Elektroniska kontanter ur ett rättsligt perspektiv

 

 

Av f.d. justitierådet STEFAN LINDSKOG

Betalningssystemet bygger på sedlar och mynt (kontanter) såsom lagligt betalningsmedel med ett grundlagsfäst utgivningsmonopol för Riksbanken.Men kontanterna har i det väsentliga kommit ur bruk. I stället sker betalning elektroniskt genom att banksystemet administrerar vad som kan kallas kontopengar, som rättsligt sett är penningfordringar hos kontohållaren.
Runt om i världen diskuteras nu möjligheten av att centralbanken med utgivningsmonopol skulle kunna introducera elektroniska kontanter. I denna artikel diskuteras en modell som skiljer sig från fysiska kontanter endast genom att de elektroniska kontanterna representeras av digital information i stället för papper och metall (jfr kontoaktier i förhållande till pappersaktier).
Elektroniska kontanter aktualiserar spörsmål av skilda slag. Artikeln tar sikte på vilka rättsliga frågor som elektroniska kontanter kan föranleda och hur de bör inpassas i det förmögenhetsrättsliga regelsystemet.

 

1 Inledning
Medan köpet förmodligen är vardagslivets vanligaste transaktion så är betalning säkerligen den mest förekommande rättsliga dispositionen. Ena ledet i ett köp innefattar en betalning, och det gäller för de flesta kontraktstyper. Men betalning förekommer också i utomkontraktuella relationer mellan enskilda liksom i relationer mellan enskilda och det allmänna.
    Betalning är som rättsligt begrepp inte särskilt precist. Kärnan kan sägas vara att det handlar om överförande av betalningsmedel från betalaren till betalningsmottagaren. Själva överförandet är en realhandling vars rättsliga signifikans beror på sammanhanget.1 Överförandet kan ske utan rättsgrund. Då är det just inget mer än en icke rättslägesförändrande realhandling (annat än vad som följer av att betalarens medel finns hos mottagaren — identifierbara eller inte längre identifierbara — med den återkravsrätt som följer av det och med den bevisverkan som handlingen i sig kan ha). Men det normala är naturligtvis att det finns en rättsgrund för överförandet. Det kan röra sig om en motprestation såsom vid köp och uppdragsavtal, en huvudprestation såsom vid försträckning, en ensidig prestation såsom vid gåva och tillskott eller ett skuldinfriande.
    Betalning sker genom något betalningsmedel. Inte heller här är det fråga om något klart rättsligt begrepp. Oftast avses pengar i någon

 

1 Se vidare Lindskog Betalning (2 uppl. 2018) 2.5.2.1.

inte alldeles klar betydelse,2 men betalningsmedel kan i princip vara vad som helst som i den enskilda situationen fungerar som betalningsmedel.3 Enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank 5 kap. 1 § är visserligen bara sedlar och mynt, som enligt 9 kap. 14 § regeringsformen får ges ut av endast Riksbanken, lagligt betalningsmedel.4 Men i praktiken används sedlar och mynt (kontanter) som betalningsmedel i alltmer begränsad utsträckning. Betalningar sker nästan uteslutande elektroniskt med vad som kan kallas för kontopengar. Rättsligt sett handlar kontopengar om fordringar hos någon finansiell intermediär (typiskt sett en bank). Det kan således sägas att kontanter inte bara har förlorat det mesta av sin praktiska betydelse som betalningsmedel; dess rättsliga status har i praktiken urholkats.5 Att kontanter inte används i någon mer betydande utsträckning är nu en sak, dess betydelse för betalningssystemet är en helt annan. I själva verket utgör det lagliga betalningsmedlet själva grundbulten — eller ankaret, om man så vill — i det systemet. Det faktiskt brukade betalningsmedlet — kontopengar — bygger således på förekomsten av kontanter. Det gäller inte bara i den meningen att kontopengar rättsligt sett är fordringar vars föremål just är fysiska kontanter,6 utan också i fråga om hur kontopengar (och annat) värdemäts genom den till fysiska kontanter kopplade svenska valutan med kronan som penningenhet.
    Är då det förhållandet att fysiska kontanter är på väg att mer eller mindre försvinna något egentligt problem? Ja, det är det nog. Således

 

2 Jag har behandlat olika aspekter på pengar som betalningsmedel i mina framställningar Kvittning (3 uppl. 2014) 1.4 och Betalning 2.1, till vilka hänvisas generellt. — Bortsett från några få omnämnanden av mina egna arbeten har jag inte belastat framställningen med någon litteraturapparat, dels därför att när det gäller civilrättsliga aspekter på pengar finns det en hel del hänvisningar på de ställen i mina arbeten som jag nämner, dels därför att syftet är att presentera tankar och uppslag, inte att framställa rättsatser som kan bli föremål för en rättsvetenskaplig diskussion i sedvanlig rättsdogmatisk mening. 3 Märk i sammanhanget KL 4:10 där det talas om ”annat än sedvanliga betalningsmedel” i den underförstådda meningen att även det som i allmänhet inte brukas som betalningsmedel kan vara det i det enskilda fallet. 4 Förslaget till ny riksbankslag (prop. 2021/22:41) innebär ingen förändring i det hänseendet. — Det råder en viss förvirring kring begreppet lagligt betalningsmedel. Enligt min mening tar begreppet sikte på sådana betalningsmedel som omfattas av Riksbankens utgivningsmonopol, dvs. sedlar och mynt (också beredskapspengar hör hit fastän regleringen i regeringsformen inte återspeglar detta, se not 66 nedan). Från lagligt betalningsmedel måste skiljas tvunget betalningsmedel (se vid och med not 59 nedan). Huvudregeln är att lagligt betalningsmedel också är tvunget. Men det finns undantag. En stor skuld kan inte betalas med en resväska sedlar. Och i vilken utsträckning en borgenär har rätt att kräva kontanter är inte alldeles klart. Så mycket kan dock sägas att huvudregeln om att kontanter är tvunget betalningsmedel är kraftigt urgröpt. 5 Med detta inte sagt att kontanters förekomst saknar betydelse. Existensen av ett lagligt betalningsmedel är förmodligen en psykologiskt nödvändig förutsättning för betalningssystemets upprätthållande. Se vidare det följande. — Till det kommer att ”sedelpressen” som instrument för Riksbanken att påverka den reella penningmängden i samhället har förlorat det mesta av sin betydelse, eftersom penningmängden huvudsakligen utgörs av kontopengar. 6 Se vidare vid och med noterna 27–29 nedan.

bör det finnas tillgång till ett funktionellt betalningsmedel som inte innefattar någon insolvensrisk. Fysiska kontanter innefattar visserligen inte någon sådan insolvensrisk som ett innehav av kontopengar per definition gör, men de har på den andra sidan sådana nackdelar i förhållande till kontopengar att de inte kan sägas vara generellt funktionella. Mer väsentligt är kanske att ett lagligt betalningsmedel i form av enbart fysiska kontanter som i praktiken inte används kan äventyra det lagliga betalningsmedlets funktion som grundbult för betalningssystemet.
    Det sagda leder till frågan om det lagliga betalningsmedlets funktionalitet kan förbättras genom en dematerialisering av de fysiska kontanterna. Vid sidan av (och på sikt möjligen rent av i stället för) sedlar och mynt i form av papper och metall skulle således Riksbanken ge ut elektroniska kontanter. Skillnaden i förhållande till sedlar och mynt skulle då i princip vara hänförlig till endast representationsformen (elektronisk i stället för fysisk) medan föremålet för representationen (tillgångsslaget) var detsamma, nämligen centralbankspengar i svensk valuta med kronan som penningenhet. Man kan uttrycka det så, att det rör sig om en dematerialisering av pappret i sedeln och metallen i myntet på ett sätt som motsvarar dematerialiseringen från pappersaktier till kontoaktier.7 Möjligheten av elektroniska centralbankspengar (e-kontanter) fordrar överväganden av skilda slag. Det handlar om finanspolitik, teknik, policyfrågor (rörande bl.a. integritet), praktisk funktionalitet och rättsliga aspekter. Jag skall i det följande fokusera på det senare. Framställningen bygger på vissa utredningar för Riksbanken och publiceras med dess medgivande, men jag svarar själv helt för innehållet.

 

2 Centralbankspengar — fysiska och sedan kanske elektroniska
Dagens centralbankspengar (dvs. fysiska kontanter i form av sedlar och mynt) kan ses som ett led i en fortgående samhällsutveckling som bygger på människans förmåga till abstrakt tänkande.8 Från en renodlad byteshandel — vara mot vara, säd mot bakat bröd — har betalningsmedel i form av varor med särskilt beständigt bytesvärde, såsom metaller, kommit att fungera som ett för handeln effektiviserande mellanliggande transaktionsled. Större metallstycken som betalningsmedel kom efter hand att utvecklas till alltmer standardiserade inlagringsbevis (sedlar) avseende främst guld och silver, och mindre stycken (mynt) kvalitetssäkrades genom prägling som garanterade halt och vikt.9 Efter det att rätten att ge ut sedlar och mynt nationaliserades på

 

7 Mot lagstiftarens dematerialisering av aktiebreven har invänts att marknaden styrde utvecklingen i en annan riktning än den tänkta genom att kontosystemet på visst sätt kom att användas indirekt (den enskilde har fortfarande regelmässig sina aktier i bankdepåer). Men dematerialiseringen är likväl ett faktum och fungerar väl. 8 Jfr not 34 nedan. 9 Se not 35 nedan.

1800-talet har utvecklingen gått vidare till centralbankspengar i form av sedlar och mynt, som med tiden helt frigjorts från egenvärde och nu utgör ett slags värderepresenterande spelbrickor som endast Riksbanken får ge ut.10 Skillnaden mellan sedlar och mynt begränsar sig idag till representationsformen. Förklaringen till att sedlar representerar ett högre värde (fler kronor) än mynt är historisk och har att göra med representationsföremålet. Mynt, till skillnad från sedlar, hade ursprungligen ett egenvärde i form av metallen. Mynten representerade alltså inget; de hade redan i sig ett värde. Eftersom större värden var opraktiskt att hantera i form av mynt, kom sedlar som representationsform att utvecklas.11 Efter det att metallismen övergavs och myntens metallvärde kommit att sakna betydelse är dock numera mynt precis som sedlar en representationsform.12 Representationsföremålet är då inte metaller utan pengars värde. Principiellt finns det därför inget hinder mot att använda sig av endast den ena representationsformen eller mot att vända på värdehierarkin så att mynt tillskrivs ett högre värde än sedlar.
    Pengars värde är alltså föremålet för det som sedlar och mynt (centralbankspengar) representerar. Sedlar och mynt har ingen annan nyttofunktion än vad som följer av att det representerade värdet. Detta yttrar sig i form av en ekonomisk maktposition — man talar ofta om köpkraft (eller betalkraft),13 som bestäms konventionellt i den meningen att det är en funktion av det samhälleliga förtroendet för centralbankspengarna. En av de viktigaste uppgifterna för en centralbank är att upprätthålla det förtroendet.
    Det värdetal (valören) som kommer till uttryck i en sedel eller på ett mynt är en närmare bestämning av det som representeras (värdetalet anger storleken av den ekonomiska makt som sedeln respektive myntet representerar). Värdet mäts då med en valuta som måttstock (där kronan utgör penningenheten i Sverige). Men valutans betydelse begränsar sig inte till att definiera i vilken omfattning sedlar och mynt representerar pengar (ekonomisk makt). Valutan har såsom ett sam-

