Y. LISTOKIN, Law and Macroeconomics. Legal Remedies to Recessions, Harvard University Press, Cambridge, Ma. & London 2019, 280 s.

Finanskrisen har avsatt en hel del teoretiserande, kanske främst inom ekonomisk forskning. Emellertid har också de akademiska juristerna på flera håll försökt flytta fram sina positioner genom att föreslå olika rättsliga ”lösningar” på ekonomiska problem. Ett sådant bidrag lämnas av juridikprofessorn vid Yale Law School, Yair Listokin, som i en bok försöker visa hur rättsordningen kan användas som ett led i en keynsiansk konjunkturpolitik när andra, mer traditionella stimulansmedel har uttömts. Boken är uppdelad i två delar: Del I behandlar skatte- och penningpolitik, medan Del II diskuterar för- och nackdelar med en ”expansiv rättspolitik”. Del I består av sju kapitel: (1) Rätten när det inte föreligger någon likviditetsfälla; (2) Rätten och skattepolitiken när ränteläget väl överstiger noll; (3) Rätten och penningpolitiken när ränteläget väl överstiger noll; (4) Långa recessioners plågsamma kostnader: bevis och teori; (5) Rätten, penningpolitik och skattepolitik när det föreligger en likviditetsfälla; (6) Institutionell reform inom skattepolitiken; och (7) Expansiv skattepolitik genom förvaltningsmyndigheter. Del II består i sin tur av fyra kapitel: (8) Expansiv rättspolitik: fallet Keystone Pipeline; (9) Kostnaden för en expansiv rättspolitik; (10) Rätten och makroekonomi: historiens lärdomar; och (11) Valmöjligheter för expansiv rättspolitik.
    I en sammanfattning diskuteras ”fem lärdomar från rätten och makroekonomi”. De fem lärdomarna är:

(1) Förlitan på att centralbankerna ska ta hand om alla makroekomiska problem hotar deras legitimitet. På den punkten är det lätt att hålla med Listokin. Lite grand i tysthet genomförs genom den nya riksbankslagen (prop. 2021/22:41) en mindre revolution, genom vilken riksdagen har lagt grunden för en ny inflationsdriven ekonomi. Riksbankens uppdrag att upprätthålla prisstabiliteten kompletteras nu med ett annat mål: Utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet ska Riksbanken dessutom bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning (realekonomiska hänsyn). Det går att gissa vad detta i praktiken kommer att betyda. Om ”utan att…” kan man tro lite olika saker. Riksbanken har nu återpolitiserats i linje med det motstridiga uppdrag Federal Reserve alltid har haft och som ECB — i strid med unionsrätten — också har skaffat sig (även om man där inte har ändrat de formella reglerna — ännu1). Listokin talar med en eufemism om ”legal tensions” (s. 199) vad gäller den regelvidriga utökningen av ECB:s praktiska verksamhetsområde. Den nya riksbankslagen innehåller också en mekanism för justering av prisstabilitetsmålet — dvs. i praktiken att kunna höja det (och alltså sänka prisstabilitetsmålet till förmån för de realekonomiska hänsynen). Vidare gäller att Riksbanken ska understödja den allmänna ekonomiska politiken inom Unionen, dvs. i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Quantative easing (”sedelpressarna”) riskera nu alltså att bli Riksbankens huvudsakliga uppgift. De makroekonomiska spelreglerna ändrades radikalt efter finanskrisen och den nya ordningen har nu lagfästs. Vi är nästan exakt på samma ställe där vi var i slutet

1 Se t.ex. A. Thiele, Die Europäische Zentralbank: Von technokratischer Behörde zu politischem Akteur? (2021), med särskild anknytning till det tyska rättsfallet BVerfGE 154, 17 (Bundesverfassungsgericht).

av 1960-talet — och vi vet ju hur det slutade. Mer reglering och hög inflation är nog att vänta. Och därmed rätt ändrade förutsättningar för näringsverksamhet.

