Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–2021

 

 

Av f.d. justitierådet BERTIL BENGTSSON

Liksom i tidigare rättsfallsöversikter (den senaste i SvJT 2019 s. 637 ff.) tar jag utom prejudikat från HD upp vissa hovrättsdomar, refererade i Rättsfall från hovrätterna (RH), och domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Avgörandena har behandlats ganska kortfattat; för mera ingående analyser får jag liksom i förra översikten hänvisa framför allt till Håkan
Anderssons återkommande rättsfallskommentarer i olika publikationer. Det är förvånande få avgöranden av intresse som förekommer under den undersökta perioden. Bl.a. saknas prejudikat rörande bestämmande av skadestånd för vanliga person- eller sakskador. De domar som refereras rörande skadeståndets storlek gäller mera speciella problem. Emellertid ger liksom tidigare
HD:s utläggningar om rättsläget ofta viktiga upplysningar om domstolens allmänna inställning till olika frågor vid sidan av den aktuella rättsfrågan.1

Innehållsförteckning
1 Förutsättningar för skadeståndsansvar
1.1 Bristfälliga anordningar 1.2 Kränkning m.m. 1.3 Miljöskada 1.4 Elsäkerhetslagen 1.5 Grannförhållanden 1.6 Ren förmögenhetsskada 1.7 Skadestånd i kontraktsförhållanden 2 Skadeståndets storlek
2.1 Kränkningsersättning 2.2 Anhörigersättning 2.3 Omprövning 3 Övriga frågor

 

1 Förutsättningar för skadeståndsansvar
1.1 Bristfälliga anordningar
Beträffande tillämpningen av den vanliga culparegeln kan här bara nämnas ett avgörande, NJA 2021 s. 1050 (Hoppgropen). En kvinna skadade sin fotled när hon vid besök i ett s.k. aktivitetscenter hoppade i en hoppgrop med en luftkuddekonstruktion. Hon krävde skadestånd av det bolag som drev centret, på den grund att bolaget brustit i tillsyn och underhåll av hoppgropen. Efter en allmän redogörelse för aktsamhetsplikten särskilt vid underlåtenhet och vissa bevisfrågor konstaterade HD rörande det aktuella fallet, att det inte var något fel på själva

 

1 Sedan 2017 har HD regelbundet gett sina prejudikat ett särskilt namn, som förekommer i en lista tillgänglig på internet och används när avgörandet diskuteras i domskälen. I det följande anges på detta vis namnet på nytillkomna prejudikat.

hoppgropen; skadan hade i stället samband med hur hoppet genomförts — den skadelidande hade i strid med givna instruktioner landat i gropen med fötterna först. HD framhöll att det med hänsyn till de skaderisker som aktiviteterna i centret medförde fanns anledning att ställa höga krav på skadeförebyggande åtgärder. Emellertid fick bolaget genom övervakning, instruktioner och kontroll av gropen anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen; det kunde inte krävas att bolaget skulle gett anställda i uppgift att hjälpa till vid hoppningen på ett mera aktivt sätt. Någon oaktsamhet ansågs därför inte ha förekommit från bolagets sida, och skadeståndstalan ogillades. — HD:s allmänna utläggningar om rättsläget har naturligtvis intresse som en erinran om domstolens inställning men innehåller inte så mycket nytt. I varje fall bör den balanserade culpabedömningen framhållas; bara måttliga krav har ställts på bolagets försiktighetsmått. Bedömningen kan antas påverkad av att skadan hängde samman med att den skadelidande avvek från givna instruktioner — detta i motsats till en del andra liknande fall där skadestånd utdömts.2

