Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–2022

 

 

Av professor MARCUS RADETZKI1

SvJT:s översikter över svensk rättspraxis i försäkringsrätt sträcker sig ända tillbaka till den 1 januari 1928, det vill säga samma dag som GFAL,2 trädde i kraft. Den första översikten, avseende perioden 1928– 1937, publicerades av Phillips Hult i SvJT 1939 s 232 ff. Därefter publicerade Hult ytterligare tre översikter, nämligen avseende perioden 1938–1941 (SvJT 1943 s 15 ff) perioden 1942–1946 (SvJT 1947 s 494 ff) samt perioden 1947–1953 (SvJT 1954 s 638 ff). Sedermera övergick uppdraget att författa dessa rättsfallsöversikter till Jan Hellner, som även han kom att publicera fyra sådana, nämligen avseende perioden 1954–1959 (SvJT 1961 s 342 ff), perioden 1960–1965 (SvJT 1968 s 289 ff), perioden 1966–1971 (SvJT 1974 s 11 ff) samt perioden 1972–1980 (SvJT 1982 s 389 ff). Därefter hade av allt att döma inte någon i uppdrag att fortsätta det viktiga arbetet med publicering av dessa rättsfallsöversikter förrän jag fick detta uppdrag under hösten 2014, varefter den senaste översikten, avseende perioden 1981–2015, publicerades i SvJT 2016 s 745 ff.
    Den nu föreliggande översikten avser perioden 2016–2022. I syfte att uppnå ett enhetligt framställningssätt har jag valt att begränsa framställningen på samma sätt som 2016 års översikt. En begränsning avser således de behandlade rättsfallens inriktning. I den följande framställningen uppmärksammas rättsfall beträffande frågeställningar som är försäkringsrättsliga såtillvida att de gäller tillämpning av något regelverk som tar sikte på privat försäkring.3 Det kan vara fråga om kodifierade regelverk, exempelvis FAL,4 FRL,5 FDL,6 TSL7 samt AvtL8 (som tar sikte på alla slags avtal, däribland försäkringsavtal), men också om allmänna principer, exempelvis de som gäller tolkning av försäkringsvillkor. Däremot behandlas inte rättsfall som gäller tilllämpningen av andra regelverk, exempelvis på skadeståndsrättens, skatterättens, utsökningsrättens, straffrättens eller processrättens om-

 

1 Verksam vid Stockholm Centre for Commercial Law, Juridiska institutionen, Stockholms universitet. 2 Lag (1927:77) om försäkringsavtal (upphävd). 3 Rättsfall som gäller tillämpningen av socialförsäkringsbalken (2010:110, SFB) och motsvarande tidigare lagstiftning faller således utanför ramen för denna framställning. 4 Försäkringsavtalslagen (2005:104). 5 Försäkringsrörelselagen (2010:2043). 6 Lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution. 7 Trafikskadelagen (1975:1410). 8 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

råde. Och detta gäller även för det fall att den aktuella frågeställningen på något sätt är relaterad till försäkringsförhållanden.9 Vidare är framställningen begränsad såtillvida att den enbart tar sikte på refererade avgöranden från högsta instans. Notisavgöranden behandlas således ej. Inte heller behandlas underrättsavgöranden eller avgöranden från de olika nämnder vars rekommendationer har ett visst inflytande på försäkringsrättens område.10 Till det nu sagda kommer att de behandlade rättsfallen kategoriseras, refereras och kommenteras. Däremot görs de inte till föremål för någon mera djuplodande analys.11 Inte heller görs några hänvisningar till den analys av rättsfallen och där behandlade frågeställningar som återfinns i den försäkringsrättsliga doktrinen.
    Liksom i 2016 års översikt har rättsfallen i den följande framställningen sorterats med hänsyn till vilket regelverk som är föremål för tillämpning och vilket spörsmål som är i fråga. I den mån ett och samma rättsfall aktualiserar mer än ett regelverk och/eller mer än ett spörsmål kan detta fall således behandlas på mer än ett ställe i den följande framställningen.
    Allra sist ska i denna inledning framhållas att antalet rättsfall beträffande olika regelverk och frågeställningar varierar kraftigt. Det mest påfallande i detta avseende torde kunna sägas vara att rättsfall beträffande försäkringsnäringsrättsliga frågeställningar helt saknas. Vid en första anblick kan detta förhållande måhända framstå som i hög grad förvånande. Vid närmare eftertanke framstår avsaknaden av sådan rättspraxis emellertid som i viss mån naturlig, mot bakgrund av att den rådande kulturen inom denna del av försäkringsrätten sedan länge innebär att problematiska frågor görs upp i samförstånd mellan försäkringsgivare och övervakande myndigheter och inte genom domstolsprövning. På försäkringsavtalsrättens område förekommer rättsfall beträffande allmänna regler och principer, samt olika regler i FAL respektive TSL. Till detta kommer två tätt förknippade avgöranden som inte i formell mening avser någon regel i FDL, men som likväl påverkar denna lags tillämpningsområde.

 

 

9 Som exempel kan nämnas att rättspraxis beträffande sådan beräkning av trafikskadeersättning som ska ske med stöd av reglerna i 5 kap skadeståndslagen (1972:207, SKL) inte behandlas. Inte heller behandlas rättsfall beträffande utmätning och beskattning av försäkring respektive försäkringsersättning. Utanför framställningen faller också rättsfall beträffande bestämning av påföljd för försök till försäkringsbedrägeri och många andra rättsfall som på motsvarande sätt gäller tilllämpning av andra regler och principer än de som traditionellt brukar sägas utgöra en del av försäkringsrätten. I mera konkret hänseende kan som exempel på rättsfall från senare tid som av nu angivna skäl inte kommer att behandlas nämnas NJA 2017 s 1123, NJA 2019 s 622 (Trafikskadeforum), NJA 2022 s 645 (Samborna på Sollerön), Högsta domstolens beslut den 31 oktober 2022 i mål nr Ö 5677-22 (Trygg-Hansas utfästelse) samt Högsta domstolens dom den 16 december 2022 i mål nr T 6586-21 (Bodelningen och konsultbolaget). 10 Däribland Allmänna reklamationsnämnden, Personförsäkringsnämnden samt Nämnden för rättsskyddsfrågor. 11 Låt vara att vissa av rättsfallen kommenteras mera ingående än vissa andra.

Innehållsförteckning

 

1 Allmänna regler och principer 1.1 Tolkning av försäkringsvillkor 1.1.1 Generella uttalanden 1.1.2 Konkreta tolkningsfrågor och utslagsgivande faktorer 1.2 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor 1.3 Bevisbörda och beviskrav

 

2 FAL 2.1 Förnyelse av försäkringen 2.2. Förtida uppsägning 2.3 Otillåtet omfattningsvillkor 2.4 Ersättningens storlek 2.5 Felaktiga uppgifter vid skaderegleringen 2.6 Krav på att anspråk anmäls inom viss tid 2.6.1 Vad krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk? 2.6.2 I vilken utsträckning kan den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråk åberopas mot annan ersättningsberättigad?

 

3 TSL

 

4 FDL

 

5 Register över behandlade rättsfall

 

6 Register över behandlad lagstiftning

 

 

1 Allmänna regler och principer
I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande försäkringsrättsliga frågeställningar som är avhängiga regler och principer som är av allmän natur, såtillvida att de inte återfinns i lagstiftning som specifikt tar sikte på försäkring. I det följande behandlas sålunda rättsfall beträffande tolkning av försäkringsvillkor (avsnitt 1.1), rådande möjlighet att förbjuda en försäkringsgivare att använda försäkringsvillkor som bedöms vara oskäliga (avsnitt 1.2) samt vissa frågor om bevisbörda och beviskrav (avsnitt 1.3).

 

1.1 Tolkning av försäkringsvillkor
Inte mindre än fyra refererade avgöranden från Högsta domstolen under den här aktuella perioden gäller tolkning av försäkringsvillkor. I tre av dessa avgöranden har Högsta domstolen gjort generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa uttalanden behandlas i nästföljande avsnitt (1.1.1). I det därefter följande avsnittet (1.1.2) refereras vart och ett av de fyra avgörandena med inriktning på den konkreta tolkningsfråga vartill Högsta domstolen hade att ta ställning och de tolkningsfaktorer som blev utslagsgivande i respektive fall.

1.1.1 Generella uttalanden I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) gjorde Högsta domstolen, under rubriken ”Utgångspunkter för bedömningen”, följande generella uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor:

 

Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska hänsyn tas till ordalydelsen, villkorets syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt och gängse praxis. Det ska också bedömas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering, där någon gång dispositiv rätt kan ge vägledning. Först om något resultat inte kan uppnås med hjälp av sådana kriterier, finns det anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper.12

Detta uttalande ansluter på ett tydligt sätt till de likartade uttalanden som Högsta domstolen sedan 2001 gjort i ett flertal domar beträffande tolkning av försäkringsvillkor.13 Det enda nya utgörs av det närmast självklara påpekandet om att dispositiv rätt någon gång kan ge vägledning i fråga om vad som sakligt sett utgör en förnuftig och rimlig reglering.
    I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) återfinns ytterligare ett generellt inriktat uttalande, som tar sikte på tillvägagångssättet vid den språkliga tolkningen av det omtvistade villkorets ordalydelse. Uttalandet har följande lydelse:

 

Tolkningen av ordalydelsen får göras utifrån lydelsen av villkoret i objektiv mening och med utgångspunkt från textens normala språkliga betydelse. Vid tolkningen bör det aktuella villkoret läsas tillsammans med avtalets övriga villkor. En lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan också vara påkallad.14

De två inledande meningarna i detta uttalande måste anses vara utan nyhetsvärde. Sedan tidigare visste vi nämligen att den språkliga tolkningen är objektivt inriktad, såtillvida att den syftar till att fastställa textens normala språkliga betydelse samt att det aktuella villkoret härvid inte ska läsas isolerat utan mot bakgrund av avtalets systematik och dess övriga innehåll. Det därpå följande uttalandet om att en lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan vara påkallad är något svårtolkat. Menar domstolen att en sådan avvägning ska ske redan vid den språkliga tolkningen? Eller menar domstolen att en sådan avvägning ska ske i ett senare skede av tolkningsprocessen? I det förstnämnda fallet framstår uttalandet som i viss mån kontroversiellt eftersom det i så fall medför att tolkningen av ordalydelsen kan på-

 

12 Se punkt 14. 13 Se NJA 2001 s 750 (Självrisken), NJA 2006 s 53 samt NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring). I anslutning till det citerade uttalandet har Högsta domstolen helt följdriktigt hänvisat till dessa avgöranden. 14 Se punkt 14.

verkas av också annat än ordalydelsens språkliga innebörd. Av allt att döma ligger därför den senare tolkningen av Högsta domstolens nu ifrågavarande uttalande, som fullt ut harmonierar med vad som sedan tidigare följer av gängse principer för tolkning av försäkringsvillkor, närmare till hands. I NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) återfinns under rubriken ”Allmänt om ansvarsförsäkring och tolkning av sådana försäkringsavtal” ett uttalande med följande lydelse:

 

Vid tolkning av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär, exempelvis i en ansvarsförsäkring, ska hänsyn tas till ett antal faktorer. Vissa av dessa är typiska just för försäkringsavtal. Andra faktorer är sådana som har betydelse generellt vid tolkning av villkor av standardkaraktär. Det centrala är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering.15

Detta uttalande avviker i viss mån från tidigare uttalanden, främst genom framhävandet av ordalydelsen som anges vara det centrala. I strid med vad som uttalats i NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) antyds rent av att systematik och övriga villkor ska beaktas endast om ordalydelsen inte ger ledning. Att det inte varit Högsta domstolens avsikt att på detta sätt uttala sig beträffande de olika tolkningsfaktorernas inbördes förhållande görs emellertid klart i nästföljande punkt, som har följande lydelse:

 

Flera faktorer ska således beaktas vid tolkningen av försäkringsvillkor. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande kan inte anges generellt, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.16

Även om Högsta domstolen i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) valt att uttrycka sig på ett sätt som i viss mån avviker från tidigare uttalanden är det således förhållandevis tydligt att syftet ingalunda varit att modifiera domstolens tidigare uttalanden. Inte minst gäller detta mot bakgrund av att 2018 års uttalanden åtföljs av hänvisningar till såväl NJA 2001 s 750 (Självrisken) som NJA 2006 s 53, NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring) och NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen).
    Avslutningsvis ska i detta sammanhang nämnas att Högsta domstolen i NJA 2019 s 638 II (Connecta), under rubriken ”Allmänna tolkningsprinciper” gjorde ett generellt uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor med följande lydelse:

 

 

15 Se punkt 10. 16 Se punkt 11.

Det centrala vid tolkning av försäkringsvillkor är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering.17

Att detta uttalande i allt väsentligt motsvarar vad Högsta domstolen uttalade i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) är tydligt. Helt följdriktigt återfinns också en hänvisning till detta avgörande.
    Härutöver gör domstolen ett något mera specifikt inriktat uttalande, som har följande lydelse:

 

När det — som i det förevarande fallet — är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring, kan det finnas anledning till en avtalstolkning som är till de skadelidandes fördel.18

Inte heller detta uttalande kan emellertid sägas tillföra något nytt. Att det faktum att den omtvistade försäkringen utgörs av en obligatorisk ansvarsförsäkring kan utgöra en faktor som talar för tolkning till förmån för den skadelidande följer av såväl NJA 2009 s 355 och NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring), vartill domstolen helt följdriktigt hänvisar.
    Sammantaget kan det konstateras att Högsta domstolen i såväl NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) som NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) valt att göra vissa generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Även om domstolens uttalanden i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) formulerats på ett sätt som i viss mån avviker från dess uttalande i NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) och ett flertal tidigare avgöranden har det av allt att döma inte varit Högsta domstolens avsikt att vare sig ta avstånd från eller att på något mera påtagligt sätt vidareutveckla vad som tidigare uttalats.

 

1.1.2 Konkreta tolkningsfrågor och utslagsgivande faktorer I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) hade en kommun tecknat en försäkring som omfattade ”ansvarsskador som inträffar under den tid försäkringen är i kraft (försäkringstiden)”. Försäkringen gällde mellan den 1 januari 2002 och den 31 december 2009. Målet gällde rena förmögenhetsskador som uppkommit inom ramen för två helt skilda ärenden — bygglovsärendet och särskoleärendet. I bygglovsärendet hade kommunen beviljat bygglov 2008.

 

17 Se punkt 23. 18 Se punkt 23.

Därefter uppfördes byggnaden. Efter att bygglovet överklagats upphävdes det genom en dom som vann laga kraft 2012. Fastighetsägaren tvingades riva byggnaden. I särskoleärendet hade kommunen 2002 fattat beslut om att en elev skulle placeras i särskola. Under 2005 började eleven i särskolan. 2010 framkom att beslutet om placering i särskola var felaktigt. I syfte att hämta igen förlorad utbildning ansökte eleven om studielån som beviljades 2011. Ägaren till byggnaden och eleven framställde skadeståndskrav mot kommunen som i sin tur vände sig till försäkringsgivaren med krav på försäkringsskydd. Försäkringsgivaren invände att de rena förmögenhetsskadorna hade inträffat efter försäkringstidens utgång, närmare bestämt vid den tidpunkt då bygglovet upphävdes genom lagakraftvunnen dom respektive den tidpunkt då eleven beviljades studielån. Kommunen vidhöll emellertid sitt krav under åberopande av att skadan i bygglovsärendet inträffat redan i samband med att byggnaden uppfördes, att skadan i särskoleärendet inträffat redan när eleven placerades i särskolan samt att den ifrågavarande försäkringen varit i kraft vid båda dessa tidpunkter.
    Mot bakgrund av de generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor som behandlats i föregående avsnitt lade domstolen fast att en ren förmögenhetsskada från ett språkligt perspektiv kan anses inträffa ”när den skadegörande handlingen drabbar den skadelidandes ekonomiska ställning”,19 det vill säga ”när de förmögenhetspåverkande omständigheterna är för handen, oavsett om dessa då är synbara för omvärlden”.20 Att skadan upptäcks, bekräftas eller preciseras till sitt belopp först senare skulle alltså inte anses ha någon betydelse för bedömningen av om den har inträffat. Enligt Högsta domstolen fick en sådan tolkning även stöd av att den ifrågavarande bestämmelsen bland annat måste anses syfta till att göra det möjligt för den försäkrade att ta del av försäkringsgivarens vid ansvarsförsäkring sedvanliga åtagande om att hantera framställda krav på skadestånd, något som många gånger inte skulle vara möjligt för det fall att skada inte skulle anses inträffa förrän vid en senare tidpunkt.21 Efter att även ha konstaterat att någon branschsedvänja inte kunde anses föreligga i fråga om när en ren förmögenhetsskada ska anses ha inträffat22 övergick Högsta domstolen till att konkret ta ställning till de båda i målet aktuella skadorna. Skadan i bygglovsärendet hade enligt Högsta domstolen sin orsak i kommunens — som det senare visade sig oriktiga — beslut att bevilja bygglov. Fastighetsägaren inrättade sig efter beslutet och byggnationen innebar att denne förbrukade medel för att uppföra en byggnad som sedermera måste rivas och som alltså

 

19 Se punkt 16. 20 Se punkt 17. 21 Se punkt 26. 22 Se punkt 24.

saknade värde. I samband med byggnationen påverkades således den skadelidandes ekonomiska ställning med följd att skada i försäkringsvillkorens mening inträffade. Att skadan upptäcktes och bekräftades först i ett senare skede, närmare bestämt när det förelåg en lagakraftvunnen dom, hade enligt domstolens förmenande inte någon betydelse.23 Skadan i särskoleärendet hade enligt Högsta domstolen sin orsak i kommunens — som det senare visade sig oriktiga — beslut att placera eleven i särskola. Eleven inrättade sig efter beslutet och genomförde sin skolgång i särskola och gick därmed miste om adekvat utbildning under åren 2005–2012, vilket enligt Högsta domstolen kunde föranleda ersättning för ren förmögenhetsskada. Skadan kunde enligt Högsta domstolen anses ha inträffat fortlöpande, allteftersom eleven var placerad i särskolan. Att skadan upptäcktes och bekräftades först i ett senare skede, närmare bestämt när det 2010 konstaterades att eleven inte borde vara placerad i särskola, hade enligt domstolens förmenande inte någon betydelse.24 Vid dessa förhållanden konstaterade Högsta domstolen att de båda i målet aktuella skadorna inträffat under försäkringstiden och att kommunen således ägde rätt till försäkringsskydd.25 I NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) hade en konsult på uppdrag av en entreprenör tagit fram konstruktionsritningar avseende en byggnad som entreprenören i sin tur åtagit sig att uppföra. Under entreprenadtiden uppdagades att det förelåg fel i konstruktionsritningarna. På grund av felen behövde vissa kompletterande arbeten utföras med följd att entreprenören inte kunde avlämna entreprenaden i rätt tid. Till följd av förseningen var entreprenören skyldig att utge förseningsvite till sin beställare. Efter att ha utgivit vitet riktade entreprenören ett krav på skadestånd med motsvarande belopp mot konsulten. Konsulten anmälde i sin tur skadan till det försäkringsbolag i vilket denne tecknat ansvarsförsäkring. Frågan i målet gällde huruvida skadan kunde anses falla utanför det föreliggande försäkringsskyddet med stöd av en avtalsbestämmelse som lade fast att försäkringen inte omfattade ”böter, vite eller straffskadestånd … såvida det inte är fråga om sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen böter, vite eller straffskadestånd omfattas av denna försäkring”.
    Den i målet aktuella tolkningsfrågan gällde således huruvida den citerade undantagsbestämmelsen tog sikte på enbart viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart eller därutöver krav på skadestånd som riktas mot den försäkrade men som återspeglar viten som utgivits i tidigare kontraktsled.
    Enligt Högsta domstolen kunde ordalydelsen i den ifrågavarande bestämmelsens första led (att försäkringen inte omfattar vite) inte anses

 

23 Se punkt 29–31. 24 Se punkt 32–34. 25 Se punkt 35.

ge något svar på denna fråga.26 En läsning mot bakgrund av bestämmelsens andra led (att undantaget inte gäller sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen vite omfattas av försäkringen) samt av de försäkringsvillkor som anger vad den ifrågavarande försäkringen faktiskt omfattar kunde däremot anses ge stöd för att det ifrågavarande undantaget endast tog sikte på viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart.27 I motsatt riktning anförde Högsta domstolen att det framstod som möjligt och kanske till och med troligt att syftet med det ifrågavarande undantaget var att försäkringen inte ska omfatta krav på skadestånd som riktas mot den försäkrade men som återspeglar viten som utgivits i tidigare kontraktsled.28 När ordalydelsen (i ljuset av avtalets övriga innehåll) såsom i det aktuella fallet ger stöd för den tolkning som förespråkas av den försäkrade borde det emellertid enligt Högsta domstolens uppfattning krävas skäl av viss tyngd för att ändå tolka villkoret i enlighet med dess förmodade syfte.29 Några sådana tungt vägande skäl till stöd för en extensiv tolkning av det ifrågavarande undantagsvillkoret förelåg emellertid inte. Tvärt om framhöll Högsta domstolen att en sådan tolkning skulle medföra ett begränsat försäkringsskydd med följd att en teknisk konsult som ingått ett avtal baserat på ABK 09 i vissa fall skulle sakna försäkring som täcker dennes kontraktuella ansvar samt att detta kan utgöra ett väsentligt avtalsbrott. Av sådana skäl ansåg domstolen att en förnuftig och rimlig innebörd av regleringen kunde anses vara att den inte innebär ett sådant inskränkt försäkringsskydd.30 Vid en sammanvägd bedömning ansåg således Högsta domstolen att det ifrågavarande undantagsvillkoret, trots dess nyss nämnda förmodade syfte, skulle anses ta sikte på enbart viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart. Sagda undantag ägde således inte tillämpning, med följd att den inträffade skadan omfattades av försäkringsskyddet.
    I NJA 2019 s 638 II (Connecta) gällde en av huvudfrågorna innebörden av bestämmelser i olika versioner av en försäkringsgivares villkor för ansvarsförsäkring för försäkringsförmedlare, som alla föreskrev att försäkringsgivaren inte hade något ansvar gentemot försäkrad för skada som denne orsakat med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. I mera konkret hänseende var det fråga om huruvida dessa villkor kunde göras gällande gentemot inte endast den försäkrade utan även skadedrabbade tredje män med direktkravsrätt.31 Mot bakgrund av de generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor som behandlats i föregå-

 

26 Se punkt 14. 27 Se punkt 20. 28 Se punkt 26. 29 Se punkt 27. 30 Se punkt 32. 31 Beträffande den andra huvudfrågan i detta mål, se avsnitt 4.

