Är det väsentligt att grunden är väsentligen densamma?

En analys av rättsfallet ”Bröstarvingarnas taleändring” (NJA 2021 s. 193)

 

Av ämnesrådet MIKAEL PAULI1

Enligt rättegångsbalken 13:3 st. 1 p. 3 får en kärande framställa ett nytt yrkande bl.a. om det stödjer sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. I doktrinen finns olika uppfattningar om hur rekvisitet ska förstås och av Högsta domstolens hittillsvarande praxis kan det inte utläsas någon uttrycklig generell ”formel” eller ”metod” som kan användas vid tillämpningen av detta. I NJA 2021 s. 193 (”Bröstarvingarnas taleändring”) lanserar dock domstolen begreppet ”samma saksammanhang” i samband med en taleändring enligt nyssnämnda bestämmelse. I den här artikeln diskuteras framför allt innebörden av begreppet och vilken räckvidd prejudikatet har.
Men även ytterligare tre frågor analyseras. Dessa handlar om var i RB 13:3 en domstol ska börja sin tillämpning vid en förändring av talan och om bedömningen av rättskraftsfrågan respektive talefristsfrågan i målet.

 

1 Bakgrunden till målet
Berit och Stig var gifta under många år och på 1960-talet föddes deras två barn (Bröstarvingarna). Berit avled 2006 och Stig ärvde hennes egendom med fri förfoganderätt. Stig blev därefter sambo med en annan kvinna. 2008 upprättade han ett testamente som innebar att all hans kvarlåtenskap, med undantag för Bröstarvingarnas laglotter, skulle gå till sambon. Under 2014 och 2015 lämnade Stig en gåva på 300 000 kr respektive 200 000 kr till sin kusin (Kusinen). Under 2015 gav han dessutom totalt 300 000 kr till sin sambos barnbarn (Sambons barnbarn). Stig avled efter en tids sjukdom 2017. Nästföljande år väckte Bröstarvingarna talan mot Kusinen och Sambons barnbarn. Käromålet stödde sig ursprungligen på ärvdabalken (ÄB) 7:4 och efter en förändring av talan även på ÄB 3:3.

 

2 Kort om de åberopade reglerna i ärvdabalken
I ÄB 7:4 st. 1 finns en reglering som syftar till att skydda en bröstarvinges rätt till sin laglott (det s.k. förstärkta laglottskyddet). Den aktualiseras om arvlåtaren har gett bort egendom under omständigheter eller på sådana villkor att gåvan är att likställa med ett testamente, ”om ej särskilda skäl äro däremot”. Om gåvan är att likställa med ett testamente ska den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen när laglottens storlek beräknas och gåvotagaren kan bli skyldig att

 

1 Artikeln uttrycker författarens personliga synpunkter och bedömningar.

återbära så mycket av egendomen — eller dess värde — att bröstarvingen kan få ut hela sin laglott. En bröstarvinge som vill väcka talan om återbäring ska enligt ÄB 7:4 st. 2 göra det inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Ett typfall som omfattas av paragrafens tillämpningsområde är när en äldre, allvarligt sjuk person i nära anslutning till sin död ger bort en större summa pengar.2 Undantaget avseende ”särskilda skäl” tar sikte på sådana situationer då det skulle vara oskäligt hårt att kräva att återbäring sker.3 När det gäller regleringen i ÄB 3:3 avser den fall då en efterlevande make kränker den rätt till efterarv som den först avlidna makens arvingar har. En tillämpning av paragrafen aktualiseras när den efterlevande maken genom gåva eller därmed jämförlig handling orsakat en väsentlig minskning av sin egendom utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnas arvingar. Enligt huvudregeln i första stycket ska efterarvingarna i sådana fall ersättas (”vederlag utgå”) genom att egendom tas från den lott som tillkommer den efterlevande makens arvingar. Men om så inte kan ske, ska gåvan eller dess värde återbäras enligt paragrafens andra stycke om gåvotagaren insåg eller bort inse att gåvan ”lände arvingarna efter den först avlidne till förfång”. En talan om sådan återgång måste väckas inom fem år från det att gåvan mottogs. ÄB 3:3 tar sikte på situationer där den efterlevande maken t.ex. avsett att neka en eller alla efterarvingarna deras rätt till arv efter den först avlidna eller i vart fall vid en objektiv bedömning inte kan anses ha visat tillbörlig hänsyn till efterarvingarna.4 Paragrafen torde i praktiken oftast bli tillämplig då den efterlevande maken har arvingar som inte är arvingar till den avlidna maken. Paragrafens ordalydelse utesluter emellertid inte en tillämpning även när efterarvingarna är samma personer som den efterlevande makens arvingar och gåvan skett till någon utomstående. Då är det förstås inte möjligt med vederlag från någon arvslott. I stället aktualiseras skyldigheten i ÄB 3:3 st. 2 för gåvotagaren att återbära gåvan. Det subjektiva rekvisitet innebär att gåvotagaren måste ha insett eller bort inse både att gåvan skulle leda till väsentlig minskning av boet och att vederlag för gåvan inte skulle kunna utgå.5

3 Närmare om parternas talan
Ett knappt år efter upprättandet av bouppteckningen väckte Bröstarvingarna 2018 en fastställelsetalan mot Kusinen och Sambons barnbarn angående laglottskränkning enligt ÄB 7:4. Yrkandet innebar närmare bestämt att det skulle fastställas att gåvorna var att likställa

 

2 Lind & Wallin, Ärvdabalken del 1 (2021-01-01, Juno), kommentaren till 7 kap. 4 §. 3 NJA II 1928 s. 453 samt Lind & Wallin a.st. 4 Lind & Wallin, a.a., kommentaren till 3 kap. 3 §. Enligt Håkansson, kommentaren till ÄB 3:3 i Lexino (2018-07-01), tar paragrafen sikte på fall där det är fråga om ”uppenbart missbruk”. 5 Lind & Wallin a.st.

med testamente med den följden att Bröstarvingarnas laglotter skulle beräknas med tillägg av dessa, och att svarandena var skyldiga att återbära så stor del av gåvorna som behövdes för att laglotterna skulle täckas. Som grund för sin talan åberopade Bröstarvingarna sammanfattningsvis följande. Vid gåvotillfällena var Stig 72 år och svårt sjuk i cancer. Han trodde att han snart skulle gå bort och avsikten med gåvorna var att ordna successionen efter sig.
    Kusinen bestred talan i dess helhet, men hon vitsordade att gåvorna mottagits liksom att dessa var att betrakta som testamente i enlighet med ÄB 7:4. Grunden för bestridandet var att det fanns särskilda skäl mot att hon skulle återbära något belopp med hänsyn till att hon i god tro använt upp pengarna, var svårt sjuk i cancer och s.k. fattigpensionär samt att även Bröstarvingarna fått gåvor av Stig före hans frånfälle.
    Såsom Sambons barnbarn angav sin inställning medgav de att återbetala hälften, 150 000 kr, av beloppet som de mottagit. Grunden för inställningen var att gåvan endast till hälften innebar en kränkning av det förstärkta laglottskyddet enligt ÄB 7:4, medan den andra hälften fick anses vara en gåva hänförlig till efterarvet efter Berit som Stig disponerat med fri förfoganderätt och som inte omfattas av ÄB 7:4.
    Bröstarvingarna justerade därefter i anslutning till den muntliga förberedelsen, som hölls 2019, sin fastställelsetalan så att den även omfattade återbäring av gåvorna på grund av kränkning av deras rätt till efterarv enligt ÄB 3:3 st. 2. Bröstarvingarnas yrkande i målet innebar därefter att det skulle fastställas att svarandena var skyldiga att återbära de aktuella gåvorna till dödsboet i den utsträckning som krävs för att Bröstarvingarna skulle kunna ”utfå sitt fulla arv efter sin mor Berit och sina laglotter efter Stig”.6 Som grund för den talan, såvitt avsåg kravet enligt ÄB 3:3, åberopade Bröstarvingarna att Stig lämnat gåvorna utan tillbörlig hänsyn till dem. Vidare åberopade de att värdeminskningen var väsentlig med hänsyn till att bouppteckningen efter Stig visade tillgångar på dryg 1,8 miljoner kr och att svarandena insett eller bort inse att detta skulle lända Bröstarvingarna till förfång.
    Kusinen och Sambons barnbarn invände att det nya yrkandet skulle avvisas såsom en otillåten taleändring, eftersom det rörde en annan rättsföljd än det ursprungliga yrkandet. Bröstarvingarna menade för sin del att justeringen var tillåten, eftersom den rörde samma sak som den ursprungliga talan alternativt stödde sig på väsentligen samma grund. I Högsta domstolen (HD) framförde Kusinen och Sambons barnbarn även att taleändringen skulle anses vara otillåten med beaktande av att talefristerna för yrkandena enligt ÄB 7:4 respektive 3:3 är olika långa.7