1.2 Kränkning m.m.
Frågan om kränkningsersättning skulle utgå prövades i NJA 2019 s. 607 (Takläggaren). En person dömdes för bedrägeri, bestående i att han förmått eller försökt förmå ett antal personer i åldrarna 78–91 år att betala för takreparationer som han aldrig haft för avsikt att utföra. HD framhöll att förmögenhetsbrott normalt inte kunde utgöra grund för kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL, såvida inte den brottsliga gärningen innefattat ett integritetskränkande angrepp mot person, frihet, frid eller ära, såsom vid vissa bostadsinbrott (jfr NJA 2011 s. 3). Trots att den drabbade ofta kunde uppleva obehag även vid bedrägeri var skyddsintresset förmögenhetsöverföringen; vilseledandet i sig innefattade normalt inget sådant angrepp. Gärningsmannen hade i det aktuella fallet visserligen visat förslagenhet men uppträtt korrekt och förtroendeingivande. Förutsättningar för kränkningsersättning förelåg inte, och målsägandenas talan ogillades. Bedömningen synes rimlig, trots att den nog kunnat verka stötande från pensionärssynpunkt; det kan tyckas anmärkningsvärt att ett förtroendegivande uppträdande åberopats till förmån för en bedragare. I varje fall visar avgörandet att vissa gränser får sättas för benägenheten att i alla möjliga fall konstatera kränkningar av ideella intressen.
    HD:s domar NJA 2021 s. 1038 I och II rörde också kränkningsersättning, här frågan vilken betydelse den skadelidandes eget handlande kan få för ersättningen. Reglerna om medvållande i 6 kap. 1 § SkL är inte tillämpliga på ideellt skadestånd, utan sådant handlande får i stället betydelse för den helhetsbedömning som ska avgöra skadeståndets storlek.

 

2 HD har här hänvisat bl.a. till NJA 1979 s. 129 och NJA 1987 s. 222.

I det förra fallet hade den skadelidande när han skulle köpa narkotika utsatts för ett allvarligt rån av flera maskerade gärningsmän, varvid han bl.a. fick slag med tillhygge och sparkar mot huvudet samt hotades med kniv. HD fann att hans tilltänkta narkotikaköp inte kunde anses som ett medvetet risktagande i förhållande till kränkningen; han kunde inte anses ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet. Agerandet skulle därför inte påverka bedömningen av kränkningen. Ersättningen bestämdes till 20 000 kr, ett belopp som nog skulle ha blivit större om den föreslagna lagstiftningen om stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer redan genomförts (se nedan 2.1).
    I det andra målet, NJA 2021 s. 1038 II, hade den skadelidande inlett ett slagsmål genom att ge svaranden flera knytnävslag i ansiktet, varpå denne gav den skadelidande ett livshotande knivhugg på armen och i bröstet. Den skadelidande ansågs i viss mån ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet, men den grova misshandel som han utsattes för stod inte i rimlig proportion till det inledande våldet. Han ansågs därför berättigad till kränkningsersättning, varvid hans handlande borde inverka på ersättningens storlek. Denna bestämdes till 25 000 kr. — Också i detta fall kan man anta att den nämnda lagstiftningen skulle ha lett till ett högre skadestånd. NJA 2020 s. 578 (Soffan i rasthallen) rörde frågan, om ett fysiskt ingrepp av lärare mot elev vid en ordningsstörning utgjorde kränkande behandling enligt 6 kap. 9 § skollagen och därför grundade skadeståndsansvar för kommunen. Ingreppet bestod av ett kort grepp om elevens hals och armhåla, sedan denne vägrat att flytta sig från en soffa där han satt. Handlandet framstod enligt HD:s majoritet som befogat och proportionerligt och föll inom ramen för lärarens tillsynsplikt. Eleven ansågs inte utsatt för kränkande behandling i skollagens mening. Skadeståndstalan ogillades. Två justitieråd fann ingreppet utgöra en kränkning; den ena ansåg dock kränkningen vara ringa och inte medföra skadeståndsskyldighet. Gränsdragningen är tydligen besvärlig.

