Domarideal: Dworkins Herkules, Holmgårds Präst, Ungers Profet, eller Latours Justitia?1 De första böckerna jag fick tilldelade mig under min notarietjänstgöring var Lars Holmgårds Notarietvistemål och Notariebrottmål.2 Det är standardlitteratur för notarier och ges till alla notarier på domstolar runt om i landet. I båda böckerna finns ett inledande kapitel där Holmgård beskriver domarrollen och ger råd till unga domare som precis ska börja ta sig an den dömande uppgiften. Kapitlet gränsar i vissa fall till en juridisk version av militärklassikern Sun Tzus Krigskonsten,3 där följande handfasta råd presenteras för novisen:

I enlighet med Charles de Montesquieus tankar i mitten av 1700-talet i sitt verk Om lagarnas anda, har de flesta demokratier utvecklat en maktfördelningslära där man skiljer mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten … Detta ska den enskilda domaren alltid ha i beaktande.4

Den unge domaren måste alltid ha domstolens roll i bakhuvudet. Domstolen och därmed domaren finns till för samhällets nytta.5

Slarv och nonchalans hör inte hemma i domstolar.6

Avslöja inte dina tankar … Detta gäller inte enbart yttranden genom direkta uttalanden, utan även vad som går att uttolka av domarens uppträdande, exempelvis minspel.7

Principen jura novit curia, dvs. att domaren känner till lagen, förpliktar.8

En domare måste vara allmänbildad och hänga med i samhällsdebatten.9

Ha ett oklanderligt privatliv.10

I ett korrekt språkligt uppträdande ingår även att onödigt skämtande inte ska förekomma.11 Den bilden jag fick av domarrollen efter att ha läst detta var onekligen något så när Ronald Dworkins Judge Hercules (sv. Domaren Herkules) man kan komma. Vem är då Domaren Herkules?

Dworkins Herkules
Domaren Herkules ska självfallet inte föreställa en riktig person, utan idealdomaren enligt Dworkin.12 Som de flesta vet var Herkules halv gud,

1 Att jag har valt att behandla just de här fyra idealen ska inte ses som ett uttryck för att jag inte tror att det finns fler domarideal. Min förhoppning är istället att artikeln ska leda till en konstruktiv och kreativ diskussion om olika domarideal. 2 Holmgård, Notarietvistemål, 2 uppl., Stockholm, Norstedts juridik, 2018, och Holmgård, Notariebrottmål, 2 uppl., Stockholm, Wolters Kluver, 2017. Det ska sägas att jag inte har något att invända emot det praktiska värdet som dessa böcker har haft i mitt dagliga arbete. Tvärtom, har de varit till stor nytta. 3 Se exempelvis Sun Zi, Krigskonsten, 1 uppl., Göteborg, Tukan Förlag, 2018. 4 Holmgård, Notarietvistemål, s. 17. 5 Holmgård, a.a., s. 19. 6 Holmgård, a.a., s. 20. 7 Holmgård, a.a., s. 21. 8 Ibid. 9 Holmgård, a.a., s. 22. 10 Holmgård, a.a., s. 24. 11 Holmgård, Notariebrottmål, s. 22. 12 Ordet ideal har sitt ursprung från det latinska begreppet idealis som kan översättas till ”existerande som en idé”. Idé ska då förstås som idé i den platonska me-

halv människa, och starkare än många av de ”riktiga” gudarna. Han symboliserar vanligtvis följande:

In greek mythology, a hero and the personification of physical strength and courage, one of the most popular figures in classical and later art. His twelve labours, in which he triumphs over evil against great odds, are partly myth, partly heroic saga, reflecting his dual nature as god and hero … In ancient Greece Hercules was worshipped as the protector of people and the guardian of cities … In allegory, Hercules personifies physical strength; he is then usually accompanied by some other figure, such as Minerva, representing the complementary virtue of moral strength, or wisdom.13