 

10 Man kan jämföra med ett sällskapsspel som går ut på att få så många poäng som möjligt, där poängen representeras av spelbrickor. Brickorna är då endast en representationsform för poängen, som är föremålet för representationen. 11 Det kan antas att detta skedde i steg från att det rörde sig om ett depositionsbevis avseende ett visst metallstycke till en negotiabel bärarhandling som representerade ett fordringsanspråk på en metall av visst slag och myckenhet. 12 Tanken att myntet endast hade ett representationsvärde vann insteg tämligen sent i utvecklingen. Så sent som under 1900-talet förde således inflationen med sig att silvervärdet i mynt efter hand kom att överstiga myntets representationsvärde. 13 Se exempelvis Kvittning 1.4.3.3 (med hänvisningar) och Betalning 2.1.4.2 beträffande uttrycket köpkraft. På sitt sätt är dock uttrycket betalkraft ett bättre ord, eftersom kontanter kan användas till att infria en skuld. Skuldinfriandet är dock endast ett led i ett större sammanhang där det ytterst handlar om köpkraft (så även när det för en skadegörare handlar om att i förhållande till skadelidanden ”köpa sig fri” från den orsakade skadan genom att betala ett skadestånd). Termen är dock mindre viktig än det förhållandet att det handlar om ekonomisk och inte rättslig makt.

hälleligt måttsystem för värden genomgripande samhällsekonomisk betydelse. Det är emellertid en annan fråga.
    Inte sällan sägs sedlar och mynt representera en rätt mot staten. Så kan man se det, nämligen till följd av centralbankens skyldighet att vårda det representerade värdet (dvs. upprätthålla kontanternas likviditet och köpkraft). Men det rör sig inte om någon fordring i rättslig mening. Det visar sig på många sätt. Fastän en sedel som representationsform har en rättsgenetisk släktskap med skuldebrevet och har vissa likheter med ett sådant, så är sedeln inte bärare av någon rätt som kan bli föremål för ränteberäkning enligt räntelagen eller preskription enligt preskriptionslagen.14 Sakrättsligt skydd uppnås genom tradition och inte denuntiation, fastän vad som enligt skuldebrevslagen krävs för att det skall vara fråga om ett löpande skuldebrev inte är uppfyllt. Och en sedel kan till skillnad från en enkel fordring godtrosförvärvas. I själva verket har sedlar och mynt inte bara samma representationsföremål (köpkraft); de utgör rättsligt sett samma slags representationsform, nämligen ett fysiskt föremål som båda bär samma slags information. Det rör sig om ett rättsligt förmögenhetsslag sui generis av specieskaraktär.
    När man talar om pengar i mening av sedlar och mynt används ordet i regel omedvetet i två betydelser, nämligen i betydelsen av såväl ekonomisk makt som de metallbitar och papperslappar med vilken makten kommer till fysiskt uttryck (representeras) och kan överföras. I regel vållar det knappast något missförstånd. I detta sammanhang är det emellertid av viss betydelse att skilja mellan representationsföremål (ekonomisk makt) och representationsform (sedlar och mynt). Därför använder jag ordet kontanter för sedlar och mynt som representationsform och pengar för det som representeras (representationsföremålet, den ekonomiska makten).15 Om man nu ser pengar (ekonomisk makt) som representationsföremålet och kontanter (sedlar och mynt) som representationsformer kan man ställa sig frågan om man kan ”inneha” pengar. Ekono-

 

14 Det förekommer att en sedel sägs vara skuldebrevsliknande. Det leder enligt min mening tanken fel, eftersom innehavaren inte har någon gäldenär med alla de skillnader i förhållande till skuldebrevet som det medför. Den rättsgenetiska släktskapen till trots bör man därför undvika att beskriva sedeln och andra representationsformer för det som sedeln representerar (dvs. köpkraft) för skuldebrevsliknande. Märk att vad som rättsligt skiljer mynt från sedlar är endast det använda materialet (som lika gärna kunde ha varit plast eller något kompositmaterial). 15 Se vid och med not 23 nedan. Detta kan verka förvirrande på grund av det hävdvunna bruket av ordet pengar. I Kvittning eller Betalning gör jag heller inte någon motsvarande distinktion (se exempelvis Betalning avsnitten 2.1.4.2 och 2.1.5.3). Men det är svårt att finna ett bättre ord för den ekonomiska makten än pengar. Vidare är sedlar och mynt som representationsform konsensuell (låt vara lagfäst). Andra representationsformer har förekommit i äldre samhällen (såsom snäckskal) och nya kommer säkert (såsom i en sådan elektronisk representationsform som skall diskuteras här). Om betydelsen av ordet pengar skall preciseras ligger det därför närmast till hands att se det som ett uttryck för representationsföremålet (den ekonomiska makten) medan representationsformerna får uttryckas på annat sätt (såsom med benämningarna sedel respektive mynt).

misk makt är ju något immateriellt, något man inte kan ta på. Rättsordningen bygger emellertid på innehav av immateriella rättigheter av olika slag. Från den synpunkten hindrar således inte det immateriella i maktställningen att makten (dvs. pengar i mening av köpkraft) kan innehas.16 Men det finns en skillnad i förhållande till de rättigheter som fotas på rättsordningen på så sätt, att ett innehav av pengar (direkt i form av kontanter eller indirekt i form av exempelvis bankmedel) inte ger en viss omedelbar rättslig makt. Det rör sig om en ekonomisk makt som vilar på förväntade beteenden i ett fungerade samhälle.17 Likväl framstår det inte som motsägelsefullt att tala om penninginnehav som uttryck för en ekonomisk maktställning av viss storleksordning.
    Det sagda leder sammanfattningsvis fram till att centralbankspengar är en representationsordning för ekonomisk makt (köpkraft) ägnad för omsättning.18 Sedlar och mynt är representationsformer för den makten. Den ekonomiska makt som sedlar och mynt representerar upprätthålls av rättsordningen och kvalitetssäkras på olika sätt av centralbanken.
    Vad som skall behandlas i det följande är vissa rättsliga aspekter — huvudsakligen men inte bara förmögenhetsrättsliga — på en tänkt dematerialisering av kontanter genom att det införs elektroniska centralbankspengar som tillhandahålls vid sidan av sedlar och mynt.19

 

16 Men den ekonomiska makt som en sedel representerar (köpkraften) skiljer sig dock från en immateriell rättighet på så sätt, att den ställer större krav på representationsform. En immateriell rättighet kan i fråga om representationsform vara obestämd på samma sätt som en enkel fordring, dvs. att den som pretenderar på rätten inte kan stödja sig på någon konstitutiv registrering utan har att bevisa sin påstådda rätt enligt allmänna processrättsliga principer. Men köpkraft såsom en ekonomisk position måste ha en entydig och transfereringsbar representationsform (ett handtag, om man så vill). 17 Att makten är icke-rättslig hindrar dock inte att den är faktisk och många gånger väl så effektiv som rättslig makt. Ett rättsligt naturaanspråk (exempelvis på leverans av en vara enligt ett köpavtal) som kan kräva en långvarig process för att drivas igenom är ofta möjligt att utan någon större tidsutdräkt få tillgodosett till åtminstone något pris. 18 Ibland sägs det också att centralbankspengar fungerar som värdemätare. Men den funktionen är inte ovillkorligen förbunden med sedlar och mynt. En valuta i mening av viss ekonomisk värdemätare förutsätter inte med nödvändighet centralbankspengar (däremot förutsätter en valuta i princip en centralbank). Med det inte sagt att centralbankspengar (kontanter) saknar betydelse för valutans funktion som värdemätare. Valutans stabilitet har ett samband med förekomsten av och tilltron till centralbankspengar (som i sin tur samverkar med andra förhållanden, såsom den totala penningmängden innefattande kontopengar i förhållande till tillgängliga och producerbara varor och andra nyttigheter som kan köpas för pengar). Och ju mer stabil valutan är, desto bättre dess funktion som värdemätare. — Kontanter kan också fungera som värdebevarare. Den funktionen har dock i allt högre grad ersatts av bl.a. finansiella instrument och bör därför inte tillmätas någon större betydelse när det gäller att utvärdera hur elektroniska kontanter rättsligt sett bör konstrueras. Det centrala är i stället funktionen som betalningsmedel. 19 I den internationella diskursen talas det huvudsakligen om digitala centralbankspengar av det skälet att ”elektroniska pengar” har en viss etablerad betydelse (se för svensk del not 33 nedan). Med elektroniska centralbankspengar avser jag att uttrycka endast den dematerialisering som ligger i att representationsformen är for-

 

Hur dematerialiseringen (elektronifieringen) genomförs rent tekniskt lämnas därhän. Det relevanta rättsligt sett är användargränssnittet, dvs. hur elektroniska kontanter skulle komma att hanteras och fungera i den ekonomiska samfärdseln.20

3 Några terminologiska anmärkningar
Ord kan sägas vara handtag för tanken. Men om terminologin är oprecis bjuder det på motstånd inte bara när det gäller att klargöra det tänkta utan också när det gäller själva tanken. Som redan har framgått av det föregående är terminologin på det område som skall behandlas i många stycken oklar. Därför några inledande terminologiska anmärkningar.21 Som har framhållits i det föregående förstås med betalningsmedel allt som faktiskt fungerar som sådant. Ett betalningsmedel har oftast inte något bruksvärde, men det finns inget principiellt hinder mot att något som har ett bruksvärde också fungerar som betalningsmedel (man betalar in natura, exempelvis med spannmål, men det kan också röra sig om tjänster såsom dagsverken). Ett betalningsmedel är således oftast det som dagligen kallas pengar, omedelbara i form av kontanter eller medelbara i form av kontopengar.22 Med pengar i mer precis mening förstås här köpkraft (eller betalkraft, om man så vill).23 Den grundläggande representationsformen

 

maliserad elektroniskt lagrad information (att det f.ö. snarare handlar om att dematerialisera kontanter än pengar kommer att framgå av det följande). 20 I något sammanhang har jag med en allegori beskrivit skillnaden så, att en bilförare inte behöver förstå hur bilen fungerar ”under huven” för att kunna köra bilen; kunskaper om ratt, pedaler och andra instrument ”ovan huven” är däremot nödvändiga för att bilens funktionalitet skall kunna utnyttjas. När det gäller elektroniska kontanter är då framställningen inriktad på hur det skall fungera ”ovan huven”. 21 Till det följande skall sägas att det föreligger en viss svårighet att matcha svensk terminologi med internationell (engelsk). Exempelvis betyder ”currency” inte exakt detsamma som ”valuta” (det definieras också som sedlar och mynt, dvs. kontanter, jfr not 30 nedan). Det kan vara befogat att överväga om man skall försöka stipulera om betydelseinnehållet i de svenska termerna för att på det sättet uppnå en bättre kongruens med den internationella terminologin. Jag har emellertid i detta sammanhang avstått från det. — Egentligen skulle det behövas en etablerad taxonomi på området. Det lämpliga hade varit att den utarbetades internationellt och att den sedan fick en motsvarighet på svenska. En sådan utveckling är inte minst viktig för att underlätta kommunikationen mellan olika kompetenskategorier. 22 Med att kontanter är omedelbara pengar menas att de representerar det slutliga föremålet, nämligen köpkraften (sedlar och mynt fungerar som ”bärare” av köpkraft till följd av den samhällspsykologiska föreställningen om att sedlar och mynt har ett visst värde). Kontopengar är medelbara i den meningen att de rättsligt sett är anspråk på att få kontanter (som representerar köpkraft såsom det slutliga föremålet). Det kan också uttryckas så, att kontopengar i förhållande till kontanter befinner sig ett steg längre bort från köpkraften såsom det slutliga föremålet. En annan sak är att kontopengar rent praktiskt fungerar lika bra, och i många hänseenden bättre, än kontanter såsom betalningsmedel. 23 Jfr vid och med not 15 ovan. Denna definition är mindre förenlig med att pengar i dagligt tal närmast konnoterar ett föremål (låt vara att detta inte bara är sedlar och mynt utan också kontopengar, som i den meningen är ett rättsligt objekt att det är en fordring hos kontohållaren), medan definitionen här tar sikte på en faktisk (makt-)position (att ha pengar är att ha ”pengamakt”, dvs. köpkraft).