 

1.3 Miljöskada
NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygfält) handlar om en miljöskada i kontraktsförhållanden. Ett bolag hade genom avtal med en kommun åtagit sig omhändertagande av avloppsvatten på en flygplats för bortledning till ett reningsverk. I sammanhanget kom vattnet att innehålla ett skadligt ämne som kontaminerade slam i reningsverket och orsakade kommunen kostnader. Kommunen stämde bolaget och yrkade skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken (MB). Bolaget invände att detta ansvar inte var tillämpligt i kontraktsförhållandet, vilket varit utförligt reglerat i avtalet. HD framhöll till en början att MB:s regler om skadestånd var dispositiva och att möjligheterna att åberopa skadeståndslagens regler i ett avtalsförhållande — alltså frågan om konkurrerande ansvarsgrunder — berodde på avtalet, ytterst en tolkning av detta. Att det i målet gällde en utomobligatorisk lagstiftning om strikt

ansvar gav inte i sig anledning till annat synsätt; även denna fråga fick avgöras enligt avtalet, om också de faktiska omständigheterna kunde motivera en försiktig tolkning eller en jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen. I det aktuella fallet hade kommunen haft möjlighet att genom avtal reglera vilka föroreningar som fick finnas i avloppsvattnet och kunnat värdera risker och kostnader för oönskade och oförutsedda föroreningar, något som också skett i betydande utsträckning bl.a. genom en uttrycklig bestämmelse om skadeståndsskyldighet för bolaget om vissa föreskrifter inte följts; i övrigt skulle ömsesidig skadeståndsskyldighet vid grov försummelse gälla. De åberopade miljöskadorna måste sammantaget anses ha ett sådant samband med de centrala förpliktelserna i avtalet att ersättningsfrågan skulle bedömas enligt avtalsvillkoren och kontraktsrättsliga regler, inte genom tillämpning av MB:s ansvarsregler.
    Utgången kan inte anses överraskande. Huvudregeln i svensk rätt är att en ofördelaktig reglering av ansvaret i ett kontraktsförhållande inte kan kringgås genom att utomobligatoriska ansvarsregler åberopas; det gäller möjligheten att tillämpa SkL (jfr 1 kap. 1 § SkL3), och troligen också tillämpning av konkurrerande lagregler om strikt ansvar. Avtalsförhållandet var så ingående reglerat att en tillämpning av MB:s strikta ansvar skulle varit svårt att förena med denna princip om konkurrerande ansvarsgrunder. Däremot är det oklart vad som skulle ha gällt vid mindre detaljerade avtal.4 I MÖD 2019:13 hade järnvägsarbeten medfört avstängning av en väg som försvårade framkomligheten till en livsmedelsbutik — något som betraktas som ”annan liknande störning” och kan medföra skadeståndsansvar enligt 32 kap. 3 § 1 st. 8 p. MB. Butiksägarens yrkande om skadestånd för inkomstförlust ogillades, eftersom störningen ansågs skäligen få tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden (32 kap. 1 § 3 st.). Avgörandet stämmer med tidigare praxis; se bl.a. MÖD 2002:17. — Däremot har Mark- och miljööverdomstolen ansett ”annan liknande störning” medföra skadeståndsansvar då vid borrning efter bergvärme jord och lera sprutat upp ur ett befintligt borrhål på grannfastigheten.5 HD kom senare, knappast överraskande, till samma resultat (dom den 26 april 2022, T 3193-21).

 

1.4. Elsäkerhetslagen
I 29 och 30 §§ elsäkerhetslagen (2016:732) finns tvingande regler om produktskador orsakade av säkerhetsbrist i sådan el som satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator. Elreglerna, som flyttats över från ellagen (1997:257), stämmer i väsentliga delar med vad som gäller enligt produktansvarslagen. Anläggningens innehavare har sålunda enligt 29 § ett strikt ansvar för person-

 

3 Se också Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, avsnitt 1.1.2. 4 Jfr även Bengtsson i Festskrift till Jan Darpö s. 73 ff. 5 MÖD:s dom 2021-04-27, mål M 2780-20.