Men på vilket sätt är Dworkins Domare (med stort d) Herkules? Jo, enligt Dworkin finns det alltid ett unikt och rätt svar på varje rättsfall. Svaret kanske inte är tydligt för en vanlig domare (med litet d), men däremot för Domaren Herkules. Herkules kan alltid, likt spindeln i sitt spindelnät (eng. seamless web), väva samman alla rättskällor och dess moraliska grundvalar till ett korrekt svar på den aktuella juridiska frågan och tillämpa svaret i det enskilda fallet på bästa sätt. Han gör det utan några större svårigheter. Herkules är nämligen en domare med övermänsklig utbildning, tålamod och förmåga. Han kan rätten utantill, och han kan den så pass bra att han även kan konstruera ett koherent rättfärdigande av all tillgänglig rättspraxis på det aktuella rättsområdet.14 Herkules kunskaper begränsar sig inte heller bara till juridik, utan han är även en statsvetare och filosof.15 Det är en charmig bild av domarrollen som har sin grund i klassiska upplysningstankegångar. Men är verkligen Domaren Herkules ett ideal som är eftersträvansvärt? ”Den nobla drömmen” om Domaren Herkules (som H.L.A. Hart kallar det) är inget annat än just det, en nobel dröm.16 Eller som Swaminathan uttrycker det:

ningen enligt idéläran (grek. ἰδέα eller idea, sv. form/mönster). Platon menade att idéerna fanns bortom vår materiella verklighet, dvs. den värld som vi har tillgång till genom våra sinnen. Istället var idéerna ”höjda” över tid och rum — transcendenta — och kunde bara nås genom dialektiken: de kan tänkas, men inte ses (Bloom, The Republic of Plato, 2 uppl., Basic Books, 1991, 507B). Kunskapen om idéerna utgjorde ”riktig kunskap” och det ”enda goda”, vilket innebar att en ”god människa” (här en god domare) skulle sträva efter sådan kunskap. Översatt till en juridisk kontext, skulle domaren sträva efter ”idédomaren”. Men det var svårt att nå idévärlden och ofta bara förbehållet filosoferna: ”Hela sinnevärlden strävar efter att vara som idévärlden, men lyckas inte, utan får stå tillbaka” (Church, Plato’s
Phaedo, New York, Liberal Arts Press, 1954, 75C). För oss jurister, som inte är filosofer, skulle det då innebära att den perfekta domaren i princip är ett ouppnåeligt tillstånd. Den perfekta domaren reduceras till en metafysisk företeelse som vi endast kan se skuggor eller ”förvrängda” versioner av i den dagliga dömande verksamheten. 13 Hall, Hall’s dictionary of Subjects & Symbols in Art, Cambridge, The University Press, 1996, s. 148. 14 Dworkin, Taking Rights Seriously, Massachusetts, Harvard University Press, 1978, s. 116 f. (min kursivering). Se även Dworkin, Law’s Empire, Massachusetts, Harvard University Press, 1986, s. 240 f. 15 Dworkin, Taking Rights Seriously, s. 117 (min kursivering): “[A] constitutional theory requires judgements about complex issues of institutional fit, as well as judgements about political and moral philosophy, and Hercules’ judgements will inevitably differ from those of other judges will make.” 16 Hart kallar även Dworkin för den noblaste drömmaren av dem alla: ”Professor Ronald Dworkin’s contemporary version of the Noble Dream does not make any such compromise on these points, and he is, if he and Shakespeare will allow me to say so, the noblest dreamer of them all.” Se Hart, American Jurisprudence Through