 

för pengar är kontanter (lagligt betalningsmedel), som ger innehavaren köpkraft. Köpkraft handlar om att ha en faktisk position sålunda att det inte rör sig om någon rättslig relation (såsom ett fordringsförhållande).24 Köpkraft uppkommer genom den samhälleliga acceptansen av den representationsform för pengar som är i fråga (såsom sedlar och mynt). Sedlar och mynt är den enda lagliga representationsformen för pengar (lagligt betalningsmedel).25 Sedlar och mynt brukar ofta kallas pengar,26 men i detta sammanhang är sedlar och mynt att se som endast en representationsform för representationsföremålet (omedelbara) pengar.
    Med kontanter menas lagliga representationsformer för pengar. Idag är sedlar och mynt de enda slagen av kontanter (fysiska kontanter eller f-kontanter). Vad som skall utredas gäller rättsliga frågor rörande en möjlig ny dematerialiserad representationsform (elektroniska kontanter eller e-kontanter).
    Med kontopengar menas sådana fordringar på pengar som fungerar som betalningsmedel (den typiska formen är bankmedel).27 Represen-

 

Här föreligger det dock en språklig oklarhet så till vida, att eftersom den viktiga skillnaden mellan representationsform och representationsföremål inte uppmärksammas i den vardagliga samfärdseln, så flyter form (såsom sedlar) och föremål (pengamakt eller köpkraft) språkligt samman i ordet pengar. För att undvika denna oklarhet i detta sammanhang används här ordet pengar endast om representationsföremålet (positionen ”pengamakt”). 24 Ibland uttalas att vad som kännetecknar centralbankspengar är att det handlar om en centralbanksförpliktelse. I juridisk mening förhåller det sig inte så. I en bredare mening kan man dock se det på det viset, eftersom centralbanken har till uppgift att vårda centralbankpengarnas funktionalitet och värde. Jfr not 26 nedan. — Det som ger köpkraft kan dock vara en rättslig relation såsom ett fordringsförhållande. Typfallet är kontopengar, där representationsföremålet är ett anspråk mot en bank på pengar (ytterst kontanter, dvs. idag sedlar och mynt). Representationsformen för kontopengar som representationsföremål kan här något oegentligt beskrivas som ett enkelt elektroniskt skuldebrev i form av elektronisk kontoinformation. Jfr not 29 nedan. 25 Jag bortser då från beredskapspengar, jfr not 66 nedan. 26 Se not 23 ovan. — Det sägs ibland att staten garanterar värdet av sedlar och mynt. Se t.ex. prop. 2021/22:41 s. 114. Det rör sig emellertid inte om någon garanti i civilrättslig mening utan snarare om ett slags offentligrättslig vårdplikt. Vidare handlar nog vårdplikten i fråga om sedlar och mynt snarast om kontantförsörjningen medan det värde som skall vårdas är föremålet för kontanterna, dvs. den köpkraft som kontanterna representerar, vilket sker genom valutan (kronan som måttenhet). 27 Förr talades det om bokpengar. Det uttrycket är i Sverige mindre vanligt numera (i allt fall i den juridiska litteraturen; i engelskan förekommer dock uttrycket book money frekvent), förmodligen därför att uttryckssättet ger intryck av att informationsmediet är papper medan det idag uteslutande rör sig om elektronisk information samlad på ett visst informationsställe (ett konto), i praktiken ett bankkonto. Ett sådant konto är ett uttryck för rättsförhållandet (det ekonomiska mellanhavandet) mellan bankkunden och den kontohållande banken (att det finns olika slags konton, se not 53 nedan). Till skillnad från andra liknande konton (dvs. konton som är ett uttryck för det ekonomiska mellanhavandet mellan kontohållaren och kontohavaren, såsom skattekonto) har dock ett bankkonto vissa särskilda rättsliga egenskaper (jfr mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074).

tationsföremålet är här fordringen på kontanter.28 Till skillnad från fkontanter är representationsformen i praktiken (om än inte rättsligt; kontoinformationen är inte konstitutiv) dematerialiserad genom att kontopengar kommer till uttryck endast i form av elektroniskt lagrad information.29 Med valuta förstås det värdesystem genom vilket köpkraften mäts i termer av specifika enheter (kronor och ören).30 I Sverige och i de flesta länder är valutan kopplad till vad som är lagligt betalningsmedel, men principiellt sett behöver så inte vara fallet.31 Numera har man också att göra med kryptopengar. Med det menas en elektronisk representationsform för köpkraft enligt ett eget värdesystem som i Sverige är fristående från rättsordningen.32 Kryptopengar

 

28 Det rör sig i den meningen om medelbara pengar (se not 22 ovan). Närmare bestämt går nämligen kontopengar ut på en fordring såsom representationsform för representationsföremålet kontanter (dvs. idag sedlar och mynt) som i sin tur är representationsform för representationsföremålet pengar. Genom att kontohållaren ”levererar” kontanter till infriande av sin förpliktelse kommer den mottagande kontohavaren att få omedelbar ”pengamakt”. Systemet har dock kommit att bli alltmer cirkulärt på det sättet att vad som ”levereras” inte är kontanter utan andra kontopengar. När en bankkund begär att ”få ut” sina bankmedel sker det oftast genom en överföring till någon annan bank, och ett ”uttag” från den banken kan ske genom en överföring till den första banken. 29 Man kan kanske beskriva representationsformen som ett dematerialiserat enkelt skuldebrev, se not 24 ovan. Dematerialiseringen i förening med att representationsformen inte har några bäraregenskaper (om bäraregenskaper, se not 47 nedan) medför dock att form och föremål kan uppfattas som ett och detsamma. — Det kan tilläggas att representationsformen för enkla fordringar i allmänhet är icke formaliserad information, dvs. all bevisning som kan styrka fordringen. I fråga om kontopengar blir det då i praktiken fråga om elektroniskt lagrad information. Ur den synvinkeln är dematerialisering av enkla skuldebrev i praktiken synnerligen mycket enklare än dematerialisering av löpande skuldebrev (då de löpande egenskaper som knyts till besittning av papper som representationsform måste på något sätt kunna ges motsvarigheter kopplade till den elektroniska informationen, jfr ”Collectors elektroniska skuldebrev” NJA 2017 s. 769). 30 I likhet med mätsystem avseende fysikaliska storheter (såsom längd och vikt) är enhetsindelning fixerad (på samma sätt som 100 centimeter är lika med 1 meter, så är 100 öre lika med 1 krona), men till skillnad från mätsystem avseende fysikaliska storheter låter sig inte det som mäts fixeras annat än momentant. Kronan är flytande i den meningen att det värde som den är ett uttryck för bestäms av marknaden (efter den verkan som penningpolitiken kan ha). Man kan också beskriva det så att valutan är ett relativt mätsystem medan exempelvis det metriska systemet är absolut. — Men terminologin är inte enhetlig. När det gäller det konkursrättsliga regelverket talas det således i KL 8:20 2 st. om valuta i samma mening som det i KL 7:18 talas om pengar. Att det talas om valuta i den förra bestämmelsen förklaras förmodligen av att den är direktivstyrd och att ordet valuta kommer sig av en översättning av engelskans ”currency” (jfr not 21 ovan). 31 Således är det teoretiskt tänkbart med en valuta som inte är kopplad till något visst betalningsmedel. Vidare kan ett betalningsmedel som inte grundas på lag (exempelvis kryptopengar) få en sådan ställning att dess värdesystem fungerar som en valuta och också av rättsordningen godtas som en sådan. I Sverige är dock det monetära systemets rättsliga konstruktion sådan att liksom svenska sedlar och mynt är de enda lagliga betalningsmedlen, så är kronan (öret är endast en underenhet av kronan) den enda lagliga valutan (jag bortser då från viss lagreglering i fråga om euro). 32 Ofta talas det om kryptovaluta, vilket med hänsyn till att köpkraften mäts efter ett eget värdesystem i någon mening är befogat. Men eftersom värderingssystemet inte är grundat på lag, så är det inte fråga om en valuta i egentlig mening, åtminstone inte i ljuset av hur det svenska monetära systemet är konstruerat. Dess-

 

kan men behöver inte utgöra ett betalningsmedel. Från kryptopengar och de rättsliga frågor sådana kan föranleda bortses i det följande.
    Ytterligare en variant är e-pengar. Med det menas betalningsmedel som regleras i lagen (2011:755) om elektroniska pengar.33 Inte heller dessa berörs i det följande.