 

6 Efternamnen utelämnade och ordet ”och” kursiverat här. 7 Detta förhållande nämns inte i referatet av fallet i Nytt Juridiskt Arkiv.

4 Allmänt om regleringen i RB 13:3
RB 13:3 är en inte helt lättillämpad paragraf. Detta har flera anledningar.8 Till att börja med är paragrafens struktur något komplicerad med en huvudregel med förbud mot ändring av talan (avseende yrkande och grunder), tre undantag från förbudet, två temporala begränsningar avseende två av undantagen samt avslutningsvis en legaldefinition av vilka förändringar som inte är att betrakta som ”ändring av talan”. Dessutom finns det vissa terminologiska utmaningar med att över huvud taget beskriva den förändring som käranden gör. Detta hänger samman bl.a. med dels hur begreppen ”talan” och ”yrkande” ofta i praktiken används för att beskriva både det ursprungliga och det nya, dels att man — i enlighet med den nyssnämnda legaldefinitionen — ibland måste undvika ordet ”ändring” avseende en viss förändring av talan.9 Vidare har HD i sin praxis tillämpat vissa delar av paragrafen på sätt som går utöver dess ordalydelse.10 Dessutom har det i doktrinen framförts olika uppfattningar om huruvida en modifiering av talan ibland kan behöva prövas mot två bestämmelser i paragrafen.11 Sist, men inte minst knepigt, är att begreppet ”sak” används i paragrafen vilket leder in på de erkänt svåra rättskraftsfrågorna (se RB 17:11), som för övrigt bedömdes annorlunda vid rättegångsbalkens tillkomst än idag.
    I fallet ”Bröstarvingarnas taleändring” aktualiserades två bestämmelser i RB 13:3. Dels den del av st. 3 som anger att en ny åberopad omständighet avseende samma sak inte är att betrakta som en ändring av talan. Dels — och framför allt — den del av st. 1 p. 3 enligt vilken en kärande får ändra sin talan bl.a. genom att framställa nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund.

 

5 RB 13:3 st. 1 p. 3 — kort om motiv, doktrin och hittillsvarande praxis
Bestämmelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 om att käranden får framställa ett nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet motiverades vid tillkomsten av RB med att käranden av förbiseende kunde ha låtit bli att ta upp ett visst yrkande eller att en omständighet kunde inträffa under rättegången som gav käranden anledning att framställa ytterligare krav mot svaranden.12

 

8 Se vidare Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 477 f. 9 Nordh, Praktisk process I — processens ram i tvistemål, 4 uppl. (2018) s. 64 och s. 79, undviker (”även om det kan synas strida mot lagtexten”) uttrycket ”ändring av talan” till förmån för ”justering” även vid förändringar som tillåts enligt RB 13:3 st. 1 p. 3, när det rör sig om samma sak i rättskraftshänseende. Jfr Ekelöf m.fl. Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 156 fotnot 225. 10 Exempelvis har RB 13:3 st. 1 p. 1 givits en ganska omfattande analog tillämpning (jfr uttrycket ”annan fullgörelse”). Bestämmelsen har således bl.a. ansetts tillämplig på fall då endast beloppet höjts och t.o.m. då det inte varit fråga om en fullgörelsetalan (se t.ex. NJA 1971 s. 317 och NJA 1984 s. 807). Se vidare Ekelöf m.fl. a.a. s. 159 f. 11 Se bl.a. Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 474 ff. och s. 760 ff. respektive Lindskog i SvJT 2012 s. 587 ff. 12 NJA II 1943 s. 165.

Rekvisitet väsentligen samma grund förekommer förutom i RB 13:3 st. 1 p. 3 även i RB 14:1 och 14:2. Motiven tyder på att rekvisitet ska förstås på samma sätt i samtliga lagrum13 och det är även den gängse uppfattningen i litteraturen14 — någon praxis från HD som motsäger detta finns inte heller.
    Det torde råda enighet15 om att ordet ”grund” i sig i detta sammanhang avser rättsfakta.16 Läst tillsammans med uttrycket ”väsentligen samma” får rekvisitet rent språkligt nog anses indikera att det ska vara fråga om en relativt nära överensstämmelse mellan de grunder17 (dvs. rättsfakta) som åberopas till stöd för respektive yrkande.18 Emellertid antyder motiven att kravet inte riktigt är så strängt. Där anförs nämligen att den situationen omfattas när en handling har gett upphov till flera skador av olika karaktär. Ett exempel på detta skulle kunna vara en skadegörande handling som har lett till dels en (påstådd) sakskada, dels en (påstådd) personskada bestående i nedsatt arbetsförmåga.19 I ett sådant fall kommer onekligen vissa viktiga rättsfakta i det senare målet inte att förekomma i det första målet och vice versa. Vidare anges i motiven till RB 14:1 (ursprunglig objektiv kumulation) att rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt då det förekommer flera yrkanden avseende olika fel i samband med ett entreprenadavtal.20 Och gällande RB 14:2 (ursprunglig subjektiv kumulation) anges att en situation som omfattas av rekvisitet är när flera personer som skadats vid samma olycksfall för talan mot samma svarande.21

 

13 I NJA II 1943 s. 170 sägs att det finns ett ”samband” mellan bestämmelserna i RB 14:1 och RB 13:3 st. 1 p. 3 och att fallen som kan bli föremål för respektive bestämmelse ”nära motsvara” varandra. 14 Se Ekelöf m.fl. a.a. s. 162, Hassler, Civilprocessrätt (1956) s. 196 fotnot 9, Thornefors, kommentaren till RB 14:1 i Lexino (2017-11-01) och jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken (2021-07-01, Juno), kommentaren till 14 kap. 1 §. Jfr dock Boman i Rättegång II, 8 uppl. (1996) s. 138 fotnot 178, Nordh & Lindblom, Kommentar till RB häfte 2 (2003) s. 181 f. och Nordh a.a. s. 80 f., vilka anser att lagrummen ska tillämpas på olika sätt avseende rekvisitet väsentligen samma grund. 15 Även om det som framgår nedan finns olika uppfattningar om vilka rättsfakta (alla, de typiskt tvistiga eller de faktiskt tvistiga?) som ska beaktas. 16 Detta överensstämmer också med innebörden av begreppet ”grund” i RB 42:2 st. 1 p. 3, där det framgår att käranden (utförligt) ska ange vilka omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. (Just kravet på utförlighet innebär förvisso att även annat än s.a.s. rena rättsfakta ska anges, dvs. även bakgrunden till tvisten och andra omständigheter som är av betydelse; se prop. 1986/87:89 s. 189.) Begreppet ”grund” behöver emellertid inte avse rättsfakta överallt där det förekommer i rättegångsbalken; exempelvis kan ju svarandens grund bestå endast av rättsinvändningar, se RB 42:7 st. 1 p. 3. 17 Boman, Deldom (1975) s. 25, påpekar att pluralformen väsentligen samma grunder hade varit ett mer korrekt uttryckssätt i lagtexten. 18 Elwing anför — i en inte helt lättolkad passage (se därom Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 483 fotnot 41) — att det ska vara fråga om en ”ringare förändring”; se kommentaren i Karnov till RB 13:3 fotnot 362 (för vilken Thornefors numera ansvarar). 19 NJA II 1943 s. 165. Det ena exemplet som anges där avser fall då krav på ersättning för bl.a. sveda och värk framställts som senare förenas med ett krav på ersättning för framtida men. 20 NJA II 1943 s. 171. 21 NJA II 1943 s. 171. Jfr dock RH 93:81 och RH 1:82.