ende avsnitt lade Högsta domstolen fast att de aktuella försäkringarna utgjordes av obligatoriska ansvarsförsäkringar med syfte att skydda försäkringsförmedlarens kunder vid skadefall och att det vid detta förhållande måste ställas höga krav avseende klarhet och precision på en bestämmelse som begränsar detta skydd. I ljuset härav konstaterade domstolen att ingen av de ifrågavarande undantagsbestämmelsernas ordalydelse kunde anses ge explicit stöd för att en skadelidande tredje man saknar försäkringsskydd för det fall att försäkringsförmedlaren orsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Redan dessa förhållanden kunde enligt domstolen anses tala för att undantagsbestämmelserna inte kunde göras gällande gentemot skadelidande tredje män.32 Till stöd för en sådan tolkning anförde domstolen härutöver att avtalets övriga innehåll, närmare bestämt försäkringsvillkorens bestämmelser om återkravsrätt för försäkringsgivaren gentemot försäkrad som orsakat skada med uppsåt eller genom grov vårdslöshet, närmast kunde anses bygga på förutsättningen att försäkringsgivaren skulle ha ett ansvar gentemot den skadelidande i fall av uppsåtligt eller grovt vårdslöst orsakande av skada från den försäkrades sida.33 Slutsatsvis konstaterade Högsta domstolen, under hänvisning till nu nämnda tolkningsfaktorer, att de i målet aktuella undantagsvillkoren inte kunde göras gällande mot skadedrabbade tredje män med direktkravsrätt.
    Avslutningsvis ska i nu aktuellt sammanhang i korthet nämnas NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring). I detta fall uttalade Högsta domstolen att ett försäkringsvillkor, som ger uttryck för att den som vill nyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att ett krav på skadestånd framställts och att försäkringsgivaren i annat fall vore fri från sina åtaganden, skulle tolkas i ljuset av 8 kap 20 § FAL (i dess lydelse före den 1 januari 2015).34 På ett mera generellt plan torde uttalandet kunna sägas ge stöd för den föga kontroversiella uppfattningen att försäkringsvillkor som utformats med en regel i FAL som förlaga ska tolkas i enlighet med sagda lagregel.35

 

32 Se punkt 25. 33 Se punkt 26. 34 Se särskilt punkt 24. Högsta domstolens uppfattning i fråga om innebörden av denna regel behandlas i avsnitt 2.6.2. 35 Från tidigare rättspraxis kan hänvisning i detta avseende göras till NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring) som gällde innebörden av uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” i en avtalsbestämmelse av det slag som enligt 8 kap. 20 § FAL kan föreskrivas i villkor för företagsförsäkring. Högsta domstolen konstaterade att det saknades vägledande avgöranden rörande den närmare innebörden av motsvarande uttryck i sagda lagregel. Om sådana avgöranden hade funnits skulle de således av allt att döma ha fått stor betydelse för tolkningen av den aktuella avtalsbestämmelsen. Jfr även NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) där parterna (i enlighet med vad som framgår i punkt 20) var överens om att en viss bestämmelse i gällande försäkringsvillkor, trots att dess språkliga utformning i viss mån avvek från 8 kap 20 § FAL (i dess lydelse före den 1 januari 2015), skulle anses ha samma innebörd som sagda lagregel.

1.2 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor
Oskäliga försäkringsvillkor kan som bekant göras till föremål för förbud med stöd av 3 § AVLK.36 I NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) hade Högsta domstolen att ta ställning till en talan om sådant förbud. Närmare bestämt var det fråga om en undantagsbestämmelse i villkoren för en försäkring avseende mobiltelefoner och surfplattor med följande lydelse:

 

[Försäkringen] täcker inte skador, stöld eller förlust som; …
- uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.

 

Enligt Högsta domstolen kunde denna bestämmelse anses innehålla ett handlingsdirigerande moment som stod i strid med den tvingande regeln i 4 kap 11 § FAL.37 Och på den grunden kunde bestämmelsen anses vara oskälig i den mening som avses i 3 § AVLK, med följd att försäkringsgivaren vid vite förbjöds att framgent använda denna eller väsentligen samma bestämmelse.38 I nu aktuellt avseende tillför detta avgörande inte någon ny kunskap. Att försäkringsvillkor som strider mot tvingande regler i FAL är oskäliga i den mening som avses i 3 § AVLK och på den grunden förbjudas klargjordes redan i MD 2011:21.

 

1.3 Bevisbörda och beviskrav
I NJA 2017 s 642 (Bilrånet) hade den försäkrade yrkat ersättning ur en konsumentförsäkring under påstående om att hon av en okänd person blivit frånhänd sin personbil och viss egendom som fanns i bilen genom rån. Högsta domstolen konstaterade att den försäkrade hade bevisbördan för det påstådda händelseförloppet och att prejudikatfrågan gällde vilket beviskrav som skulle tillämpas vid bedömningen av huruvida den försäkrade fullgjort sin bevisskyldighet. Domstolen tog fasta på att den försäkrade enligt egen uppgift varit närvarande när rånaren tillgripit bilen. Vid detta förhållande ansåg domstolen att det inte kunde anses föreligga sådana bevissvårigheter som motiverar att det särskilt låga beviskrav som uppställdes i NJA 1984 s 501 I och II (De utbrända bilarna) (som innebär ett krav på att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet) skulle anses tillämpligt. För att beviskravet skulle anses uppfyllt skulle det i stället, och i linje med Högsta domstolens bedömning i NJA 2006 s 721, krävas att den försäkrade kunde göra

 

36 Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. 37 Denna del av avgörandet behandlas i avsnitt 2.3. 38 Se punkt 33–35.

det klart mera sannolikt att hon frånhänts sin bil olovligen genom rån än att bilen undanskaffats med hennes lov.39 I NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) begärde den försäkrade ersättning ur en konsumentförsäkring för brandskada på en försäkrad bil. Enligt gällande villkor omfattade försäkringen skada genom brand som anlagts av tredje man. Avgörande för den försäkrades rätt till ersättning ur försäkringen var således om det var den försäkrade som anlagt branden eller inte. Prejudikatfrågorna gällde vilken av parterna som har bevisbördan i detta avseende och vilket beviskrav som äger tillämpning.
    Högsta domstolen konstaterade att det i doktrinen gjorts gällande att försäkringstagaren har bevisbördan för omständigheter som medför att ett så kallat omfattningsvillkor äger tillämpning (och att försäkringsfall således föreligger) medan försäkringsgivaren har bevisbördan för förhållanden som medför att ett undantagsvillkor är tillämpligt (med följd att rätt till ersättning ur försäkringen inte föreligger).40 Vidare konstaterades att bevisbördan oftast placerats på detta sätt i rättspraxis41 men att denna praxis likväl inte kan anses ge stöd för en sådan, närmast schematisk, regel. Snarare får Högsta domstolen i de tidigare avgörandena anses ha tagit ställning till bevisbördans placering för vissa typfall med tillämpning av allmänna bevisrättsliga principer och med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall.42 Vidare inger det enligt Högsta domstolen betänkligheter att låta uppdelningen i omfattningsvillkor och undantagsvillkor vara styrande för bevisbördans placering. Ett skäl härtill anges vara att det kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras. Ett annat att det oftast är möjligt för försäkringsgivaren att vid utformningen av villkoren välja om en viss ansvarsbegränsning ska konstrueras som en omfattningsbestämmelse eller som ett undantag. Fördelningen av bevisbördan riskerar därmed att i praktiken i alltför hög grad avgöras av ordvalen i det enskilda försäkringsavtalet.43 Av dessa skäl bör en sådan schematisk princip om bevisbördans placering, som utgår från distinktionen mellan omfattningsvillkor respektive undantagsvillkor, inte vara avgörande för bevisbördans placering.44 I stället ska bevisbördan placeras med hänsyn till sådana omständigheter som normalt tillmäts betydelse i detta sammanhang, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag.45 Vid en sådan bedömning bör det i normalfallet vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtli-

 

39 Se punkt 10–11. 40 Se punkt 4. 41 I punkt 4 redogör domstolen för NJA 1984 s 501 I–II (De utbrända bilarna), NJA 1986 s 470 (Dikeskörningen vid Bygdeå), NJA 1990 s 93 (Husbranden i Bara), NJA 1994 s 449 I–II (De okända förarna) samt NJA 2017 s 642 (Bilrånet). 42 Se punkt 5. 43 Se punkt 6. 44 Se punkt 7. 45 Se punkt 8.

gen har orsakat den skada på ett motorfordon som denne begär ersättning för. Och detta bör gälla oavsett om det aktuella försäkringsvillkoret är utformat som ett omfattningsvillkor eller som en undantagsbestämmelse.46 Till stöd härför åberopas att försäkringsgivaren normalt har betydligt bättre möjligheter att utreda skador på försäkrad egendom samt att en placering av bevisbördan på försäkringsgivaren harmonierar med FAL:s karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagare och särskilt konsumenter och dessutom stämmer överens med hur bevisbördan fördelas i andra liknande sammanhang, inte minst vid en tvist om en försäkringsgivares rätt att säga uppförsäkringen i förtid när det görs gällande att försäkringstagaren uppsåtligen har framkallat försäkringsfall.47 I fråga om beviskravet hänvisade Högsta domstolen till NJA 1990 s 93 (Husbranden i Bara), som ger uttryck för att detta krav, när det är fråga om brand i byggnad, inte borde avvika från det krav som normalt uppställs i tvistemål. Domstolen tillade att det inte finns tillräckliga skäl för att i detta avseende behandla brand i motorfordon på annat sätt. Enligt Högsta domstolen bör det alltså även i sådana fall åligga försäkringsgivaren att visa att försäkringstagaren uppsåtligen orsakat den brand som denne begärt ersättning för.48 Sammanfattningsvis lade Högsta domstolen fast att den i målet aktuella försäkringsgivaren, för att undkomma ersättningsansvar, hade att visa att den aktuella branden uppsåtligen orsakats av den försäkrade.49 I såväl NJA 2017 s 642 (Bilrånet) som NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) var det, i enlighet med vad som redan framgått, fråga om bevisbörda och beviskrav beträffande omständigheter med betydelse för den försäkrades rätt till ersättning. I NJA 2020 s 115 (De försvunna korna)50 aktualiserades på motsvarande sätt frågor beträffande bevisbörda och beviskrav. Denna gång var det emellertid fråga om omständigheter med betydelse för försäkringsgivarens rätt att säga upp en försäkring i förtid. I 2020 års fall hade en lantbrukare anmält till polisen att ungefär 70 kor hade stulits under en och samma natt. Lantbrukaren kontaktade också sin försäkringsgivare, enligt egen uppgift för att efterhöra om stölden omfattades av gällande lantbruksförsäkring. Försäkringsgivaren registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och sände en pappersblankett för anmälan av skada till lantbrukaren. Blanketten återsändes inte till försäkringsgivaren. Med anledning av lantbrukarens polisanmälan inleddes en förundersökning

 

46 Se punkt 10. 47 Se punkt 9 med hänvisning till NJA 2020 s 115 (De försvunna korna). 48 Se punkt 11. 49 Se punkt 12. 50 De frågeställningar beträffande förutsättningarna för att en försäkringsgivare ska äga rätt att säga upp en försäkring i förtid som aktualiserades i detta avgörande behandlas i avsnitt 2.2. De skadeståndsrättsliga frågeställningar som dessutom aktualiserades behandlas, i full enlighet med vad som framgått inledningsvis, inte i denna rättsfallsöversikt.

som resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte inträffat, utan att det i stället var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från lantbrukarens sida. Sedermera väcktes åtal mot lantbrukaren för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. Lantbrukaren förnekade gärningen.
    Innan tingsrätten prövat åtalet beslutade försäkringsgivaren att omedelbart säga upp lantbrukarens försäkring. Grunden för uppsägningen var att lantbrukaren hade lämnat oriktiga uppgifter och att försäkringsgivaren därför inte hade något förtroende för denne.
    Tingsrätten ogillade emellertid åtalet mot lantbrukaren. Efter att domen vunnit laga kraft väckte lantbrukaren talan och yrkade fastställelse av att försäkringsgivaren, genom att utan rätt därtill säga upp försäkringen, ådragit sig skadeståndsansvar.
    Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande försäkringen utgjorde en företagsförsäkring,51 att försäkringsgivarens rätt till förtida uppsägning regleras i 8 kap 6 § FAL, att en giltig grund för uppsägning kan vara att försäkringstagaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren samt att ett sådant åsidosättande kan vara för handen om denne lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen. Avgörande för utgången i målet blev således huruvida lantbrukaren vid sin kontakt med försäkringsgivaren hade lämnat vilseledande uppgifter eller inte.52 Därmed aktualiserades frågor beträffande bevisbörda och beviskrav. Enligt Högsta domstolen skulle bevisbördan för de omständigheter som ger försäkringsgivaren rätt till förtida uppsägning åvila försäkringsgivaren. Och beviskravet skulle, vid ett påstående om oriktiga uppgifter av i målet aktuellt slag, ligga på den nivå som vanligtvis tilllämpas i tvistemål, det vill säga visat eller styrkt.53 Mot denna bakgrund konstaterade Högsta domstolen att den genomförda förundersökningen inte i sig kunde anses visa att oriktiga uppgifter lämnats. Till detta lade domstolen att den utredning som lantbrukaren lagt fram kunde anses tala för att det varit möjligt att på förhållandevis kort tid lasta ett stort antal kor på en lastbil. Vid detta förhållande ansågs försäkringsgivaren inte ha visat att lantbrukaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren genom att lämna oriktiga uppgifter om att korna stulits. Försäkringsgivaren hade således inte rätt att på den grunden säga upp försäkringen i förtid. Inte heller hade någon annan grund för uppsägningen visats föreligga.54

 

51 Se punkt 10. 52 Se punkt 12–14. 53 Se punkt 15. 54 Se punkt 17–18.

2 FAL
2.1 Förnyelse av försäkringen
I NJA 2021 s 661 (Thailandsförsäkringen) hade en konsument tecknat en försäkring för utlandsvistelse med försäkringstid mellan den 21 augusti 2016 och 26 juni 2017. På försäkringstagarens begäran hade försäkringen därefter förnyats i omgångar, senast med försäkringstid mellan den 8 och 16 juli 2018. I försäkringsbrevet avseende sistnämnda försäkringsperiod anges att försäkringen ”gäller längst tom 2018-07-16”. Under rubriken ”Kompletterande upplysningar” återfinns dessutom följande text: ”Korttidsförsäkring. Denna försäkring gäller under en begränsad period. Avtalet kommer inte att förnyas automatiskt.” Efter att försäkringsgivaren avslagit försäkringstagarens begäran om att förnya försäkringen med ytterligare ett år från och med den 17 juli 2018 har den senare väckt talan med yrkande om att domstolen ska förklara att han har rätt till sådan förnyelse.
    Efter att ha skildrat den allmänna innebörden av reglerna om uppsägning och förnyelse av försäkring i 3 kap 3–4 §§ FAL55 konstaterade Högsta domstolen att det av parternas avtal kunde anses följa att försäkringen, utan att uppsägning behövde ske, skulle upphöra att gälla vid försäkringstidens slut samt att den således inte skulle förnyas automatiskt. Vid detta förhållande slog domstolen fast att reglerna i FAL inte gav försäkringstagaren någon rätt att mot försäkringsgivarens vilja förnya försäkringen.56 På ett principiellt plan kan domen sägas ge uttryck för att avtalsvillkor av det slag som anges i 3 kap 4 § sista meningen FAL, som anger att konsumentförsäkring endast gäller under viss tid och inte förnyas automatiskt, medför att försäkringstagarens rätt till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL går förlorad. Vid en första anblick kan detta budskap måhända framstå som överraskande. Det är ju endast regeln om automatisk förnyelse i 3 kap 4 § FAL som är dispositiv. Den rätt till förnyelse som föreskrivs i 3 kap 3 § FAL är däremot, enligt 1 kap 6 § samma lag, tvingande.
    Vid en närmare analys framträder emellertid att rätten till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL förutsätter att försäkringsgivaren sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång. I det aktuella fallet har försäkringen, enligt parternas avtal, upphört att gälla utan att någon sådan uppsägning skett. I denna situation föreskriver vare sig 3 kap 3 § eller någon annan regel i FAL någon rätt till förnyelse.57 I rättstekniskt hänseende är Högsta domstolens dom således väl förankrad i FAL. Huruvida det varit lagstiftarens avsikt att den avtalsfrihet som 3 kap 4 § FAL erbjuder skulle kunna leda till att försäkringstagaren förlorar varje rätt till förnyelse är inte lika säkert.

 

55 Se punkt 6–16. 56 Se punkt 17–20. 57 Jfr punkt 16.

2.2 Förtida uppsägning
I NJA 2020 s 115 (De försvunna korna)58 hade en lantbrukare anmält till polisen att ungefär 70 kor hade stulits under en och samma natt. Lantbrukaren kontaktade också sin försäkringsgivare, enligt egen uppgift för att efterhöra om stölden omfattades av gällande lantbruksförsäkring. Försäkringsgivaren registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och sände en pappersblankett för anmälan av skada till lantbrukaren. Blanketten återsändes inte till försäkringsgivaren. Med anledning av lantbrukarens polisanmälan inleddes en förundersökning som resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte inträffat, utan att det i stället var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från lantbrukarens sida. Sedermera väcktes åtal mot lantbrukaren för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. Lantbrukaren förnekade gärningen.
    Innan tingsrätten prövat åtalet beslutade försäkringsgivaren att omedelbart säga upp lantbrukarens försäkring. Grunden för uppsägningen var att lantbrukaren hade lämnat oriktiga uppgifter och att försäkringsgivaren därför inte hade något förtroende för denne.
    Tingsrätten ogillade emellertid åtalet mot lantbrukaren. Efter att domen vunnit laga kraft väckte lantbrukaren talan och yrkade fastställelse av att försäkringsgivaren, genom att utan rätt därtill säga upp försäkringen, ådragit sig skadeståndsansvar.
    Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande försäkringen utgjorde en företagsförsäkring, att försäkringsgivarens rätt till förtida uppsägning således regleras i 8 kap 6 § FAL som föreskriver att en sådan uppsägning får ske bland annat om försäkringstagaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren.59 I anslutning härtill uttalade domstolen att en förtida uppsägning av ett försäkringsavtal, som utgör ett varaktigt avtal, kan jämställas med att avtalet hävs samt att bestämmelsen i 8 kap 6 § FAL vilar på den allmänna kontraktsrättsliga principen om att rätt till hävning av ett avtal föreligger vid väsentligt kontraktsbrott.60 I mera konkret hänseende uttalade Högsta domstolen att ett väsentligt åsidosättande av försäkringstagarens förpliktelser kan ske genom att denne agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken. Det kan enligt Högsta domstolen också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäkringsfall eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen. Vid bedömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom an-

 

58 De frågeställningar beträffande bevisbörda och beviskrav som aktualiserades i detta avgörande har behandlats i avsnitt 1.3. De skadeståndsrättsliga frågeställningar som dessutom aktualiserades behandlas, i full enlighet med vad som framgått inledningsvis, inte i denna rättsfallsöversikt. 59 Se punkt 12. 60 Se punkt 13.

nars i kommersiella förhållanden, se kontraktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida.61 Högsta domstolens nu refererade uttalanden är allt annat än kontroversiella. De motsvarar till fullo vad som framgår av förarbetena till FAL, vartill domstolen följdriktigt hänvisar. Uttalandena tillför således inte någon ny kunskap i fråga om de krav som uppställs för att en försäkringsgivare ska äga rätt till förtida uppsägning av en företagsförsäkring, utöver att sagda förarbetsuttalanden fullt ut godtas. I mera konkret hänseende konstaterade Högsta domstolen att försäkringsgivaren inte hade visat att lantbrukaren lämnat oriktiga uppgifter om att korna stulits. Försäkringsgivaren hade således inte rätt att på den grunden säga upp försäkringen i förtid. Inte heller hade någon annan grund för uppsägningen visats föreligga.62

2.3 Otillåtet omfattningsvillkor
I NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) var det fråga om en undantagsbestämmelse i villkoren för en försäkring avseende mobiltelefoner och surfplattor med följande lydelse:

 

[Försäkringen] täcker inte skador, stöld eller förlust som; …
- uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.

 

Den fråga som Högsta domstolen primärt hade att ta ställning till gällde huruvida denna bestämmelse kunde anses oskälig i den mening som avses i 3 § AVLK.63 Avgörande för denna fråga var emellertid i sin tur om villkoret kunde anses vara utformat som en otillåtet omfattningsvillkor i den mening som avses i 4 kap 11 § FAL.64 Högsta domstolen slog fast att 4 kap 11 § FAL föreskriver att reglerna i 4 kap FAL, utöver reglernas ordinarie tillämpningsområde, ska tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida exempelvis har åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet, vilket inkluderar åsidosättanden av bland annat säkerhetsföreskrifter.65 Innebörden härav är enligt Högsta domstolen att reglerna om biförpliktelser ska tillämpas i vissa situationer, trots att försäkringsvillkoret är utformat som en begränsning av försäkringens omfattning. Som ett exempel anges att ett villkor innehåller handlingsdirigerande anvisningar, såsom att försäkringsskyddet vid inbrott endast gäller i låst utrymme, varvid bestäm-

 

61 Se punkt 14. 62 Se punkt 17–18. 63 Denna del av avgörandet har behandlats i avsnitt 1.2. 64 Se punkt 7. 65 Se punkt 25.

melsen kan vara att uppfatta som en säkerhetsföreskrift om att utrymmet ska vara låst.66 I enlighet med vad som redan framgått tog det i målet aktuella undantagsvillkoret sikte på skadesituationer vid vilka försäkringstagaren inte haft uppsikt över den försäkrade egendomen. Enligt Högsta domstolen innefattade detta villkor ett handlingsdirigerande moment som lika gärna hade kunnat formuleras som en säkerhetsföreskrift. Därmed skulle undantagsvillkoret anses vara otillåtet enligt 4 kap 11 § FAL.67 Sammanfattningsvis synes Högsta domstolen, i likhet med vad som uttalats i förarbetena till FAL, hysa uppfattningen att 4 kap 11 § FAL (och därmed av allt att döma även 8 kap 16 § andra stycket och 12 kap 12 § FAL) primärt syftar till att förhindra att försäkringsgivare kringgår FAL:s tvingande regler om försäkringstagarens och andra försäkrades biförpliktelser. Följdriktigt synes det vara domstolens uppfattning att ett omfattningsvillkor som framstår som en omskrivning av någon av sagda regler i FAL, såtillvida att det lika gärna skulle ha kunnat formuleras som en bestämmelse om en biförpliktelse, ska anses vara otillåtet.