 

4 Betydelsen av rådande tankemönster
En viktig utgångspunkt är att e-kontanter funktionellt sett så långt som möjligt skall svara mot f-kontanter. Det gäller såväl praktiskt som rättsligt.
    Betalningar i bred mening följer vissa tankemönster som bygger på fiktionen att de genomförs med sedlar och mynt.34 Medelsöverföringar beskrivs i dagligt tal som att det rör sig om fysiska överföringar, och samma paradigm kommer till uttryck i lagstiftningen.
    Rådande tankemönster förklaras i betydande mån av den historiska utvecklingen av det monetära systemet. Detta är sprunget ur en byteshandel, där en vara byts mot en annan. Efter hand har den ena varan alltmer fått karaktär av medel i transaktionen i stället för ett mål i sig. Så särskilt i fråga om präglade metallstycken.35 Att sedlar sedermera kom att representera metallen förändrade inte att det rörde sig om ett fysiskt prestationsbyte, sedlar mot vara. Och den föreställningen består också efter det att föremålet för sedeln har frigjorts från metallkopplingen och övergått till föreställningen om värde och köpkraft.36 Man kan se ett monetärt system som en gigantisk bokföringsordning (eller ett informationssystem) avseende uppskjutna prestation-

 

utom är den centrala funktionen kopplad till köpkraften (som också är föremål för spekulation i investeringsform). Det förekommer veterligen inte att man i Sverige (eller i Västeuropa) i någon etablerad ordning mäter värde i exempelvis bitcoin. Däremot kan värdet av en bitcoin mätas i bl.a. kronor (dvs. i den enligt nationell rätt lagliga valutan). I det ljuset är det mer befogat att tala om kryptopengar än kryptovaluta. 33 Endast vissa aktörer får ge ut e-pengar. Liksom i fråga om kontopengar rör det sig då om fordringar hos utgivaren (i princip tillskapade genom inlåning) och i den meningen om indirekta pengar. Fordringarna representeras på samma sätt som kontopengar av elektronisk information. 34 En sådan fiktion är inte unik för det monetära systemet och de betalningsrättsliga regler som knyter an till detta, utan präglar fiktioner av det slaget hela rättssystemet. Det handlar ofta om bildsättningar för att styra tankemönstren med det yttersta syftet att på visst sätt samordna eller dirigera hur människor interagerar. Ett tydligt exempel är aktiebolaget, som är en tankekonstruktion för att möjliggöra samorganiserad affärsverksamhet. 35 Som redan har framhållits syftade ursprungligen präglingen till att garantera metallstyckets halt och vikt, parametrar som bestämde dess värde som råvara och därmed också som bytesmedel. Men med tiden kom präglingen att i stället uppfattas som en direkt värdebestämning och med det släpptes kopplingen till metallvärdet. 36 I och med att f-kontanternas representationsföremål har övergått från att (ytterst) vara ett varuvärde (metaller) till (en föreställning om) köpkraft, så har utvecklingen principiellt nått lika långt som när i det inre Papua Nya Guinea de svåråtkomliga snäckskalen i samma syfte började användas som pengar för många århundranden (kanske rentav årtusenden) sedan.

er.37 Men de tankemönster som präglar den ekonomiska samfärdseln utgår ifrån att sedlar och mynt har ett egenvärde på samma sätt som timmer och spannmål. Det gäller hur man beskriver betalningstransaktioner.38 Det gäller också hur lagarna är konstruerade.39 Det anförda ger vid handen att en introduktion av e-kontanter inte sker i ett kommunikativt och rättsligt vakuum. För att fungera på bästa sätt bör eftersträvas att såväl terminologi som konstruktion sömlöst fogas till vad som råder som endast ett naturligt led i den fortlöpande samhällsutvecklingen. Det innebär att e-kontanter bör kunna beskrivas, hanteras och bedömas efter samma tankemönster som f-kontanter.

 

5 Funktionella krav
E-kontanter bör, förutom att bereda de fördelar som i sig följer med dematerialiseringen,40 i huvudsak fylla samma funktioner som f-kontanter. Därvid märks att f-kontanters primära funktion är att fungera som betalningsmedel. Om e-kontanter skall ges samma ställning som fkontanter är det därför en tämligen given utgångspunkt att e-kontanter skall vara ett lagligt betalningsmedel.41 F-kontanter fungerar också som värdebevarare.42 Den funktionen är emellertid av underordnad betydelse. Oavsett ifall det rör sig om ett sparande eller om att hålla likvida medel för att möta fortlöpande betalningsförpliktelser, så sker det i allt väsentligt på något annat sätt än i form av ett kontantinnehav. Det motiverar att inte heller e-kontanter

 

37 Med det synsättet representerar innehavet av betalningsmedel en uppskjuten rätt till prestation. Den uppskjutna skyldigheten att prestera har däremot inte någon motsvarande individuell adressat. I fråga om bankskapade betalningsmedel kommer skyldigheten till framtida presterande att åvila kollektivet av kredittagare. När det gäller centralbankspengar (eller snäckskal) handlar det ytterst om vad samhället kan prestera. 38 Exempel: ”Jag fick pengarna igår.” ”Var snäll och för över pengarna snarast.” ”Har du fått pengarna?” Etc. Också i lagar beskrivs betalningar ofta som om en betalning sker genom en fysisk förflyttning av kontanter (sedlar och mynt). I lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva talas det exempelvis i 2 § 1 st. om besittning av pengar (respektive lösören) och i 4 § om överlämnande av pengar (respektive lösören). 39 Det räcker här med att peka på reglerna om köp. Visserligen skiljer köplagen mellan naturaprestationen (varan) och köpesumman (betalningen) som dess motprestation. Men betalningen ses som en verklig prestation i mening av att något av värde (kontanter eller andra betalningsmedel som kan var tillåtna enligt de regler som gäller om detta) växlas mot något annat av värde (varan). 40 E-kontanter har alla de med dematerialiseringen sammanhängande fördelar som kontopengar har i förhållande till f-kontanter (såsom avsaknad av fysisk hantering och omedelbar medelsöverföring), men det behöver nödvändigtvis inte stanna där. Med det inte sagt att e-kontanter har alla fördelar som f-kontanter har. Exempelvis är f-kontanter inte teknikberoende (utöver den teknik som krävs för att försvåra förfalskningar) med de fördelar som det kan ha i olika hänseenden. 41 Men någon absolut förutsättning är det inte (märk i sammanhanget att ett sådant digitalt betalningsmedel som Riksbanken enligt 4 kap. 9 § den nya riksbankslagen får ge ut med riksdagens medgivande inte skulle vara ett lagligt betalningsmedel, jfr prop. 2021/22:41 s. 120). Huruvida det skulle vara tvunget är en annan fråga. Om det, se vid och med noterna 56 och 73 nedan. 42 Jfr not 18 ovan. Märk talet om pengar i madrassen.

behöver fungera särskilt väl som värdebevarare. Det relevanta är i stället e-kontanters funktion som ett effektivt och säkert betalningsmedel som bevarar de fördelar som är förenade med f-kontanter men tar till vara de förbättringar som kan följa med dematerialiseringen.
    Det sagda innebär till en början att e-kontanter skall vara ”innehavsbara” i ett slags elektronisk plånbok (e-plånbok) på ett sätt som motsvarar besittning av f-kontanter.43 Innehavaren skall vidare kunna kontrollera innehavet i sin e-plånbok (”räkna sina pengar”). Dessutom bör den elektroniska representationsformen utnyttjas för att tillgängliggöra egenhistorik genom att e-plånboken innehåller information om insättningar och uttag.44 Vidare måste e-kontanter, för att ha samma funktionalitet som f-kontanter, ha full transfereringsbarhet. Med e-kontanter skall betalningar kunna ”genomföras fritt och omedelbart mellan de inblandade parterna”.45 De skall vidare kunna bytas mot (växlas till) f-kontanter och liksom f-kontanter kunna ”sättas in och tas ut” på bankkonton samt givetvis också föras över från en e-plånboken till en annan.46 F-kontanter ger genom vad som kan kallas bäraregenskaper en ny innehavare ett långtgående skydd mot konkurrerande pretendenter.47

 

43 Jfr not 54 nedan. — Låt vara att e-kontanter förutsätter en e-plånbok (eller i varje fall något slags handhavarinstrument med vilket e-kontanter kan innehas och användas, jfr avsnitt 6) medan f-kontanter kan finnas utan någon fysisk plånbok (eller annat instrument för hantering). Skillnaden i förhållande till kontopengar är att det där handlar om ett rättsförhållande med en motpart (en fordring hos banken på kontanter) medan det beträffande e-kontanter (liksom f-kontanter) inte är fråga om någon rättslig relation utan om en position (innehavet ger omedelbar köpkraft). 44 Se vidare not 49 nedan beträffande hur mycket information som skall finnas i eplånboken. — I och för sig kan man tänka sig handhavarinstrument av mycket enkel beskaffenhet (såsom betalkort laddade med e-kontanter, jfr not 55 nedan), men utan en ordning som såsom ”grundmodell” bygger på en e-plånbok av det slag som här skisseras skulle en betydande del av e-kontanternas funktionella potential förbli outnyttjad. 45 Citatet gäller en funktionalitetsbeskrivning av f-kontanter i prop. 2021/22:41 s. 114. 46 Full transfereringsbarhet måste föreligga mellan innehavarens egna bankkonton och hans e-plånbok (intern transfereringsbarhet). Också externt måste full transfereringsbarhet föreligga rent tekniskt. Men rättsligt sett är det inte givet att en gäldenär skall kunna betala sin skuld genom att transferera e-kontanter till borgenärens bankkonto. Liksom ordningen nu är bör detta nog i åtminstone någon mån bero på de individuella omständigheterna. Då är det att märka att om ekontanter introduceras finns det mindre anledning än idag att tolerera att betalning sker genom insättning på bankkonto, eftersom mottagaren står säkrare vid en överföring till en e-plånbok och en sådan överföring är lika praktisk som en kontobetalning. 47 Med bäraregenskaper avses då sådana rättsverkningar som typiskt följer med besittning av lös egendom, där det beträffande f-kontanter (sedlar och mynt) är mest relevant att jämföra med innehavarskuldebrevet. Det är att märka att den synnerligen begränsade spårbarheten avseende f-kontanter förstärker deras bäraregenskaper och därmed funktionaliteten som betalningsmedel.

Ett motsvarande konkurrensskydd måste gälla också för e-kontanter.48 En mottagare av e-kontanter skall således ha inte bara borgenärs- och omsättningsskydd genom mottagandet, utan också vara fredad vid god tro om oegentligheter i tidigare led. Ett effektivt skydd i det senare hänseendet förutsätter att en innehavare av e-kontanter lika lite som en innehavare av f-kontanter har tillgång till någon ”uppströms” information.49 Därmed uppnås ett slags ”super-negotiabilitet”.50 Beträffande off line-funktionalitet fungerar f-kontanter vid fysisk närvaro mellan aktörerna. På e-kontanter bör eftersträvas åtminstone motsvarande funktionalitet.51 Däremot kan jag inte se något behov av att e-kontanter skall ges formen av specifika värdeenheter i skilda valörer. Tvärtom framstår indelningen av sedlar och mynt i skilda valörer (se 5 kap. 2 § riksbankslagen) som en funktionell brist orsakad av den fysiska representationsformen.52