I doktrinen har det presenterats olika förslag på hur rekvisitet väsentligen samma grund ska förstås. Enligt Olivecrona är det avgörande huruvida det föreligger en väsentlig förändring i det åberopade saksammanhanget.22 Olivecrona uttrycker även denna tanke som att det centrala är om det handlar om samma eller ett fristående händelseförlopp.23 Han talar också om att det gemensamma momentet avseende de både yrkandena ska avse ett ”huvudfaktum” eller ”den huvudsakliga grunden”.24 Enligt Hassler, som synes anknyta till Olivecronas uppfattning,25 bör rekvisitet anses innebära att det ”faktiska förlopp” som åberopas är ”i stort sett identiskt” mellan de båda käromålen.26 Ekelöf menar för sin del att det avgörande vid tillämpningen av väsentlighetskravet är i vilken utsträckning de båda yrkandena grundar sig på gemensamma rättsfakta som typiskt sett är tvistiga i mål av det aktuella slaget.27 Enligt Ekelöf ska alltså en kvalitativ, och inte kvantitativ, jämförelse av rättsfakta göras. Boman håller med Ekelöf såvitt avser tillämpningen av rekvisitet i RB 14:1, men menar att när det gäller RB 13:3 st. 1 p. 3 bör man i stället fråga sig om de rättsfakta som är gemensamma i de båda målen är faktiskt tvistiga.28 Även Nordh verkar vara av samma uppfattning som Boman.29 Lindell är kritisk till Ekelöfs idé och uttalar att något krav på typisk tvistighet inte kan uppställas, eftersom ett sådant

 

22 Olivecrona, Grunden och saken (1954) s. 21 f. Värt att understryka är att Olivecronas teori om saksammanhangets enhetlighet framför allt tar sikte på frågan om sakens identitet enligt RB 13:3 st. 3 och RB 17:11. Men enligt honom är det önskvärt med en samstämmighet mellan dessa stadganden och RB 13:3 st. 1 p. 3. (A.st.) 23 Olivecrona, Rätt och dom, 2 uppl. (1966) s. 319. Olivecrona talar även, a.a. s. 272, om ett ”alldeles fristående händelseförlopp” (kurs. här). Enligt honom borde dels ”alternativa rekonstruktioner” av ett och samma händelseförlopp (där en viss del är okänd och beskrivs på olika sätt), dels ”tillägg och modifikationer” inte leda till någon identitetsförändring enligt RB 13:3 eller 17:11, se a.a. s. 320 ff. Olivecrona tar också upp fall som rör skuldebrev, a.a. s. 330 ff. 24 Olivecrona, Grunden och saken (1954) s. 21, 25 och 34. 25 Se Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 14 kap. 1 §. 26 Hassler, Civilprocessrätt (1956) s. 196 ang. RB 14:1. På annat ställe (a.a. s. 174 ang. RB 13:3) säger Hassler att det ska vara fråga om en komplettering av det ursprungligen åberopade händelseförloppet. Beträffande motivens exempel om flera yrkanden rörande olika fel i en och samma entreprenad, anför Hassler (a.st.) att där ”är väl grunden endast delvis gemensam, men det finnes ett nära sammanhang mellan de olika käromålen” (kurs. här). 27 Enligt Ekelöf är en sådan tillämpning optimal ur ett processekonomiskt perspektiv och bidrar till att uppfylla regleringens ändamål. Ekelöfs idéer kring rekvisitet väsentligen samma grund (och kravet på väsentlighet) kretsar framför allt kring tilllämpningen av RB 14:1, även om han menar att rekvisitet bör tillämpas på samma sätt i RB 13:3 st. 1 p. 3. Se Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl. (1984) s. 132 med fotnot 109; jfr Ekelöf m.fl. Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 162. 28 Se Ekelöf & Boman, Rättegång II, 8 uppl. (1996) s. 138 fotnot 178 (vilken är ett tillägg av Boman). — Att ett förhållande är ostridigt gör ju inte att detta inte behöver åberopas som rättsfaktum, även om kravet på precision ibland torde kunna sättas tämligen lågt enligt RB 17:3. Exempelvis kan det räcka med att åberopa ”vårdslöshet” för käranden i ett skadeståndsmål om detta är ostridigt; se Nordh, Praktisk process I — processens ram i tvistemål, 4 uppl. (2018) s. 58. 29 Nordh a.a. s. 80 f. Nordh (a.st.) anför också att det inte är tillräckligt att det ”med hänsyn till gemensam bevisning och dylikt framstår som processekonomiskt gynnsamt” att kumulera målen enligt RB 13:3 st. 1 p. 3, utan menar att kumulation då får ske enligt RB 14:6.

”kolliderar med lagtexten”.30 Thornefors anser för sin del att det intressanta vid tillämpningen av rekvisitet är ”vilken prognos som kan göras beträffande de processekonomiska fördelarna av att de aktuella målen kumuleras”.31 Beträffande HD:s hittillsvarande rättspraxis32 får den nog betraktas som förhållandevis generös33 till kärandens fördel. Noterbart är att domstolen inte uttryckligen har anslutit sig till någon av de uppfattningar som förts fram i doktrinen avseende uttolkningen av rekvisitet väsentligen samma grund.34 Tvärtom framstår HD:s tidigare avgöranden — som i flera fall handlat om klandertalan avseende t.ex. arrendesyn eller bodelning — som ganska svåra att dra generella slutsatser ifrån betraktade var för sig. En gemensam princip kan dock läsas ut ur flera av dessa, nämligen att ”ifrågasättandet av uppdraget” är att betrakta som grunden för talan.35

6 Tingsrättens och hovrättens beslut
Tingsrätten börjar sin prövning rörande förändringen av talan i RB 13:3 st. 3 och konstaterar att Bröstarvingarnas rätt till efterarv efter Berit utgör ett annat anspråk än deras rätt till laglott efter Stig. Enligt tings-

 