 

2.4 Ersättningens storlek
I NJA 2017 s 642 (Bilrånet) lade Högsta domstolen, i enlighet med vad som framgått i avsnitt 1.3, fast att den försäkrade bilägaren ägde rätt till ersättning endast om denne kunde göra det klart mera sannolikt att hon frånhänts sin bil olovligen genom rån än att bilen undanskaffats med hennes lov, varefter målet lämnades tillbaka till hovrätten för ny prövning. Hovrätten fann, vid sin förnyade prövning, att försäkringsfall inträffat och tilldömde den försäkrade ersättning med ett av försäkringsgivaren vitsordat belopp. Den försäkrade överklagade emellertid hovrättens dom och yrkade ersättning med ett högre belopp.
    Efter att prövningstillstånd meddelats avgjordes frågan om ersättningens storlek i NJA 2019 s 1001 (Bilrånet II). Utgångspunkten för Högsta domstolens avgörande var att försäkringsfall inträffat och att den försäkrade således hade blivit frånhänd sin bil genom rån. Efter en tid hade bilen återfunnits i skadat skick. Prejudikatfrågan gällde huruvida den försäkrade enligt 6 kap 2 § FAL ägde rätt till ersättning med 59 243 kr, vilket motsvarade en uppskattad kostnad för reparation av de skador som bilen tillfogats, trots att den minskning av bilens dagsvärde som uppkommit till följd av försäkringsfallet uppgick till endast 37 400 kr.
    Högsta domstolen lade fast att värdet på förlorad eller skadad egendom enligt huvudregeln i 6 kap 2 § första stycket första meningen FAL ska motsvara egendomens dagsvärde, det vill säga åter-

 

66 Se punkt 26. 67 Se punkt 31–32.

anskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Vidare konstaterade domstolen att huvudregeln om dagsvärdet enligt förarbetena till FAL i första hand är tillämplig vid totalskada, men att den gäller också när det är fråga om delskada. Med sikte på delskada uttalade emellertid Högsta domstolen att det även kan bli fråga om att egendomen återställs genom reparation, varvid den försäkrade enligt 6 kap 2 § första stycket tredje meningen FAL äger rätt till ersättning motsvarande reparationskostnaden.68 Syftet med dessa båda beräkningsmodeller är enligt Högsta domstolen att fastställa storleken på den försäkrades skada i ekonomiskt hänseende. En utgångspunkt måste därför anses vara att skadans storlek — åtminstone teoretiskt — i grunden är densamma oavsett vilken beräkningsmodell som tillämpas.69 Med hänvisning härtill lade Högsta domstolen fast att bestämmelsen om beräkning utifrån reparationskostnaden inte kan tolkas så att den i sig ger försäkringstagaren någon rätt till ersättning som är högre än motsvarande den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit till följd av försäkringsfallet. Härtill kommer, enligt domstolen, att ett annat synsätt skulle stämma dåligt med vad som anges i 6 kap 1 § första stycket FAL om att ersättning bara betalas för att själva värdet av egendomen har minskat eller gått förlorat och inte heller harmonierar med den försäkringsrättsliga principen om att ett försäkringsfall inte ska medföra vinst för den försäkrade.70 Sammanfattningsvis konstaterade domstolen att om det, såsom i det aktuella fallet, står klart att dagsvärdesförändringen är mindre än vad reparationskostnaden uppgår till, sätter dagsvärdesförändringen normalt ett tak för vilken ersättning som kan utgå.71 I det aktuella fallet fann domstolen inte någon anledning att göra avsteg från denna huvudregel. I sin tur fick detta till följd att den försäkrades krav på ersättning utöver de 37 400 kr som denne tilldömts av hovrätten och som motsvarade den minskning av den ifrågavarande bilens dagsvärde som uppkommit med anledning av försäkringsfallet, ogillades av Högsta domstolen.72 I NJA 2019 s 1001 (Bilrånet II) har Högsta domstolen sålunda klarlagt innebörden av den minst sagt kryptiskt formulerade regeln beträffande värdering av delskada på egendom i 6 kap 2 § första stycket tredje meningen FAL. Föga överraskande har domstolen lagt fast att denna regel innebär att en försäkrad vars egendom åsamkats delskada kan äga rätt till ersättning motsvarande kostnaden för reparation men

 

68 Se punkt 10–11. 69 Se punkt 12. 70 Se punkt 13. 71 Se punkt 14. I punkt 15 förtydligar domstolen att valet av beräkningsmodell således inte på något sätt påverkas av huruvida den försäkrade väljer att återanskaffa eller reparera skadad egendom. 72 Se punkt 19.

att sådan reparationskostnadsersättning som huvudregel inte tillåts överstiga den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit med anledning av försäkringsfallet. I fråga om vad som krävs för avsteg från denna huvudregel ger avgörandet dock inte någon som helst vägledning. I detta hänseende torde viss ledning emellertid kunna ges av rättspraxis på skadeståndsrättens område där motsvarande huvudregel lagts fast i NJA 1971 s 126 och avsteg gjorts vid skada på sällskapsdjur i NJA 2001 s 65 I–II och vid skada på en ekonomi- och stallbyggnad som nyttjades i verksamheten vid ett säteri i NJA 2016 s 945.

 

2.5 Felaktiga uppgifter vid skaderegleringen
7 kap 3 § FAL har följande lydelse:

 

Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

 

I jämförelse med övriga regler om nedsättning av försäkringsersättning i FAL framstår denna regel som ovanligt öppen, såtillvida att den inte ger mer än utomordentligt begränsade direktiv beträffande vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida nedsättning ska ske och vilken omfattning nedsättningen i så fall ska ha. Viss ledning ges naturligtvis i bestämmelsens förarbeten. Icke desto mindre har det under lång tid funnits behov av klargörande vägledning från Högsta domstolens sida.
    I NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) ges sådan vägledning. I detta fall hade en husbil totalförstörts vid en brand som ostridigt utgjorde försäkringsfall. Den försäkrade hade i ett tidigare skadeärende, som vid tidpunkten för branden ännu var pågående, lämnat felaktiga uppgifter beträffande tidpunkten för inträffandet av vissa plåtskador på bilen. Dessa felaktiga uppgifter vidhölls av den försäkrade efter branden. De felaktiga uppgifterna lämnades uppsåtligen och hade inte oväsentlig betydelse för omfattningen av den ersättning vartill den försäkrade ägde rätt. Prejudikatfrågan gällde hur en sådan felaktig uppgift påverkar försäkringsersättningens storlek när den försäkrade utgörs av en konsument.73 Efter en allmän skildring av den tillämpliga bestämmelsen i 7 kap. 3 § FAL och de olika förhållanden som enligt förarbetena till FAL ska beaktas vid den föreskrivna skälighetsbedömningen uttalade Högsta domstolen att frågan om nedsättningens storlek av praktiska skäl ofta bör kunna göras på ett i viss mån schabloniserat sätt, närmare bestämt enligt följande: (a) Om de oriktiga uppgifterna lämnats av grov vårdslöshet kan det motivera att sätta ned ersättningen med en fjärdedel.

 

73 Se punkt 7.

(b) En motsvarande nedsättning (med en fjärdedel) kan vara befogad också vid uppsåt till att uppgifterna var oriktiga, om emellertid uppgifterna haft mindre betydelse i försäkringsärendet. (c) I övrigt kan en tumregel vara att uppsåtligt oriktiga uppgifter föranleder en nedsättning till hälften. (d) Om det finns något slag av försvårande omständigheter, exempelvis om det belopp som den försäkrade försökt få ut är avsevärt högre än det som vederbörande är berättigad till, kan det finnas fog för en nedsättning med tre fjärdedelar. (e) En nedsättning till noll kronor bör företrädesvis komma i fråga när den försäkrade har använt utstuderade metoder i syfte att vilseledande försäkringsbolaget, exempelvis genom att åberopa förfalskade handlingar eller att förmå tredje man att lämna felaktiga upplysningar.74 Högsta domstolen tillade emellertid att en tillämpning av dessa tumregler alltid måste åtföljas av en avslutande bedömning av samtliga omständigheter, varvid även nedsättningens effekter för bland annat den försäkrade beaktas. Det tilläggs att slutresultatet då kan bli att en mera begränsad nedsättning än vad som följer av sagda tumregler bör komma i fråga.75 Med sikte på det nu aktuella fallet konstaterade Högsta domstolen, i full enlighet med vad som redan framgått, att den försäkrade med uppsåt vidhållit de oriktiga uppgifterna vid regleringen av brandskadan, att dessa uppgifter varit av inte oväsentlig betydelse i försäkringsärendet samt att det i en sådan situation normalt finns skäl att sätta ned ersättningen till hälften. Till detta lade domstolen att storleken av den oriktiga utbetalning som de oriktiga uppgifterna hade kunnat medföra (40 000 kr (totalt 190 000 kr i stället för korrekta 150 000 kr)) inte kunde anses tala för ytterligare nedsättning. Inte heller hade några utstuderade metoder nyttjats för att vilseleda försäkringsgivaren. Även i övrigt saknades skäl som kunde motivera en nedsättning med mer än hälften. Avslutningsvis konstaterade domstolen att en nedsättning till hälften också vid en samlad bedömning av omständigheterna kunde anses som skälig. Försäkringsgivaren dömdes således att betala 75 000 kr, motsvarande hälften av de 150 000 kr som utgjorde full ersättning, till den försäkrade.76 De under (a)–(e) presenterade schablonerna är onekligen klargörande. Även om Högsta domstolen framhåller att avvikelser kan motiveras av omständigheterna i det enskilda fallet får det anses plausibelt att dessa schabloner kommer att få mycket stor betydelse vid försäkringsbolagens tillämpning av 7 kap 3 § FAL.
    I FAL återfinns, vid sidan av 7 kap 3 §, åtskilliga regler som på ett likartat sätt föreskriver att den ersättning som tillkommer den försäkrade kan sättas ned efter skälighet. Vad dessa regler mera exakt innebär i fråga om nedsättningens storlek i olika typfall är många gånger

 

74 Se punkt 17–19. 75 Se punkt 20. 76 Se punkt 21–25.

oklart. Det återstår att se huruvida NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) utgör startpunkten för en rättsutveckling som innebär att Högsta domstolen, när tillfälle så småningom ges, väljer att föreskriva schabloner i fråga om nedsättningens storlek också med sikte på sådana andra skälighetsbaserade nedsättningsregler. Det kan inte råda någon tvekan om att en sådan utveckling i hög grad skulle öka möjligheten till att likartade fall bedöms på ett likartat sätt och således kunna bidra till ökad förutsägbarhet och rättssäkerhet på försäkringsavtalsrättens område.

 

2.6 Krav på att anspråk anmäls inom viss tid
2.6.1 Vad krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk? I 8 kap 20 § tredje stycket FAL stadgas att det i avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock måste ha viss angiven längd. I NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) klargör Högsta domstolen vad som krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk på försäkringsersättning i den mening som avses i denna bestämmelse.
    Efter att översiktligt ha redogjort för de olika regler som vid företagsförsäkring gäller i fråga om regleringen av försäkringsfall77 konstaterade Högsta domstolen att syftet med ett sådant fristvillkor som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL (andra stycket enligt i målet tillämplig äldre rätt) är att försäkringsgivarens betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge.78 Mot denna bakgrund slog domstolen fast att en anmälan med anspråk på försäkringsersättning av i målet aktuellt slag inte behöver vara skriftlig. Inte heller behöver anspråket vara preciserat till visst belopp. Vad som krävs är endast att försäkringsgivaren fått de uppgifter som krävs för att denne ska kunna utreda och bedöma om inträffad skada omfattas av försäkringen och, om så är fallet, omfattningen av föreliggande ersättningsskyldighet. I normalfallet krävs således inte mer än att den försäkrade lämnat uppgifter som innebär att försäkringsbolaget dels kan identifiera försäkringstagaren och det ifrågavarande försäkringsavtalet, dels fått information om händelseförloppet samt om att försäkringstagaren till följd av detta vill ta försäkringen i anspråk.79 I det aktuella fallet hade den försäkrades kiosk utsatts för rån varvid den försäkrade misshandlades, kiosken brandhärjades och varor skadades. Två dagar senare anmälde den försäkrade dessa händelser till försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren besiktigade därefter lokalen och skadorna samt höll ett möte med den försäkrade. Den försäkrade ställde ombud för sig och sände in en fullmakt till försäkringsgivaren.