skada och sakskada på konsumentegendom, och med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas (2 §), t.ex. vid avvikelser i fråga om frekvens och spänning. Strömmen anses satt i omlopp när den lämnar distributörens anläggning. Innehavaren av starkströmsanläggning har också enligt 28 § ett strikt ansvar för skada genom inverkan av el från anläggningen, vilket gäller även sakskada av annat slag.
    I NJA 2020 s. 807 (Den skadliga elen) hade skadlig el från innehavaren av en starkströmsanläggning (E.ON) överförts till en annan starkströmsanläggning i en verkstadsfastighet, med påföljd att brand uppstod i denna anläggning och stora skador uppkom bl.a. i verkstadsbyggnaderna — alltså inte på konsumentegendom. Försäkringsbolagen som ersatt skadan förde regresstalan mot E.ON. HD fann, efter en utförlig genomgång av lagstiftningens motiv, att det strikta produktansvaret enligt 29 § inte uteslöt ett ansvar enligt 28 § för produktskada genom inverkan av el.6 Med anledning av en invändning från E.ON att 28 § inte omfattade brand som uppstod i en annan elanläggning fann HD att detta saknade betydelse; en skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte att — förutom att ge skydd åt den skadelidande — placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse, och ellagens förarbeten gav inte stöd för annat. Skadeståndstalan bifölls. — Uttalandena om ansvarets placering bör kunna få betydelse vid tolkning av andra lagregler om strikt ansvar.

 

1.5 Grannförhållanden
I NJA 2021 s.475 (Grannhusets vattenskada) hade skada genom vatten från en trasig dagvattenanläggning i en föreningsfastighet uppkommit på grannfastigheten. HD tog upp vissa fall där strikt ansvar ålagts för skada uppkommen genom utströmmande vatten från en verksamhet som innebar risker för grannfastighet7 men fann att de inte innebar något generellt strikt ansvar för fastighetsägare på grund av ledningsbrott och ledningsstopp. Inte heller motiverade grannelagsrättsliga regler något sådant ansvar för innehavaren av en sedvanlig anläggning för markavvattning på en enstaka fastighet. Däremot kunde denne bli ansvarig för oaktsam underlåtenhet att vidtaga skäliga åtgärder för kontroll och avhjälpande av brister. Föreningen ansågs ha haft att räkna med att anläggningen, som var 70 år gammal när föreningen förvärvade fastigheten, var i dåligt skick och därför borde inspekteras. Att föreningen underlät detta var inte förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i grannförhållanden. Skadestånd utdömdes. — HD:s inställning i målet verkar välmotiverad. Att märka är att i de fall där strikt ansvar ålagts för vattenutströmning HD inte åberopat grannförhållande som skäl för ansvaret; det är fortfarande osäkert i vad mån

 

6 I målet var äldre regler i ellagen tillämpliga, vilka emellertid i sak helt motsvarade nuvarande regler i 28 och 29 §§ elsäkerhetslagen. 7 NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s.460, NJA 2001 s. 368; motsatt utgång i NJA 1997 s. 648.

ansvar oberoende av vållande kan motiveras på detta sätt (frånsett när 32 kap. MB tillämpas). Att grannförhållandet i allmänhet skärper en fastighetsägares skyldigheter är emellertid klart (jfr 3 kap. 1 § JB).

 