30 Lindell, Civilprocessen, 5 uppl. (2021) s. 305. Lindells kritik framförs i samband med redogörelsen för RB 14:1 men torde vara relevant i samma omfattning när det gäller samma rekvisit i RB 13:3 st. 1 p. 3 och avseende Bomans (och Nordhs) uppfattning om att det skulle krävas faktisk tvistighet. 31 Thornefors, kommentaren till RB 14:1 i Lexino (2017-11-01). Thornefors är kritisk till Ekelöfs krav på ”typisk tvistighet” rörande rekvisitet i RB 14:1. Denna kritik torde göra sig gällande med samma styrka avseende RB 13:3, som Thornefors framhåller hänger ”[r]ättssystematiskt” samman med RB 14:1. Han nämner emellertid inte Bomans (eller Nordhs) uppfattning om tillämpningen av rekvisitet ”väsentligen samma grund” i kommentaren till RB 14:1 eller till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 32 De rättsfall som HD hänvisar till i sin praxisredogörelse i ”Bröstarvingarnas taleändring” (p. 10–14) är NJA 1959 s. 658, 1964 s. 38, 1966 s. 193, 1990 s. 660, 1995 s. 644, 2003 s. 460 och 2005 s. 295. För det första kan noteras att 1959 års fall — till skillnad från övriga — rörde tillämpningen av RB 13:3 st. 3 (se Lindell a.a. s. 298). Ironiskt nog kan det rättsfallet ses som ett tidigt avståndstagande från Olivecronas teori om samma saksammanhang som ett kriterium vid bestämmandet av sakens identitet till förmån för Ekelöfs rättsföljdslära, se Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 13 kap. 3 § stycke 3. För det andra kan noteras att bl.a. rättsfallet NJA 1996 s. 553 inte nämns av HD. (I 1996 års fall tilläts ej en förändring som innebar ytterligare yrkande rörande samma slags tjänst utförd mellan samma parter men inom ramen för ett annat avtal) 33 Se justitiesekreterarens betänkande (p. 12) i NJA 2021 s. 193. 34 Jfr Nordh & Lindblom, Kommentar till RB häfte 2 (2003) s. 211 fotnot 23, som menar att NJA 1995 s. 644 inte motsäger deras uppfattning att det krävs faktisk tvistighet. — Observera att HD:s resonemang i NJA 2003 s. 460 om vad som ”typiskt sett” ska anses utgöra grunden för en klandertalan inte verkar ha något med Ekelöfs uppfattning att göra. Det framstår också kanske som lite oklart vilken betydelse typiskheten har för HD:s avgörande i 2003 års fall. I rubriken till rättsfallet talas det i stället om vad som ansett vara ”den väsentliga grunden”. (Jfr även justitiesekreterarens förslag till avgörande i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där dessa båda begrepp s.a.s. syntetiseras; se p. 12 och 16 i betänkandet.) 35 Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 13 kap. 3 §. Se vidare justitiesekreterarens betänkande (p. 7) i NJA 2021 s. 193. Jfr dock de speciella situationer som kan uppkomma just ang. bodelning; se NJA 2008 s. 740 (som HD inte nämner i sin redogörelse i 2021 års fall) och därtill Thornefors i kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01).

rätten innebär taleändringen nya yrkanden som utvidgar Bröstarvingarnas talan. Därför är det, enligt domstolen, inte fråga om samma sak och taleändringen kan inte tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 3. Därefter går tingsrätten över till att pröva om ändringen kan tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 1 p. 3. Tingsrätten konstaterar därvid att ändringen av talan innefattar ”flertalet rättsfakta” som inte åberopats till grund för det ursprungliga yrkandet. Dessutom, fortsätter domstolen, tar den nya grunden sikte på den situationen att arvingarna efter den först avlidna maken inte är desamma som arvingarna till den sist avlidna maken. Enligt tingsrätten är det därför ett annat ”skyddsintresse” som käranden vill föra in i målet. Mot denna bakgrund anser domstolen att den nya talan inte stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungliga, varför yrkandet ska avvisas. Hovrätten instämmer inledningsvis i tingsrättens bedömning att taleändringen inte kan tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 3 eftersom det inte är fråga om samma sak. När det gäller frågan om tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3 konstaterar hovrätten att med begreppet grund avses i sammanhanget rättsfakta. Hovrätten anför vidare att väsentlighetskravet bör bedömas med utgångspunkt i ändamålet bakom bestämmelsen som är att inom ramen för samma talan kunna framställa yrkanden som ligger så nära varandra att det framstår som närmast självklart att de prövas samtidigt. Hovrätten understryker vidare att det vid en sådan prövning bör läggas särskild vikt vid processekonomiska och praktiska skäl. Till skillnad från tingsrätten finner hovrätten att de ”konkreta rättsfakta” som Bröstarvingarna åberopat till grund för den justerade talan ”i stor utsträckning” överensstämmer med de ursprungligen åberopade. Vidare är ”följden” vid bifall till de båda talan enligt hovrätten i allt väsentligt densamma, nämligen att gåvorna ska återbäras till dödsboet. Enligt hovrätten har visserligen ÄB 3:3 och 7:4 olika skyddsintressen. Men förhållandena i målet gör att de båda innebär ett skydd för Bröstarvingarna. Avslutningsvis anför hovrätten som ett skäl ”de uppenbara praktiska svårigheter som riskerar att uppstå” om det fördes parallella processer om återgång av gåvorna enligt respektive lagrum i ÄB. Mot denna bakgrund anser hovrätten sammantaget att taleändringen får anses stödja sig på väsentligen samma grund och att den ska tillåtas enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.

 

7 Högsta domstolens beslut
Efter en inledande beskrivning av bl.a. tvistens bakgrund och prejudikatfrågan36 i målet, redovisar HD ett av motivens exempel på när det kan vara fråga om väsentligen samma grund (p. 8), nämligen att en talan om ersättning för bl.a. sveda och värk senare kan utvidgas till att

 

36 Punkten 5 i HD:s beslut har följande lydelse: ”Prejudikatfrågan i målet är om ett nytt yrkande om återbäring av gåva för att säkerställa efterarv enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett pågående mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § utgör en tillåten taleändring.”

avse även ersättning för framtida men om det rör sig om samma skadegörande handling.
    Vidare hänvisar HD tämligen kortfattat till hur rekvisitet väsentligen samma grund har uttolkats i den juridiska litteraturen (p. 9). HD påpekar i det sammanhanget att det i doktrinen har anförts dels att stadgandet främst fyller en processekonomisk funktion, dels att yrkandena måste stödja sig på åtminstone delvis samma rättsfakta och att det inte ansetts tillräckligt att processekonomiska vinster kan uppnås med en kumulation.
    Därefter gör HD en genomgång av några av sina tidigare avgöranden rörande rekvisitet väsentligen samma grund (p. 10–14). Enligt HD ger tidigare praxis — bl.a. NJA 1990 s. 660, 1995 s. 644 och 2005 s. 295 — uttryck för att ”det vid bedömningen av om kravet på väsentligen samma grund är uppfyllt finns anledning att fästa särskilt avseende vid vad som på ett övergripande plan är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan” (p. 13).37 HD hänvisar avslutningsvis i denna del till NJA 2003 s. 460 och menar att ett ”liknande synsätt” tillämpades där när domstolen i det fallet ansåg att det avgörande för prövningen var vad som typiskt sett ska anses utgöra grunden för ett yrkande om klander av en bodelning (p. 14).
    HD går sedan över till att redovisa sin tidigare praxis vad gäller ändring av talan efter utgången av talefrister (p. 15 och 16), som innebär att en sådan är tillåten om inte ändamålsskäl talar emot. Slutligen, före de egentliga skälen, redogör HD för reglerna i ÄB 7:4 respektive 3:3 och konkluderar att det ”i båda fallen handlar om ett skydd för arvingar mot att deras rätt till arv går förlorad genom gåvor eller liknande” (p. 19).
    När det så gäller bedömningen i det aktuella fallet tar HD, liksom underinstanserna, sin början i RB 13:3 st. 3 (p. 20). HD konstaterar därvid att ett en dom över det först framställda yrkandet inte skulle ha hindrat en ny talan avseende det andra yrkandet, varför saken ändrades genom förändringen av talan (p. 21).
    Det rör sig alltså enligt HD om en ändring av talan, som inte kan tillåtas med stöd av stycke 3, och frågan blir då om det nya yrkandet kan tillåtas enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 och om rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt (p. 22). Vid denna bedömning konstaterar domstolen att det finns ett antal ”rättsliga skillnader” mellan respektive talan (p. 23). Således avser en talan grundad på ÄB 7:4 arvet efter den efterlevande maken och för framgång krävs att gåvohandlingen — vars värde ska bestämmas vid skiftet — är att likställa med testamente, att det inte finns skäl för återbäring och att talan väcks inom ett år från bouppteckningen. Detta kan enligt HD kontrasteras mot en talan enligt ÄB 3:3 som avser arvet efter den först avlidna maken och som ”i huvudsak” kräver dels att gåvan — vars värde ska beräknas vid gåvotillfället — medfört en väsentlig minskning av egendomen, dels skett

