Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?
Av jur.kand. JAKOB ANDERSSON1
Högsta domstolen (HD) har i ett nytt avgörande, ”Svartöns pris”,2 berört frågan om en konsument har en skyldighet att reklamera mot ett oskäligt pris, dvs. en reklamationsplikt liknande 47 § köplagen. HD har besvarat frågan nekande, men samtidigt konstaterat att konsumenten, genom passivitet, kan förlora sin rätt att återkräva det redan erlagda (påstått oskäliga) priset. Avgörandet reser frågor om bl.a. den allmänna inomkontraktuella reklamationspliktens omfattning. Därtill vidareutvecklar HD principen om ”allmän passivitetsverkan”, som domstolen sjösatt under framförallt senare tids praxis. I denna rättsfallsanalys diskuteras avgörandet med avstamp i dessa frågeställningar.
1 Inledning
Civilrätten rymmer många olika regler som ålägger en part att under vissa omständigheter lämna underrättelse till annan för att säkerställa sina rättigheter i förhållande till denna. Ofta handlar det om att framföra ett anspråk (t.ex. vid avtalsbrott). Det kan också t.ex. vara fråga om att invända mot ett visst förhållande i syfte att undgå bundenhet vid avtalsingående. Om underrättelse inte sker leder det till rättsverkan för den underrättelsepliktiga (passiva) parten; hen kan förlora rätten att åberopa avtalsbrottet; hen kan bli bunden av medkontrahentens uppfattning om avtalets tillämpning.
Ovanstående civilrättsliga passivitetsregler har olika klassificeringar beroende på bl.a. under vilka förutsättningar de aktiveras, hur lång underrättelsefristen är, och vad rättsföljden är av utebliven underrättelse. Gemensamt för reglerna är dock att de i och för sig uppställer en viss underrättelsefrist som börjar löpa vid en viss startpunkt och medför någon form av rättsverkan om fristen inte iakttas. Reglerna, som inte alltid är lätta att skilja från varandra, kan i huvudsak passas in under två passivitetsinstitut: reklamation och preskription. I princip utgör alla passivitetsregler där såväl startpunkten som fristen är relativ med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte preskriptionsregler. Dessa icke-preskriptionsregler har ofta följande konstruktion: ”Om X vill åberopa Y gentemot Z måste X inom skälig tid [fristen] göra gällande Y gentemot Z från det att X insett eller bort inse Y [startpunkten].” 32 § 1 st. köplagen är ett exempel på en sådan regel. Motsatsvis är passivitetsregler där både startpunkten och fristen är fixerad inte reklamationsregler. I dessa fall rör det sig om preskriptionsbestämmelser, vars
1 Biträdande jurist i advokatfirman Setterwalls tvistlösningsgrupp i Stockholm. 2 Högsta domstolens avgörande den 11 januari 2022 i mål Ö 672–21.