Litteratur
PATRIK SCHÖLDSTRÖM, Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, andra upplagan, Jure förlag 2022, 107 s.
Avståndet mellan praktik och teori är inte sällan stort inom juridiken. Det gäller inte minst på processrättens område. Den omfattande teoribildningen kring olika processrättsliga institut kan för den praktiskt verksamma processjuristen kännas avlägsen i förhållande till de konkreta problem som han eller hon ställs inför i vardagen. Ändå måste förstås den praktiska hanteringen av de frågor som dyker upp under en rättegång göras mot en bakgrund av — och helst i samklang med — processrättslig teori. Det dagliga praktiska hantverket får inte bli frikopplat från teoribildningen men teoribildningen bör å andra sidan heller inte fjärmas alltför långt från praktiken.
Ett välkommet bidrag till att knyta ihop den processrättsliga teorin och praktiken för svenska processjurister utgörs av Patrik Schöldströms bok Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, som kom ut i sin första upplaga för fem år sedan och som nyligen kommit ut i en andra upplaga. I förordet anges att boken behandlar tvistemål på ett annat sätt än en lärobok, lagkommentar, handbok eller doktorsavhandling. Och det stämmer att boken på många sätt är annorlunda både till form och innehåll. Den gör inte anspråk på att på något komplett sätt täcka in hela det breda fält som praktisk tvistemålshantering utgör. I stället görs det nedslag i några problemställningar som författaren har valt ut. Det är lätt att få känslan att urvalet av frågeställningar i hög grad har styrts av vad författaren utifrån sina egna erfarenheter har kommit att intressera sig särskilt för. Boken präglas nämligen genomgående av en entusiasm och nyfikenhet som smittar av sig på läsaren. Framställningen är ledig och bokens struktur är lätt att orientera sig i. Boken är dessutom hanterlig i omfång (drygt 100 sidor), vilket inte är oviktigt med hänsyn till att bokens målgrupp kan antas till stor del bestå av arbetstyngda domare och advokater vars utrymme för juridisk fördjupning tyvärr ofta är begränsat.
Boken är uppbyggd på så sätt att diskussionen förs med utgångspunkt i några utvalda rättsfall. Man kan förstås alltid fundera över urvalet av rättsfall, t.ex. utifrån hur illustrativt ett enskilt rättsfall är för en generell processrättslig frågeställning. Överlag fungerar emellertid de valda rättsfallen utmärkt för författarens syften. Sedan den förra upplagan har dessutom flera ytterligare avgöranden från Högsta domstolen arbetats in i boken, bl.a. ”Knoppens värmesystem” NJA 2020 s. 822 och ”Mätarställningen” NJA 2021 s. 597.
Ett rättsfall som får förhållandevis stort utrymme i boken är ”Labs-2 avgörandet” NJA 2016 s. 107 eller, som det kanske oftare benämns, ”Emissionsgarantimålet”. Den omfattande — och ibland något upphetsade — diskussion som detta rättsfall har gett upphov till såväl i juridiska tidskrifter som vid kaffeborden på advokatbyråer och domstolar kan inte ha undgått någon processrättsligt intresserad jurist. Här är inte platsen att förlänga denna diskussion i sak men oavsett hur man ser på vad som var rätt och fel måste nog avgörandet ses som ganska speciellt i många avseenden. Den problematik som aktualiserades i målet när det gäller
150 Litteratur SvJT 2023
rättens bundenhet till hur parterna utformat sin talan är förvisso allmängiltig till sin natur och passar därför väl in i framställningen. Samtidigt kan man inte bortse från att vissa processrättsliga frågor ter sig något annorlunda från en högsta domstols perspektiv — där prejudikatskapandet står i fokus — jämfört med hur det är i domstolar i allmänhet. Vilka generella lärdomar som kan dras från Högsta domstolens hantering av målet i processuella hänseenden är bl.a. mot den bakgrunden inte givet, vilket förstås inte gör det mindre intressant att ta del av författarens — bestämda och initierade — uppfattningar om hur man ska se på avgörandet.
I ett annat avsnitt — ”Fordran, betalning och process” — lyfter författaren fram betydelsen av de ”tankefigurer” som kan bli styrande för vilken riktning en process tar och hur ramen för processen formas. Författaren gör det med utgångspunkt bl.a. i rättsfallet ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500, som handlade om att en person av misstag hade överfört bankmedel till en annan persons konto. På ett intresseväckande sätt driver författaren tesen att tankefiguren kontantbetalning här har varit styrande för parternas agerande och kontrasterar det mot tankefiguren kontobetalning. Det är lätt att instämma i att tankefigurer — liksom terminologi och kategorisering — kan ha stor betydelse för hur domstolen i slutändan tar sig an ett fordringsmål och därmed också för den materiella bedömningen av målet. För egen del kom jag vid läsningen av detta avsnitt att tänka på ett annat mål som i någon mening är besläktat med ”Saras pengar” och som också hade passat väl in i framställningen, nämligen ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” NJA 2021 s. 1017. Målet handlade om huruvida en man som lämnat sin e-legitimation till sin sambo i avsikt att hon skulle använda den vid skötsel av hushållets utgifter, skulle anses bunden av ett låneavtal som sambon med användning av e-legitimationen tog upp hos en bank. Högsta domstolen kom att bedöma målet som en fullmaktsfråga medan likartade fall tidigare inte sällan hade paketerats som en fråga om condictio indebiti, vilket rimligen haft stor betydelse för den materiella bedömningen. Avgörandet illustrerar således väl hur faktiska omständigheter kan passas in i olika modeller och att det kan ha stor betydelse hur parterna i sin processföring väljer att förhålla sig till detta.
