Flygpassageraren och rättegångsbalken

Omkullkastade grundprinciper eller business as usual?

 

 


Av jur.dr HENRIK BELLANDER och jur.kand. JOHANNA MUNCKAF ROSENSCHÖLD

I det s.k. Braathensmålet har frågor om parternas processuella dispositionsmöjligheter prövats i tingsrätt, hovrätt och EUD. När HD avslog överklagandet ställdes dessa frågor aldrig på sin spets (NJA 2021 s. 1093, ”Flygbolagets medgivande”). HD:s ledamöter har dock i ett yttrande tillagt att det efter EUD:s avgörande antingen krävs en lagändring eller att svenska domstolar avstår från att meddela dom när talan medgivits, liksom att förlikningsmöjligheterna kan påverkas. I denna artikel behandlas olika uppfattningar om vad RB föreskriver och författarna argumenterar för att lösningar kan rymmas inom de aktuella stadgandenas tillämpningsområde, utan att inkräkta på parternas materiella eller processuella dispositionsmöjligheter.

 


1 Bakgrund — de processuella frågorna i och utanför domstol
1.1 Tvisten i korthet
Genom avgörandet i NJA 2021 s. 1093 fick det s.k. Braathensmålet sitt avslut i Högsta domstolen (HD).1 Målet inleddes 2017 genom att Diskrimineringsombudsmannen (DO) för en flygpassagerares räkning väckte talan mot flygbolaget Braathens med yrkande om ersättning med 10 000 kr. Som grund åberopades att en extra säkerhetskontroll av passageraren vid en flygning 2015 konstituerade ett missgynnade hänförligt till utseende och etnisk tillhörighet som berättigar till diskrimineringsersättning enligt diskrimineringslagen. Svaranden medgav betalning av det yrkade beloppet men förnekade att diskriminering skett och förklarade att den medgivna betalningen var att betrakta som ”goodwillersättning”. Detta föranledde DO att också framställa yrkanden om fastställelse, i första hand av att flygbolaget ”i och för sig är skyldigt att betala diskrimineringsersättning” till passageraren för den kränkning denne utsatts för och i andra hand av att flygbolaget ”utsatt [passageraren] för diskriminering”. DO begärde också att rätten skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen

 

1 Författarna tackar Magnus Gulliksson och Johan Blomqvist för värdefulla synpunkter på manuset. Målet har tidigare behandlats av författarna i Munck af Rosenschöld, Verkan av orena medgivanden och möjligheten till fastställelsetalan vid medgivet fullgörelseyrkande, Examensarbete vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet, höstterminen 2021 samt Bellander, Frågan om ”strategiska medgivanden” i tvistemål, Blendow Lexnova, oktober 2019 (cit. ”Frågan om strategiska medgivanden”), dens., Möjligheten till fastställelsetalan trots medgivet fullgörelseyrkande, Blendow Lexnova, februari 2020 (cit. ”Möjligheten till fastställelsetalan”) och dens., EU-domstolen om rätten till materiell prövning trots medgivanden, Blendow Lexnova, maj 2021 (cit. ”Rätten till materiell prövning”).

942 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 (EUD) beträffande rätten till en materiell prövning då svaranden medger betalning men inte vitsordar att diskriminering skett.

 

1.2 Domstolarnas avgöranden
Stockholms tingsrätt biföll p.g.a. medgivandet fullgörelseyrkandet utan prövning i sak samt avvisade fastställelseyrkandena eftersom förutsättningarna i RB 13:2 inte ansågs uppfyllda.2 Tingsrätten ansåg också att det saknades skäl att inhämta förhandsavgörande från EUD. Svea hovrätt gjorde motsvarande bedömningar och avvisade DO:s överklagande såvitt avsåg det bifallna fullgörelseyrkandet samt avslog överklagandet avseende tingsrättens beslut att inte tillåta fastställelseyrkandena och att inte inhämta förhandsavgörande.3 HD beviljade prövningstillstånd och beslutade att inhämta förhandsavgörande från EUD i frågan om kraven i artikel 15 i Likabehandlingsdirektivet4 medför att en domstol där den utsatte yrkar diskrimineringsersättning alltid ska pröva om diskriminering har skett oavsett om den som anklagas för diskriminering har eller inte har vitsordat att diskriminering har skett, om detta begärs av den utsatte.5 Generaladvokaten föreslog att EUD skulle slå fast att det måste finnas en koppling mellan diskrimineringen och sanktionen för att sanktionen ska fylla den kompenserande och avskräckande funktion som avses i artiklarna 7 och 15 i Likabehandlingsdirektivet.6 En sådan koppling kan bestå i ett vitsordande av den som gjort sig skyldig till diskriminering eller att en administrativ myndighet eller domstol konstaterar att diskriminering skett.
    I EUD:s dom konstateras att artiklarna 7 och 15 i Likabehandlingsdirektivet, jämförda med artikel 47 i Stadgan,7 utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en domstol inte kan pröva yrkande om fastställelse av en påstådd och enligt direktivet förbjuden diskriminering, om svaranden medger att betala det begärda beloppet utan att vitsorda att det skett någon diskriminering.8 EUD påpekar att EUrätten ställer krav på att en nationell domstol ska vägra att tillämpa de processuella regler som hindrar domstolen från att pröva frågan om diskriminering har skett enbart p.g.a. att svaranden har medgett att betala det begärda beloppet, utan att för den skull vitsorda att diskriminering har skett.9 EUD:s dom innebär att käranden ska ha

 

2 Stockholms tingsrätts dom 2017-10-17 i mål nr FT 8882-17 (cit: ”TR:ns dom”). 3 Svea hovrätts beslut 2018-04-15 i mål nr FT 10481-17 (cit: ”HovR:ns beslut”). 4 Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung. 5 HD:s protokoll jämte bilaga A 2018-12-18 i mål nr Ö 2343-18 (cit: ”HD:s begäran om förhandsavgörande”). 6 Generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i mål C-30/19 meddelat den 14 maj 2020, p. 102 och 130. 7 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 8 Domstolens dom i mål C-30/19 meddelad den 15 april 2021, p. 29, 45 och 59 (cit. ”EUD:s dom”). 9 EUD:s dom, p. 55–58.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 943 möjlighet att få diskriminering fastställd så länge det inte finns ett vitsordande från svaranden att diskriminering skett.
    Efter EUD:s avgörande ändrade svaranden sin inställning till fullgörelseyrkandet så att, som det förstods av HD, betalning av diskrimineringsersättning medgavs på den grund käranden åberopat. HD beslutade därför i december 2021 att avslå överklagandet.10 I ett särskilt yttrande har samtliga fem justitieråd tillagt att det av RB 42:18 följer en princip om att en domstol är rättsligt bunden att meddela dom när talan medgivits, att EUD:s avgörande kräver att domstolar nu antingen ”avstår från att tillämpa” RB 42:18 eller en ändring i lag, att EUD:s avgörande kan påverka möjligheterna för parterna att undvika rättslig prövning genom att träffa förlikningar samt frågat sig vilken räckvidd EUD:s avgörande har för andra mål än diskrimineringsmål.