1.6 Ren förmögenhetsskada
Huvudregeln beträffande utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada är som bekant att ansvaret förutsätter brottslig gärning; i rättspraxis förekommer emellertid åtskilliga undantag från denna regel. Ett sådant är NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen). Företrädare för en bostadsrättsförening lämnade en förvärvare av bostadsrätt felaktiga uppgifter om en pantsättning av bostadsrätten i ett utdrag av lägenhetsförteckningen, vilket medförde skada för förvärvaren. HD:s majoritet utdömde skadestånd. De felaktiga uppgifterna kunde presumeras bero på vårdslöshet på föreningens sida, och förvärvaren hade med fog förlitat sig på uppgifterna, som utgjort adekvat orsak till skadan. Ett skiljaktigt justitieråd ogillade talan på den grund att vårdslöshet vid utlämnandet av uppgifterna inte kunde anses föreligga hos föreningen. — Ansvaret byggde på ett liknande resonemang som det ledande rättsfallet NJA 1987 s. 892 (Kone-fallet), där den oaktsamme utfärdaren av ett värderingsintyg blev ansvarig mot tredje man, som med fog satt sin tillit till intyget. — Av intresse är att föreningen i detta utomobligatoriska förhållande ansågs ansvarig också för vållande hos självständig uppdragstagare, med hänsyn till att föreningen hade det yttersta ansvaret för att utdraget ur förteckningen var korrekt och uppgiften typiskt sett var av stor betydelse för tredje man. Utvidgningen av ansvaret stämmer med vad som gäller när annars en uppdragsgivare har en förpliktelse att vidta åtgärder till skydd för utomståendes säkerhet (något som dock inte kunde sägas stå på spel i detta fall).8 NJA 2020 s. 344 (Mottagarkontona) angick skadestånd på grund av penningtvättsbrott. Att en person mottagit pengar på ett konto ansågs i och för sig inte grunda skadeståndsskyldighet mot målsäganden, eftersom handlandet inte försämrat möjligheterna för henne att återfå pengarna. I målet förekom emellertid flera komplicerande omständigheter, bl.a. av processrättsligt slag, varför dess prejudikatvärde torde vara begränsat.

 

 

 

 

8 Jfr Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen 3:1.4.

1.7 Skadestånd i kontraktsförhållanden
NJA 2019 s. 877 (Advokatens skatterådgivning) gällde advokats skadeståndsansvar mot klient på grund av påstådd oaktsamhet vid skatterådgivning. Efter en diskussion av aktsamhetsbedömningen ogillade HD skadeståndstalan. Situationen var ganska speciell, och prejudikatvärdet är därför tveksamt. Bl.a. var rättsläget osäkert i flera hänseenden och klarlades delvis först efter rådgivningen genom ett par rättsfall. Det osäkra rättsläget framgick visserligen inte helt av rådgivningen, men advokaten hade gjort välgrundade reservationer beträffande läget, och uppdraget var ganska snävt avgränsat. HD:s utförliga resonemang är värt att noga studeras men ska inte återges här.
    I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) hade ett försäkringsbolag sagt upp en företagsförsäkring i förtid på den grund att försäkringstagaren vid skadereglering skulle ha lämnat felaktig uppgift om att hans kor stulits. Försäkringstagaren krävde skadestånd på den grund att uppsägningen saknat lagstöd (jfr 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen). Bolaget ansågs inte ha visat att uppgifterna varit felaktiga, och väsentligt kontraktsbrott var därför inte styrkt. HD fann efter en längre diskussion att skadestånd på grund av den oberättigade uppsägningen förutsatte oaktsamhet. I det aktuella fallet hade bolaget — i belysning av det skyddssyfte som låg bakom 8 kap. 6 § — inte haft tillräckligt stabilt underlag för sin uppsägning, och skadestånd utdömdes. — Från skadeståndsrättslig synpunkt är domstolens allmänna uttalanden om skadeståndsansvar vid kontraktsbrott av intresse. Huvudregeln ansågs vara ett culpaansvar, fast i vissa situationer var ansvaret mera vittgående. Som skäl för att oaktsamhet fordrades vid företagsförsäkring anfördes dels uppsägningsrättens vikt för att bolaget med omsorg skulle upprätthålla försäkringsskyddet på likartad grund mot alla försäkringstagare, dels de svåra bedömningar den kunde innebära; ett strikt ansvar framstod som alltför strängt. — Betonar man försäkringstagarens intresse kan motiveringen diskuteras. Som HD omnämnt har strikt ansvar ansetts föreligga om bolaget utan tillräckliga skäl underlåter att utbetala försäkringsersättning.9 I detta fall lär bolaget inte kunna ursäkta en felaktig bedömning med att rättsläget varit oklart. Man kan fråga sig varför bolagets kontraktsbrott skulle behandlas mera överseende när det gäller en så ingripande påföljd som förtida uppsägning. Tydligen anses uppsägningsrättens särdrag motivera avvikande principer. Möjligen kan ett strängare ansvar vara befogat vid konsumentförsäkring och i än högre grad vid personförsäkring, där det kan vara svårt att få en likvärdig försäkring på grund av försämrad hälsa eller åldrande.
    Av intresse är också uttalandet att culpaansvar är huvudregeln vid kontraktsbrott, något som knappast framgått så klart av tidigare diskussioner. I viss utsträckning måste väl bedömningen bero av avtalstypen; även när lagstiftning saknas kan analogier med andra avtalstyper leda