Ett annat avsnitt som man som domare kan hysa en förhoppning om att ombud läser med stor uppmärksamhet är avsnittet om ”Standardargument”. Här tar författaren upp ett antal argument som ofta förs in i civilrättsliga tvister, inte sällan ”i brist på annat”. Bl.a. nämns här 36 § avtalslagen och förutsättningsläran. Listan av standardargument av denna karaktär skulle kunna ha gjorts ännu längre. Genom det alltför frekventa åberopandet av sådana grunder för talan har bl.a. nyss nämnda rättsfigurer nog fått ett oförtjänt dåligt rykte bland många domare. Om författarens framställan kan bidra till ett mer selektivt och träffsäkert åberopande av de standardargument han tar upp, vore det nog av godo på många sätt.
En stor förtjänst med boken är att författaren belyser de processuella frågeställningar som tas upp utifrån de skilda perspektiv som olika aktörer i processen har. De processrättsliga problem som aktualiseras i en rättegång kan te sig ganska annorlunda beroende på vilken roll man har i processen. För domaren handlar det ofta om att använda de processrättsliga verktygen för att driva målet framåt mot ett snabbt avgörande samt att ta ställning till de processuella yrkanden som må föras fram under processen. För ombudet handlar mycket om processtaktik och att utnyttja
SvJT 2023 151
de processrättsliga reglerna på ett sätt som skapar så goda förutsättningar som möjligt för att huvudmannen ska få materiell framgång i målet.
Boken är nyttig inte bara på så sätt att den som har en viss roll kan få ”sitt perspektiv” på en viss frågeställning belyst, utan också på så sätt att den kan bidra till ökad förståelse för hur andra aktörer kan tänkas se på en frågeställning. Min egen erfarenhet från att ha arbetat både som ombud och domare är att den förståelsen inte alltid är den bästa. Det är inte alltid lätt för domaren att förstå varför ett ombud väljer att inta en viss hållning i en processuell fråga. Inte sällan finns det strategiska överväganden bakom som ombudet inte har anledning att vara öppen med i förhållande till domstolen. Och ibland är det helt enkelt så att huvudmannens önskemål får styra, trots att ombudet själv kanske helst skulle ha sett att en annan väg hade valts. För en domare kan det då te sig som att ombudet obstruerar för obstruerandets skull eller agerar av okunnighet när det alltså i själva verket finns helt andra bakomliggande förklaringar till processföringen. Och på liknande sätt är det inte sällan höljt i dunkel för ett ombud vilka överväganden som ligger bakom domarens vägval i olika processuella frågor. Motiveringarna till beslut i sådana frågor är ofta mycket kortfattade — ibland rent av intetsägande — även i de fall då det har legat svåra överväganden bakom beslutet.
Ett avsnitt där perspektivfrågan belyses på ett särskilt intressant sätt är avsnittet ”En arbetsmetod”. Där lanserar författaren en arbetsmetod som innefattar ett antal olika steg för att ta sig an ett tvistemål. Som illustration använder författaren tre olika fall. I det första fallet används metoden utifrån ett domarperspektiv, i det andra utifrån ett ombudsperspektiv och i det tredje utifrån båda perspektiven. Avsnittet väcker många tankar och författarens ambition att beskriva en generell arbetsmetod är lovvärd. Ibland kan nog såväl domare som ombud vid tvistemålshantering ha en övertro på sin intuition och underskatta värdet av struktur och metod. För brottmål har det med tiden etablerats någorlunda tydliga principer för i vilken ordning olika moment ska prövas och hur prövningarna av de olika momenten förhåller sig till varandra. Högsta domstolen har genom ett antal ”mönsterprejudikat” och anammandet av vissa begrepp bidragit till denna utveckling. För tvistemålshanteringen är ramarna inte alltid lika tydliga. I det perspektivet framstår denna del av boken som särskilt intressant och angelägen.
Som framgått av denna anmälan finns det flera skäl att hoppas — och tro — att boken läses av många praktiskt verksamma processjurister. De som gör det kommer att belönas med en trevlig läsning och nya insikter. Jag kan alltså varmt rekommendera boken för läsning. Och för egen del skulle jag gärna se att boken får vara stilbildande och bana väg för flera juridiska böcker av detta lättillgängliga men samtidigt tankeväckande slag.
Johan Danelius