 

1.3 Skäl för fortsatt processrättslig diskussion
Även om HD:s avslagsbeslut innebar att målet är avslutat, kom många av dessa frågor aldrig att ställas på sin spets i avgörandet. Vad ledamöterna i HD anför i sitt tillägg ger dock anledning till ytterligare behandling.11 Målet har också orsakat en omfattande rättsvetenskaplig diskussion. Flera, delvis motstridiga, processrättsliga, EU-rättsliga och skadeståndsrättsliga rättsutlåtanden har givits in av parterna i målet.12 Akademiskt verksamma jurister har intagit olika uppfattningar beträffande möjligheten att pröva käromålet i sak och i frågan om dess förenlighet med grundläggande principer för svensk civilprocess och parternas möjligheter att förlikas.13 I en diskrimineringsrättslig diskussion har frågan varit vad som krävs för att den enskilde ska anses få

 

10 HD:s beslut aktualiserar också frågor om handläggningsform (T/FT-mål) och om den processuella hanteringen när tingsrättens felaktiga bifallande dom grundad på ett orent medgivande har överklagats. HD tycks mena att felet ”läks” genom ett klart och villkorslöst medgivande som görs senare, varför den klagande parten (käranden i tingsrätten) som med fog överklagat domen därför får sitt överklagande avvisat. Sådana frågor lämnas dock tills vidare utanför denna framställning. 11 Efter HD:s avgörande har målet behandlats av bl.a. Hellborg, Tiotusenkronorsfrågan — en kommentar till EU-domstolens dom i C-30/19 Diskrimineringsombudsmannen mot Braathens, i JT nr 2 2021–22 s. 484 samt Andersson, H, Den "nya" diskrimineringsersättningen (V) — rätten att få förekomsten av diskriminering fastslagen vid medgiven ersättningstalan, InfoTorg 2022-02-03. 12 Se rättsutlåtanden av Andersson respektive Nordh, aktbilaga 15 (2017-08-18) och aktbilaga 20 (2017-09-25) i Stockholms tingsrätts mål nr FT 8882-17 (cit: ”Anderssons rättsutlåtande” respektive ”Nordhs rättsutlåtande”). I samma mål har även Hettne uttalat sig om EU-rättsliga aspekter och Schultz om skadeståndsrättsliga frågor, se aktbilaga 21 (2017-09-25) respektive 14 (2017-08-18). 13 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden, dens., Möjligheten till fastställelsetalan, Andersson, Narrative lost. Civil procedure and protection of individual rights, I Barsotti, & Simoni (red.), Procedure and legal culture. Scritti per gli 80 anni di Vincenzo Varano, G Giappichelli Editore, 2020, s. 175 ff., Bellander, Rätten till materiell prövning, Maunsbach, EU-rättens företräde framför nationella civilprocessuella regler, JP Infonet, 2021-06-07 och Wallerman, Remedies for non-material damages: Striking out in a new direction? Braathens, i Common market law review, 59 (1) 2022, s. 151–170.

944 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 upprättelse vid rättighetskränkningar.14 I en arbetsrättslig diskussion har framförts att målets påverkan på parternas förlikningsmöjligheter i förlängningen hotar den svenska arbetsrättsmodellen.15 Enligt vår mening finns många argument för att det processuella rättsläget avviker både från hur HD beskrivit rättsläget i sin begäran om förhandsavgörande och vad HD:s ledamöter lyfter fram i sitt yttrande. I avsnitt 2–6 nedan behandlar vi dessa frågor. I avsnitt 7 ges en avslutande rekommendation för framtida hantering av mål med liknande problematik.

 

2 Orent medgivande eller klart och reservationslöst vitsordande
Enligt RB 42:2 st. 1 ska käranden i sin stämningsansökan ange sitt yrkande och de omständigheter som åberopas som grund. Svaranden ska enligt RB 42:7 st. 1 p. 2 i sitt svaromål ange om kärandens yrkande medges eller bestrids. Vid bestridande ska svaranden enligt p. 3 ange grunden för detta och de omständigheter svaranden vill anföra. Svaranden har därmed möjlighet att lämna vad som vi här kallar ett blankt medgivande till yrkandet, dvs. utan något ställningstagande till grunderna. Svaranden kan dock också medge det yrkade beloppet men samtidigt, utöver vad som föreskrivs i RB 42:7 st. 1 p. 3, t.ex. förneka det faktiska händelseförloppet, erkänna omständigheterna men göra gällande att deras rättsliga betydelse är en annan eller göra gällande en alternativ grund för betalning. Sådana medgivanden som kombineras med ett ställningstagande till grunderna som avviker från vad käranden anfört betecknar vi här som att medgivandet är orent.16 Av EUD:s och HD:s avgöranden framgår nu de krav som ställs på ett medgivande för att någon rätt till fastställelse inte ska föreligga. I EUD:s dom anges att det antingen ska prövas eller vitsordas ”att diskriminering skett” och ”huruvida de rättigheter som dessa förfaranden syftar till att säkerställa eventuellt har åsidosatts”.17 HD anser att svaranden i målet avgett ett ”klart och reservationslöst vitsordande” som får anses innebära att bolaget vitsordar att bolaget har diskrimi-

 

14 Bergman & Forssberg, Strategiska medgivanden i rättighetsmål, expertkommentar för Blendow Lexnova, mars 2018, Svenaeus, Diskrimineringsombudsmannen motarbetar upprättelse för diskrimineringsoffer, Dagens Juridik, 2020-0210, Zotéeva & Linder, Diskrimineringsskyddet i praktiken — mer än bara pengar?, i SvJT 2020 s. 212, Arrhenius, Diskrimineringsskyddet stärks efter EU-dom, Dagens Juridik 2021-04-16, Svenaeus, Missuppfattning av svensk rättsregel bestämde utgången i EU-domstolen, Dagens Juridik 2021-08-20 (cit. ”Missuppfattning bestämde utgången”). 15 Örnerborg, Förlikning viktigt för den svenska modellen, i Lag & Avtal, 2019-0425, Sinander, Även ett medgivande kan göras strategiskt, i Lag & Avtal, nr 3 2021, s. 34–35:”, Wahlstedt m.fl., EU hotar tvistelösningen på arbetsmarknaden, Dagens Juridik 2021-07-06. 16 Ett orent medgivande kan vara såväl materiellt riktigt som oriktigt. Beteckningen strategiskt medgivande används ibland för medgivanden som görs av andra skäl än de av käranden åberopade grunderna, men ett strategiskt kan också ske i form av ett rent medgivande. Se t.ex. Sinander, a.a. 17 Se EUD:s dom, p. 42, 45–49 och 56.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 945 nerat käranden i enlighet med grunden för dennes ersättningsyrkande.18 Att beskriva kravet på svaranden som ett ”vitsordande” kan leda till vissa frågor.19 I målet var det frågan om ett medgivande av det yrkade beloppet men ett förnekande av att diskriminering skett. Förnekandet avsåg i högre grad den rättsliga bedömningen än förekomsten av de av käranden åberopade konkreta omständigheterna.20 Kravet på vitsordande betecknar då inte bara ett krav på erkännande av omständigheterna (grunden för ersättningsyrkandet) utan också av deras rättsliga kvalifikation, i den mån sådan givits av käranden.21

3 Rättens bundenhet vid orena medgivanden
3.1 Regleringen av dom efter medgivande
Enligt RB 17:1 sker rättens avgörande av saken genom dom. Huvudregeln i RB 42:18 st. 1 är att ett mål avgörs efter huvudförhandling, men rätten får enligt st. 1 p. 3 utan förhandling ”meddela dom i anledning av talan som medgivits”. Enligt RB 17:8 får en sådan dom varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande också utfärdas i förenklad form.
    Om kärandens talan medgivits kan ett avgörande av saken således ske genom dom i förenklad form utan huvudförhandling.22 Då ett mål avgörs utan huvudförhandling ska domen enligt RB 17:2 grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. RB 17:3 föreskriver vidare att dom inte får ges ”över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat” och inte får grundas på omständighet som inte åberopats till grund för parts talan.