(2) Det finns utrymme till ekonomisk stimulans också vid centralbankernas nollräntepolitik. Listokins huvudpoäng här är att skattesystemet kan användas som makroekonomiskt stimulansinstrument, snarare än ökad statlig upplåning. Han noterar att försöken i New Deal att lösa makroekonomiska problem med rättsliga medel — reglering, inklusive priskontroll för att hindra inflation — inte alltid var så lyckade. Men han menar att detta inte borde avskräcka oss från att använda rätten för att också vid nollräntepolitik få till en expansiv ekonomisk politik. Häremot skulle jag vilja invända att resonemanget går ut på att, när de ekonomiska dopningsmedel centralbankerna förfogar över inte räcker till för den eftersträvade (utopiska) ekonomiska utvecklingen, det finns andra former av dopning att ta till. Hela idén om att dopa ekonomin vid konjunkturella svängningar — liksom annan dopning — kan starkt ifrågasättas.2

(3) När centralbanksräntorna når noll procent bör beslutsfattare överväga efterfrågestimulans. Bland de beslutsfattare Listokin här avser ingår inte endast politiska beslutsfattare utan också t.ex. skattemyndigheter och domstolar. Hans grundidé är att myndigheter och domstolar också inom de ramar som gällande rätt ger i den konkreta rättstillämpningen och den delegerade normgivningen bör välja lösningar som leder till efterfrågestimulans, exempelvis genom att skattemyndigheterna i beskattningspraxis väljer stimulerande tolkningar av skattelag. Hans modell är den reglering av infrastruktur som redan finns, t.ex. el och gas, där ansvariga myndigheter kan kalibrera investeringarna genom de pris- och kostnadskontroller de förfogar över. Häremot kan man ur rättsligt perspektiv invända att rätten, även om den legitimt är instrumentell för att uppnå vissa sociala mål, också behöver respektera rättssäkerheten och allas likhet inför lagen. Om rättstillämpningen tillåts fluktuera i takt med konjunkturen och det politiska behovet av efterfrågestimulans överges båda principerna.

(4) En särskild instans behövs som fokuserar på rättens förhållande till de makroekonomiska frågorna. Häremot kan invändas att det redan finns flera myndigheter med ett styrande makroekonomiskt uppdrag. Behövs verkligen en till, vars agenda kan avvika från övrigas och som ökar komplexiteten i hur de ekonomiska styrmedlen används?

(5) Vi bör ta makroekonomiska hänsyn inom rätten också när ekonomin går bra.
    Häremot kan egentligen samma invändningar göras som mot att använda rätten för makroekonomisk stimulans.

Listokins förslag andas nog en del desperation. När centralbankernas ekonomiska manipulationer verkar ha nått vägs ände ska alltså enligt honom ytterligare instrument användas för att göra mer av samma sak, dvs. kontinuerligt öka stimulansåtgärderna, dvs. göra mer av samma sak

2 Vilket jag tidigare har utvecklat i artiklarna ”Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (I): Problemformulering och orsaker”, FT 2011 s. 57 och ”Caeci caecos ducentes: Regleringen av bostadskrediter efter finanskrisen”, JT 2019–20 s. 533.

men förvänta sig ett annat utfall… Den i grunden planekonomiska föreställningen om att det går att relativt detaljerat styra den ekonomiska utvecklingen verkar nu vara så stark att också grundläggande rättsliga värden kan offras på dess altare. Föreställningen bygger på antagandena att ekonomin i grunden fungerar mekanistiskt — inte ekologiskt-kaotiskt — och att dess ”rörelselagar” (som Marx uttryckte det) kan identifieras och tillämpas; att det är möjligt att identifiera vilken information som är relevant för den tillämpningen; att den nödvändiga informationen kan samlas in praktiskt taget i realtid; och att myndigheter — t.o.m. myndigheternas tjänstemän och enskilda domare — kan skaffa sig tillgång till informationen och kan applicera de ekonomiska rörelselagarna i konkret tillämpning. Inget av de antagandena är särskilt realistiskt. Listokins förslag är ett tecken i tiden, och det är illavarslande.

Dan Hanqvist