 

37 Kursiverat här.

utan tillbörlig hänsyn, dels att gåvotagaren inte var i god tro och dels att talan därom väcks inom fem år från gåvotillfället.
    Det avgörande enligt HD är dock att det som förenar de båda yrkandena om återbäring är att de ”baseras på samma saksammanhang”38 (p. 24). HD fortsätter enligt följande: ”Det handlar om gåvor från samma person med påståendena att gåvorna påverkat den rätt till arv — direkt eller i form av efterarv — som bröstarvingarna har. Respektive talan grundar sig huvudsakligen på invändningar mot gåvorna som sådana och den minskning av boets behållning som dessa medfört.” — Mot denna bakgrund anser HD att yrkandena får anses stödja sig på väsentligen samma grund.
    Beträffande frågan om talefristernas betydelse konstaterar HD till sist att den ursprungliga talan väcktes inom fem år från respektive gåvotillfälle (p. 25). Visserligen ändrades talan såvitt avser gåvan om 300 000 kr (2014) till Kusinen, efter det att femårsfristen enligt ÄB 3:3 löpt ut (dvs. vid den muntliga förberedelsen 2019). Men enligt HD finns det inte några särskilda ändamålsskäl som bör medföra att en ändring av talan inte ska få göras efter utgången av talefristen. HD:s slutsats blir därmed att de justerade yrkandena är tillåtna enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.

 

8 Analys av Högsta domstolens avgörande
HD:s avgörande rör framför allt tillämpningen av rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3. Men därutöver aktualiseras i vart fall tre andra intressanta processuella frågor. Dessa handlar om – var i RB 13:3 domstolen ska börja sin tillämpning när käranden förändrar sin talan (”metodfrågan”), – uttolkningen av begreppet ”saken” (dvs. rättskraftens utsträckning), och – betydelsen av att den justerade talan har en egen talefrist (som löpt ut) jämfört med talefristen avseende det ursprungliga yrkandet (”talefristfrågan”).
    I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet.

 

8.1 Metodfrågan
När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen39 — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen.40 Ifall förändringen av grunden däre-

 

38 Kursiverat här. 39 Avgörandet har kritiserats bl.a. för att inte vara helt tydligt i detta avseende. Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 760 ff. 40 Se Nordh a.a. s. 79.

mot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas.41 NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”.42 Men avgörandet försvarades även där.43 I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig.44 Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel.45 Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande.

 

8.2 Rättskraftsfrågan
Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna.46 I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt

 

41 Enligt HD i NJA 2011 s. 718 beror det på att grunden då är (eller får anses) vara oförändrad (eftersom saken är oförändrad) och då är förändringen a fortiori tillåten, eftersom ”samma grund” omfattas av ”väsentligen samma grund”. HD:s synsätt anknyter till motivens terminologi (som i sin tur härrör från att grunden på den tiden ansågs individualisera anspråket). Nordhs förklaring av HD-avgörandet är i stället att det kan finnas fall där en justering av talan rör samma sak, men där grunden är så förändrad att det inte rör sig om väsentligen samma grund. Därför är det enligt Nordh nödvändigt att, som HD verkar rekommendera, alltid börja prövningen i st. 3 för att undvika rättsförluster för käranden. När man därefter kommer ”upp” till st. 1 p. 3 är taleförändringen av grunden redan avklarad varför yrkandedelen kommer att tillåtas. 42 Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 474 och s. 760. Se även Lindell, Civilprocessen, 5 uppl. (2021) s. 300–302, som kritiserar avgörandet framför allt avseende bedömningen i rättskraftsfrågan. Jfr vidare Bellander i Juridisk Publikation nr 2/2017 s. 319 ff. 43 Se Lindskog a.a., Nordh a.a. s. 79 och Thornefors, kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 44 Justitierådet Herre var referent både i 2021 års och i 2011 års fall. 45 Jfr justitiesekreterarens betänkande (p. 16) i NJA 2021 s. 193. Att HD inte gör en sådan klyvning, kan möjligen bero på att det rörde sig om fastställelseyrkanden i 2021 års fall till skillnad från 2011 års fall. Om HD här skulle ha kommit fram till att det handlade om samma sak, så är frågan om domstolen hade gått vidare till RB 13:3 st. 1 p. 3 och tillåtit ändringen, eller om ändringen i dess helhet hade tillåtits med stöd av RB 13:3 st. 3 (som justitiesekreteraren föreslog). Se Lindskog a.a. s. 588 f., som menar att det inte spelar så stor roll enligt vilken bestämmelse i paragrafen ändringen slutligen tillåts sedan en förändring enligt st. 3 har fått göras. 46 Se även tingsrättens och hovrättens beslutsskäl i denna del, som går ut på att saken ändras eftersom det rör sig om en utvidgning av talan. Bortsett från att begreppet ”utvidgning” verkar kunna användas för att avse både en förändring inom och utom samma rättskraftsområde (se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 159 respektive NJA II 1943 s. 165) framstår även detta resonemang som något cirkelbetonat.

för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”.47 Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa,48 eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4).49 Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen.50

8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang
Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta,51 även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.

 

47 Jfr Asps resonemang om den ”vertikala analysvägen” (begreppet härrör från Melz) i SvJT 2021 s. 470 f. 48 Även HD betecknar yrkandena som ”alternativa” (se p. 21). Att kärandena använde konjunktionen ”och” i sin talan har ingen betydelse (se ovan vid fotnot 6). 49 Det ska dock påpekas att den exakta innebörden av kravet på ekonomisk likvärdighet inte är helt klarlagd; se Lindell a.a. s. 418 och Nordh a.a. s. 98 ff. vilken också ifrågasätter om kravet ska upprätthållas i alla situationer. 50 Det är emellertid inte helt enkelt att avgöra vad som är en och samma rättsföljd. Att bara studera den materiella regleringen räcker inte alltid, eftersom t.ex. prisavdrag avseende två olika fel är två olika rättsföljder trots att det ”materiellt”/ abstrakt/på lagstiftningsnivån är en enda rättsföljd. Enligt Ekelöf, som ju gick bort före 1999 års fall, kunde det vid bedömningen av om det är en eller två rättsföljder vara avgörande om de båda yrkandena var ekonomiskt likvärdiga; se Rättegång III, 6 uppl. (1994) s. 143. Att det i ”Bröstarvingarnas taleändring” handlade om två olika materiella regleringar som inte heller är ekonomiskt likvärdiga talar alltså för att det inte är samma rättsföljd. (Jfr hovrätten som anför att ”[f]öljden vid bifall till de olika yrkandena är […] i allt väsentligt densamma, nämligen att de gåvor som [Stig] har lämnat ska återbäras till dödsboet efter honom”.) — Se vidare Lindell a.a. s. 425 om varför det är rättsföljden i processuell mening som avses och att den civilrättsliga regleringen endast är en utgångspunkt i sammanhanget. (Jfr NJA 2021 s. 407, ”Renoveringen i Västervik”, p. 18 och 19.) 51 Utöver de ovan i avsnitt 5 angivna författarna, se även Holmgård, Notarietvistemål, 2 uppl. (2018) s. 220.