 

3.2 Olika synsätt på rättens bundenhet vid medgivanden
HD:s ledamöter har i sitt tillägg uttryckt att det följer av RB 42:18 att en domstol är rättsligt bunden att meddela dom när talan medgivits, dvs. utan materiell prövning av den grund som åberopats. Ledamöterna anser att EUD:s dom medfört ett ”motsatsförhållande” mellan principen i RB 42:18 och kärandens rätt till materiell prövning, vilket kräver att den svenska domstolen avstår från att tillämpa RB 42:18 alternativt en ändring i lag som anger när och under vilka förutsättningar materiell prövning ska ske.
    Ledamöterna uttrycker sig således i termer om att RB 42:18 är obligatorisk och utan åtskillnad mellan rena och orena medgivanden. Detta synsätt stämmer med hur HD formulerat sin begäran om för-

 

18 NJA 2021 s. 1093 p. 13–16. 19 Se vidare Ekelöf m.fl., Rättegång I, 9 u., s. 37 ff. 20 Förnekandet avsåg också skälen till att säkerhetskontrollen genomfördes. 21 Jfr termen ”vitsordande i och för sig”, Ekelöf, m.fl. Rättegång V, 8 u. s. 82. Se dock Boman, Om åberopande och åberopsbörda, s. 57 ff. 22 Jfr ovan behandlade RB 42:7 st. 1 som anger att svaranden ska ange om ”yrkandet” medges.

946 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 handsavgörande samt med underrätternas avgöranden.23 Enligt tingsrätten är rätten bunden av medgivandet oavsett vilka skäl som anges, motiverat av att parterna kan vidta civilrättsliga bindande åtgärder oavsett om rättsliga förutsättningar föreligger.24 Detta synsätt har också kommit till uttryck i rättsutlåtanden och flera artiklar som behandlat målet.25 Ett alternativt synsätt är att det förvisso inte föreligger några formella hinder mot att domstolen prövar målet i sak, då det i RB 42:18 enbart stadgas att rätten ”får” lägga medgivandet till grund för dom utan huvudförhandling, men att en sådan ordning avviker från etablerad praxis och därför förutsätter en särskild och ovillkorlig rätt att få domstolens uttalande om huruvida diskriminering skett.26 Detta synsätt förenas med uppfattningen att det vid en dom grundad på ett medgivande inte görs något ställningstagande till på vilken grund betalning sker.27 Andra menar att en dom grundad på medgivandet avser det yrkade beloppet såväl som kärandens rättsliga kvalificering av detta men att en dom grundad på ett orent medgivande ändå har samma rättskraft som en dom grundad på ett rent medgivande, dvs. omfattar den rättsföljd käranden väckt talan om.28 Ett ytterligare alternativt synsätt är att verkan av ett medgivande inte är reglerad och att RB 42:18 är fakultativ, varför RB inte hindrar en prövning i sak.29 Med hänvisning till ändamålsskäl och doktrinuppfattningar om att uppenbart oriktiga medgivanden inte bör läggas till grund för dom, ska rätten inte alltid vara bunden av svarandens medgivande.30 Andra argument för att skilja på ett medgivande av att betala ett visst belopp i yrkandet och ett medgivande av kärandens talan har varit den materiella fordringsrätten.31 En dom grundat på ett medgivande som inte avser den materiella rättsföljd som konkretiserats genom yrkandet anses då inte enbart som olämplig, utan betraktas som en dom grundad på ett medgivande av något annat än kärandens talan. Det kan i vart fall bli oklart om det är den diskrimineringsersättning som käranden har krävt eller det på annan grund frivilligt

 

23 HD:s begäran om förhandsavgörande. 24 Se TR:ns dom samt HovR:ns beslut. 25 Nordhs rättsutlåtande, p. 45, Hettne, EU-rätten, dispositionsprincipen och den svenska rättegångsbalken, Karlsson Tuula m.fl. (red.), Fskr. till Rolf Dotevall (s. 257–274), s. 268 (cit: ”Fskr. till Rolf Dotevall”), Svenaeus, Missuppfattning bestämde utgången samt Wahlstedt m.fl., a.a. 26 Nordhs rättsutlåtande, p. 19 och 24. 27 Se Nordhs rättsutlåtande, p. 18 samt TR:ns dom, s. 5. 28 Jfr Wahlstedt m.fl., a.a. och Svenaeus, Missuppfattning bestämde utgången. 29 Anderssons rättsutlåtande, s. 2 f. och Bellander, Rätten till materiell prövning. 30 Andersson hänvisar till Olivecrona samt Larsson som har uttryckt att ett uppenbart oriktigt medgivande inte kan läggas till grund för dom eftersom det är ägnat att ”dra ett löjes skimmer över domstolarna”, se Olivecrona, Rätt och dom, 2 u., s. 194 samt Larsson, Studier rörande partshandlingar, s. 19 not 4. 31 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden samt dens., Rätten till materiell prövning. Se vidare avsnitt 4 nedan.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 947 utgivna belopp som svaranden medgivit som rättskraftigt har avgjorts genom en sådan dom.32 EUD:s och generaladvokatens synsätt skiljer sig också från tingsrättens och hovrättens. Den verkan av ett medgivande som HD beskrivit i sin begäran om förhandsavgörande medför enligt dessa att svarandens skyldighet att betala beloppet inte kopplas till den påstådda diskrimineringen, vilket medför att sanktionens avskräckande funktion undergrävs.33 Dessutom hindras domstolen från att uttala sig om huruvida diskriminering ägt rum, trots att detta utgör grunden för ersättningsyrkandet och därmed är en integrerad del av talan.34 Sammanfattningsvis förekommer alltså olika uppfattningar dels om huruvida RB 42:18 är obligatorisk eller fakultativ, dels om orena medgivanden kan ha andra processuella rättsföljder än rena medgivanden.