48 Det finns här anledning att jämföra med vad som enligt 6 kap. lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (KontoL) gäller för ”skuldförbindelser” som har registrerats i ett avstämningsregister. 49 Det kan beskrivas så att mottagna e-kontanter skall lika lite som mottagna f-kontanter vara spårbara i tidigare respektive senare led. Av informationen i e-plånboken bör det således kunna utläsas vem som har gjort en insättning men inte varifrån insättaren har fått medlen. Och en betalning från e-plånboken bör inte kunna följas längre än till första mottagaren. För det talar integritetsskäl, som är ett policy-argumentet. Men också det förhållandet att om e-kontanter skall ha samma funktionella egenskaper som f-kontanter har genom att verkan av dess bäraregenskaper förstärks av den bristande spårbarheten, så måste också e-kontanter sakna spårbarhet för innehavaren. — En annan fråga är om innehavaren av e-kontanter skall kunna betala med dessa utan att mottagaren vet vem som har betalat. Också det är ett policyspörsmål. — Ännu en policyfråga är vad som bör gälla i forensiskt hänseende. Den frågan lämnas här därhän med konstaterandet att de tekniska möjligheter som när det gäller spårbarhet ”under huven” bör finnas för det allmänna är en annan rättspolitisk fråga än den som gäller vilken spårbarhet som bör finnas tillgänglig för den enskilde (”över huven”) och som är relevant förmögenhetsrättsligt. 50 Negotiabilitet handlar egentligen om en fordringsförvärvares ställning mot gäldenären (genom negotiabiliteten ställs förvärvaren bättre mot denne än överlåtaren). Termen negotiabilitet är därför här inte helt korrekt, eftersom det i fråga om kontanter inte rör sig om något fordringsförhållande. Men genom att beskriva kontanter som negotiabla klargörs ändå att förvärvarens position i princip är frigjord från överlåtarens. 51 I prop. 2021/22:41 s. 114 berörs problemet med s.k. digitalt utanförskap. Det är ofrånkomligt att ett handhavande av e-kontanter förutsätter ett handhavarinstrument med digital funktion (genom vilket den enskilde får tillgång till sina ekontanter). Men handhavarinstrumentet (e-plånboken) bör kunna göras så enkelt att förstå och hantera att problemet med ett digitalt utanförskap mer kommer att handla om motvilja mot handhavarinstrumentet än svårigheter att använda det. 52 Med det inte sagt att det inte går att skapa en fysisk representationsform med flexibelt värde. Man kan exempelvis tänka sig ett kort med ett chip som möjliggör att innehavaren fritt kan bestämma det värde som kortet är bärare av (genom ”köp” från kortutställaren) men där besittningen är det rättsligt styrande beträffande exempelvis ägarpresumtion. Fysiska representationsformer av det slaget föreställer jag mig bli förekommande också för e-kontanter som ett slags komplement till e-plånböcker (kortet blir då en fysisk representationsform för e-kontanter, som är elektronisk representationsform för pengar). Jfr not 55 nedan. Men det flexibla ligger då i värdet på de e-kontanter som kortet är bärare av, inte i kortet. Även om innehavaren kan ”betala” genom att överlåta kortet med de e-kontanter som det är bärare av (han kan exempelvis överlåta ett kort laddat med

 

6 Grundstruktur för en ordning med dematerialiserade kontanter
En dematerialisering av kontanter genom utnyttjandet av elektronisk information måste ha vissa knytpunkter eller informationsställen. Den brukliga beteckningen för sådana elektroniska informationsställen är konto.53 Men med utgångspunkten att dematerialiseringen bör göras med bevarande av härskande tankemönster är det naturligt att informationsstället ges bilden av och betecknas plånbok. E-kontanter ”förvaras” således i en e-plånbok.54 E-plånboken är ett kombinerat informations- och handhavarinstrument för e-kontanterna, vars förekomst inte hindrar att andra handhavarinstrument kan finnas. Men som jag ser det, så bör det finnas ett primärt instrument, då i form av en e-plånbok, medan andra möjliga handhavarinstrument bör ses som sekundära.55 Sådana sekundära handhavarinstrument påfordrar vid en introduktion av e-kontanter knappast någon uppmärksamhet utöver att strukturen inte bör stänga för en utveckling av olika handhavarinstrument.
    Till skillnad från en fysisk plånbok bör förmodligen en e-plånbok vara oupplösligt förbunden med en viss person. Vad innehavaren kan förfoga över är således e-kontanterna, dvs. e-plånbokens innehåll, men inte över e-plånboken som sådan med dess innehåll.56

10 000 kronor med samma rättsverkan som om han hade betalat med 20 sedlar på 500 kronor), så är detta inte kortets primära funktion utan är kortet avsett som ett handhavarinstrument avseende dess e-kontanter. 53 Ett konto kan vara ett rent informationsställe (jfr mejlkonto). Men informationen på kontot kan också ge besked om skilda rättsförhållanden och då även ha rättslig betydelse av olika slag. Jfr not 27 beträffande bankkonton. Ett aktiekonto klargör vem som äger vissa aktier och har kontoinformationen vissa rättsverkningar. 54 Vilket då är ett bildligt sätt att uttrycka att den elektroniskt hanterade informationen rörande den ekonomiska ställningen knutet till ett visst innehav av e-kontanter finns på ett informationsställe (e-plånboken). — När det sägs att e-kontanter ”förvaras” eller ”finns” i en e-plånbok är det nog i strikt teknisk mening mindre adekvat. Snarare torde det förhålla sig så att e-kontanterna finns i form av självständiga elektroniska informationsenheter som för innehavaren visar sig i form av den information som e-plånboken tillhandahåller. Men det är en fråga ”under huven”. E-plånbokens funktion är att ge innehavaren adekvat transaktionsinformation samt möjliggöra att han dels kan betala med de e-kontanter som ”finns” i denna, dels ta emot betalningar med e-kontanter och ”bevara” dessa i eplånboken. 55 Ett möjligt sekundärt handhavarinstrument är betalkort som kan laddas med ekontanter (hämtade ur en e-plånbok eller med andra betalningsmedel som motprestation, exempelvis f-kontanter). Skillnaden mot dagens betalkort är då att värdeföremålet inte är en fordring hos någon (exempelvis en bank) utan pengar (köpkraft). En annan möjlighet är att genom en app i en smart telefon ladda ned e-kontanter elektroniskt, därvid kontot fungerar för endast betalningar. Sådana instrument kan tillgodose mer tillfälliga behov av e-kontanter, exempelvis att en utländsk turist vill växla till sig e-kontanter. — Huruvida sådana sekundära handhavarinstrument som diskuteras här kan konstrueras så att innehavaren inte bara kan inneha och betala med e-kontanter utan också motta e-kontanter från annan som har och vill betala med sådana kontanter är en teknisk fråga, men man kan fråga sig om det finns ett behov av sådana handhavarinstrument vid sidan av eplånboken som det primära handhavarinstrument. 56 En e-plånbok bör alltså inte ses som ett överlåtbart förmögenhetsobjekt. En ordning med dubbla överlåtbara förmögenhetsobjekt — såväl e-kontanterna för sig som e-plånboken med eller utan de e-kontanter som finns i denna — riskerar att

 

Informationen i e-plånboken skall vara förbehållen innehavaren på samma sätt som innehållet i en fysisk plånbok, såväl i kunskapshänseende som i förfogandehänseende.57 Med det blir e-kontanterna ”innehavsbara” på ett sätt som motsvarar besittning av f-kontanter.
    Transfereringsbarheten är en främst teknisk fråga. Men kopplad till transfereringsbarheten är den rättsliga aspekten att en transferering måste vara oåterkallelig för innehavaren av e-plånboken för att mottagaren skall få erforderligt konkurrensskydd.58 En transferering skall ställa innehavaren av e-plånboken i samma praktiska och rättsliga läge som om han hade lämnat ifrån sig en sedel.
    Med utgångspunkten att en ordning med e-kontanter bör efterbilda vad som gäller för f-kontanter bör en och samma person också beträffande e-kontanter kunna skilja mellan olika kontantinnehav. Det kan finnas många legitima skäl för det. Ett praktiskt fall är att en syssloman vill avskilja redovisningsmedel för sin huvudmans räkning. Ett annat fall är att e-kontanter ställs som pant genom överföring till en av panthavaren innehavd e-plånbok. En andrahanspantförskrivning kan då ges sakrättslig verkan enligt samma regler som gäller för

 

skapa förmögenhetsrättslig oreda. — Vad som gäller för andra tekniker att hantera e-kontanter än genom en e-plånbok (se vid och med not 55 ovan) beror på hur tekniken har utformats. Ett betalkort laddat med e-kontanter (som av kortinnehavaren kan tas i anspråk till betalning i förhållande till dem som har elektronisk mottagarutrustning, jfr exempelvis tunnelbanekort dock att representationsföremålet här är en fordring) torde rättsligt vara att se som en lös sak med e-kontanterna som ett accessorium oupplösligt förbundet med kortet. Kortet kan alltså överlåtas och godtrosförvärvas med vidhängande e-kontanter (som inte kan överlåtas åtskilt från kortet, jfr åter tunnelbanekort). Om kortet skulle vara konstruerat så att innehavet av detta inte är tillräckligt för ett ianspråktagande av e-kontanterna (exempelvis därför att det förutsätter identifikation genom en PIN-kod), så torde det sakna betydelse i dessa hänseenden; kortet kan likväl överlåtas och godtrosförvärvas, därvid frågan vilken betydelse det har att förvärvaren inte kommer åt e-kontanterna kommer att bero på omständigheterna (han kan tänkas vara berättigad att av sin fångesman eller någon annan få en ”nyckel” i form av exempelvis PIN-kod). Ett elektroniskt innehav genom en app torde innehavaren kunna disponera över endast genom ett ianspråktagande av e-kontanterna (på motsvarande sätt som beträffande e-kontanter i en e-plånbok). 57 Det sagda betyder inte att en innehavare av en e-plånbok är förhindrad att låta någon annan disponera över de e-kontanter som finns i denna. Men den dispositionsrätten innebär inte — oavsett hur den formuleras — någon sakrättsligt verksam äganderättsövergång av e-kontanterna (lika lite som en fullmakt för annan att göra uttag från kontohavarens bankkonto betyder att medlen på kontot — dvs. fordringen hos banken — har överlåtits). 58 Vad som ligger i att dispositionen skall vara oåterkallelig är i sig en normativ fråga som adresseras genom det rättsliga kravet på rådighetsavskärande. Sådant avskärande i det aktuella fallet handlar om att efter en medelsöverföring (av f-kontanter eller e-kontanter) förlorar betalaren kontrollen över kontanterna. Kontrollförlusten behöver inte vara absolut, utan är det avgörande att det — enligt vad som bestäms på normativ nivå — i tillräcklig grad har försvårats för betalaren att komma åt medlen (dvs. att kunna disponera över dem igen). Att en ficktjuv när han betalar med en sedel lätt kan ta den åter hindrar inte att ett rådighetsavskärande har skett i rättslig mening. På motsvarande sätt behöver det förhållandet att en hacker som betalar med e-kontanter skulle kunna förfoga över dem igen genom att manipulera det elektroniska systemet innebära att inte ett rådighetsavskärande skall anses ha skett i rättslig mening.

f-kontanter, dvs. genom att förstahandspanthavaren underrättas om andrahandspantförskrivningen.
    En uppdelning av e-kontanter kan möjliggöras genom flera e-plånböcker. Möjligheten för innehavaren att dela upp sina e-kontanter i flera skilda motsvarigheter till sedelbuntar förutsätter dock inte med nödvändighet flera e-plånböcker. Man kan väl tänka sig att en och samma plånbok rymmer flera fack, och att en uppdelning kan göras genom att e-kontanterna placeras i skilda fack med egna rubriker. Det kan finnas vissa praktiska skäl för att den enskilde bör få ha endast en e-plånbok men med möjlighet till fackindelning, men det saknas anledning att här gå närmare in på dessa.
    En annan fråga är om det skall finnas en skyldighet att ha en e-plånbok. Frågan hänger samman med huruvida e-kontanter skall på samma sätt som f-kontanter utgöra ett tvunget betalningsmedel.59 Att f-kontanter har (den numera endast teoretiska) ställningen av tvunget betalningsmedel hänger samman med att ett mottagande av f-kontanter inte kräver mer än fysisk tillgänglighet. Mottagande av e-kontanter förutsätter däremot innehav av en e-plånbok (eller i varje fall någon elektronisk ordning som möjliggör ett mottagande). Om mottagaren har en e-plånbok bör ordningen rimligen vara att e-kontanter är tvunget betalningsmedel oberoende av individuella förhållanden. Huruvida en skyldighet skall finnas att ha en e-plånbok är mer tveksamt.60

7 Förmögenhetsrättsliga kriteriekrav
För att e-kontanter skall bereda samma fördelar som f-kontanter (och kontopengar) i förmögenhetsrättsligt hänseende måste vissa kriterier vara uppfyllda.
    Ett sådant kriterium har redan nämnts, nämligen bäraregenskaper.61 F-kontanters bäraregenskaper är i princip knutna till den fysiska besittningen och möjliggör sakrättsligt skydd och godtrosskydd. Besittningen grundar också en ägarpresumtion i utsökningshänseende. E-kontanter bör ges motsvarande bäraregenskaper där i princip den elektroniska informationen styr. En notering i e-plånboken, som ger innehavaren den exklusiva faktiska möjligenheten att förfoga över e-kontanterna, kommer då att svara mot besittning av f-kontanter.