 

9 Jfr här även NJA 1991 s. 217 om banks ansvar för försenad utbetalning, också omtalat av HD.

 

till ett strängare ansvar. Exempelvis vid hyra av lös egendom lär särskilt reglerna om köp kunna påverka bedömningen,10 och vid icke lagreglerade tjänster kan man anta en liknande inverkan från konsumenttjänstlagens bestämmelser.11 Kanske kan rättsläget beskrivas så att där varken lagregler eller närliggande analogier ger någon ledning man kan presumera att skadestånd i kontraktsförhållanden beror av culpa.

 

2 Skadeståndets storlek
2.1 Kränkningsersättning m.m.
I NJA 2019 s. 1064 (Skadestånd efter övernattningen) bedömde HD frågor om ersättning för kränkning och för sveda och värk vid den nya brottstypen oaktsam våldtäkt, sedan domstolen funnit gärningsmannen skyldig till detta brott (se NJA 2019 s. 668). Med hänsyn till sexualbrottets särskilda karaktär ansågs kränkningsersättning i allmänhet böra utgå när gärningsmannen medvetet tagit risken för att målsäganden inte frivilligt deltagit i den sexuella handlingen. Kränkningen ansågs vara något mindre allvarlig än det uppsåtliga brottet, varför schablonersättningen, som vid uppsåtlig men mindre grov våldtäkt uppgick till 100 000 kr, bestämdes till 75 000 kr. Ersättningen för sveda och värk ansågs efter ett liknande resonemang böra sättas till 10 000 kr (15 000 kr vid uppsåtligt brott), motsvarande en akut sjukdomstid under fyra månader med annan vård än sjukhusvård. Det framhölls att om den skadelidande visats ha lidit en mer omfattande skada högre ersättning kunde utgå än vad som följde av schablonerna.12 Man kunde kanske tycka att bristen på uppsåt borde motiverat en större nedsättning i vart fall av kränkningsersättningen. Men ser man gärningen från den skadelidandes synpunkt lär upplevelsen inte skilja sig så mycket från en uppsåtlig våldtäkt. NJA 2021 s. 746 gällde dels kränkningsersättningens storlek, dels ersättning till anhörig till trafikoffer. De ansvariga hade gjort sig skyldiga till grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada, grovt brott, varigenom en kvinna tillfogats livshotande skador; omkring två år efter olyckan var hon i ett vegetativt tillstånd och skulle aldrig kunna återfå ett normalt liv. HD fann, att den schabloniserade ersättningen för försök till mord — numera 125 000 kr — borde kunna tjäna till ledning för kränkningsersättningen, som bestämdes något lägre än vid uppsåtligt försök än vid mordförsök, till 110 000 kr. Beträffande ersättning till den skadelidandes anhöriga hänvisade HD till förarbetena till 5:2 SkL, där det angavs att skadestånd till nära anhöriga för psykiska besvär borde kunna utgå inte bara vid dödsfall utan även när en nära anhörig skadats allvarligt, och vidare till NJA 2006 s. 181, där sådant skadestånd utdömts i fall av uppsåtligt våld. Enligt HD fick motsvarande anses gälla när en personskada orsakats av grov vårdslöshet som ligger

 

10 Se bl.a. Ds 2010:24 med åtskilliga hänvisningar till litteraturen. 11 Se Svante Johansson, Konsumenttjänstlagen, avsnitt 1.10. 12 En annan fråga om förutsättningarna för skadestånd på grund av personskada behandlas nedan i 2.2 under Anhörighetsersättning.