I praktiken, bland tingsrätterna och hovrätterna, torde det dock inte vara ovanligt med ett slags ”eklektisk” eller pragmatisk ansats när det gäller bedömningen av vad som är väsentligen samma grund. Denna inställning innebär att det kan tas hänsyn till antalet gemensamma rättsfakta, men att det också görs en friare bedömning inom vilken processekonomiska hänsyn i det enskilda fallet och andra överväganden kan väga nog så tungt. I NJA 2021 s. 193 utgår såväl tingsrätten som hovrätten — trots att de kommer till olika slutsatser — från att det måste finnas en överensstämmelse avseende gemensamma rättsfakta mellan det ursprungliga och nya yrkandet. Men båda domstolarna, och framför allt hovrätten, använder sig även av andra argument och kan alltså sägas tillämpa den nyssnämnda eklektiska ansatsen. Hovrätten lyfter här, som det tidigare redogjorts för, fram bl.a. ändamålsöverväganden,52 innebörden av den materiella regleringen samt processekonomiska och praktiska aspekter.53 HD anammar däremot varken den traditionella eller den eklektiska ansatsen. I stället använder sig domstolen av kriteriet ”samma saksammanhang”, dock utan att närmare utveckla vad det innebär, för att konstatera att det handlar om väsentligen samma grund.
    Frågan inställer sig då vad det är HD egentligen menar med detta begrepp. Som framgått ovan är det just ”samma saksammanhang” som Olivecrona använder sig av rörande RB 13:3 st. 1 p. 3 (och avseende rättskraftsfrågor).54 HD refererar inte till Olivecrona i sitt avgörande,55 men det ligger nog ändå nära till hands att liksom denne likställa ”saksammanhang” med ”händelseförlopp”.56 Ett händelseförlopp kan beskrivas i ganska allmänna drag eller på ett mycket detaljerat sätt. Beskrivningen kan också vara fokuserad på vissa centrala delar eller beskriva hela kedjan av händelser med samma grad av utförlighet.57 Begreppen händelseförlopp och saksammanhang torde hursomhelst i

 

52 Värt att återigen framhålla är att även t.ex. Ekelöfs och Nordhs uppfattningar också grundar sig i ändamålsöverväganden. 53 Att yrkanden är alternativa talar alltså i sig emot att de skulle handläggas i två separata rättegångar. Jfr t.ex. Svea hovrätts beslut (meddelat 2011-09-23) i mål Ö 4186-10, där domstolen tillät en taleändring efter att dels ha konstaterat bl.a. att ”rättsfakta och saksammanhang till stor del är gemensamma för den ursprungliga och den ändrade talan”, dels ha lyft fram just det förhållandet att det rörde sig om alternativa yrkanden. 54 Se ovan vid och i fotnot 22 och 23 ang. Olivecrona. 55 Att HD inte hänvisar till Olivecrona kan kanske förklaras av att domstolen inte rakt av vill ”köpa” dennes teori om, och alla exempel på, saksammanhangets enhetlighet, vilken f.ö. delvis verkar bygga på den kritiserade uppfattningen — se Thornefors kommentaren till RB 14:1 i Lexino (2017-11-01) och Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 14 kap. 1 § — att rekvisitet ”väsentligen samma grund” ska förstås på samma sätt som ”saken” i RB 13:3 st. 3. 56 Westberg (se t.ex. nedan i fotnot 57) använder begreppen synonymt och så görs även inom skatteprocessen, se RÅ 2004 ref. 144. Se vidare ang. Olivecrona i fotnot 22 och 23 ovan samt Svenaeus i SvJT 1973 s. 475. 57 Jfr Westberg, Civilrättskipning I, 3 uppl. (2021) s. 323 som anför följande: ”I grunden beskriver käranden det faktiska händelseförlopp (saksammanhang) som denne menar direkt ska leda till bifall av yrkandet. De centrala delarna av händelseförloppet utgör vid domarens rättsliga beslutsfattande åberopande av rättsfakta som är bindande för domstolen.”

sin tur inte vara synonyma med rättsfakta, utan ligger s.a.s. på en högre abstraktionsnivå eller beskriver i vart fall något mer än bara rättsfakta.58 I det aktuella fallet verkar HD avse det centrala händelseförloppet om än på ett relativt allmänt plan och utan att referera till alla enskilda rättsfakta.59Värt att notera är att grunden avseende yrkandet om efterarv enligt ÄB 3:3 delvis sträcker sig flera år längre tillbaka i tiden, dvs. till tidpunkten för Berits död (2006), än det ursprungliga yrkandet. Bland annat mot denna bakgrund framstår det som att någon fullständig överensstämmelse mellan händelseförloppen/saksammanhangen bakom respektive yrkande inte torde krävas. I samma riktning talar HD:s tidigare förhållandevis generösa praxis på området (och hur denna beskrivs av domstolen i det aktuella avgörandet) och motivens inte alltför stränga exempel på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, som ju HD delvis anknyter till inledningsvis i sitt beslut och som framstår som en (av flera) utgångspunkter för domstolen. Det är också intressant att notera att Olivecrona beträffande RB 13:3 st. 1 p. 3 även använder begreppet ”den huvudsakliga grunden”. Det begreppet passar ganska väl in på motivens exempel avseende väsentligen samma grund: en skadegörande handling som kan ge upphov till både en sakskada och helt andra slags skador, periodiskt förfallande belopp60 samt flera fel i samma entreprenad. Begreppet ”den huvudsakliga grunden” implicerar således att det bara är de centrala delarna61 av två åberopade händelseförlopp som ska jämföras med varandra och framstår som synonymt med det av HD i referatrubriken till NJA 2003 s. 460 använda uttrycket ”den väsentliga grunden”.62 Sammanfattningsvis i denna del tror jag att HD:s introduktion av begreppet ”samma saksammanhang” snarast ska ses som en möjlighet för domstolarna att vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3 ta ett steg tillbaka och anlägga vad som kanske kan beskrivas som ett helikopterperspektiv. Det blir då inte aktuellt att ge sig in på någon detaljerad

 

58 Jfr NJA 2020 s. 591 (”Bälteshaken”) där HD uttalar (p. 15) att kumulation enligt 1 kap. 5 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar bl.a. kan ske när ”det är fråga om samma händelseförlopp, men målen ändå inte kan sägas ha väsentligen samma eller likartade grunder”. (I anslutning till det uttalandet hänvisar HD, p. 15, till lagens förarbeten, prop. 2015/16:57 s. 181, men där sägs inget om händelseförloppet.) — Jfr vidare ang. 2020 års fall, Wallerman Ghavanini i Processrättsliga studier tillägnade Bengt Lindell (red. Andersson m.fl.), 2022, s. 297 ff. 59 HD nämner gåvorna och minskningen av boets behållning, vilka refererar till gemensamma rättsfakta för de båda yrkandena. 60 Det passar även in på det andra exemplet som ges i motiven till RB 13:3 på när kumulation kan ske, vilket avser periodiskt förfallande belopp. Se dock nedan i fotnot 74 om Svenaeus uppfattning att två eller fler periodiskt förfallande belopp inte nödvändigtvis tillhör samma saksammanhang/händelseförlopp. 61 Olivecrona talar även om ett ”alldeles fristående händelseförlopp” (kurs. här), se fotnot 23 ovan, vilket också indikerar ett något lägre krav på identitet. Jfr Hassler a.a. (se vid och i fotnot 26 ovan). Enligt Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. (1996) s. 137 är Olivecrona "mycket liberal" vad gäller identitetskravet. 62 Uttrycket förekommer alltså inte i själva avgörandet utan bara i referatrubriken (se vidare fotnot 34 ovan). — Ytterligare sätt att uttrycka detta på skulle möjligen vara att tala om vad som är grundens ”kärna” eller ”ursprungsgrunden” för respektive yrkande; se Bomans resonemang i Deldom (1975) s. 24 med fotnot 8.