 

77 Se punkt 9–13. 78 Se punkt 15. 79 Se punkt 17.

Det förekom sedan ytterligare kontakter mellan parterna. Bland annat lämnade den försäkrade en fullmakt för försäkringsgivaren att hos myndigheter och kreditinstitut hämta in handlingar och uppgifter som kunde behövas för bedömningen av hans ersättningsanspråk. Mot bakgrund av dessa händelser, som ägde rum inom den föreskrivna sexmånadersfristen, ansåg Högsta domstolen att det måste ha stått klart för försäkringsgivaren att den försäkrade gjorde gällande anspråk på försäkringsersättning och att den försäkrade således kunde anses ha anmält sitt anspråk i rätt tid.80 Det bör poängteras att de förhållandevis begränsade krav som enligt NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) ställs för att den försäkrade ska anses ha anmält sitt anspråk i den mening som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL, många gånger torde vara uppfyllda redan genom den underrättelse/anmälan om försäkringsfall som enligt 7 kap 1 § FAL81 initierar försäkringsgivarens så kallade skaderegleringsplikt och som enligt de allra flesta försäkringsvillkor ska göras inom viss kortare tid. Och om detta är fallet så behöver den försäkrade således inte göra något ytterligare för att också kravet på anmälan av anspråk i 8 kap 20 § tredje stycket FAL ska anses vara uppfyllt. I enlighet med vad som framhålls av Högsta domstolen82 innebär detta att fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL får självständig betydelse i endast de förhållandevis sällsynta fall där den försäkrade antingen inte lämnat någon underrättelse/anmälan om försäkringsfall eller där en sådan underrättelse/anmälan visserligen lämnats men inte ger vid handen att den försäkrade önskar ta försäkringen i anspråk eller på annat sätt inte lever upp till de av Högsta domstolen uppställda kraven.

 

2.6.2 I vilken utsträckning kan den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråk åberopas mot annan ersättningsberättigad? Innebörden av fristvillkor som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL är, i full enlighet med vad som redan framgått, att anspråk som inte anmälts till försäkringsgivaren inom föreskriven tid preskriberas. I ljuset härav aktualiseras en viktig fråga som gäller huruvida den försäkrades underlåtenhet att inom föreskriven tid anmäla anspråk med framgång kan åberopas av försäkringsgivaren mot inte endast den försäkrade, utan även annan som äger rätt till ersättning ur försäkringen, såsom exempelvis en skadelidande med direktkravsrätt enligt 9 kap 7 § FAL.
    I NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) hade ett konsultbolag vid namn Cremona utfört konsulttjänster på uppdrag av Skanska. Efter att Skanska hade krävt skadestånd på grund av fel i tjänsterna

 

80 Se punkt 21. 81 Denna regel tar primärt sikte på konsumentförsäkring men äger, enligt 8 kap 19 § första stycket FAL, tillämpning också vid företagsförsäkring. 82 Se särskilt punkt 18.

försattes Cremona i konkurs. Skanska riktade då, med stöd av 9 kap 7 § andra punkten FAL, sitt ersättningskrav direkt mot den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkring till förmån för Cremona. Försäkringsgivaren bestred kravet under åberopande av att Cremona inte anmält att bolaget ville utnyttja försäkringen inom sex månader räknat från mottagandet av Skanskas skadeståndskrav, vilket enligt ett fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL (andra stycket enligt i målet tillämplig äldre rätt) utgjorde en förutsättning för försäkringsskyddet.
    Högsta domstolen uttalade att den mest närliggande tolkningen är att 8 kap 20 § FAL inte hindrar att ett villkor av det i målet aktuella slaget har verkan även mot en skadelidande tredje man, som efter den försäkrades konkurs gör gällande direktkrav. Till stöd härför uttalade domstolen att direktkravsrätten som utgångspunkt inte innebär att den skadelidande ska komma i bättre läge än den försäkrade. Till detta lade domstolen att 1 kap 6 § andra stycket FAL inte ger något stöd för att den skadelidande ska ställas bättre än den försäkrade beträffande fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § FAL.83 Försäkringsgivaren kunde således villkora sitt ansvar på det sätt som gjorts gällande med verkan mot inte enbart den försäkrade (Cremona) utan också skadelidande tredje man (Skanska). Vidare konstaterade domstolen att den i målet aktuella avtalsbestämmelsen skulle tolkas i ljuset av 8 kap 20 § FAL och sålunda anses innebära att försäkringsgivaren gjort bruk av den möjlighet som lagen ger att med verkan även mot den som på grund av den försäkrades konkurs var direktkravsberättigad (Skanska) villkora skyldigheten att utge försäkringsersättning av att uppkommande försäkringskrav anmäls inom den föreskrivna fristen. Då någon sådan anmälan inte gjorts blev resultatet att Skanskas talan ogillades.84 Avgörande för utgången i detta fall blev således att direktkravsrätten utgör en subrogationsrätt, innebärande att den skadelidande övertar den försäkrades rätt och således inte kan ha en vare sig bättre eller sämre rätt än denne. Genom senare lagstiftning har emellertid implikationerna av detta fall i viss mån begränsats. I 8 kap 20 § fjärde stycket FAL föreskrivs numera att bland annat fristvillkor av det slag som var aktuellt i 2017 års fall inte påverkar en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9 kap 7 § första stycket första punkten FAL, det vill säga när direktkravsrätten grundar sig på att fråga är om obligatorisk ansvarsförsäkring. Vid direktkrav på annan grund är lagstiftningen däremot oförändrad, med följd att NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) alltjämt gör det möjligt för försäkringsgivare att med framgång göra invändningar om att rätten till försäkringsskydd preskriberats på grund av att den försäkrade inte

 

83 Se punkt 20. 84 Se punkt 24–25.

iakttagit fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL.
    I NJA 2019 s 788 (Dubbelförsäkringen) hade två personer vid olika tidpunkter skadats när de blivit påkörda av spårvagnar i Göteborg. Vid tidpunkten för båda dessa olyckor hade Göteborgs spårvägar ansvarsförsäkring hos två olika försäkringsgivare (Försäkringsgivare 1 respektive 2). Försäkringarna avsåg samma intresse och omfattade samma skador.
    Göteborgs Spårvägar anmälde skadefallen till och erhöll ersättning från Försäkringsgivare 1. Därefter riktade Försäkringsgivare 1 ett krav på ersättning till Försäkringsgivare 2, under åberopande av fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL (som enligt 8 kap 18 § FAL äger tillämpning också när det, såsom i det aktuella fallet, är fråga om företagsförsäkring). Försäkringsgivare 2 bestred kravet och anförde till stöd härför att villkoren för den utställda försäkringen föreskrev att anspråk på ersättning skulle framställas inom viss tid, att
Göteborgs spårvägar inte framställt något anspråk inom föreskriven tid samt att detta enligt sagda villkor medför att rätten till ersättning gått förlorad.
    Frågan i målet gällde således huruvida det förhållandet att Göteborgs spårvägar inte i tid hade framställt något anspråk på försäkringsersättning till Försäkringsgivare 2 medför att Försäkringsgivare 1 är förhindrad att kräva att Försäkringsgivare 2 delar ansvarigheten i enlighet med 6 kap 4 § tredje meningen FAL.
    Högsta domstolen konstaterade att 6 kap 4 § tredje meningen FAL föreskriver att fördelning ska ske efter förhållandet mellan respektive försäkringsgivares ansvarsbelopp, det vill säga de ersättningsbelopp med vilka respektive försäkringsgivare skulle ha svarat, med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens regler om hur försäkringsersättningen ska beräknas, inklusive förekommande regler om nedsättning av försäkringsersättningen.85 Icke desto mindre ansåg Högsta domstolen att ansvarigheten i det aktuella fallet skulle fördelas mellan Försäkringsgivare 1 och Försäkringsgivare 2, trots att Göteborgs Spårvägar inte inom föreskriven tid hade framställt något anspråk på försäkringsersättning till Försäkringsgivare 2.86 Till stöd härför åberopade domstolen att det grundläggande syftet med fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL är att åstadkomma en rättvis fördelning när en risk som försäkrats hos flera försäkringsgivare har realiserats men bara en av försäkringsgivarna har betalat ut ersättning, eftersom den försäkrade valt att kräva just den försäkringsgivaren. I lagstiftningen ligger således, enligt Högsta domstolens förmenande, att rätten för den försäkringsgivare som har betalat ut ersättning att rikta krav mot den andra försäkringsgivaren inte kan hänga på vilka åtgärder den försäkrade väljer att vidta i förhållande till den senare. En annan tillämp-

 

85 Se punkt 9. 86 Se punkt 14–15.

ning av fördelningsregeln, där den försäkrades åtgärder efter försäkringsfallet ges avgörande betydelse, skulle leda till en nyckfull fördelning av kostnaden för försäkringsfallet och således vara i strid med lagstiftningens tydliga ändamål.87 I ljuset av det ovan behandlade rättsfallet NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring), där direktkrav med stöd av 9 kap 7 § första stycket andra punkten FAL ogillades på grund av ett den försäkrade underlåtit att i rätt tid framställa sitt anspråk och därmed gått miste om sitt försäkringsskydd, kan Högsta domstolens bedömning i NJA 2019 s 788 (Dubbelförsäkringen) vid en första anblick måhända framstå som överraskande. Vid en närmare analys framträder emellertid att emedan direktkravsrätten enligt 9 kap 7 § första stycket FAL utgör en subrogationsrätt, med följd att den skadelidande inte kan komma i bättre läge än den försäkrade8889 så är den rätt till ersättning som kan tillkomma en försäkringsgivare enligt fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL av mera självständigt slag. Att det finns utrymme för divergerande bedömningar är mot denna bakgrund tydligt.

 

3 TSL
På TSL:s område har Högsta domstolen under den här aktuella perioden meddelat tre domar. Samtliga gäller frågan om huruvida inträffad skada kan anses ha uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL, vilket som bekant är vad som krävs för att lagens generösa ersättningsregler ska äga tillämpning.
    I NJA 2016 s 142 hade en på stödben uppallad trafikförsäkringspliktig mobilkran använts för att lyfta stålbalkar och pålverk under arbete med förstärkning av en kaj i Norrköpings hamn. I samband med ett lyft välte mobilkranen över en lagerbyggnad med skada på såväl byggnaden som där förvarad egendom som resultat. Målet gällde huruvida den inträffade skadan uppkommit i följd av trafik med mobilkranen.
    Högsta domstolen konstaterade att mobilkranen var utrustad med två motorer, nämligen en trafikmotor (för förflyttning) och en lyftmotor (för lyft). För att mobilkranen alls skulle kunna utföra lyft krävdes att den var uppallad på sina stödben. I detta läge kunde endast lyftmotorn användas. Vidare uttalade Högsta domstolen att begreppet i följd av trafik till den skadelidandes fördel givits en vidsträckt innebörd i rättspraxis. I anslutning härtill framhölls rättsfallen NJA 1988 s 221 och NJA 2007 s 997 där Högsta domstolen funnit att inträffade skador haft ett så-

 

87 Se punkt 12–13. 88 Jfr punkt 20. 89 Låt vara att denna princip genombrutits genom införandet av den numera gällande regeln i 8 kap 20 § fjärde stycket FAL.