The history of jurisprudence has had its share of fairy tales … Besides being fairy tales, the old lady’s fairy tale and Dworkin’s have a lot in common … Fairy tales are harmless, but not all of them. Dworkin’s is a harmful one not least because it convolutes the concept of the most essential aspect of civil society, namely, law. It is also harmful because of its conception of adjudication, which at worst can be described as a justification for a committed judiciary and at best as a call for judicial conservatism.17 Holmgårds Präst och Ungers Profet
Kanske tänker ni vid det här laget att jag har gått för långt. Att jag har övertolkat det som Holmgård skrivit i notarieböckerna. Men Holmgårds påbud, levnadsregler eller strategier (vad man nu väljer att kalla dem) är problematiska på många sätt. Ta exempelvis citatet: ”Ha ett oklanderligt privatliv”. Det, om någonting, måste i vart fall manifestera Roberto Ungers kritik mot the jurist as priest (sv. juristen som präst).18 Domarprästen har enligt Unger iklätt sig två motsägelsefulla roller. Å ena sidan representerar han en konservativ juridisk tradition i form av en uttolkare av den rationella, moraliska och politiska ordningen som rätten vilar på (eng. law as normative order). Å andra sidan representerar han den godtyckliga statsmakten och dess visioner (eng. law as the will of the sovereign). För att skapa en någorlunda fungerande syntes av dessa två motsägelser har domarprästen behövt mystifiera sin roll och skapa fiktioner så som rättstillämparens ”objektivitet” och rättens ”systematik”.19 Själv menar Unger att domare måste lämna altaret för att istället bli profeter. Profeten förutser aldrig, utan han visualiserar. Han är, till skillnad från Prästen, aktivistisk i sin rättstillämpning. Han upplever begränsningarna i det nuvarande tillståndet och ser framför sig en alternativ verklighet, en verklighet som är bättre än den rådande (eng. a higher form of life).20 Profeten är även en representant för social rättvisa och symboliserar transformation.21 I någon mening är Profeten en rebell.22 Som Thomas Shaffer skriver var de bibliska profeterna bönder och lantmän som kämpade mot den rådande ordningen i hopp om en bättre

English Eyes: The Nightmare and the Noble Dream (Sibley Lecture Series. 33, 1977), s. 982. 17 Swaminathan, The Rise And Fall Of Hercules: A Hard Look At Dworkin’s Theory Of
Adjudication, s. 1 (min kursivering). Tillgänglig på: https://www.supremecourtcases.com /idex2.php?option=com_content&itemid=1&do_pdf=1&id=7028 (lydelse 2021-07-24). 18 Unger, The Critical Legal Studies Movement. Another Time, A Greater Task, London, Verso, 2015, s. 73. 19 Se även Deleuze & Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia (fortsättningsvis ”A Thousand Plateaus”), Minneapolis, University of Minnesota Press, 2005, s. 351: ”Georges Dumezil, in his definitive analyses of Indo-European mythology, has shown that political sovereignty, or domination, has two heads: the magician-king and the jurist-priest … Undoubtedly, these two poles stand in opposition term by term, as the obscure and the clear, the violent and the calm, the quick and the weighty, the fearsome and the regulated, the ‘bond’ and the ‘pact,’ etc. But their opposition is only relative; they function as a pair.” Deleuze och Guattari refererar här till filologen Dumezils Mitra-Varuna: An Essay on Two Indo-European
Representations of Sovereignty, New York, Zone Books, 1988. 20 Se Unger, The Prophetic Task of Legal Thought, föreläsning vid The Clough Center på Boston College Law School, den 16 oktober 2014, tillgänglig på: https://www.youtube.com/watch?v=wBubvTe9ly0&t=3s (hämtad 2021-02-13). 21 Shaffer, Lawyers as Prophets, s. 470 och 477 (15 St. Thomas L. Rev. 469, 2002– 2003). 22 ”Those who listen to them either change in response ...or... attempt to kill them for their words” (Ur Prophets: Words of Fire, Megan McKenna, citerad av Shaffer, Lawyers as Prophets, s. 482).

framtid. Och de profeter som var jurister använde lagen mot ordningen i detta syfte.23 Om vi fortsätter på det greko-romanska temat så skulle Profeten möjligtvis kunna jämföras med Hermes (eller Merkurius):