 

59 Med tvunget betalningsmedel menas att borgenären är tvungen att godta betalningsmedlet respektive att gäldenären måste använda betalningsmedlet. Historiskt har man sett det så att f-kontanter såsom lagligt betalningsmedel i båda dessa hänseenden är det enda tvungna betalningsmedlet. Att f-kontanter är ett tvunget betalningsmedel är dock numera mer teori än praktik. Idag har en gäldenär många gånger rätt att betala med kontopengar och än oftare duger inte f-kontanter utan gäldenären måste betala med kontopengar. 60 En näringsidkare kan i det hänseendet böra ställas annorlunda än en konsument. Men vad som bör gälla kan också bero på det utvecklingsstadium som tillgängliga handhavarinstrument befinner sig i. 61 Om bäraregenskaper, se not 47 ovan.

Ett annat kriterium är möjligheten att åstadkomma identifierbarhet. F-kontanter är i förmögenhetsrättslig mening inte identifierbara i sig,62 men de kan medelst hanteringen ges en bestående identifierbarhet, nämligen genom att de hålls avskilda från andra f-kontanter. Motsvarande bör gälla för e-kontanter.63

8 Överföring av kontanter
Betalning och andra penningöverföringar medelst kontanter sker fysiskt genom överlämnande (tradition), eftersom kontanter är en fysisk representationsform. De rättsliga frågor som en sådan överföring kan aktualisera synes i princip vara att besvara på samma sätt som vid överförande av andra lösa fysiska föremål (lösören). En sedel och ett mynt är i omsättningshänseende helt enkelt att se som en sak (eller skall bedömningen i allt fall göras som om det var en sak, dvs. ett lösöre).
    Det sagda innebär bl.a. att vid ”överlåtelse” av kontanter — såsom i samband med ett köp eller en skuldbetalning — får mottagaren skydd mot betalarens borgenärer efter de principer som gäller för ett förvärv av en sak (dvs. vid det rådighetsavskärande som en tradition innebär).
    Kommer en sedel ur ägarens hand (t.ex. genom att den tappas) så består äganderätten i princip mot upphittaren. Skulle denne blanda samman sedeln med egna sedlar så att den inte kan identifieras, så går visserligen äganderätten till sedeln förlorad men den ersätts i stället av en motsvarande fordringsrätt (så enligt allmänna principer om skadeståndsskyldighet eller värdeersättningsansvar).
    Om en säljare får betalt med stulna kontanter är det visserligen osäkert ifall lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre är direkt tillämplig, men det kan inte råda någon tvekan om att mottagaren kan göra ett godtrosförvärv av kontanterna på samma sätt som om han hade varit köpare av en sak (ett lösöre).64 Man kan diskutera om kontanter strikt sett är att se som lösöre, men dess rättsliga status i omsättningshänseende är såvitt jag kan se närmast undantagslöst densamma som för lösöre, när annat inte särskilt föreskrivs i lag.65

9 Grundläggande lagstiftning
Regleringen i regeringsformen och riksbankslagen utgår från att sedlar och mynt, dvs. f-kontanter, är lagliga betalningsmedel. Den nya

 

62 Visserligen kan sedlar teoretiskt identifieras genom sedelnummer, men det saknar betydelse för identifierbarheten i sakrättslig mening. 63 Det kan då ske antingen genom att innehavaren har flera e-plånböcker eller flera fack i sin e-plånbok och medlen fördelas på e-plånböckerna eller facken. 64 Se Betalning avsnitt 2.1.3.1. — Det beror då inte på att sedeln skulle vara negotiabel (en sedel kan inte anses vara negotiabel redan av det skälet att den inte representerar någon fordring) och har alltså inget med 14 § SkbrL att göra. 65 En sådan särordning finns i 3 § SkbrL som innehåller bestämmelser om var betalning (underförstått med sedlar och mynt) skall ske.

riksbankslagen innebär ingen ändring i det hänseendet. Ett införande av e-kontanter förutsätter därför ändringar i såväl regeringsformen som riksbankslagen. En lämplig ordning kan vara att i RF 9:14 ändra orden ”sedlar och mynt” till ”lagliga betalningsmedel”.66 Därefter får i riksbankslagen klargöras att till lagliga betalningsmedel hör inte bara f-kontanter (sedlar och mynt) utan också e-kontanter. En del följdändringar krävs, men det framstår mest som relativ lätthanterlig teknik. Jag går inte närmare in på dessa frågor här.

 

10 Förmögenhetsrättsliga frågor i en möjlig lag om e-kontanter
En utgångspunkt måste vara att klargöra innehavarens grundläggande rättsställning, nämligen att rätt att disponera över kontanter i en e-plånbok tillkommer plånboksinnehavaren.67 En liknande bestämmelse beträffande finansiella instrument finns i KontoL 6:1,68 men den lagen möjliggör restriktioner som inte bör vara aktuella i fråga e-kontanter. Restriktionsmöjligheten i KontoL har främst att göra med att om ett finansiellt instrument pantförskrivs, så består likväl registreringen medan ett sakrättsligt fullföljande sker genom att innehavarens faktiska förfogandemöjlighet begränsas (dvs. att ett rådighetsavskärande sker). Om pantförskrivning av e-kontanter skall följa det mönster som gäller för f-kontanter, så verkställs pantförskrivningen genom en överföring till panthavaren.69 Det finns då inget behov av någon restriktionsmöjlighet.
    Man kan diskutera om inte ett klargörande av innehavarens grundläggande rättsställning borde kunna göras mer principiellt genom en föreskrift att plånboksinnehavaren skall i alla avseende och sammanhang anses inneha kontanterna i denna med samma rättsverkan som besittning av f-kontanter har. Med det skulle klargöras inte bara att

 

66 Den ändringen synes vara motiverad också av det skälet att enligt 4 kap. 12 § i den föreslagna nya riksbankslagen är även beredskapspengar lagliga betalningsmedel, och det är svårt att se att dessa skulle vara undandragna utgivningsförbudet i RF 9:14. 67 Men man kan naturligtvis tänka sig att innehavaren ger någon annan en elektronisk fullmakt att disponera över medlen sålunda att fullmaktshavaren har fri eller på visst sätt begränsad åtkomst till e-kontanterna i denna (jfr not 57 ovan). I fråga om underårig kan man också tänka sig att denne inte själv men väl hans förmyndare har dispositionsrätten. 68 Jämförelsen med KontoL haltar dock på så sätt, att en e-plånbok får förutsättas vara strikt privat (med undantag från vad som kan böra gälla i forensiskt syfte, jfr not 49 ovan). Inte ens den administrerande banken bör ha tillgång till den informationen (att än när det finns ett särskilt behov av att förfoga över medlen, se not 89 nedan), lika lite som en bank behöver veta innehållet i ett bankfack. Ur det perspektivet kan det tyckas att redan innehavarens exklusiva tillgången till den information som en e-plånbok ger skulle vara tillräcklig för att klargöra dispositionsrätten. Men tydlighet är ingen nackdel. 69 Panthavaren bör då kunna avskilja mottagna medel. Se vid not 63 ovan. — Den angivna ordningen är dock inte tvingande. Man skulle väl kunna tänka sig att pantförskrivna medel överfördes till ett fack i pantförskrivarens e-plånbok där hans faktiska förfogandemöjlighet var avskuren till panthavarens förmån. Huruvida en sådan ordning bör gälla är dock närmast en lämplighetsfråga. Utgångspunkten här är att mönstret för f-kontanter skall följas.

plånboksinnehavaren i fordringsrättslig mening var förfogandelegitimerad utan också bl.a. att vid utmätning så omfattade ägarpresumtionen i UB 4:18 e-kontanter.70 Men dels är f-kontanter inte föremål för någon lagstiftning som bestämmelsen skulle vila på,71 dels bör nog en så generellt utformad bestämmelse inte införas utan en särdeles grundlig utvärdering av möjliga rättsföljder. Den mer begränsade frågan om ägarpresumtionen kan hanteras genom ett tillägg i UB.72 Idag är det i viss mån oklart i vilken utsträckning sedlar och mynt utgör tvunget betalningsmedel. Jag tror inte att den frågan är ägnad att lagregleras. Däremot kan man fundera på om det inte i lag borde klargöras ett e-kontanter är ett tvunget betalningsmedel.73 Jag fördjupar mig inte här i frågan fastän den är av stor praktisk vikt.
    En annan central fråga gäller mottagarens godtrosskydd. Av allmänna rättsprinciper torde följa att en mottagare av kontanter som inte tillhörde betalaren får behållas av en godtroende mottagare.74 Ett illustrativt exempel är att innehavaren av e-plånboken genom bedrägeri har tillskansat sig medel från någon annan. Om medlen vid överförandet hade en alltjämt bestående sakrättslig identitet, så har den bedragne i princip rätt att vindicera medlen.75 Vindikationsrätten bör dock brytas vid god tro hos mottagaren. Det kan emellertid sättas i fråga om detsamma bör gälla också civilrättslig ogiltighet. Frågan om en begränsning av möjligheten till godtrosförvärv av kontanter berörs vidare i avsnitt 11.6.
    Konkurrens på grund av dubbeldispositioner är en tänkbar men inte särskilt sannolik situation. Ett exempel skulle kunna vara att en eplånboksinnehavare pantförskriver samtliga kontanter i plånboken

 

70 Bestämmelsen lyder: ”Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.” Idag är rättsläget att bestämmelsen omfattar kontanter men inte kontopengar (dvs. att innehavaren av sedlar och mynt presumeras vara ägare till dessa medan innehavare ett bankkonto inte presumeras vara ägare till medel på kontot), se NJA 1984 s. 656. 71 Vad som gäller för f-kontanter bygger på praxis och analogier. Även om vad som må gälla för f-kontanter bör (mutatis mutandis) gälla också för e-kontanter, så blir det lite märkligt att i lag bygga på ett av lag oreglerat rättsläge. Det leder till att en koppling till vad som gäller för f-kontanter inte bör göras annat än genom att också vad som gäller för sådana kontanter lagregleras. 72 Då kan också det inte helt nöjaktiga rättsläget beträffande kontopengar hanteras, se avsnitt 11.7. 73 Frågan hänger samman med vad som bör gälla beträffande innehav av e-plånbok. Jfr vid och med not 56 ovan. Men även om innehav av e-plånbok blir en fråga om frivillighet kan det tänkas att en borgenär skulle kunna kräva betalning i e-kontanter av den gäldenär som har en e-plånbok och att omvänt en gäldenär har rätt att betala i e-kontanter till den borgenär som har en e-plånbok. — Den situationen kan uppkomma att såväl f-kontanter som e-kontanter i det enskilda fallet utgör tvunget betalningsmedel. Enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer torde då gäldenären ha valrätt. 74 Visserligen är möjligheten till godtrosförvärv av f-kontanter inte reglerad i lag. Det finns emellertid viss praxis i frågan, och att ett godtrosskydd föreligger framstår som tämligen klart. 75 Se exempelvis ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500. Överfört på den här diskuterade situationen innebär rättsfallet att om bedragarens e-plånbok är tom när bytet placeras i denna, så är den bedragne vindikationsberättigad mot den som i ond tro tar emot medlen från bedragaren.