 

3.3 Rätten behöver inte vara bunden vid orena medgivanden
Det huvudsakliga problemet och dess lösning hänförs enligt vår mening inte i första hand till RB 42:18 utan till tillämpningen av rekvisiten för fastställelsetalan, vilka vi återkommer till i avsnitt 5.3 nedan. Eftersom HD:s ledamöter dock tycks uppfatta RB 42:18 som obligatorisk och ställer frågan om den bästa lösningen är att svenska domstolar ska avstå från att tillämpa RB 42:18 eller ändring i lag finns anledning att behandla denna problematik.
    Enligt EUD gäller kravet på att avstå från tillämpning enbart då det är omöjligt för den nationella domstolen att tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med unionsrättens krav.35 Verkan av ett medgivande är enligt ordalydelsen i RB 42:18 att rätten ”får” meddela dom utan huvudförhandling. I förarbetena till RB och praxis från HD saknas tydliga uttalanden om att rätten är villkorslöst bunden av ett medgivande.36 Uttalandena pekar snarare på att RB 42:18 är fakultativ. Processlagsberedningen anger att dom ”bör” givas i anledning av talan som medgivits i dispositiva tvistemål.37 Lagrådet uttalar att rätten ”får” meddela dom utan huvudförhandling då svaranden medger kärandens talan, men ”råder däremot verklig tvist mellan parterna, bör målet liksom andra tvistiga mål gå till huvudförhandling”.38

 

32 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden samt dens., Rätten till materiell prövning. 33 Förslag till avgörande i mål C-30/19, p. 84 samt EUD:s dom, p. 41–42. 34 EUD:s dom, p. 41–42. 35 EUD:s dom, p. 58. 36 Se NJA II 1943 s. 531 f., prop. 1983/84:78, s. 47 ff., 78 och 94 samt prop. 1986/87:89 s. 112 f. och 209 ff. 37 NJA II 1943 s. 531. 38 NJA II 1943 s. 532. Se om EU-rättens påverkan på fakultativa regler Wallerman, Om fakultativa regler. En studie av svensk och unionsrättslig reglering av skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor, Iustus 2015 (cit. ”Om fakultativa regler”). Om RB 42:18 genom praxis kommit att bli ”falskt fakultativ” skulle effekten av EU-rätten kunna beskrivas om en ”återtagen fakultativitet”, jfr a.a. s. 48 ff.

948 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 I RB 42:18 och RB 17:8 knyts inte heller möjligheten att meddela dom till att yrkandet medgivits, utan till att talan medgivits.39 Att begreppet ”talan” också används i en vidare betydelse än ”yrkande” ger anledning att skilja på ett medgivande avseende betalning av ett visst yrkat belopp och ett medgivande av kärandens talan.40 En dom grundad på ett medgivande förenat med villkor eller grundat på andra omständigheter än de käranden åberopat kan också ses som ett yrkande om en dom över annat än vad käranden yrkat, vilket står i konflikt med RB 17:3.
    Av RB 17:1 följer vidare att domen avser saken, liksom domens rättskraft enligt RB 17:11 är knuten till den sak varom talan väckts. Också begreppet ”saken” används med varierande betydelse i olika lagrum i RB.41 Det systematiska sambandet mellan bestämmelserna i 17 kap. RB talar dock för att ”saken” ska definieras utifrån den materiella rättsföljden talan avser liksom sådana materiella rättsföljder som är alternativa till och ekonomiskt likvärdiga denna rättsföljd.42 Utan någon fördjupad rättskraftsbedömning kan det konstateras att en betalning av goodwillersättning grundad på en ensidigt benefik utfästelse utgör en annan materiellrättslig rättsföljd än betalning av diskrimineringsersättning. Sådan ersättning är inte en alternativ utan kumulativ rättsföljd till rätten till diskrimineringsersättning, även om beloppet som sådant i och för sig är ekonomiskt likvärdigt.

 

4 Dispositionsprincipen och parternas möjlighet att undvika materiell prövning
4.1 Dispositionsprincipen vid medgivanden
En grundtanke bakom dispositionsprincipen är att parterna ska åtnjuta samma dispositionsfrihet processuellt som de har enligt den materiella rätten.43 Om det råder avtalsfrihet står det parterna fritt att ingå förlikningsavtal kring en tvistig fråga. Parternas möjlighet att genom medgivande avsluta en tvist sker i stället på ett processrättsligt plan genom processhandlingar.44 Ett starkt argument för att rätten ska lägga oriktiga medgivanden till grund för dom är att det står parterna fritt att förlikas även om förlikningen inte står i samklang med den materiella rätten.45 Om käranden har framfört materiellt felaktiga eller otillräckliga grunder för sitt krav och svaranden trots detta medger kravet innebär det att båda

 

39 Jfr RB 42:7 st. 1 p. 2 enligt vilken svaranden i svaromålet ska ange om kärandens yrkande bestrids eller medges. 40 Se om begreppet ”talan” Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, s. 77 ff. Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 46 ff. samt Bellander, Rätten till materiell prövning. 41 Ekelöf m.fl., Rättegång I, 46 ff. 42 Se bl.a. Ekelöf m fl., Rättegång III, 8 u., s. 144 ff. och NJA 1999 s. 520. 43 Se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 63, Lindell, Civilprocessen, 5 u., s. 136 och Andersson, Dispositionsprincipen och EG:s konkurrensregler, s. 165 ff. (cit: ”Dispositionsprincipen”). 44 Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 u., s. 65 och Heuman, Specialprocess, 8 u., s. 18 ff. 45 Boman, a.a., s 60.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 949 parterna är eniga om att kärandens grunder, oavsett deras riktighet, ska ligga till grund för domen. Motsvarande kan också uppnås genom en frivillig betalning eller en utomrättslig förlikning.

 

4.2 Olika synsätt på dispositionsprincipens inverkan i målet
I HD:s ledamöters tillägg ställs frågan om EUD:s dom kan påverka möjligheterna för parterna att undvika rättslig prövning genom att ingå förlikning, och om en påstått diskriminerad part som genom en utomrättslig förlikning ”tillerkänts” ett penningbelopp därefter ska ha rätt att yrka fastställelse av diskrimineringen. Även tingsrätten, hovrätten och flera författare har framfört att parternas materiella dispositionsfrihet motiverar att rätten är processuellt bunden också av ett orent medgivande.46 Att parterna har möjligheten att utom rätta vidta civilrättsligt bindande åtgärder — oberoende av om rättsliga förutsättningar föreligger — blir då ett argument för att rätten ska vara bunden av medgivandet inom ramen för en rättegång.47 En sådan ordningen sägs t.ex. underlätta förlikningar och främja kostnadseffektiva förfaranden.48 En rätt till sakprövning anses då inte följa av gällande rätt utan kräver avsteg från processrättsliga principer om dispositionsfriheten.49 I förlängningen kan detta ge konsekvenser utanför processen och leda till att parternas möjlighet till civilrättsliga förlikningar begränsas eller omöjliggörs.50 Enligt ett alternativt synsätt rör målet i stället rätten till domstolsprövning när käranden inte vill förlikas på de villkor svaranden uppställer, utan att påverka möjligheten till frivilliga förlikningar.51 Att rättens bundenhet till medgivandet enbart speglar parternas dispositionsmöjlighet har också ifrågasatts vad gäller sådana orena medgivanden där svaranden skulle erhålla större dispositionsmöjligheter inom rätta än vad en gäldenär har utom rätta enligt fordringsrättsliga principer.52 Liksom vid domar grundade på orena medgivanden skulle frågor om vilket eller vilka materiella fordringsförhållanden som reglerats genom förlikningen kunna uppkomma, om det inte av en förlikning klart framgår vilka fordringsrättsliga dispositioner som görs.53 Det svenska rättsläget, som HD beskrivit det, medför enligt EUD att svarandes skyldighet att betala inte kopplas till den påstådda diskrimineringen och hindrar domstolen från att uttala sig om huruvida