He appears frequently in mythological themes, but often only in a secondary role, as a messenger of the gods or as a guide. In appearence Mercury is the typical Greek youth, graceful and athletic … In allegory Mercury personifies Eloquence and Reason, the qualities of a teacher … a theme that echoes the ideals of learning in the Renaissance.24

Shaffer nämner advokaten Clarence Darrow som ett exempel på en ”juristprofet”. Andra profeter som han också nämner är människorättsaktivisten Martin Luther King Jr och senatorn John McCain. Men frågan är om Profeten är ett bättre ideal än Prästen? Som Deleuze och Guattari skriver är Profeten som historisk figur, visserligen inte en präst, men däremot ett passivt medium som sällan vet vad han pratar om; han är en ord-inmundigare (eng. word-ingestor). Någon som inte tolkar någonting. Hans enda funktion är att vara auktoritetens budbärare.25 Det är därför svårt att få in Profeten i en demokratisk kontext. Domaraktivism kan nämligen ofta kritiseras såsom stridandes mot tanken bakom en demokratisk lagstiftningsprocess. Vid aktivism sätter sig domaren så att säga i lagstiftarens ställe och blir lagen förkroppsligad (lat. lex animata). Lagen riskerar då att bli ett uttryck för den enskilda domarens godtycke och privata intressen, vilket ska ses särskilt mot bakgrund av att domarna tradionellt sett tillhör en priviligierad överklass. Både Prästen och Profeten som ideal rimmar — i vart fall rent språkligt — dessutom illa med det posthumanistiska samhället.26 De är manliga ideal och kvarlevor från det judisk-kristna arvet27 som, med Friedrich

23 Shaffer, Lawyers as Prophets, s. 477. 24 Hall, Hall’s dictionary of Subjects & Symbols in Art, s. 207. 25 Deleuze & Guattari, A Thousand Plateaus, s. 124. Shaffer skulle inte hålla med om detta: ”Organized religion almost always backs the king and opposes the prophets, as the temple priesthood opposed the biblical prophets” (Shaffer, Lawyers as Prophets, s. 479). 26 Man kan med rätta ifrågasätta om det överhuvudtaget går att ha domarideal i ett posthumanistiskt samhälle. Ideal kan nämligen enligt flera posthumanister ha vissa negativa diskursiva effekter för minoritetsdomare som blir det uteslutna andra (eng. the de-selected Other). Som Deleuze & Guattari skriver: ”The reason is simple. The face is not a universal. It is not even that of the white man; it is White Man himself” (Deleuze och Guattari, A Thousand Plateaus, s. 176). Diskussionen om domaridealet får inte reduceras till ett val mellan män, eftersom det, med Monique Wittigs ord, leder till att: ”[g]ender is used here in the singular because indeed there are not two genders. There is only one: the feminine, the ‘masculine’ not being a gender. For the masculine is not the masculine, but the general” (Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Issues, Vol 1, No. 2, Winter 1981, s. 48). Se även Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity, New York, Routledge Classics, 2007, passim, om kritiken av binärt tänkande när det gäller begreppen genus och kön samt hur heterosexualitet alltid får företräde i rättsliga diskurser. Enligt mig beror dock svaret på vad man menar med ett ideal (mer om detta nedan, under ”Avslutning”). Är det ett platonskt ideal som avses (se fotnot 12) är svaret uppenbart nej. 27 Se exempelvis Shaffer som menar att vi behöver bli arga, eftersom det karaktäriserade profeterna: ”That is mean, angry stuff. It is characteristic of the Hebrew Prophets. They were angry people. They would be angry at the thousands left

Nietzsches ord, fortfarande kastar sina skuggor över vårt sekulära samhälle.28 Så vad har vi kvar då? Finns det något bättre ideal än Herkules, Prästen och Profeten?