mycket nära ett uppsåtligt handlande och lett till skador som vari livshotande under en inte obetydlig tid. En nära anhörig borde i sådana fall schablonmässigt ha rätt till ersättning för sveda och värk med 20 000 kr. I detta fall hade emellertid det psykiska lidandet för de anhöriga klart överstigit vad som ersattes genom schablonersättningen. Föräldrarna tillerkändes 50 000 kr vardera.
    I båda de bedömda frågorna kan bedömningen väntas bli påverkad av de ändringar, grundade på betänkandet SOU 2021:64, som beslutats genom propositionen 2021/22:198 (Stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer). I motsvarande fall föreslår betänkandet en kränkningsersättning upp till 100 000 kr, medan mordförsök normalt skulle medföra en ersättning med 200 000–250 000 kr.13 Propositionen ansluter sig till betänkandets syn på ersättningsnivåerna.14 Skillnaden mellan uppsåtliga och grovt vårdslösa brott skulle alltså bli större än HD ansett, något som nog stämmer med mångas uppfattning. (Jfr ovan om NJA 2019 s. 1064, där HD visat en liknande stränghet vid brott av oaktsamhet.) I hovrättsfallet RH 2019:25 hade en man kontaktat en närstående 17-årig flicka under falskt namn via internet och vid två tillfällen företagit sexuella handlingar jämförliga med samlag utan att hon kände till hans verkliga identitet. Mannen ansågs på grund av vilseledandet skyldig till våldtäkt vid båda tillfällena och ålades skadeståndsskyldighet med 150 000 kr för kränkningarna och 15 000 kr för sveda och värk.
    Storleken av kränkningsersättning har bedömts också i flera fall refererade ovan i 1.2.

 

2.2 Anhörigersättning
NJA 2020 s.1142 (Anhörigersättning vid bevittnande av mord) gällde schablonbeloppet för ersättning enligt 5 kap. 2 § 3 SkL till den som bevittnat mord på en nära anhörig — i det aktuella fallet till ett barn på ett år och tre månader. För de nära anhöriga gäller en presumtion för att personskada i form av sveda och värk har uppkommit. Vid tillfället var det normala en schablonersättning om 60 000 kr i sådana fall. HD diskuterade om en särskild schablon borde gälla för fall då den efterlevande bevittnat att en närstående uppsåtligen dödats men fann inte tillräckliga skäl föreligga för detta ens när den bevittnande varit ett barn. Domstolen framhöll bl.a. svårigheten att bedöma graden av psykisk påverkan i olika fall och den restriktivitet som brukade iakttas beträffande utökning av schabloner beträffande ersättningens storlek. Samma skadestånd skulle alltså utgå även i detta fall. Onekligen kan det finnas skäl för en sådan förenklad bedömning i dessa ärenden. För många utanför juristkretsar torde ändå varje schablonbelopp framstå som alltför lågt.

 

13 Se SOU 2021:64 s. 168 f. 14 Se prop. 2021/22:198 s. 24.

NJA 2021 s. 46 (Särborna) rörde frågan om en särbo kunde anses som särskilt närstående enligt 5 kap. 2 § SkL till en kvinna som omkommit vid en trafikolycka. Mannen hade varit passagerare i den bil som kvinnan körde vid olyckstillfället och bevittnat hennes död. De hade haft ett kärleksförhållande sedan flera år, varvid de visserligen haft sitt hem på var sin ort men hållit daglig kontakt och bott ihop på helger och semestrar. HD ansåg dock inte mannen berättigad till skadestånd. Domstolen framhöll att SkL:s regel var avsedd som en enkel och lättillämpad bestämmelse för den praktiska skaderegleringen (en synpunkt som utvecklades närmare i ett särskilt yttrande av referenten). Den tog främst sikte på dem som tillhörde samma etablerade hushållsgemenskap som den avlidne; i särskilda fall kunde skadestånd utgå också till någon annan, men då krävdes att det av andra skäl rått en sådan samhörighet som mellan samboende personer. Det räckte inte med en sådan relation som förekom i målet. — Också här har domstolen alltså av praktiska hänsyn föredragit en i viss mån förenklad regel i stället för att fästa vikt vid särskilda förhållanden som av billighetsskäl kunde talat för en generösare skadeståndsregel.
    Genom den nämnda propositionen 2021/22:198 har en ny bestämmelse (2 kap. 3a §) införts: den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära, om det inte är uppenbart oskäligt. Någon regel om ersättning till anhöriga när brottsoffret överlevt föreslås inte, men man kan vänta sig att sådan ersättning blir vanligare i rättspraxis med hänsyn till lagstiftarens positiva inställning till skadestånd av detta slag. Ett exempel är NJA
2021 s. 746, omnämnt i 2.1 ovan (anhörigersättning vid svår kroppsskada).