 

46 Bl.a. Örnerborg, a.a., Wahlstedt m.fl., a.a. samt HovR:ns beslut. 47 TR:ns dom, s. 4 f, HovR:ns beslut, s. 2, Nordhs rättsutlåtande, p. 20, Maunsbach, a.a. samt Hettne, Fskr. till Rolf Dotevall, s. 268 f. 48 Maunsbach, a.a. 49 Nordhs rättsutlåtande, p. 27. 50 Jfr bl.a. Örnerborg, a.a., Wahlstedt m.fl., a.a. samt Hettne, Fskr. till Rolf Dotevall, s. 273. 51 Mörk, Ingen förlikning har skett i flygpassagerarmålet, Lag & Avtal, 2019-04-30. 52 Bellander, Rätten till materiell prövning samt Bellander, Frågan om strategiska medgivanden med hänvisning till Lindskog, Betalning, 2 u., p. 2.4.1.2, p. 4.7.1.1 och p. 6.4.2. Se vidare avsnitt 4.3 nedan. 53 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden samt dens., Rätten till materiell prövning.

950 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 diskriminering ägt rum.54 Det innebär enligt EUD att kontrollen över tvisten i praktiken övergår till svaranden, som kan förhindra en prövning av men samtidigt bestrida att diskriminering skett. Enligt EUD skulle en domstol inte ”på något sätt åsidosätta” dispositionsprincipen om den prövar kärandens grund trots medgivandet, då en sådan prövning ”kommer avse grunden för kärandens yrkande, vilket omfattas av saken i målet sådan den beskrivs i talan”.55 Trots den gemensamma utgångspunkten att parternas ska åtnjuta samma dispositionsfrihet processuellt som materiellt förekommer således olika syn både på vad tvisten faktiskt handlar om och vad parternas möjlighet att förlikas egentligen innebär. Antingen fokuserar man på kärandens rätt till det yrkade beloppet som sådant, vilken löses i och med svarandens medgivande, eller på att den faktiska tvistefrågan gäller frågan om diskrimineringsansvar, som inte blir löst genom ett medgivande av ett belopp utan koppling till sådant ansvar.

 

4.3 Det finns ingen konflikt med dispositionsprincipen eller möjligheterna att förlikas
Situationen vid orena medgivanden som innebär att svaranden har en annan uppfattning än käranden om grunderna för betalningsskyldigheten är enligt vår mening inte jämförbar med situationen vid oriktiga medgivanden.56 Även där parterna har olika uppfattningar om grunderna för betalningsskyldigheten har parterna möjlighet att förlikas. Av fordringsrättsliga principer följer dock att ett visst fordringsförhållande, här rätten till diskrimineringsersättning (fordran A) inte mot fordringsägarens vilja kan avslutas genom betalning avseende en annan fordran avseende ensidigt benefik goodwillersättning (fordran B).57 En avveckling av fordringsförhållandet enligt vilken en borgenär avstår från ett visst fordringsrättsligt anspråk i utbyte mot betalning av ett annat förutsätter en ömsesidig överenskommelse om detta mellan parterna.58 Borgenären (den potentielle käranden) kan inte av gäldenären tvingas acceptera en sådan avveckling av fordringsförhållandet59 och det är svårt att finna skäl för att gäldenären som svarande skulle kunna få fordringsförhållandet A avgjort genom att medge betalningsskyldighet för fordran B.60 En sådan ordning skulle ge gäldenären/ svaranden en betydligt mer omfattande dispositionsmöjlighet över

 

54 EUD:s dom, p. 41–42. 55 EUD:s dom, p. 52–54. 56 Det argument Boman anför till stöd för bundenhet vid orena medgivanden är att parterna är överens om grunderna för kravet och den rättsliga kvalifikationen av detta, se Boman, a.a. s. 59. 57 Lindskog, a.a., p. 6.4.2. Se vidare Bellander, Frågan om strategiska medgivanden. 58 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden. 59 Lindskog, Betalning, p. 2.4.1.2 och p. 4.7.1.1. 60 Bellander, Frågan om strategiska medgivanden.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 951 fordringsförhållandet genom processhandlingar i domstolen än vad denne har enligt den materiella rätten.61 En förlikning genom ett civilrättsligt bindande avtal, som inte stadfästs i dom, äger inte heller rättskraft och kan inte leda till avvisning p.g.a. processhinder.62 Om en gäldenär betalar ett krav frivilligt, med eller utan ett förlikningsavtal, och frågor därefter uppkommer om på vilka grunder betalningen eller förlikningen skett eller huruvida den fordran borgenären har krävt är slutligt reglerad, så finns det inget som hindrar borgenären att väcka en fullgörelsetalan om sitt ursprungskrav (med risk att den ogillas) eller för gäldenären att föra en fullgörelsetalan om återbetalning. Det kan också finnas möjlighet att få de fordringsrättsliga effekterna av betalningen eller förlikningen prövade genom en fastställelsetalan, väckt antingen av gäldenären eller borgenären. Möjligheten till fastställelsetalan är dock, som behandlas nedan, inte ovillkorlig.
    Det är vidare enbart situationen då käranden inte har varit intresserad av att ingå förlikning på de villkor svaranden uppställt som EUD:s förhandsavgörande avser.63 Parternas möjlighet att förlikas är därmed fortsatt oförhindrad. En sådan förlikning förutsätter emellertid att parterna är överens om att lösa tvisten på de villkor förlikningen uppställer. En situation där svarandeparten önskar förlikning på villkoret att denne inte vidgår grunden för kärandens talan kan självfallet accepteras av käranden i utbyte mot t.ex. högre ersättningsbelopp.64 Det finns då anledning att detta villkor och dess fodringsrättsliga effekter ska framgå tydligt. Efter en sådan förlikning är det svårt att se att en fastställelsetalan skulle vara möjlig, alldeles oavsett förekomsten av EU-rättsliga eller diskrimineringsrättsliga frågor.65

5 Kärandens möjlighet till fastställelsetalan efter orent medgivande
5.1 Regleringen av fastställelsetalan
Huvudregeln i RB 13:2 st. 1 är att talan om fastställelse av huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte består må tas upp till prövning om ovisshet råder om rättsförhållandet och ovissheten länder käranden till förfång. Enligt specialregeln i st. 2 kan rätten också ta upp fastställelsetalan om ett tvistigt rättsförhållande som är prejudiciellt för en förd fullgörelsetalan, utan särskilda krav på ovisshet och förfång.

 

 

61 Se också EUD:s dom, p. 53. 62 Inte heller fullgörelsedomar har alltid negativ rättskraft för efterföljande fastställelseyrkanden om de bakomliggande rättsförhållandena. Se vidare nedan om litispendens och rättskraft där fastställelse- och fullgörelseyrkandet gäller precis samma rättsföljd. 63 Jfr Mörk, a.a., Sinander, a.a. samt Arrhenius, a.a. 64 Se om de ekonomiska incitamenten bakom diskrimineringsersättningen Hellborg, a.a. 65 Se vidare Boman, a.a., s. 56 ff.