dant samband med hur en bil normalt brukas att de fick anses ha uppkommit i följd av trafik, trots att bilarna vid skadetillfällena stått stilla. Av de båda rättsfallen kunde emellertid enligt Högsta domstolen anses framgå att ”domstolen fäst avseende vid bilens egenskap som transportmedel och de särskilda risker som fordonstrafik innebär”.90 Mot denna bakgrund konstaterade Högsta domstolen att de i målet aktuella skadorna inträffat ”när mobilkranen användes i hamnområdet i sin funktion som lyftredskap” samt att mobilkranen i det läget inte kunde ”brukas som transportmedel”. Under sådana förhållanden kunde de inträffade skadorna inte anses ha uppkommit i följd av trafik med mobilkranen i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL.91 Av allt att döma ansåg Högsta domstolen att mobilkranen inte var i trafik när den välte och orsakade skada, låt vara att detta inte uttalades explicit. Till stöd härför åberopades att domstolen i de båda rättsfallen NJA 1988 s 221 och NJA 2007 s 997, där trafikbegreppet tolkats på ett mycket extensivt sätt, fäst avseende vid bilens egenskap som transportmedel och de särskilda risker som fordonstrafik innebär. Mot denna bakgrund konstaterade Högsta domstolen att den på stödben uppallade mobilkranen i 2016 års fall användes som lyftredskap och därvid inte kunde nyttjas som transportmedel. Och med hänsyn härtill kunde mobilkranen enligt Högsta domstolens uppfattning inte anses ha varit i trafik när den välte.
    En fullt möjlig tolkning av domen är att ett fordon kan anses vara i trafik endast under förutsättning att det vid den aktuella tidpunkten kunnat nyttjas som transportmedel. Detta skulle innebära att ett fordon som är uppallat på stödben eller som av andra skäl, exempelvis motorhaveri eller bensinstopp, inte kan nyttjas som transportmedel inte under några omständigheter kan anses vara i trafik. Sannolikt har en sådan kategorisk tolkning emellertid inte varit avsedd. Den skulle nämligen hamna i konflikt med tidigare rättspraxis som ger vid handen att fordon som uppställts på ett trafikfarligt sätt kan anses vara i trafik och att detta gäller oberoende av huruvida fordonet vid det aktuella tillfället kunnat nyttjas som transportmedel eller inte.92 Ett visst stöd för att domstolen inte haft för avsikt att på detta sätt bryta med sin tidigare praxis ges också av att domstolen explicit uttalar att mobilkranen vid den aktuella tidpunkten nyttjades i ett hamnområde, något som måhända kan sägas indikera att det varit en utgångspunkt för domstolens bedömning att mobilkranen var trafiksäkert uppställd.
    Från ett mera allmänt perspektiv skulle det också kunna ifrågasättas om inte Högsta domstolens betoning i NJA 2016 s 142 av fordonets egenskap som transportmedel och de särskilda risker som fordonstrafik innebär kan sägas innebära en brytning med det i NJA 1988

 

90 Se punkt 5. 91 Se punkt 6. 92 Se exempelvis NJA 1944 s 203.

s221 och NJA 2007 s 997 tillämpade och närmast gränslösa synsättet att ett fordon kan anses vara i trafik så snart det varit föremål för normalt brukande eller rent av för någon åtgärd som är nödvändig för att sådant brukande ska vara möjligt. Av domskälen i NJA 2016 s142 att döma har emellertid inte heller en sådan brytning med tidigare praxis varit avsedd. Tvärt om uttalar domstolen att betoningen av fordonets egenskap som transportmedel och de särskilda risker som fordonstrafik innebär har stöd i NJA 1988 s 221 och NJA 2007 s 997. Till detta kommer att vare sig bilens egenskap som transportmedel eller de särskilda riskerna med fordonstrafik kan sägas ha haft mer än helt marginell betydelse när den skadelidande i 1988 års fall föstes in i en parkerad bil för att inte bli gripen av polis och därvid fick bildörrens kant i ögat och i 2007 års fall halkade och skadades i samband med att bilrutorna skulle skrapas fria från is. Genom hänvisningen till NJA 1988 s 221 och NJA 2007 s 997 indikerar Högsta domstolen således inte annat än att kravet på att fordonet nyttjats i dess egenskap som transportmedel och/eller att de typiska riskerna med fordonstrafik realiserats är lika uttunnat som tidigare, låt vara att det förhållandet att mobilkranen i NJA 2016 s 142 var uppallad på stödben medförde att inte ens detta uttunnade krav kunde anses vara uppfyllt.
    Mot bakgrund av vad som nu anförts måste NJA 2016 s 142 tolkas med stor försiktighet. Avgörandet säger egentligen inte mer än att ett fordon, som i ett hamnområde är uppallat på stödben och nyttjas som lyftredskap, inte kan anses vara i trafik i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL.
    NJA 2017 s 622 (Brinnande bilen) gällde en bil som stod parkerad cirka tre meter från en skolbyggnad. Ettans växel var ilagd. Parkeringsbromsen var inte åtdragen. Några personer anlade en brand i bilen. På grund av branden kortslöts bilens startmotor vilket ledde till att bilen stötvis rörde sig framåt. Den kom slutligen att stanna cirka en halvmeter från skolbyggnaden. Branden spred sig till byggnaden som totalförstördes. Enligt Högsta domstolen hade skadan på skolbyggnaden inte uppkommit i följd av trafik med bilen i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL. Bilen hade nämligen inte varit i trafik när den sattes i brand. Inte heller hade den enligt domstolens förmenande försatts i trafik när den, på grund av kortslutning i startmotorn, stötvis rört sig i riktning mot skolbyggnaden. Denna rörelse hade nämligen föranletts av branden och således inte av ”att någon genom en, för ett motorfordon, relevant åtgärd … bringat bilen i rörelse … eller annars försatt den i en trafiksituation”. Mot denna bakgrund var ”det förhållandet att fordonets motor … haft betydelse för en knapp billängds förflyttning” inte ”tillräckligt för att bilen” skulle ”anses ha varit i trafik.”93

 

93 Se punkt 8.

I materiellt hänseende måste Högsta domstolens dom anses vara kontroversiell såtillvida att den ger vid handen att enbart det förhållandet att ett fordon försatts i rörelse, till skillnad från vad som tidigare ansetts vedertaget,94 inte nödvändigtvis är tillräckligt för att fordonet ska anses vara i trafik i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL. Härutöver uppställer nämligen Högsta domstolen ett krav på att fordonets ”rörelse föranleddes … av att någon genom en, för ett motorfordon, relevant åtgärd har bringat [fordonet] i rörelse”.95 För att ett fordon som genom motorns inverkan försatts i rörelse ska anses vara i trafik krävs således att rörelsen föranletts av att någon tryckt på gaspedalen, startat fordonet96 utan att dessförinnan ha frikopplat växellådan eller vidtagit någon annan åtgärd som typiskt sett medför att motorn sätter fordonet i rörelse. Och för att ett fordon som utan motorns inverkan försatts i rörelse ska anses vara i trafik krävs av allt att döma på motsvarande sätt att rörelsen föranletts av att någon med handkraft skjutit fordonet framför sig, släppt handbromsen på ett i en sluttning parkerat fordon, avlägsnat klossar, stenar eller dylika föremål som lagts invid hjulen på ett fordon för att säkerställa att det inte ska komma i rörelse eller vidtagit någon annan åtgärd som typiskt sett medför att fordonet utan motorns inverkan försätts i rörelse.
    Av Högsta domstolens jämförande hänvisningar till NJA 1949 s 195 och NJA 1962 s 172 synes emellertid följa att det är tillräckligt att den ifrågavarande åtgärden faktiskt vidtagits. Att åtgärden till äventyrs vidtagits av misstag eller utan vetskap om att den kunde medföra att fordonet skulle försättas i rörelse saknar således, av allt att döma, betydelse. Också i sådana situationer kan fordonet således anses vara i trafik.
    Möjligen har det dock inte varit Högsta domstolens avsikt att det sålunda uppställda kravet på att rörelsen föranletts av en för motorfordon relevant åtgärd ska äga generell tillämpning. I domskälen framskymtar nämligen att domstolen, till grund för sin ståndpunkt att den ifrågavarande bilen inte kunde anses vara i trafik, lagt även det förhållandet att bilen inte förflyttade sig mer än en knapp billängd. För det fall att bilen i stället förflyttat sig exempelvis 50 eller 100 meter, innan elden spred sig till skolbyggnaden, kan det därför inte uteslutas att Högsta domstolen skulle ha ansett att bilen varit i trafik, trots att den försatts i rörelse utan att någon för detta ändamål relevant åtgärd vidtagits.

 

94 Se exempelvis NJA 1936 s 357 och NJA 1949 s 195. 95 Se punkt 8. Alternativt fordras enligt Högsta domstolen att fordonets ”rörelse föranleddes … av att någon genom en, för ett motorfordon, relevant åtgärd … annars [det vill säga på annat sätt än att försätta fordonet i rörelse] försatt [fordonet] i en trafiksituation”. Vad som egentligen avses med detta motsägelsefulla uttalande, som återfinns i punkt 8 i Högsta domstolens dom, är mycket svårt att uttala sig om. Av allt att döma har uttalandets närmare innebörd dock inte någon central betydelse för det ifrågavarande prejudikatets räckvidd. 96 På sedvanligt sätt eller genom så kallad ”tjuvkoppling”.

Sammantaget kan det sålunda konstateras att NJA 2017 s 622 (Brinnande bilen) är principiellt intressant såtillvida att det ger vid handen att enbart det förhållandet att ett fordon försatts i rörelse, till skillnad från vad som tidigare ansågs vedertaget, inte nödvändigtvis är tillräckligt för att fordonet ska anses vara i trafik i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL. I vart fall under förutsättning att fordonet endast förflyttat sig en mycket kort sträcka krävs att ytterligare ett rekvisit är uppfyllt, nämligen att fordonets rörelse föranletts av en härför relevant åtgärd. Den praktiska betydelsen av detta tilläggsrekvisit ska emellertid inte överdrivas. När ett fordon försätts i rörelse så beror nämligen detta i de allra flesta fall på att någon, med eller utan avsikt att sätta fordonet i rörelse, vidtagit en härför relevant åtgärd, med följd att fordonet kan anses ha varit i trafik. Men i exceptionella fall kan det naturligtvis förekomma att fordonets rörelse inte föranletts av någon sådan åtgärd, såsom exempelvis i det här aktuella fallet, där en brand orsakade kortslutning i bilens startmotor vilken i sin tur ledde till att bilen stötvis rörde sig framåt. Ett annat exempel är att ett tekniskt fel föranleder att en bilmotor startar av sig själv med följd att bilen kommer i rörelse. Ytterligare ett exempel är att en parkerad bil i samband med storm rullar i väg och orsakar skada. Men av allt att döma är det alltså bara i sådana mycket ovanligt förekommande situationer som det i 2017 års avgörande uppställda kravet på relevant åtgärd verkligen medför att ett fordon, trots att det varit i rörelse, inte kan anses ha varit i trafik.
    I NJA 2019 s 89 (Skogsbranden i Västmanland) hade ett trafikförsäkringspliktigt skogsfordon som utförde markberedningsarbete på ett kalhygge orsakat skogsbrand. Markberedningen utfördes med hjälp av två harvredskap som var fastmonterade på fordonet. Fordonets motor drev såväl själva fordonet som nämnda redskap. Vid det aktuella tillfället var också metallband monterade runt fordonets däck. Hastigheten var uppskattningsvis två till tre kilometer i timmen. Någon del av fordonet eller dess tillkopplade redskap orsakade vid framförandet antändning av vegetation eller annat organiskt material. Branden spred sig och utvecklades till en av de största svenska skogsbränderna i modern tid. Frågan i målet gällde huruvida branden och åtföljande skador kunde anses ha uppkommit i följd av trafik med skogsfordonet i den mening som avses i 1 och 8 §§ TSL.
    Högsta domstolen konstaterade att när fordonet under markberedningsarbetet framfördes på kalhygget så användes det på ett normalt sätt och för sitt ändamål. Fordonet brukades då som ett transportmedel och var därmed i trafik när branden startade.97 Vidare konstaterade domstolen att det var ostridigt att den aktuella branden och åtföljande skador orsakades genom inverkan av fordonet. Till detta lade domstolen att skadan också inneburit ett förverkligande av en risk som är nära förknippad med användningen av en terrängvagn

 