 

2.3 Omprövning
Frågan om en omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL bedömdes i NJA 2020 s. 159 (Truckolyckan). En kvinna hade skadats genom en trafikolycka i arbetet och beviljats en tidsbegränsad arbetsskadelivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt senare avtal med trafikförsäkringsbolaget skulle bolaget med hänsyn till arbetsskadelivräntan från Försäkringskassan i fortsättningen inte betala någon ersättning för inkomstförlust till den skadelidande. Vid prövning av rätten till arbetsskadelivränta beslöts därefter att hennes rätt till livräntan skulle upphöra. Med anledning av detta begärde hon omprövning av rätten till ersättning till inkomstförlust. Försäkringsbolaget bestred yrkandet, bl.a. på den grund att det saknades orsakssamband mellan olyckan och den skadelidandes arbetsoförmåga. Frågan i HD var om det i omprövningsärendet kunde ske en omprövning av detta orsakssamband. Domstolen fann att en redan fastställd rätt till ersättning för en personskada inte kunde prövas på nytt enligt 5 kap. 5 §; orsakssambandet med olyckan kunde alltså inte omprövas i denna ordning. Däremot kunde prövas

om senare inträffade förändringar i arbetsförmågan utgjorde en följd av den ursprungliga personskadan. — Som domstolen framhöll skulle en mera omfattande möjlighet till omprövning vara svår att förena med ändamålsskälen bakom SkL:s regel. NJA 2020 s. 853 (Golvläggarens livränta) gällde två frågor beträffande omprövning av trafikskadeersättning enligt 5 kap. 5 § SkL: dels när fordran på ersättning för inkomstförlust i sådana fall preskriberas, dels om det är möjligt att ompröva skadestånd enligt paragrafen flera gånger på grund av väsentliga förändringar i förhållandena. Rörande den första frågan ansåg HD att vid omprövning av en livränta på grund av inkomstförlust preskriptionstiden även för alla framtida successivt förfallande belopp räknas från den tidpunkt då den aktuella förändringen uppkom. Själva rätten till omprövning preskriberas inte. Rörande den andra frågan fann HD — föga överraskande — att en rätt till omprövning kan föreligga flera gånger vid nya väsentliga ändringar i de ekonomiska förhållandena.15

3 Övriga frågor
Här kan nämnas ett avgörande om trafikskadelagens räckvidd. I NJA 2019 s. 89 (Skogsbranden i Västmanland) har det ansetts som skada i följd av trafik, när ett skogsfordon i samband med markberedning på ett kalhygge orsakat en skogsbrand (den omfattande branden i norra Västmanland år 2014). Det framhölls att fordonet vid markberedningen användes för sitt ändamål som ett transportmedel och därför varit i trafik då branden uppkom. Hade fordonet stått stilla och använts som ett arbetsredskap skulle tydligen utgången ha kunnat bli en annan (jfr NJA 2016 s. 142).

 

 

 

 

 

15 HD:s uttalanden om preskription utgick från en äldre lydelse av 31 § trafikskadelagen, men synsättet bakom uttalandena ligger enligt vad HD framhöll till grund också för paragrafen enligt dess nuvarande lydelse.