två gånger. Enligt gällande rätt torde den tidigare dispositionen ha företräde men med godtrosskydd för den senare vid mottagande i god tro vid (jfr 31 § 2 st. SkbrL).76 Men frågan är om inte den lämpligaste ordningen i fråga om kontanter är att den förste mottagaren alltid vinner. Se vidare avsnitt 11.4.
    En närstående men mer praktisk situation gäller mottagarens borgenärsskydd. Här bör det föreskrivas att när en e-plånboksinnehavare genom en överföringsåtgärd inte längre kan disponera över kontanterna, så gäller åtgärden mot hans borgenärer.
    Det omvända fallet är att en betalare efter en överföringsåtgärd visserligen inte längre kan faktiskt förfoga över e-kontanterna, men så inte heller mottagaren. Enligt allmänna rättsprinciper torde här betalaren ha stoppningsrätt i händelse av mottagarens insolvens (jfr 61 § 2 st. köplagen; principen torde gälla också i fråga om penningöverföringar). Men eftersom situationen inte är särskilt praktisk och rättsläget framstår som rimligt klart kan det sättas i fråga om den behöver lagregleras. Det beror i någon mån på hur stora ambitioner man bör ha med en lag på området.

 

11 En lag om lagliga betalningsmedel
11.1 Lagen bör omfatta också f-kontanter
Med utgångspunkten att själva systemet med e-kontanter och e-plånböcker i allt väsentligt regleras på annat sätt än i lag, så bör enligt min mening eftersträvas en mycket kortfattad och pregnant lag som tar sikte på de civilrättsliga förutsättningarna för och verkningarna av dispositioner med e-kontanter.
    I betraktande av att e-kontanter och f-kontanter skall fungera på likartat sätt samt att vad som i angivna hänseenden gäller för f-kontanter inte är lagreglerat, så bör en sådan lag omfatta båda slagen av kontanter.77

11.2 Lagen bör inledas med en portalbestämmelse
Det kan vara lämpligt att inleda lagen med en bakgrundsbeskrivning, som skulle kunna begränsa sig till följande:

 

1 § Lagliga betalningsmedel (kontanter) får enligt 9 kap. 14 § regeringsformen ges ut bara av Riksbanken. Kontanter kan enligt 4 kap. 1 § riks-

 

76 Man kan här diskutera om det avgörande bör vara mottagandet eller när överföringen inte längre kan återkallas (såsom i fråga om borgenärsskyddet). I praktiken lär i regel tidpunkterna approximativt sammanfalla, men av enlighetsskäl kanske det lämpliga är att konsekvent knyta an till återkallelsemöjligheten. 77 Man kan diskutera om inte en lag om betalningsmedel borde vara ännu bredare och omfatta även kontopengar. Men även om det är önskvärt att kontopengar i största möjliga utsträckning skall fungera som f-kontanter (idag) och e-kontanter (imorgon), så handlar det om såväl en annan representationsform som ett annat representationsförmål. Det påverkar vad som gäller rättsligt. Att i lag samreglera legala betalningsmedel och kontoaktier skulle därför komplicera en reglering som enligt min mening bör göras så enkel som möjligt.

bankslagen vara fysiska i form av sedlar och mynt eller dematerialiserade i form av e-kontanter.

 

Det finns knappast behov av någon närmare definition av kontanter. Däremot kan det sättas i fråga om det inte finns anledning att närmare klargöra vad som menas med e-kontanter. Det får övervägas. Detsamma gäller e-kontanternas koppling till e-plånboken. Jag föreställer mig dock att medan e-kontanterna som sådana (dvs. en elektronisk representationsform för representationsföremålet pengar i mening av köpkraft) kommer att bestå principiellt oförändrade — såväl rättsligt som praktiskt — under överskådlig tid, så kommer själva handhavandet att utvecklas i takt med tekniken, såväl när det gäller förfiningen av e-plånboken som i fråga om sekundära handhavarinstrument. Det förfaller därför motiverat att undvika en detaljerad lagreglering som kan komma att överspelas av teknikutvecklingen (eller rent av hindra ett effektivt utnyttjande av teknikens landvinningar).78

11.3 Innehavarens dispositionsrätt
Den första materiella bestämmelsen bör ta sikte på innehavarens dispositionsrätt (jfr KontoL 6:1). En möjlig lydelse skulle kunna vara denna:

 

2 § Den som har sedlar och mynt i sin besittning kan, med den begränsning som följer av 5 §, disponera rättsligt över dem. Detsamma gäller den som har den faktiska förfogandemöjligheten över e-kontanter.

 

Utgångspunkten är att e-kontanter är kopplade till en e-plånbok som det primära handhavarinstrumentet. En e-plånbok är då ett personligt ”förvaringsställe” för e-kontanter.79 Men eftersom dels en e-plånbok inte kan antas vara något statiskt instrument för handhavande av den enskildes hantering av e-kontanter, dels andra handhavarinstrument lär aktualiseras,80 så bör en lagreglering var neutral i frågan om handhavarinstrument.
    Skälet till att det i första meningen talas om disposition och inte förfogande är främst att tydliggöra att det kan röra sig om rättsliga åtgärder av vitt skilda slag. Den faktiska förfogandemöjligheten, som i fråga om f-kontanter (sedlar och mynt) följer av besittningen, styr den rättsliga dispositionsrätten. Eftersom e-kontanter inte kan besittas i fy-

 

78 Däremot kan det möjligen behövas en viss reglering i riksbankslagen, se vid not-66 ovan. 79 Innehavaren kan inte förfoga över plånboken som sådan utan endast över de ekontanter som finns i e-plånboken. Annorlunda i fråga om betalkort laddade med e-kontanter, se not 56 ovan om det (men det saknas anledning att lagstifta om den situationen, lika lite som det saknas anledning att lagstifta om att e-plånboken inte kan överlåtas). 80 Såsom betalkort laddade med e-kontanter, se åter not 56 ovan.

sisk mening talas det i andra meningen om den faktiska förfogandemöjligheten.81 Skrivningen skiljer sig i några hänseenden från den i KontoL 6:1.82 Det första är att det rakt på sak skrivs att innehavaren har rätt att disponera rättsligt över kontanterna medan det i KontoL sägs att den som har antecknats som ägare skall anses ha rätt att förfoga över aktierna. Skillnaden kan beskrivas så att det i fråga om kontanter handlar om en tvingande presumtion medan det beträffande aktier rör sig om en motbevisbar presumtion. Förklaringen till den ”mjukare” skrivningen i KontoL torde vara att det kan finnas andra pretendenter på de registrerade aktierna som på olika grunder har bättre rätt till dem än den som har registrerats som ägare. När det gäller kontanter bör den ohotade dispositionsrätten vara så vittomfattande som möjligt för att säkerställa en trygg omsättning. En godtroende betalningsmottagare bör därför ha att vika för en konkurrerande pretendent endast när det i lagen föreskrivs ett uttryckligt undantag från den tvingande presumtionen i stället för genom en motbevisbar presumtion som öppnar för olika slags konkurrerande anspråk. Ett sådant undantag upptas i 5 §.
    En annan skillnad i förhållande till KontoL är att dispositionsrätten enligt KontoL kan begränsas genom själva kontokonstruktionen. Vid en pantförskrivning kvarstår pantsättaren som registrerad ägare men med ett tillägg som begränsar ägarens förfogandemöjlighet och med det säkerställer borgenärsskydd för panthavaren. När det gäller ekontanter bör däremot utgångspunkten vara att möjligheten att disponera över dessa är lika lite begränsad som möjligheten att disponera över f-kontanter.83 Rådighetsavskärande till säkerställande av en pantförskrivning förutsätter en medelsöverföring på samma sätt som borgenärsskydd för en betalningsmottagare förutsätter det.

 

 

81 Att det rör sig om den faktiska förfogandemöjligheten kan uttryckas på skilda sätt (exempelvis hade man kunnat tala om faktisk rådighet), och vad som är det lämpligaste uttrycket kan diskuteras. Det kan också diskuteras om man i fråga om f-kontanter behöver tala om besittning när det är den faktiska förfogandemöjligheten som avses. En enklare skrivning än den förslagna men med samma innebörd är: ”Den som har den faktiska förfogandemöjligheten över kontanter kan disponera rättsligt över dem med den begränsning som följer av 5 §.” Tanken bakom formuleringen är dock att knyta an till det hävdvunna besittningsgreppet. Samtidigt kan det sägas att den enklare skrivningen kanske klargör rättsläget bättre (man skulle ju möjligen kunna tänka sig en besittning som av någon anledning inte ger besittaren någon faktisk förfogandemöjlighet). Det leder dock för långt att här närmare gå in på formuleringsfrågor av det slaget. — Vad som sägs i andra meningen hindrar naturligtvis inte att ett fysiskt betalkort kan besittas med till besittningen knutna sedvanliga rättsverkningar (se not 56 ovan). 82 Där föreskrivs: ”Den som är antecknad som ägare på ett avstämningskonto skall, med de begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet.” 83 Det hindrar inte att offentligrättslig reglering kan sätta gränser för hur kontanterna får disponeras. Men här finns det ingen principiell skillnad mellan f-kontanter och e-kontanter; skillnaden är endast praktisk på så sätt att restriktioner lättare kan genomdrivas i fråga om e-kontanter än f-kontanter.

11.4 Rådighetsavskärande som förutsättning för rättsligt verksam disposition
I KontoL 6:3 finns det en bestämmelse om dubbelöverlåtelse.84 Flera dispositioner avseende f-kontanter är veterligen inget praktiskt problem men skulle kunna inträffa om exempelvis en viss sedelbunt pantförskrevs två gånger. När det gäller kontanter (oavsett form) synes situationen enklast hanteras genom att helt enkelt förhindra att det uppkommer en konkurrenssituation. Så skulle kunna ske genom följande bestämmelse:

 

3 § En disposition över kontanter belastar dessa först när innehavaren inte längre kan disponera över dem på det sätt som sägs i 2 §,85 om något annat inte följer av lag.