Latours Justitia
I Bruno Latours Making of Law får vi följa med honom på en resa in i den högsta administrativa domstolen i Frankrike (fr. Conseil d'Etat, motsvarigheten till Högsta Förvaltningsdomstolen). Där får han sitta med på överläggningar, observera lagstiftningsarbete och iaktta juridiskt kontorsjobb.29 Hans upplevelse leder honom till en förnyad förståelse för rättstillämpningen. Bland annat för hur Justitia ska (om)tolkas. Normalt har nämligen Justitia symboliserat följande:

Justice. With prudence, fortitude and temperance, one of the four 'cardinal virtues' … In Plato's ideal city it is justice that regulates the actions of the citizens, both socially and individually, and which underlies the harmonious working of the other three virtues … Renaissance humanists therefore made Justice the leader of the four, and she is thus often represented … The sword is the emblem of her power. Scales, which date from the Roman era, signify her impartiality, as does her blindfolding.30 Men Latour uppmanar oss till att anlägga ett nytt perspektiv på Justitia. Latours Justitia är ingen stillastående figur som, likt Profeten, väntar på uppenbarelser. Förblindad som hon är av sin ögonbindel tvingas hon att aktivt, men försiktigt, söka efter svaren på sina frågor. Hon hörsammar René Descartes motto larvatus prodeo, det vill säga att man med en mask (läs ”ögonbindel”) ska röra sig försiktigt. Till skillnad från Herkules, har Justitia inte övernaturliga eller extraordinära förmågor. Hon använder sig av ordinärt förnuft (eng. ordinary reason).31 Med sitt ordinära förnuft trevar sig Justitia framåt, greppar sig sakta framåt. Hon är något av en brottare.32 Hon brottas i det blinda med akter, rättsfrågor och även sig själv (sina fördomar exempelvis).33 För Justitia är inte utan tvivel. Tvärtom, hon tvivlar hela tiden på grund av domstolens viktiga arbete. Det är just hennes tvivel som, paradoxalt nog,

hungry by American ‘welfare reform’ ... Ethics needs that anger. We could not get to prophetic ethics without the anger” (Lawyers as Prophets, s. 472 resp. 473). 28 Nietzsche, The Gay Science, New York, Dover Publications Inc., 2019, § 108. 29 Som han själv skriver: ”I was sitting not only in the tribunal room where the public audiences were given … but also behind closed door where the cases were discussed, or, as they say, ‘reviewed’. A unique site for a unique access to the collective interlocution where I could observe in great detail … the close knitting of legal reasoning” (Latour, Making of Law: An Ethnography of the Conseil D’Etat, fortsättningsvis ”Making of Law”, Cambridge, Polity Press, 2010, viii). Han skriver vidare att han var en fluga på väggen: ”that of being ‘a fly on the wall’, an observer reduced to silence and invisibility, but equipped with a notebook” (Latour, a.a., s. 6). 30 Hall, Hall’s dictionary of Subjects & Symbols in Art, s. 183. 31 Latour, Making of Law, s. 151 (min kursivering). 32 Latour, a.a., s. 192 (min kursivering). ”The judges do not reason” ska inte förstås som att Justitia inte använder sitt ordinära förnuft, vilket skulle motsäga det ovan sagda, utan snarare att Justitia inte intellektualiserar på det klassiska upplysningssättet, inlåst i sitt hem och isolerad på ett typiskt Descartianskt manér. 33 Se exempelvis Latour, a.a., s. 193 f.: ”Those who enunciate the law seem almost to measure the realization of their performances by their capacity to have hesitated well, extensively and sufficiently, to have crunched and crushed the contents of their files by making them react with a sufficient number of texts”.