952 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 5.2 Olika syn på förutsättningarna för fastställelsetalan
I målet avvisade tingsrätten det i första hand framställda fastställelseyrkandet med motiveringen att detta ”avser samma rättsförhållande och föranleder samma rättsföljd som det medgivna fullgörelseyrkandet”.66 Hovrätten avslog överklagandet med en kortfattad motivering som anknyter till tingsrättens.67 I sin begäran om förhandsavgörande har HD menat att dessa avgöranden ger uttryck för en korrekt tillämpning av RB 13:2. I rättsutlåtande som åberopats av svaranden har också anförts att rättskraften av en dom över fastställelseyrkandet inte kan sträcka sig längre än rättskraften av en dom över fullgörelseyrkandet.68 Fastställelsetalan ska då enligt RB 13:6 avvisas p.g.a. litispendens. Käranden har argumenterat för att fastställelseintresse föreligger eftersom ett bifall av fullgörelseyrkandet grundat på det orena medgivande inte skulle bekräfta grunden för anspråket.69 Också andra har förespråkat en flexiblare tillämpning för att käranden ska få uppbära sin grundläggande rätt till effektiva rättsmedel.70 En fastställelsedom som inte har prejudiciell betydelse för andra rättsföljder än just diskrimineringsersättning skulle inte föranleda besvär för svaranden genom t.ex. risk för efterföljande processer.71 Därutöver föreligger ett intresse att den faktiska tvistiga frågan, dvs. ansvar över en påstådd diskriminering, tas upp till prövning.72 Också just det orena medgivandet av eller risken för ett orent medgivande av ett fullgörelseyrkande har anförts som skäl att tillåta fastställelsetalan.73 I EUD:s dom bekräftas att kärandens domstolsskydd ska säkerställas genom en möjlighet till fastställelse av att rätten till likabehandling åsidosatts, i de fall svaranden inte vitsordat diskrimineringen.74 Enligt EUD uppnås inte tillräckligt skydd genom att det utbetalas ett belopp, även om beloppets storlek motsvarar det käranden yrkat. Detta gäller särskilt när personens primära intresse inte är ekonomiskt utan i stället att få prövat om de omständigheter som läggs svaranden till last verkligen ägt rum och hur de ska kvalificeras rättsligt.75 I sitt avslagsbeslut konstaterar HD att svarandens kategoriska och reservationslösa medgivande medför att det inte kan anses råda ovisshet om rättsförhållandet som länder käranden till förfång.76 HD:s lösning ger fortfarande inte någon ledning till hur RB 13:2 borde ha till-

 

66 TR:ns dom, s. 5 f. 67 HovR:ns beslut, s. 2. 68 Nordhs rättsutlåtande, p. 49–50. 69 TR:ns dom, s. 2 f. 70 Bergman & Forssberg, a.a. 71 Anderssons rättsutlåtande, s. 4. 72 Anderssons rättsutlåtande, s. 8. 73 Bergman & Forssberg, a.a. samt Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan. 74 EUD:s dom, p. 46–47. 75 EUD:s dom, p. 47. 76 Se NJA 2021 s. 1093, p. 16–17.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 953 lämpats i den situation som förelåg när talan väcktes eller efter det initiala orena medgivandet.
    Med HD:s lösning har det inte heller funnits anledning att ta ställning till det i andra hand framförda fastställelseyrkandet.77 Enligt underinstansernas synsätt avser detta fastställelse av ett bestritt sakförhållande utan anknytning till någon rättsföljd, vilket inte utgör ett tillåtet fastställelsetema.78 Andra framhåller dock att andrahandsyrkandet utgör ett tillåtet tema då konkreta sakförhållanden kan utgöra en konkretisering av rekvisiten för vissa rättsföljder och därmed rättsfakta, som i sin tur tydligt avgränsar möjliga rättsföljder.79 Det relevanta för tillåtligheten är då huruvida processföremålet är tillräckligt individualiserat och därmed om parterna kan överblicka konsekvenserna över fastställelsedomen.80

5.3 En lösning inom ramen för den redan gällande regleringen
HD:s beslut är förvisso förenligt med den miniminivå som följer av EUD:s avgörande — att käranden har rätt att antingen få den påstådda diskrimineringen ”kategoriskt och reservationslöst vitsordad” av svaranden eller en möjlighet att få den fastställd (i vart fall prövad materiellt).81 Kärandens möjligheter till fastställelse har dock enligt vår mening inte presenterats helt rättvisande i HD:s begäran om förhandsavgörande. RB 13:2 är en fakultativ bestämmelse. EUD påminner vidare om att kravet på att avstå från en regeltillämpning enbart gäller då det är omöjligt att tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med unionsrättens krav.82 HD har motiverat sitt avvisningsbeslut med att svarandens ändrade medgivande medför att det saknas fastställelseintresse.83 När en fullgörelsetalan följs av en fastställelsetalan om samma rättsföljd som fullgörelsetalan finns i och för sig ett tänkbart utrymme att avvisa p.g.a. litispendens, eftersom den träffas av fullgörelsedomens negativa

 

77 En fråga där enighet däremot tycks råda att förstahandsyrkandet i fastställelsedelen i och för sig utgör ett sådant rättsförhållande som avses i RB 13:2, se TR:ns dom, s. 5, Maunsbach, a.a., Nordhs rättsutlåtande, p. 48 ff., Anderssons rättsutlåtande, s. 3 f, Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan samt Bergman & Forssberg, a.a. 78 Se TR:ns dom, HovR:ns beslut, HD:s begäran om förhandsavgörande, Maunsbach, a.a., Nordhs rättsutlåtande, p. 48 samt Bergman & Forssberg, a.a. 79 Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan, med hänvisningar till Lindell, a.a., s. 280 f, Welamson i SvJT 1969 s. 928 och NJA 1979 s. 15. 80 Anderssons rättsutlåtande, s. 5 samt Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan. 81 EUD:s dom, p. 59.82 EUD:s dom, p. 58. 83 Vad gäller tings- och hovrättens bedömning att det i andra hand framställda yrkandet avsåg ett sakförhållande är det förvisso riktigt att det inte är möjligt att fastställa rena sakförhållanden (se NJA 2007 s. 718), men det ska räcka att fastställelsetemat relateras till eller har anknytning till en rättsföljd (se Welamson i SvJT 1969 s. 928, NJA 1979 s. 15 och Lindell, a.a., s. 280 ff.). Den rättsliga kvalifikationen ”diskriminering” motsvarar ett abstrakt rättsfaktum enligt diskrimineringslagen, till vilket en rad rättsföljder är anknutna. Se vidare Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan. Se också Boman, a.a. s. 57.