97 Se punkt 14.

i skogsbruk.98 Vid dessa förhållanden ansåg Högsta domstolen att de inträffade brandskadorna kunde anses ha uppkommit i följd av trafik med skogsfordonet i den mening som avses i TSL.99 Att det ifrågavarande fordonet ansågs ha varit i trafik är på intet sätt överraskande. Sedan tidigare visste vi nämligen att ett fordon som med motorns kraft är i rörelse med sällsynta undantag kan anses vara i trafik i den mening som avses i TSL.100 Att det ifrågavarande fordonet orsakat branden och åtföljande skador var, i enlighet med vad som redan framgått, ostridigt. Av mycket stort intresse är emellertid Högsta domstolens uttalanden beträffande adekvansbedömningen eller, mera exakt, det händelseförlopp varpå denna bedömning tar sikte. Enligt domstolen medför kravet på adekvans att skadan måste ha legat i linje med den påräkneliga risken med den trafik som orsakat skadan,101 att det faktum att motordrivna fordon har skiftande användningsområden medför att de risker som är förknippade med bruket av fordonen kan variera102 samt, mera konkret, att skogsbranden och inträffad skada inneburit ett förverkligande av en risk som är nära förknippad med användningen av en terrängvagn i skogsbruk.103 Uttalandena måste sägas ge tydligt stöd för att kravet på adekvans innebär ett krav på att den inträffade skadan utgör en adekvat följd av det specifika förehavande som i det enskilda fallet anses utgöra trafik med fordonet.
    Detta medför att kravet på adekvans inte nödvändigtvis medför ett krav på att inträffad skada innebär ett förverkligande av sådana risker som typiskt sett föreligger vid färd med ett fordon, däribland risken för att fordonet kolliderar med person eller egendom. Skälet härtill är att trafik med ett fordon stundom utgörs av helt andra förehavanden än sådan ordinär färd104 och att sådana förehavanden kan tänkas aktualisera helt andra typer av risker. Om trafiken utgörs av in- eller urstigning får en typisk skaderisk anses vara att någon kommer i kläm i fordonets dörr. Om trafiken utgörs av lastning eller lossning utgörs en typisk skaderisk av att någon inblandad tappar det hanterade godset. Och om trafiken utgörs av att någon inför färd skrapar bilens rutor fria från is utgörs en typisk skaderisk av att denne halkar.
    Det centrala budskapet i NJA 2019 s 89 (Skogsbranden i Västmanland) är således att det avgörande vid adekvansbedömningen är huruvida den inträffade skadan kan anses ha uppkommit på grund av att någon skaderisk som är typisk vid det specifika förehavande som i det aktuella fallet utgör trafik har realiserats. I det här aktuella fallet

 

98 Se punkt 15–16. 99 Se punkt 16. 100 Se exempelvis NJA 1936 s 357 och NJA 1949 s 195. Inte förrän 2017 klargjorde Högsta domstolen, i det nyssnämnda avgörandet NJA 2017 s 622 (Brinnande bilen), att undantag kan förekomma (under mycket speciella omständigheter). 101 Se punkt 10. 102 Se punkt 10. 103 Se punkt 16. 104 Se exempelvis NJA 1988 s 221 och NJA 2007 s 997.

ansåg Högsta domstolen att detta var fallet. Branden och åtföljande skada kunde nämligen anses ha inneburit ett förverkligande av en risk som är nära förknippad med den användning av det ifrågavarande fordonet i skogsbruk som i detta fall ansågs utgöra trafik.105 Detta budskap kan på intet sätt anses vara kontroversiellt. Tvärt om har det god förankring i adekvansprincipen och dess krav på att skadan utgör en förutsebar följd av den händelse som utgör skadans faktiska orsak.

 

4 FDL
På FDL:s område har Högsta domstolen under den här aktuella perioden inte meddelat någon dom. Två domar (som refererats under en och samma rubrik i NJA) gäller emellertid innebörden av begreppet försäkringsförmedling i den tidigare gällande LFF.106 Att dessa båda domar äger hög relevans också efter ikraftträdandet av FDL, vars definition av försäkringsdistribution i 1 kap 1 § i princip motsvarar definitionen av försäkringsförmedling i 1 kap 1 § LFF, är tydligt.
    I NJA 2019 s 638 I (EWMG) hade en person, efter rådgivning från en anställd vid ett försäkringsförmedlingsföretag, investerat 500 000 kr i ett investeringscertifikat som placerats i en kapitalförsäkring. Negativ kursutveckling medförde att certifikatet blev värdelöst. Hela det investerade beloppet gick således förlorat. Försäkringsförmedlingsföretaget hade en ansvarsförsäkring som omfattade skadeståndsskyldighet som uppkommit i verksamhet enligt LFF. Försäkringsgivaren, mot vilken direktkrav så småningom riktades, invände att den skadeståndsgrundande rådgivningen inte hade avsett kapitalförsäkringen utan det finansiella instrument som placerats i denna försäkring och att det därför inte varit fråga om sådan försäkringsförmedling som omfattades av försäkringen.
    Högsta domstolen hänvisade till det förhandsavgörande från EUdomstolen107 som hade begärts, i vilket det lagts fast att LFF ska tillämpas vid ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital som lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingående av ett kapitalförsäkringsavtal.108 Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen att den i målet aktuella rådgivningen, som otvivelaktigt hade avsett ett finansiellt instrument som placerats i en kapitalförsäkring, kunde anses utgöra försäkringsförmedling. Och vid detta förhållande omfattades rådgivningen och den åtföljande skadan av den ifrågavarande ansvarsförsäkringen.109

 

105 Se punkt 16. 106 Lag (2005:405) om försäkringsförmedling (upphävd). 107 Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag and Others, C-542/16, EU:C:2018:369. 108 Se punkt 15. 109 Se punkt 17.

I NJA 2019 s 638 II (Connecta) hade ett flertal personer överlämnat stora belopp till ett försäkringsförmedlingsföretag i syfte att investera i en företagsobligationsprodukt som skulle placeras i en kapitalförsäkring. Investerarna hade fått vissa dokument rörande investeringarna, som ställts ut av en anställd vid försäkringsförmedlingsföretaget. Senare framkom att de överenskomna investeringarna inte hade genomförts. I stället hade den anställde själv tillgodogjort sig pengarna. Försäkringsförmedlingsföretaget hade en ansvarsförsäkring som omfattade skadeståndsskyldighet som uppkommit i verksamhet enligt LFF. Försäkringsgivaren, mot vilken direktkrav så småningom riktades, invände att skadorna inte hade uppkommit i den försäkrade försäkringsförmedlingsverksamheten eftersom de ifrågavarande obligationsprodukterna var helt fiktiva. Enligt försäkringsgivaren hade den anställdes åtgärder objektivt sett inte utgjort några normala eller typiska åtgärder vid försäkringsförmedling, utan i stället följt mönstret för ett investeringsbedrägeri, med följd att skadorna inte omfattades av den ifrågavarande ansvarsförsäkringen.
    Även i detta fall hänvisade Högsta domstolen till det ovan nämnda förhandsavgörandet från EU-domstolen110 där det lagts fast att begreppet försäkringsförmedling uteslutande ska definieras med hänvisning till de handlingar som försäkringsförmedlaren objektivt utför samt att utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal således omfattas av begreppet försäkringsförmedling även om försäkringsförmedlaren inte har haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal.111 Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen att den anställdes åtgärder, som bland annat innefattat informationskampanjer, personliga möten, konkreta förslag om investering i den fiktiva försäkringsprodukten samt, i merparten av fall, utställandet av investeringsbevis eller liknande dokument, kunde anses utgöra försäkringsförmedling, med följd att inträffade skador omfattades av den ifrågavarande ansvarsförsäkringen.112

 

 

 

110 Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag and Others, C-542/16, EU:C:2018:369. 111 Se punkt 20. 112 Se punkt 21–22.

5 Register över behandlade rättsfall

 

Högsta domstolen

 

NJA 1936 s 357 3

 

NJA 1944 s 203 3

 

NJA 1949 s 195 3

 

NJA 1962 s 172 3

 

NJA 1971 s 126 2.4

 

NJA 1984 s 501 I och II (De utbrända bilarna) 1.3

 

NJA 1986 s 470 (Dikeskörningen i Bygdeå) 1.3

 

NJA 1988 s 221 3

 

NJA 1990 s 93 (Husbranden i Bara) 1.3

 

NJA 1994 s 449 I-II (De okända förarna) 1.3

 

NJA 2001 s 65 I-II 2.4

 

NJA 2001 s 750 (Självrisken) 1.1.1

 

NJA 2006 s 53 1.1.1

 

NJA 2006 s 721 1.3

 

NJA 2007 s 997 3

 

NJA 2009 s 355 1.1.1

 

NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring) 1.1.1; 1.1.2

 

NJA 2016 s 142 3

 

NJA 2016 s 945 2.4

 

NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) 1.1.1; 1.1.2

 

NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) 1.1.1;1.1.2; 2.6.1; 2.6.2

 

NJA 2017 s 622 (Brinnande bilen) 3

 

NJA 2017 s 642 (Bilrånet) 1.3; 2.4

 

NJA 2017 s 1123 Inledning

NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) 1.1.1; 1.1.2

 

NJA 2019 s 89 (Skogsbranden i Västmanland) 3

 

NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) 1.1.2; 2.6.1

 

NJA 2019 s 622 (Trafikskadeforum) Inledning

 

NJA 2019 s 638 I (EWMG) 4

 

NJA 2019 s 638 II (Connecta) 1.1.1; 1.1.2; 4

 

NJA 2019 s 788 (Dubbelförsäkringen) 2.6.2

 

NJA 2019 s 1001 (Bilrånet II) 2.4

 

NJA 2020 s 115 (De försvunna korna) 1.3; 2.2

 

NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) 1.2; 2.3

 

NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) 2.5

 

NJA 2021 s 661 (Thailandsförsäkringen) 2.1

 

NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) 1.3

 

NJA 2022 s 645 (Samborna på Sollerön) Inledning

 

Högsta domstolens beslut den 31 oktober 2022 i mål nr Ö 5677-22 (Trygg-Hansas utfästelse) Inledning

 

Högsta domstolens dom den 16 december 2022 i mål nr T 6586-21 (Bodelningen och konsultbolaget) Inledning

 

Marknadsdomstolen

 

MD 2011:21 1.2

 

EU-domstolen

 

Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag and Others, C-542/16, EU:C:2018:369 4

 

 

 

6 Register över behandlad lagstiftning

 

Försäkringsavtalslag (2005:104) (FAL)

 

Allmänt Inledning

 

1 kap 6 § 2.1; 2.6.2

 

3 kap 3 § 2.1 3 kap 4 § 2.1

 

4 kap 2.3 4 kap 11 § 1.2; 2.3

 

6 kap 1 § 2.4 6 kap 2 § 2.4 6 kap 4 § 2.6.2

 

7 kap 1 § 2.6.1 7 kap 3 § 2.5

 

8 kap 6 § 1.3; 2.2 8 kap 16 § 2.3 8 kap 18 § 2.6.2 8 kap 19 § 2.6.1 8 kap 20 § 1.1.2; 2.6.1;

2.6.2

 

9 kap 7 § 2.6.2

 

12 kap 12 § 2.3

 

Försäkringsrörelselag (2010:2043) (FRL)

 

Allmänt Inledning

 

Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL)

 

Allmänt Inledning

 

Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

 

3 § 1.2; 2.3

 

Lag (1927:77) om försäkringsavtal (upphävd) (GFAL)

 

Allmänt Inledning

 

 

 

Lag (2018:1219) om försäkringsdistribution (FDL)

 

Allmänt Inledning; 4

 

1 kap 1 § 4

 

Lag (2005:405) om försäkringsförmedling (upphävd) (LFF)

 

Allmänt Inledning; 4

 

1 kap 1 § 4

 

Skadeståndslag (1972:207) (SKL)
5 kap Inledning

 

Socialförsäkringsbalk (2010:110) (SFB)
Allmänt Inledning

 

Trafikskadelag (1975:1410)
Allmänt Inledning 1 § 3 8 § 3