garanterar en säkrare bedömning.34 Det är därmed Justitias plikt att tvivla35 (eng. duty to hesitate).36 Som Latour skriver har inte Justitia sin våg i handen för att hon genomför en exakt matematisk kalkyl av rättvisan i det enskilda fallet eller för att hon skipar någon form av metafysisk rättvisa (platonsk, kristen eller dylikt).37 Istället använder sig Justitia — i svåra fall — av sin vana, sin livserfarenhet och sitt ordinära förnuft för att komma fram till en interkontextuell lösning som passar inom ramen för det som följer av parternas beteenden, handlingarna i målet, rådande rättskällor och juridisk litteratur, målets specifika handläggning, arbetsbördan, domarkollegornas åsikter och andra liknande situationella omständigheter. Domarens idealfunktion är enligt Latour att, så gott det går och med en medvetenheten om att det i praktiken är omöjligt, närma sig någon form av objektivitet. Detta gör domaren genom tvivel, genom att ständigt vända och vrida på målet i fråga för att försäkra sig om att någon bekväm konsensus inte nåtts eller, i de fall domaren ensam ska avgöra målet, att inte den minsta motståndets väg valts.38 Latours Justitia är alltså allt annat än gudomlig. Hon är varken en konformist (Herkules), moralist och mystiker (Prästen) eller en aktivist (Profeten). Hon är pragmatisk.39 Detta pragmatiska synsätt kanske bäst sammanfattas med Oliver Wendell Holmes Juniors ord:

The life of the law has not been logic: it has been experience. The felt necessities of the time, the prevalent moral and political theories, intuitions of public policy, avowed or unconscious, even the prejudices which judges share with their fellowmen, have had a good deal more to do than the syllogism in determining the rules by which men should be governed. The law embodies the story of a nation’s development through many centuries, and it cannot be dealt with as if it contained only the axioms and corollaries of a book of mathematics. In order to know what it is, we must know what it has been, and what it tends to become.40

Avslutning
Det har betydelse huruvida vi väljer Dworkins Herkules, Holmgårds Präst, Ungers Profet eller Latours Justitia som domarideal. Och det går

34 ”The scales of justice have first to tremble before they can faithfully record what is just” (Latour, a.a., s. 194). 35 ”Hesitation, expressed as a duty which is linked to the importance of the issues — ‘we need to be hesitant’; there is also a clear recognition of progression” (Latour, a.a., s. 179). Se även, Latour, An Inquiry into Modes of Existence, s. 367: ”The scruple that obliges the judge, goaded by fear that he ‘has judged badly,’ to take up the dossier once again derives from the fact that he has to encounter beings of law.” 36 Latour, Making of Law, s. 151 (min kursivering). 37 Latour, a.a., s. 220. 38 Latour, a.a., s. 219. 39 Pragmatisk (eng. ”Pragmatics”) ska här förstås i Deleuziansk mening, se exempelvis Massumi, A User’s Guide to Capitalism and Schizophrenia: Deviations from
Deleuze and Guattari, Massachusetts, The MIT Press, 1992, s. 8 f. Se även MacLean: ”The development of law and legal change does not occur in abstraction, but in and through the real world where men and women live and work: rule and fact, universal and particular, ‘melt into and permeate one another, without precise outlines’ (MacLean, Rhizomatics, the Becoming of Law, and Legal Institutions, s. 167, i McGee & de Sutter (red.), Deleuze and Law, Edinburgh, Edinburgh University Press, 2012). Jfr även Braidotti, Posthuman Knowledge, 1 uppl, Cambridge, Polity Press, s. 74: ”The particular answer can only be a pragmatic one, bound to time and space.” 40 Holmes Jr, The Common Law, New York, Dover, 1991, I.

