omständigheten att talan väckts av en konkursförvaltare inte är avgörande för bedömningen av huruvida den omfattas av begreppet ”insolvensförfarandet och dess verkningar”. En talan som den aktuella kan nämligen väckas utan att det finns någon som helst koppling till ett insolvensförfarande. — Domstolens ställningstagande innebär att kvittningsfrågan i det aktuella fallet avgörs av avtalsstatutet (se närmare i avsnitt 7 ovan om NJA 2020 s. 485). Skulle målet ha handlat om speciella restriktioner avseende kvittning i konkurs hade dessa däremot avgjorts av konkurslandets lag.
    EU-domstolens dom den 4 december 2019 i saken UB v. VA (mål
C-493/18) rörde återvinningsbehörighet enligt insolvensförordning nr 1346/2000, men är av betydelse också för tolkning av den nya insolvensförordningen nr 2015/848. Jurisdiktionsregeln i den äldre

984 Michael Bogdan SvJT 2021 förordningens artikel 3, som den redan tidigare tolkats av EUdomstolen, åsyftar icke blott behörighet att inleda ett insolvensförfarande utan ger också exklusiv behörighet att inleda andra förfaranden som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har ett nära samband därmed, exempelvis ett återvinningsförfarande (i den nya förordningen framgår detta uttryckligen av artikel 6). En gäldenär, som ägde fast egendom i Frankrike, pantsatte och sedan sålde denna till sin syster respektive hennes bolag. Efter att gäldenären med tilllämpning av 2000 års insolvensförordning försatts i konkurs i Storbritannien utverkade konkursförvaltaren brittisk domstols bemyndigande att väcka talan vid franska domstolar för att få det fastställt att överlåtelsen och pantsättningen saknade sakrättsligt skydd i förhållande till konkursboet. Konkursförvaltarens talan i Frankrike var framgångsrik, men beslutet överklagades med motivering att det bara var konkurslandets (dvs. brittiska) domstolar som ägt behörighet att pröva den. Konkursförvaltaren gjorde dock gällande att de franska domstolarnas behörighet kunde grundas på den brittiska domstolens bemyndigande, vilket enligt hans uppfattning fick erkännas i Frankrike. Han hänvisade härvid till förordningens artikel 25(1) (motsvarande artikel 32 i den nya insolvensförordningen), enligt vilken beslut som är direkt hänförliga till konkursförfarandet och har nära samband härmed ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. EUdomstolen slog fast att konkursförvaltarens talan var av sådan natur att den föll inom konkurslandets exklusiva behörighet och att de exklusivt behöriga brittiska domstolarnas bemyndigande för konkursförvaltaren att väcka talan i Frankrike inte gav franska domstolar domsrätt. Beträffande artikel 25(1) uttalade EU-domstolen att den inför ett förenklat system för erkännande och verkställighet av beslut, men utgör inte en mekanism för att ge internationell behörighet åt en annan domstol än den som är exklusivt behörig enligt artikel 3(1).
    I NJA 2019 s. 119 hade en gäldenär överklagat underinstansernas beslut, varigenom han försatts i konkurs, med motiveringen att han inte var insolvent. Av intresse för denna rättsfallsöversikt är att han bl.a. åberopade att han höll på att sälja sina lägenheter i Spanien och att försäljningslikviden inom kort skulle finnas disponibel för betalning av skulderna. Högsta domstolen förklarade, med hänvisning till insolvenskriterierna i 1 kap. 2 § konkurslagen, att värdet av gäldenärens egendom i utlandet ska beaktas vid insolvensprövningen under förutsättning att gäldenären kan visa att egendomen har ett värde som kommer att finnas disponibelt för betalning av skulderna inom en nära överblickbar framtid. I det aktuella fallet ansåg HD att denna förutsättning var uppfylld, men konkursbeslutet upphävdes ändå inte eftersom försäljningslikviden tillsammans med övriga tillgängliga medel inte skulle räcka för betalning av gäldenärens skulder. — HD:s formulering betyder att utomlands befintliga tillgångar inte ska beaktas vid insolvensprövningen om de inte är och inte heller förväntas

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 985 inom kort bli tillgängliga för fordringsägarna, t.ex. därför att de blockeras av utländska valutabestämmelser eller att de på grund av gäldenärens bristande samarbetsvilja befinner sig utanför den konkurssökande fordringsägarens räckhåll (det sista kan aktualiseras bl.a. om konkursansökan avser svenska skatteskulder och tillgångarna befinner sig i ett land som inte medverkar till indrivning av utländska skatter).

 

14 Skiljemannarätt
I NJA 2019 s. 171, avseende klander mot en i Sverige meddelad skiljedom i en tvist mellan ett vitryskt och ett turkiskt företag, fann HD ingen grund för att underkänna skiljenämndens bedömning att dess behörighet enligt skiljeavtalet skulle bedömas och tolkas enligt svensk rätt. — Detta ställningstagande stöds av 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

 