954 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 rättskraft.84 Eftersom en fullgörelsetalan däremot inte anses träffas av någon negativ rättskraft från en fastställelsedom uppkommer dock med detta synsätt en asymmetri, som inte minst leder till problem i litispendenssituationer där båda yrkanden framställs samtidigt och som kan ge olika resultat beroende på vilken av parterna som först hinner väcka talan. Det har diskuterats om inte avvisning i dessa lägen hellre ska ske med stöd av RB 13:2 p.g.a. bristande fastställelseintresse.85 I den mån HD:s ställningstagande innebär att det i första hand är bristande taleförutsättningar snarare än litispendens som är problemet när ett fastställelseyrkande avser samma rättsföljd som ett fullgörelseyrkande har den goda skäl för sig. All ovisshet kommer att undanröjas genom den redan förda fullgörelsetalan.
    Det kan dock ifrågasättas om inte DO:s fastställelseyrkanden har fallit under tillämpningsområdet för RB 13:2 st. 2, som är utformad just för att göra stridiga rättsförhållanden som ligger till grund för ett fullgörelseyrkande till föremål för domslutet och då utan krav på ovisshet och förfång. När DO:s fastställelsetalan väcktes var det stridigt om det bakomliggande rättsförhållandet förelåg, varför fastställelseyrkandet i och för sig då borde ha upptagits. Om svaranden senare i rättegången vidgår existensen av rättsförhållandet så utgör detta ett medgivande som bör leda till bifall av fastställelseyrkandet, snarare än att fastställelseintresset ska anses bortfalla och talan avvisas. Som framgår ovan gäller enligt EUD att den nationella domstolen i första hand ska tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med unionsrättens krav.86 Vidare framgår att fastställelse ska vara möjlig när kärandens primära intresse inte är ekonomiskt utan i stället att det ska fastställas att de omständigheter som läggs svaranden till last ägt rum och hur de ska kvalificeras rättsligt.87 Antingen det sker inom ramen för en prövning av ovisshets- och förfångsrekvisiten eller lämplighetsbedömningen, bör en fastställelsetalan tillåtas i diskrimineringsmål. Genom möjligheten att hänvisa käranden till en sådan fastställelsetalan torde i alla fall problemet med frågor om tillämpningen av RB 42:18, som HD:s ledamöter lyfter i sitt tillägg, vara en icke-fråga.

 

6 Avgörandets räckvidd utanför diskrimineringsmål
Mål om diskrimineringsersättning innebär tillämpning av diskrimineringslagen, genom vilken Sverige genomfört Likabehandlingsdirek-

 

84 Se t.ex. Ekelöf, Yrkandet, talan och saken, i SvJT 1950, här s. 545, Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 146 och s. 153, Larsson, Fullgörelsetalan, i Hessler (red.), Fskr. till Ekelöf, s. 473 ff. och Nordh & Lindblom, Kommentar till RB Häfte 2, s. 195.Detta förutsätter dock att fastställelseyrkandet omfattar samma rättsföljd och inget ytterligare, se NJA 1977 s. 390 och Fitger m.fl., Kommentaren till RB 13:6 och RB 17:11 (JUNO). 85 Se Nordh & Lindblom, a.a., s. 195 (jfr dock Nordhs rättsutlåtande, p. 49). Se betr. genstämning och litispendens i Pauli, Preklusion av icke framställda alternativa yrkanden samt förhållandet mellan RB 13:6 och 14:3, i JT 2001/02 s. 394. 86 EUD:s dom, p. 58. 87 EUD:s dom, p. 47.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 955 tivet. Sverige ska, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt direktivet, tillse att alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats har tillgång till rättsliga förfaranden.88 Sverige bestämmer dock vilka sanktioner som ska tillämpas på överträdelser av de nationella bestämmelserna, men dessa ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande och Sverige ska vidta alla åtgärder som behövs för deras genomförande.89 Strikt sett kan EUD:s avgörande därmed läsas enbart i en diskrimineringsrättslig kontext.90 En fråga som lyfts i tillägget i HD:s avvisningsbeslut är om EUD:s dom har sådan begränsad räckvidd att domen bara har betydelse för diskrimineringsmål eller om motsvarande princip kan anses gälla också i andra fall där en rättighet har kränkts på sätt som avses i artikel 47 i Stadgan, som garanterar enskilda en rätt till ett effektivt domstolsskydd. En ytterligare fråga, som inte lyfts av HD, är hur samma problem ska hanteras i tvister som inte aktualiserar unionsrätt och artikel 47 i Stadgan.
    Man kan diskutera om inte de processrättsliga synsätt vi argumenterar för ovan kan ha samma betydelse vid orena medgivanden också i andra mål än diskrimineringsmål. Orena medgivanden av fullgörelseyrkanden kan vara problematiska om parterna har olika uppfattningar om vilket fordringsförhållande som därmed blir avvecklade (om det är den sak käranden väckt talan om eller en rättsföljd på de grunder svaranden anfört). Om en kärande i dessa lägen tillåts föra en fastställelsetalan om det bakomliggande stridiga rättsförhållandet, kommer detta antingen att leda till en materiell prövning och en fastställelsedom som undanröjer ovissheten om existensen (eller ickeexistensen) av rättsförhållandet eller, i fall svarande önskar undvika en materiell prövning, har svarande möjlighet att disponera över detta genom ett medgivande av fastställelseyrkandet. Om rättsförhållandet som prövas inte har prejudiciell betydelse för andra rättsföljder än den som fullgörelseyrkandet avser skulle en upptagen fastställelsetalan inte heller föranleda besvär för svaranden.91

7 Domstolarnas framtida hantering av orena medgivanden
De i målet aktuella bestämmelserna i RB har varit i stort sett oförändrade sedan balken trädde i kraft 1948. Vid de mer omfattande reformerna, t.ex. Rättegångsutredningen under 1980-talet och nu senast EMR-reformerna, har den civilprocessuella grundregleringen avseende yrkanden, grunder, talan och saken behållits oförändrad. Att lagtexten inte har ändrats betyder däremot inte att tillämpningen har varit oförändrad. Som exempel kan nämnas hur innebörden av reglerna om rättskraft och begreppet ”saken” har utvecklats i tillämp-

 

88 Likabehandlingsdirektivets artikel 7. 89 Likabehandlingsdirektivets artikel 15. 90 Se vidare Hellborg, a.a., s. 484. 91 Anderssons rättsutlåtande, s. 4.

956 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 ningen av RB 17:11 och RB 13:3,92 hur uppfattningen om ”rättsförhållanden” som präglat utformningen av RB 13:2 övergivits till förmån för en inriktning på rättsföljder,93 hur doktrinen om åberopsbörda vuxit fram ur RB 17:394 och på senare tid hur EU-rätten påverkat synen på dispositivitet och fakultativitet.95 Utvecklingen har lett till att lagtexten i t.ex. RB 13:2, 13:3 och 17:3 inte alltid ger hela bilden, men kan ses i ljuset av att RB inte heller från början varit fri från motsättningar eller erbjudit lösningar för alla de olika problem som uppstått i mål av vitt skilda slag. Den medvetet flexibla utformningen av RB har här lämnat stort utrymme för utveckling i praxis, inte minst att kunna anpassa de processuella lösningarna till omständigheterna i enskilda fall och med hänsyn till den tillämpliga materiella rätten och dess genomslag. Tillskottet av EUD och Europadomstolen har förstärkt detta ytterligare, genom att effekterna av tillämpningen ställs framför utformningen av reglerna.
    De civilprocessuella grundprinciper vi idag kan uppfatta som förgivettagna har alltså i själva verket varit satta under ständig förändring och utveckling. Mot den bakgrunden kan en varningsflagga hissas när domstolar ger uttryck för att RB har fasta regler och uttalar tvärsäkra uppfattningar om rättsläget.
    Det är olyckligt att HD i NJA 2021 s. 1093 inte tog vara på möjligheten att klargöra hur en fastställelsetalan skulle kunna lösa problemen. Med den lösningar vi argumenterar för ovan skulle en svarandeparts begränsade möjligheter att disponera över domslutet genom orena medgivandet och kärandens rätt till fastställelse av tvistiga bakomliggande rättsförhållanden rymmas inom de aktuella reglernas tillämpningsområde, oavsett vilka civilrättsliga förpliktelser målet gäller. Enligt vår mening innebär en sådan tillämpning av RB dessutom överensstämmelse mellan de materiella och processuella dispositionsmöjligheterna.
    Situationen som behandlas i NJA 2021 s. 1093 innefattar därutöver en rad konkreta handläggnings- och processledningsfrågor som inte berörs av HD:s dom eller ledamöternas tillägg. Baserat på vad vi anfört ovan skulle följande punkter kunna utgöra en sammanfattande rekommendation, om än skissartad, för hur orena medgivanden kan hanteras inom ramen för nuvarande reglering:

 

92 Se NJA 1965 s. 94, NJA 1977 s. 618, NJA 1994 s. 23, NJA 1995 s. 610 och NJA 1999 s. 520. 93 För den äldre synen där alla tvistemål ansågs handla om att fastställa rättsförhållanden se t.ex. Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt, band 2:VI, s. 1234. Jfr nuvarande synsätt hos t.ex. Ekelöf m.fl. Rättegång III, s. 186 not 193, Lindell, a.a., s. 281 f., Welamson i SvJT 1969 s. 928 och NJA 1979 s. 15. Se om bakgrunden Ekelöf, Juridisk slutledning och terminologi, senast i de lege 1991, s. 189 ff. och dens. Processuella grundbegrepp, s. 12 ff. 94 Se Boman. a.a. 95 Se t.ex. Andersson, Dispositionsprincipen och Wallerman, Om fakultativa regler.

SvJT 2022 Flygpassageraren och rättegångsbalken 957 1. Om käranden väckt fullgörelsetalan och svaranden vill undvika en rättslig prövning så har svaranden möjlighet att medge talan. Man måste dock skilja på medgivanden som innebär ett ”klart och reservationslöst vitsordande” och medgivanden som är oklara eller som sker med reservationer, vad vi kallar ett orent medgivande. Konsekvenserna av att ett medgivande är oklart behandlas i p. 2–4 nedan. En praktiskt angelägen fråga är dock vad som gäller vid ett blankt medgivande. Normalt sett brukar detta ses som ett underförstått erkännande av omständigheterna eller ett vitsordande av rättsförhållandet.96 Med anledning av HD:s formuleringar bör nu, i vart fall i diskrimineringsmål, domstolar i t.ex. föreläggandet att avge svaromål upplysa svaranden om att ett blankt medgivande kommer att betraktas som ett erkännande av grunderna för ersättningsyrkandet och ett vitsordande av den eventuella rättsliga kvalifikationen.97

2. Om svaranden i stället lämnar ett orent medgivande ska detta inte leda till att målet direkt avslutas genom dom. En käranden som inte önskar en dom grundad på det orena medgivandet kan med stöd av RB 13:2 st. 2 också väcka en talan om fastställelse av det bakomliggande rättsförhållandet som genom det orena medgivandet visat sig tvistigt. Redan om käranden menar att det råder oklarheter kring innebörden av svarandens medgivande bör denne kunna framställa ett sådant fastställelseyrkande. Om svaranden medger fullgörelseyrkandet men bestrider fastställelseyrkandet skiljs frågan om betalning från de omständigheter som åberopats och den rättsliga kvalifikation som käranden kan ha gjort, och ett intresse av att fastställa dessa uppkommer.98 Fastställelseintresset kan i dessa lägen också finnas på svarandesidan (intresset av att få fastställt att rättsförhållandet inte finns). Om medgivandet däremot är avsett att innefatta ett godtagande av de grunder käranden anfört och deras rättsliga kvalifikation, dvs. temat för fastställelseyrkandet, kan svaranden utan att komma i sämre processuellt eller materiellt läge också medge fastställelseyrkandet.99

3. Om käranden förklarar sig inte vara intresserad av möjligheten till en fastställelsetalan,100 uppkommer frågan om rätten ändå ska

 

96 Se t.ex. Lindell, Processuell preklusion, s. 368. 97 Käranden behöver dock enl. RB 42:2 inte göra en rättslig kvalifikation av sitt yrkande. 98 En anknuten fråga är eventuellt ökade möjligheter att föra en fristående fastställelsetalan enligt RB 13:2 st. 1, som inte sker inom ramen för en fullgörelsetalan. 99 En sådan dom får rättskraft också för andra tänkbara rättsföljder knutna till det prejudicerande rättsförhållandet, men om sådana rättsföljder är möjliga föreligger också fastställelseintresse redan av det skälet. 100 Ett skäl kan vara att undvika ytterligare kostnader och risk för kostnadsansvar. Det är tänkbart att en sådan talan inte skulle handläggas som ett förenklat tvistemål, även om fullgörelseyrkandet avsett ett lägre belopp.

958 Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld SvJT 2022 tvinga parterna till en rättslig prövning i sak inom ramen för fullgörelsemålet. I vissa fall torde det finnas skäl att betrakta ett orent medgivande som ett förnekande, men i andra fall kan detta stå i strid med vad parterna uttrycker. Att i dessa senare fall meddela dom i förenklad form grundad på medgivandet, så som underinstanserna gjort i det aktuella fallet, kan vara ett bättre alternativ än en materiell prövning mot parternas vilja. Som utvecklats i avsnitt 4.3 och 4.4 kan en sådan dom dock leda till oklarheter om rättsförhållandet mellan parterna och till att tvistiga frågor kvarstår efter domen. Så länge parterna och rätten är införstådda med detta är det möjligen en kalamitet man får acceptera i dispositionsprincipens och den effektiva handläggningens namn. Att lösa dessa situationer genom en förlikning, enligt p. 4 nedan, är dock att föredra.

 

4. Om parterna är överens om att tvisten ska lösas genom en betalning av ett belopp men på villkor att svaranden inte vidgår eller vitsordar kärandens grund är detta ett sådant villkor som inte kan anses följa av en fullgörelsedom men som kan utgöra supplerande moment i en stadfäst förlikning. Ingenting hindrar heller parterna från att träffa en sådan förlikning utom rätta eller att beloppet som överenskommes är högre eller lägre än yrkandet.101 Däremot har parterna, särskilt svaranden, anledning att tydligt ange att förlikningen sker på dessa villkor.

 

Samtliga alternativ ovan vilar på grundprincipen att det är parternas dispositioner och egna val som avgör om tvist lösas genom en fullgörelsedom grundad på rent eller orent medgivande, en fastställelsedom, en förlikning utom rätta eller en förlikning som stadfästs i dom. Frågorna aktualiseras tydligt i diskrimineringsmål — som EUD:s dom uttryckligen också adresserar. Problematiken uppkommer dock i princip i alla mål så snart ett orent medgivande innebär att svaranden medger betalning av en annan fordran än den kärandens talan grundas på.

 

101 En sådan förlikning innebär dock inte att saken är rättskraftigt avgjord.