inte, att inte välja. Varför? Som Max Weber säger är ideal både nödvändiga och oundvikliga. Med oundvikliga menar han i stort sett samma sak som Immanuel Kant,41 det vill säga att vi inte kan nå kunskap utan ideal. Ideal har nämligen en handlingsdirigerande kraft i praktiken. De utgör en grund för både imitation och kritik. Ideal är även nödvändiga, eftersom de skapar transparens. De visar vilken värdegrund vi står på, inte bara för andra utan även för oss själva.42 Vi tvingas att bli självmedvetna och att blotta vår subjektivitet genom valet av ideal.43 Ideal44 kan visserligen manifestera sig empiriskt (i önskningar och handlingar exempelvis), men de är i grund och botten subjektiva.45 De är, med andra ord, universella singulariteter.46 Vi föds inte med dessa ideal, utan de är kulturella och historiska fenomen. De är någonting som vi själva aktivt måste välja. Annars löper vi risken att någon gör valet åt oss… Och jag vet mitt val. Vi behöver inte bli nihilistiska robotar. Vi behöver inte bli gudar. Vi behöver inte bli präster eller profeter. Vi behöver, likt Latours Justitia, ”bli ordinära” (eng. becoming-ordinary). Bli ordinära i bemärkelsen bli medmänniskor. Fantasin om domaren som någonting som står över eller transcenderar samhället måste helt förkastas. En domare bör istället, med August Strindbergs poetiska ord, kunna leva mångfaldigt och förstå sig på gemene man:

Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag skildrar; är glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högst uppsatte, tyrannen och den allra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren;

41 Kant, Critique of Pure Reason, 2 uppl., New York, The Macmillan Company, 1922, s. 460 f. 42 Weber, Objectivity of Social Science and Social Policy, s. 64, tillgänglig på: http://jthomasniu.org/class/Stuff/PDF/weber-objectivity.pdf, (lydelse 2021-06-20). 43 Sung Ho, Max Weber, tillgänglig på: https://plato.stanford.edu/archives/ win2020/entries/weber/, (lydelse 2021-02-10). 44 Eller ”konceptuella personor” som Deleuze och Guattari mer träffande kallar dem (Deleuze & Guattari, What is Philosophy?, London, Verso Books, 1994, s. 61 ff. [eng. conceptual personae]). Se även Braidotti, Posthuman Knowledge, s. 12 ”[the conceptual personae] is empirically grounded, because it is embedded and embodied, but it is also a figuration”. Se slutligen Deleuze, Difference and Repetition, 2 uppl., New York, Bloomsbury Publishing Plc, 2014, s. 139, om begrepp: ”Concepts only ever designate possibilities. They lack the claws of absolute necessity — in other words, of an original violence done to thought.” 45 ”The objective validity of all empirical knowledge rests exclusively upon the ordering of the given reality according to categories which are subjective in a specific sense, namely, in that they present the presuppositions of our knowledge and are based on the presupposition of the value of those truths which empirical knowledge alone is able to give us. The means available to our science offer nothing to those persons to whom this truth is of no value. It should be remembered that the belief in the value of scientific truth is the product of certain cultures and is not a product of man’s original nature” (Weber, Objectivity of Social Science and Social
Policy, s. 64). 46 De är singulära (individuella) men kan samtidigt dela flera (generella) karaktäristika (se De Landa, A New Philosophy of Society: Assemblage Theory and Social Complexity, New York, Bloomsbury Publishing Plc, 2006, s. 29). Genom begreppet bryter man det dialektiska tänkandet som präglar modern rättsteori: ”Central to this way of thinking about law is the dialectical relationship of correspondence between universals and particulars, in which the legal task is conceived in terms of negotiating the gap that opens up between two, essentially separate but connectable, domains.” (MacLean, Rhizomatics, the Becoming of Law, and Legal Institutions, s. 152).

jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har själv upp upphört att vara.47 Patryk Sapa

47 Strindberg, Ensam (1903) ur Strindberg i berättartagen av Gunnar Ollén, Höganäs, Bokorama, 1984, s. 273. Eller som Deleuze och Guattari säger: ”[T]o be like everybody else. That is what Kierkegaard relates in his story about the ‘knight of the faith,’ the man of becoming: to look at him, one would notice nothing … To go unnoticed is by no means easy. To be a stranger, even to one’s door-man or neighbors. If it is so difficult to be ‘like’ everybody else, it is because it is an affair of becoming.” (Deleuze & Guattari, A Thousand Plateaus, s. 279).