15 Gränsöverskridande delgivning
EU-domstolens dom den 27 februari 2020 i saken Corporis v. Gefion (mål C-25/19) hänger samman med att ett försäkringsföretag verksamt i ett annat medlemsland enligt artikel 152 i det s.k. Solvens IIdirektivet 2009/138 är skyldigt att i värdmedlemsstaten utse en lokal representant som bl.a. har fullmakt att företräda företaget inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter. När ett danskt försäkringsbolag stämdes i Polen förordnade den polska domstolen med hänvisning till EU:s delgivningsförordning nr 1393/2007 att bolaget — och inte dess representant i Polen — skulle delges stämningsansökan, men bolaget vägrade att bekräfta mottagandet med motiveringen att handlingen var avfattad på polska. EU-domstolen noterade att artikel 152 visserligen inte preciserar den exakta omfattningen av representantens behörighet, bl.a. huruvida fullmakten att företräda företaget omfattar att representanten kan delges rättegångshandlingar, men att bestämmelsens sammanhang och mål leder till slutsatsen att behörigheten även omfattar mottagande av stämningsansökan i mål om skadeersättning. Delgivningsförordningen nr 1393/2007 var enligt sin premiss 8 inte tillämplig i förevarande fall, där delgivning skulle ske till partens representant i den medlemsstat i vilken förfarandet ägde rum, detta oavsett partens hemvist. — Det sista sagda betyder att delgivningsförordningens språkkrav inte behövde uppfyllas.

 

 

 

986 Michael Bogdan SvJT 2021 Behandlade rättsfall (hänvisningarna avser avsnitt):

 

AD (Arbetsdomstolens domar)
AD 2020 nr 35 2, 9 AD 2020 nr 43 9

 

EU-domstolen
C-386/17, Liberato v. Grigorescu 3, 5, 10 C-535/17, NK v. Fortis 9, 13 C-554/17, Jonsson v. Société du Journal 11 C-579/17, BUAK v. Korana 9, 10 C-603/17, Bosworth v. Arcadia 9 C-630/17, Milivojevič v. Raiffeisenbank 7, 9 C-658/17, WB v. Bac 6 C-694/17, Pillar v. Arnadottír 9 C-722/17, Reitbauer v. Casamassima 9 C-18/18, Glawischnig-Piesczek v. Facebook 8 C-25/18, Kerr v. Postnov 7, 9 C-47/18, Skarb Panstwa v. Riel 9, 13 C-102/18, Brisch 6 C-129/18, SM v. Entry Clearance Officer 5
C-149/18, da Silva v. Dekra 1, 8 C-172/18, AMS v. Heritage 9 C-198/18, CeDe v. KAN 13 C-208/18, Petruchová v. FIBO 9 C-213/18, Guaitoli v. Easyjet 9 C-215/18, Králová v. Primera Air 9 C-272/18, Verein für Konsumenteninformation v. TVP 7 C-347/18, Salvoni v. Fiermonte 9, 10 C-361/18, Weil v. Gulácsi 9, 10 C-421/18, Ordre des avocats v. JN 9, 10 C-433/18, ML v. Aktiva Finants 10 C-451/18, Tibor-Trans v. DAF 9 C-453/18, Bondora v. Carlos V.C. 11 C-464/18, ZX v. Ryanair 9 C-468/18, R v. P 5 C-493/18, UB v. VA 13 C-494/18, Bondora v. XY 11 C-500/18, AU v. Reliantco 9 C-518/18, RD v. SC 11 C-530/18, EP v. FO 5 C-548/18, BNP Paribas v. TeamBank 7 C-555/18, K.H.K. v. B.A.C. 11 C-641/18, LG v. Rina 9, 10 C-646/18, OD v. Ryanair 9 C-759/18, OF v. PG 3, 5 C-803/18, Balta v. Grifs 9 C-815/18, Nederlandse Vakbeweging v. Van den Bosch 7 C-827/18, MC v. ND 9 C-836/18, Subdelegación del Gobierno v. RH 4 C-25/19, Corporis v. Gefion 15 C-41/19, FX v. GZ 5

SvJT 2021 Internationell privat- och processrätt 2019–2020 987 C-59/19, Wikingerhof v. Booking.com 9 C-73/19, Belgische Staat v. Movic 9, 10 C-80/19, E.E. v. Virginija Jariene 6 C-186/19, Supreme v. Shape 9, 10 C-200/19. Ina-Industrija v. Ljubljanska Banka 9 C-267/19, Parking v. Sawal 11 C-249/19, JE v. KF 1, 3 C-253/19, MH v. Novo Banco 13 C-323/19, Interplastics v. Letifico 11 C-343/19, Verein für Konsumenteninformation v. Volkswagen 9 C-433/19, Ellmes v. SP 9 C-454/19, ZW v. Staatsanwaltschaft 5 C-519/19, Ryanair v. DelayFix 9 C-540/19, WV v. Landkreis Harburg 5 C-606/19, flightright v.Iberia 9 C-774/19, A.B. v. Personal Exchange 9 C-98/20, mBank v. PA 9

 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Application no. P16-2018-001 5

 

HFD (Högsta förvaltningsdomstolens årsbok)
HFD 2020 ref. 13 5 HFD 2020 ref. 32 3

 

NJA (Nytt Juridiskt Arkiv I)
NJA 2019 s. 119 13 NJA 2019 s. 171 14 NJA 2019 s. 504 1, 5, 10 NJA 2019 s. 704 5 NJA 2019 s. 969 1, 5, 10 NJA 2020 s. 485 7 NJA 2020 s. 929 5

 

Patent- och marknadsöverdomstolen
Mål PMT 3491-16 2, 8 Mål PMÖ 7771-20 12

 

RH (Rättsfall från hovrätterna)
RH 2019:45 5 RH 2020:34 2a