undersökning angående vilken rättslig etikett som passar till varje omständighet i respektive talan och s.a.s. räkna rättsfakta. I stället kan domstolarna på ett ”övergripande plan” (se p. 13 i HD:s avgörande63) jämföra vad som är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan. Det nya begreppet kan nog vidare inte uppfattas som ett nytt exklusivt kriterium som utesluter en eklektisk eller traditionell ansats. Snarare kan det kanske ses som en ”genväg” som HD nu erbjuder domstolarna att använda sig av. Det kan inte heller uteslutas att ”samma saksammanhang-kriteriet” flyter in som ett kompletterande moment i den eklektiska, sammanvägda, bedömningen.64 När det gäller frågan om prejudikatets räckvidd, anser jag — vilket kanske framskymtat ovan — att ”samma saksammanhang-kriteriet” bör anses ha en generell räckvidd vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3. Visserligen var omständigheterna i 2021 års mål något särpräglade. Det handlade om en ovanlig tillämpning av ÄB 3:3 och om taleändringen inte hade tillåtits, skulle Bröstarvingarna inte kunnat få gåvan om 300 000 kr (från 2014) prövad enligt nyssnämnda lagrum. HD formulerar också både referatrubriken65 och prejudikatfrågan66 snävt. Rent generellt kan lydelsen av dessa vara till hjälp när omfattningen och innebörden av ett prejudikat ska diskuteras, även om de i sig knappast kan vara avgörande.67 Beträffande tolkningen av civilprocessuella beslut från HD torde dock sådana i princip, om inte annat kan utläsas direkt eller indirekt av skälen eller sammanhanget,68 få anses ha en generell ”giltighet” som prejudikat och inte vara begränsade till de materiellrättsliga regler som åberopas i målet eller till det aktuella rättsområdet eller en viss typ av civilrättsliga påföljder. Någon anledning till

 

63 I denna punkt hänvisar HD till NJA 1995 s. 644. Detta fall har en central plats i HD:s praxisredogörelse och tjänar som ett slags ”brygga” mellan de övriga rättsfallen där. Värt att nämna är att 1995 års fall har utsatts för viss kritik i doktrinen som bl.a. går ut på att en diffust formulerad grund skulle göra det lättare att få igenom en taleändring än en precist formulerad sådan, se Bomans tillägg i Rättegång V, 7 uppl. (1998) s. 36 f. och jfr Lindell a.a. s. 324 fotnot 189. 64 Se Svea hovrätts beslut ovan i fotnot 53. 65 ”I ett mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken framställdes ett yrkande om återbäring av gåva med tillämpning av 3 kap. 3 § ärvdabalken. Yrkandet har ansetts stödja sig på väsentligen samma grund. Det har därmed utgjort en tillåten taleändring enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken.” 66 Se ovan fotnot 36. Observera även skillnaden mot hur justitiesekreteraren formulerar prejudikatfrågan (p. 5 i betänkandet): ”Fråga om ett nytt yrkande om återbäring av gåva enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett mål om laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda.” 67 Se C. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten (2017) s. 219 f. och s. 224 f. samt jfr Mellqvist i JT 2017–18 s. 873. 68 Som exempel kan nämnas NJA 1984 s. 777 där Högsta domstolen resonerar kring rättskraftens utsträckning utifrån de specifika förhållanden som gäller vid fastighetsköp. Räckvidden av NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610, också rörande rättskraft (fastighetsköp eller alla slags köp?), har tidigare diskuterats i doktrinen; se härom Pauli i JT 2001–02 s. 398 f. med fotnot 22 för ytterligare litteraturhänvisningar. Se även talerättsfrågan som aktualiserades i NJA 2021 s. 193 där — enligt HD:s praxis — en bedömning får göras i varje enskilt fall med beaktande av varje enskild regel om talerätt (se p. 15 och 16 i HD:s avgörande).

att tolka ”Bröstarvingarnas taleändring” på ett inskränkt sätt finns inte enligt min mening. Tvärtom talar bl.a. HD:s redogörelse i fallet över sin tidigare praxis mot en sådan begränsad tolkning av prejudikatets räckvidd.
    Är då HD:s lansering av kriteriet ”samma saksammanhang” välkommet eller inte? Användandet av begreppet kan i sig anses vara mindre väl förenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen om att det är rättsfakta som ska jämföras. Men det är en lösning som är processekonomiskt69 fördelaktig.70 Dels eftersom det torde vara arbetsbesparande för domstolen (och parterna som ska argumentera i frågan) att göra en mer övergripande prövning än att i ett förhållandevis tidigt skede av processen med ”mikroskop” analysera t.ex. om ett visst rättsfaktum i själva verket kan dekonstrueras till flera olika rättsfakta71 och hur olika rättsfakta eventuellt ska viktas efter sin betydelse. Dels eftersom redan det förhållandet att det är samma parter och frågor som har ett i vart fall förhållandevis nära samband (tack vare att det rör sig om samma saksammanhang) kommer att leda till vinster genom bl.a. färre inställelser för parter och ombud;72 alternativet innebär ju i praktiken ofta att käranden i stället väcker en ny separat talan som därefter kan kumuleras med den första i enlighet med RB 14:6.73 Det är vidare svårt att se att en generös tillämpning av rekvisitet skulle innebära några problem av systematisk karaktär, låt vara att tillämpningsområdet för RB 14:6 minskar något.
    När det gäller förutsebarheten för parterna främjas den nog av en vetskap om att tillämpningen ska vara förhållandevis generös, i vart fall i jämförelse med att den utförs i form av en ganska avancerad processuell operation. Förvisso kan varje nytt identitetskriterium leda till nya frågeställningar och gränsdragningsproblem.74 Detta kanske talar för att HD borde ha anlagt en eklektisk ansats som skulle ha gett domstolarna ännu mer utrymme för att göra helhetsbedömningar i det enskilda fallet. I praktiken torde dock resultatet av HD:s angreppssätt

 

69 Ang. processekonomisk argumentation i allmänhet, se Bellander, Rättegångskostnader — Om kostnader i dispositiva tvistemål (2017) s. 172 ff. 70 Ekelöf, Förutsättningarna för ändring av talan i tvistemål (1941) s. 18, konstaterar att lagtextens ”strikta regel […] omöjliggör utvidgning av talan i vissa fall, då en sådan är praktiskt befogad”. Enligt honom kan anledningen till utformningen av regeln ha varit att bestämmelsen utgjorde en nyskapelse i svensk rätt (a.st.). 71 Ang. dekonstruktion och hur lågt ”rättsfaktumgolvet” bör läggas, se Lindblom, Processens arkitektur, I: Sena uppsatser (2006) s. 216. 72 Jfr Lindell a.a. s. 305, som dock får antas förespråka en strikt jämförelse av rättsfakta. 73 Enligt RB 14:6 finns en generell befogenhet för domstolen att kumulera mål mellan samma eller olika parter om det är ”till gagn för utredningen”. Trots ordvalet, anses bestämmelsen framför allt ta sikte på processekonomiska aspekter, se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken (1949) s. 147 och Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 206 fotnot 91. (Jfr fotnot 58 ovan.) 74 Jfr Svenaeus i SvJT 1973 s. 475, som — i samband med en diskussion om Olivecronas rättskraftslära — framför uppfattningen att periodiskt förfallande förpliktelser, t.ex. olika kvartalshyror, egentligen inte avser samma händelseförlopp. Se vidare Ekelöfs kritik av Olivecronas rättskraftslära avseende gränsdragningsproblemen (Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl., 2018, s. 166).