 

Bestämmelsen innebär att en disposition som inte åtföljs av ett rådighetsavskärande inte kommer att beröra de ifrågavarande kontanterna. Det gäller såväl e-kontanter som f-kontanter. Med det stärks kontanternas omsättningsbarhet, låt vara att det knappast blir en märkbar skillnad i förhållande till vad som i dag gäller för sedlar och mynt.
    Undantaget för vad som följer av annan lag har sin främsta grund i att bestämmelsen inte kan hindra ett verksamt avskiljande enligt RedL.86 Ett verksamt avskiljande enligt den lagen förutsätter inte bara ett faktiskt åtskiljande utan också en avsikt att åstadkomma ett verksamt avskiljande, vilket sammantaget måste anses vara en rättslig disposition.
    Att dispositionen inte belastar kontanterna betyder att de s.a.s. inte häftar för denna. Det innebär inte att dispositionen behöver vara rättsligt overksam. Om innehavaren pantförskriver vissa kontanter — såsom en sedelbunt eller alla kontanter i en e-plånbok — är inte pantförskrivningsavtalet ogiltigt, det kan bara inte genomdrivas in species (dvs. med avseende på de angivna kontanterna).87

11.5 Rådighetsavskärande som förutsättning för borgenärsskydd
I KontoL 6:2 finns det en bestämmelse om förvärvarens borgenärsskydd.88 En motsvarande bestämmelse beträffande kontanter skulle kunna formuleras enligt följande:

 

84 Principen är att den som i god tro först registrerar sig som ny ägare har företräde. 85 Vid en sådan enklare skrivning som diskuteras i not 81 ovan skulle en bättre formulering vara: ”En disposition över kontanter belastar dessa först när innehavaren inte längre kan faktiskt förfoga över dem […].” 86 I lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer finns också bestämmelser som möjliggör borgenärsskydd i särskild ordning. 87 För att exemplifiera. A förklarar sig pantförskriva alla sina kontanter i en fysisk plånbok eller i en e-plånbok till säkerhet får Bs skuld till C. Så länge något rådighetsavskärande till Cs förmån inte skett har då C ingen rätt alls till just de ifrågavarande kontanterna. Det hindrar inte att utfästelsen på det sättet kan vara obligationsrättsligt bindande, att A är skyldig att såsom pant tillhandahålla kontanter vilka som helst men svarande mot värdet enligt pantförskrivningsavtalet. 88 Bestämmelsen lyder: ”Har en anmälan om överlåtelse av ett finansiellt instrument registrerats, får instrumentet därefter inte tas i anspråk av överlåtarens bor-

 

4 § Efter en enligt 3 § rättsligt verksam disposition får kontanterna inte tas i anspråk av betalarens borgenärer, om något annat inte följer av lag. Bestämmelsen bygger på den grundläggande sakrättsliga principen att borgenärsskydd förutsätter ett rådighetsavskärande.89 Undantaget för vad som följer av annan lag har sin främsta grund i de konkursrättsliga reglerna om återvinning.

 

11.6 Kontanter åtkomna genom brott
Det står klart att ett emottagande av kontanter bör vara förenat med ett långt- och vittgående omsättningsskydd för att kontanternas funktionalitet (omsättningsbarheten) skall upprätthållas. Någonstans finns det emellertid en brytpunkt där det inte framstår som befogat att skydda en betalningsmottagare mot ett konkurrerande anspråk från en drabbad tredje man. Möjligen skulle den brytpunkten kunna förläggas efter vad som följer av en bestämmelse med följande lydelse:

 

5 § Den dispositionsrätt som anges i 2 § gäller inte för kontanter som har frånhänts tidigare innehavare genom brott. En mottagare som vid mottagandet inte kände till och heller inte borde känna till den brottsliga åtkomsten får dock behålla medlen.

 

Av bestämmelsen sammantaget med regleringen i övrigt följer att det förhållandet att en betalning har skett med kontanter som betalaren har åtkommit genom ett civilrättsligt ogiltigt fång inte slår igenom mot betalningsmottagaren oberoende av dennes onda tro. Det avviker från vad som torde vara fallet enligt gällande rätt.90 Frågan har dock inte så stor praktisk betydelse, eftersom medlen i allmänhet genom sammanblandning hos betalaren har förlorat sin sakrättsliga identitet med verkan att någon vindikationsrätt hos betalningsmottagaren inte aktualiseras.91 När det gäller kontanter åtkomna genom brott finns det i praxis stöd för en viss lättnad i fråga om kravet på bestående identifierbarhet

genärer för andra rättigheter än sådana som var registrerade när anmälan registrerades.” 89 Den bank som administrerar en e-plånbok kan någon gång behöva ”öppna” denna, exempelvis därför att innehavaren har avlidit och ingen har någon ”nyckel”. Det innebär en liten ”glipa” i rådighetsavskärandet avseende e-kontanter som kommer från banken. Den skulle kunna hanteras genom en lagbestämmelse svarande mot 22 § 2 st. SkbrL, men jag kan inte se att det skall behövas. Begränsningen är så marginell och dessutom uteslutande i innehavarens (respektive hans rättsinnehavares) intresse, att jag inte kan förställa mig att den skulle äventyra borgenärsskyddet. 90 Det finns inga lagregler i frågan och ingen säker praxis. Men enligt allmänna principer är det förmodligen så att om någon betalar med kontanter som han har mottagit enligt en ogiltig rättshandling (exempelvis en utdelning i strid mot kapitalskyddsreglerna i ABL) så kan de vindiceras från en mottagare i ond tro. Frågan är dock om det med hänsyn till kontanternas funktion som betalningsmedel är en bra ordning. Men om man inför en bestämmelse av det ifrågavarande slaget för kontanter måste man överväga om detta också bör gälla för kontopengar. 91 Det är viktigt att notera att det rör sig om en sakrättslig fråga. Att mottagaren får behålla medlen betyder inverkar inte att på den obligationsrättsliga rätt som kan tillkomma den som har frånhänts medlen.

för sakrättslig identitet.92 Skyddsintresse bakom den ordningen talar för att den som har frånhänts kontanter genom brott inte skall behöva vika sig för i en mottagare i ond tro, vilket bestämmelsen ger uttryck för. Frågan huruvida mottagaren har fått betalt med i rättslig mening samma kontanter som frånhänts den konkurrerande pretendenten ägnar sig knappast för lagstiftning.

 

11.7 Utmätning av kontanter
Enligt UB 4:18 presumeras en utmätningsgäldenär vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning. F-kontanter behandlas som lös egendom men så enligt praxis inte kontopengar.93 Hur e-kontanter skulle vara att bedöma enligt det rådande rättsläget framstår inte som säkert. För att undvika den osäkerheten bör rättsläget klarläggas. I samband med det bör också regleringen utföras så att kontopengar likställs med kontanter.94 Det kan exempelvis ske så att UB 4:18 1 st. får följande lydelse:

 

Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som gäldenären har i sin besittning, om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan. Detsamma gäller e-kontanter som gäldenären disponerar över samt medel på gäldenärens bankkonton.95

I sammanhanget kan också bestämmelsen i UB 6:2 1 st. behöva anpassas.96 Frågan hur man bör se på kontomedel av annat slag — såsom medel på skattekonto — lämnas här därhän.

 

11.8 Möjliga ytterligare bestämmelser
Man kan tänka sig att reglera också vissa andra frågor, såsom exempelvis en betalares stoppningsrätt, men i ljuset av att betalningsrättsliga frågor knutna till kontanthantering (andra än de föregående) tämligen problemfritt har hanterats av domstolarna under alla tider och i betraktande av utgångspunkten att vad som gäller för f-kontanter också skall (mutatis mutandis) gälla för e-kontanter, så är det

 

92 Se ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500. Avgörandet ger stöd för att om de åtkomna medlen ingår i en avgränsad del av gärningsmannens egna medel skall de anses vara identifierbara. Detsamma gäller om hos gärningsmannen mycket kort tid efter gärningen påträffas kontanter av samma slag (i form av sedlar eller mynt respektive e-kontanter) som de åtkomna. 93 Se not 70 ovan. 94 Det är emellertid då viktigt att det i motiven klargörs att om det på något sätt framgår att det rör sig om redovisningsmedel, så slår presumtionen inte till. 95 Beträffande sekundära handhavarinstrument (se vid och med not 55 ovan om det) saknas det anledning att särskilt reglera vad som gäller för betalkort laddade med e-kontanter redan av det skälet att besittningen av kortet här blir avgörande. Det fallet att gäldenären på elektronisk väg disponerar över innehavet på annat sätt än genom en e-plånbok — exempelvis genom att e-kontanter har laddats ned elektroniskt genom en app — omfattas av den föreslagna texten. 96 Enligt bestämmelsen skall pengar ”tas i förvar”. En lämpligare ordning är att värde i form av kontanter (dvs. såväl f-kontanter som e-kontanter) skall göras räntebärande genom insättning på bankkonto (jfr beträffande konkurs KL 7:18).

svårt att se något egentligt behov av att i lag reglera andra frågor än dem som har behandlats i det föregående.

 

12 Sammanfattande och avslutande synpunkter
En central utgångspunkt är att det i fråga om ”pengar” (i mer obestämd mening) måste skiljas mellan representationsform och representationsföremål. Sedlar och mynt (kontanter) är de representationsformer som vi idag har för representationsföremålet köpkraft (dvs. pengar i snäv mening; ibland talas det också om betalkraft, pengamakt och liknande). Representationsföremålet pengar (dvs. köpkraft) är en faktisk ekonomisk position som bärs upp av en samhällelig föreställning om den kraften och en allmän acceptans av representationsformen. Positionen förstärks av att kontanter i lag har getts ställningen av lagligt betalningsmedel vars värde och funktionalitet Riksbanken ansvarar för.
    En dematerialisering av representationsformen kontanter (elektronisk information ersätter papper och metall som medium) innebär att representationsföremålet köpkraft består men med en alternativ elektronisk representationsform. Då kommer det att finnas såväl fysiska kontanter (f-kontanter, som är sedlar och mynt) som elektroniska kontanter (e-kontanter) och kommer båda kontantformerna att utgöra lagliga betalningsmedel. Man kan också uttrycka det så att tillgångsslaget lagligt betalningsmedel får en alternativ elektronisk representationsform.
    Införandet av elektroniska kontanter (e-kontanter) förutsätter vissa ändringar i regeringsformen och riksbankslagen. Det framstår också som motiverat med en viss civilrättslig reglering. Men i ljuset av att det endast rör sig om en dematerialisering av en representationsform (med ett oförändrat representationsföremål) ser jag inte lagstiftningsbehovet som alltför omfattande.
    Med utgångspunkten att handhavandet av e-kontanter i första hand bör ske genom ett särskilt elektroniskt system (e-plånböcker) som administreras av banksystemet genom avtal med Riksbanken torde dock vad som skall gälla i det hänseendet behöva underkastas en omfattande avtalsreglering. Det gäller en rad olika frågor såsom allt från funktioner för att styra bruket av e-kontanter till spårbarhetsmöjligheter.
    Nu behöver allt som framställs som enkelt inte vara det. Bortsett från frågor av annat slag kan elektroniska centralbankskontanter säkerligen föranleda rättsliga aspekter som jag har förbisett eller underskattat. Syftet med att publicera mina överväganden i ämnet är att inbjuda till fortsatta meningsutbyten för att på så sätt skapa bästa möjliga grund för att e-kontanter trots dess närmast revolutionära konstruktion skall kunna inlemmas evolutivt i vårt rättssystem.