ofta överensstämma med det som följer av en eklektisk, eller för den delen traditionell, bedömning. I regel är det nog nämligen på det viset, att om det rör sig om samma saksammanhang så kommer ett antal rättsfakta med nödvändighet att vara gemensamma.75 Vidare ska kriteriet som sagt, givet bl.a. HD:s tidigare praxis och uttalandena i motiven, troligen tolkas ganska generöst. Som exempel på när det (förvisso även oaktat 2021 års fall) torde vara tillåtet med en kumulation enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 kan nämnas situationer då det yrkas ersättning för fel i ytterligare utfört arbete eller för fel i ytterligare utförda tjänster i förhållande till den ursprungliga talan, om dessa har utförts med anledning av samma (huvud)avtal.76 På motsvarande sätt torde det förhålla sig med t.ex. yrkanden avseende olika fel i ett visst köpeobjekt.77 Även om de olika felen är av helt skilda slag (t.ex. faktiskt fel respektive rättsligt fel), bör dessa anses stödja sig på väsentligen samma grund eftersom det handlar om ett och samma köpeavtal, dvs. vad som kan betraktas som samma saksammanhang eller — annorlunda uttryckt — samma huvudsakliga eller samma väsentliga grund.78

8.4 Talefristfrågan
Enligt HD:s hittillsvarande praxis kan som huvudregel en förändring av talan enligt RB 13:3 göras även efter det att den i målet aktuella talefristen har löpt ut. I NJA 1990 s. 366 uttalade domstolen således att frågan får lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist, men att en utgångspunkt är att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Det fallet gällde återvinning i konkurs och HD har bekräftat sin praxis senare avseende bl.a. klander av bodelning och skiljedom.79 I dessa tidigare HD-avgörandena har det varit fråga om en och samma talefrist. Så var emellertid inte fallet i ”Bröstarvingarnas

 

75 Ekelöf menar således att om det råder överensstämmelse i ”tid och rum” är det vanligen fråga om väsentligen samma grund; se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 207. (Jfr NJA 2020 s. 591 p. 15; se ovan i fotnot 58.) Notera även att en utgångspunkt för HD i "Bröstarvingarnas taleändring" verkar vara att det ska vara fråga om ”delvis samma rättsfakta” (se domstolens redogörelse för doktrinen i p. 9). Se vidare ang. Westbergs uppfattning i fotnot 57 ovan. 76 Jfr dock Nordh, a.a. s. 81, som verkar mena att det inte räcker att det är fråga om samma huvudavtal utan att det också ska föreligga tvist i frågor som rör det avtalet. I NJA 1996 s. 553 var det fråga om olika avtal avseende samma tjänst och samma parter. Det är förstås inte otänkbart att gränsdragningsfrågor kan uppstå gällande om ett avtal är ”fristående” eller ett ”delavtal” knutet till ett ”huvudavtal”. 77 Liknande uppfattning hos Mellqvist & Lindh, Processrätt — grunderna för domstolsprocessen, 4 uppl. (2020) s. 80 (fastighetsköp) samt Thornefors a.a. och Lindell a.a. s. 295 (entreprenadavtal). — Det framstår också som mindre sannolikt att en domare vid tingsrätten som ställs inför en stämningsansökan innehållande två yrkanden rörande t.ex. olika fel i en och samma fastighet skulle låta lägga upp två olika mål för initial separat handläggning för att sedan åter kumulera dessa enligt RB 14:6. 78 Ang. det sistnämnda uttrycket, se fotnot 34 och 62 ovan. 79 Se bl.a. NJA 1990 s. 660, NJA 1996 s. 751 (där en förändring av en klandertalan av skiljedom dock inte tilläts med hänvisning till ändamålsskäl), NJA 1997 s. 62 och NJA 2005 s. 295.

taleändring”, där den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 var föremål för en talefrist på ett år från det att bouppteckningen avslutades, medan den nya talan enligt ÄB 3:3 hade en talefrist på fem år från gåvotillfället. I HD argumenterade Kusinen och Sambons barnbarn för att detta förhållande i sig (dvs. fristernas olika längd) borde leda till att taleändringen inte skulle tillåtas, eftersom det skulle kunna leda till ett missbruk av taleändringsinstitutet. HD bemöter inte uttryckligen detta argument, utan konstaterar kortfattat att det inte finns några ändamålsskäl som bör medföra att en taleändring inte ska tillåtas i det aktuella fallet. Justitiesekreteraren utvecklar dock i sitt betänkande (p. 14 och 15) resonemanget något kring denna fråga. Där anförs att ett skäl mot att tillåta en taleändring av aktuellt slag skulle ha varit om talefristen enligt ÄB 3:3 redan hade löpt ut när den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 väcktes, eftersom det då vore fråga om ett uppenbart försök till kringgående av talefristen. Under förutsättning att den ursprungliga talan väcks inom tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som framställs genom taleändringen är dock utgångspunkten enligt betänkandet att en sådan taleändring får göras även efter talefristens utgång.
    HD:s avgörande i denna del innebär alltså kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig är något ändamålsskäl som talar emot att tillåta en taleändring efter en frists utgång. HD uttalar sig som sagt inte om det hypotetiska fallet att den ursprungliga talan väckts efter tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som senare framställs genom taleändringen. Men även om det inte följer av prejudikatet framstår det inte som orimligt att i en sådan situation — i enlighet med vad som framförs i justitiesekreterarens betänkande — avvisa en dylik taleändring.

 

9 Avslutande sammanfattning
I NJA 2021 s. 193 lanserar HD begreppet samma saksammanhang som ett kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3 kan vara uppfyllt. Prejudikatet torde ha en generell räckvidd och inte inskränka sig till successionsrättens område eller till just frågor om återbäring av gåvor eller liknande rättsföljder.
    Begreppet ”saksammanhang” brukar ofta anses vara synonymt med ”händelseförlopp” och det ligger nära till hands att tolka HD:s användande av begreppet som innebärande att en övergripande jämförelse av händelseförloppen som ligger bakom respektive yrkande ska göras varvid kravet på identitet (”samma”) inte ska ställas alltför högt.
    HD:s angreppssätt i rättsfallet kan visserligen sägas vara inte helt lättförenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen (enligt vilken en uttrycklig jämförelse av rättsfakta mellan den ursprungliga och tillagda talan ska ske). Det överensstämmer inte heller med vad som kan kallas den eklektiska ansatsen (där bl.a. rättsfakta, ändamålsskäl och processekonomiska överväganden

beaktas vid ett slags samlad bedömning), som i praktiken inte torde vara ovanlig bland domstolarna. Emellertid kommer det nya kriteriet ofta att leda till samma resultat som en traditionell eller eklektisk ansats. Dessutom kan HD:s tillämpning resultatmässigt sägas ligga i linje med motivens exempel på när en taleändring är tillåten. Den förhållandevis tillåtande inställning till taleändring som begreppet ”samma saksammanhang” implicerar har även processekonomiska fördelar, eftersom domstolarna kan anlägga ett slags helikopterperspektiv på frågan. Under alla förhållanden ska nog ”samma saksammanhang” inte uppfattas som ett exklusivt kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, utan både det traditionella och eklektiska angreppssättet lär även fortsättningsvis komma att användas av domstolarna.
    I fallet aktualiseras även tre ytterligare processuella frågor. Dessa handlar om en metodfråga samt frågor om rättskraft och talefrister. Avseende metodfrågan får HD anses bekräfta — låt vara ej uttryckligen — vad som enligt vissa har ansetts följa av rättsfallet NJA 2011 s. 718, nämligen att domstolar vid ändringar av både yrkande och grund ska påbörja sin tillämpning i RB 13:3 st. 3 för att därefter (eventuellt) ta sig vidare till 13:3 st. 1 p. 3. Beträffande rättskraftsfrågan kan konstateras att HD inte anför några egentliga skäl till varför yrkandena rör olika saker i rättskraftshänseende. Inte desto mindre är det troligen en korrekt bedömning att det var fråga om olika saker i det aktuella fallet. Vad gäller talefristfrågan innebär prejudikatet kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig ändrar HD:s tidigare fastslagna utgångspunkt, att en taleändring även efter utgången av en talefrist ska tillåtas om inte ändamålsskäl talar emot.