SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 263 1 Allmänna problem
En EU-medlemsstats rätt att vägra följa EU-rätten med hänvisning till grunderna för sin rättsordning (ordre public) diskuterades av EUdomstolens stora avdelning den 14 december 2021 i saken V.M.A. v. Pancharevo (mål C-490/20) (se närmare avsnitt 5 nedan).
    I NJA 2022 s. (14 dec. 2022, T 1569-19), ansågs en skiljedom, tillkommen på ett med EU-rätten oförenligt sätt, vara ogiltig, eftersom dess erkännande skulle uppenbart strida mot grunderna för rättsordningen i Sverige. Högsta domstolen stödde sig härvid på 33 § första stycket 2 mom. i lagen (1999:116) om skiljeförfarande, som av HD betecknades som ”processuell ordre public”. — Frågan är om det inte hade räckt med att hänvisa till oförenligheten med EU-rätten, utan att ge sig in i ordre public-resonemang, vilka kan leda till kasuistisk prövning med oförutsebara resultat. Att den aktuella skiljedomen tillkommit på ett rättsstridigt sätt hade fastställts av EU-domstolens stora avdelning redan den 26 oktober 2021 i saken Polen v. PL (mål C-109/20).
    EU-domstolens dom den 7 april 2022 i saken Q, R, S v. United Airlines (mål C-561/20) handlade visserligen inte om internationell privaträtt men innehåller vissa uttalanden som mycket väl kan aktualiseras inom detta rättsområde. Frågan i målet var huruvida vissa regler i förordningen nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar inte var ogiltiga på grund av oförenlighet med den internationella sedvanerättens (dvs. den allmänna folkrättens) princip enligt vilken varje stat har exklusiv suveränitet över sitt luftrum. EU-domstolen erkände EU-institutionernas bundenhet av den internationella rätten i dess helhet, inklusive den internationella sedvanerätten. Eftersom en sedvanerättslig princip inte har samma precisionsgrad som en bestämmelse i ett internationellt avtal, måste prövningen enligt EU-domstolen emellertid inskränka sig till frågan huruvida unionens institutioner genom att anta den ifrågavarande rättsakten inte har gjort en ”uppenbart” oriktig bedömning. Någon sådan uppenbart oriktig bedömning förelåg enligt EU-domstolen inte i det aktuella fallet.

2 Personalstatut och personrätt
I HFD 2021 ref. 36 prövade Högsta förvaltningsdomstolen en fransksvensk medborgares ansökan om att i Sverige byta till ett efternamn som sökanden genom administrativt beslut förvärvat i Frankrike. Med hänsyn till att ett snarlikt efternamn bärs av personer i Sverige och även används i ett svenskt företags namn kunde ansökan beviljas endast om det fanns särskilda skäl enligt 13 § namnlagen (2016:1013). Detta ska enligt HFD ske efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall, varvid man även måste beakta FEUF-fördragets regler om fri rörlighet. Med hänvisning till flera avgöranden av EU-domstolen kon-

264 Michael Bogdan SvJT 2023 staterade HFD att om en person bär olika namn i olika medlemsstater kan det ge upphov till avsevärda problem, t.ex. i samband med identitetshandlingar, intyg och utbildningsbevis, och därmed också en konkret risk for att personens fria rörlighet begränsas. Den omständigheten att efternamnet i Frankrike förvärvats frivilligt och utan familjeanknytning utgör inte i sig ett tillräckligt starkt skäl för att inte bifalla ansökningen. Vid en helhetsbedömning fann HFD att sökandens intresse av att byta efternamn vägde tyngre än skälen däremot och att det därmed förelåg särskilda skäl enligt 13 § namnlagen. — Avgörandet innebär inte vare sig någon tillämpning av utländsk namnrätt eller erkännande av det franska beslutet, utan en tillämpning av den svenska namnlagens materiella krav på särskilda skäl. Namnlagens 30 § ger den som ”genom födelse, ändrat civilstånd eller annat familjerättsligt förhållande” förvärvat ett namn i en annan EESstat eller i Schweiz rätt att förvärva det namnet också i Sverige, om han eller hon vid förvärvet i den andra staten var medborgare eller hade hemvist där eller hade någon annan särskild anknytning där. Det nya avgörandet kan sägas utvidga denna rätt även till namn förvärvade genom administrativt beslut. Detta är rimligt, eftersom de praktiska svårigheter som ett haltande namn kan orsaka är desamma oavsett det utländska namnförvärvets karaktär.
    I RH 2021:30 diskuteras huruvida en föräldralös afgansk femtonåring fick förses med en förmyndare enligt 10 kap. 5 § föräldrabalken trots att hon redan hade en god man förordnad enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Godmanskap enligt 2005 års lag är enligt hovrätten en temporär lösning som inte är tänkt att ersätta föräldrabalkens bestämmelser om förmynderskap och vårdnad. Tillämpningen av svensk lag förutsätter dock enligt 4 kap. 2 § lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap att det utländska barnet har internationellt privaträttslig hemvist i Sverige. Ett ensamkommande barn kan enligt hovrätten knappast anses ha hemvist här redan från början. Att uppehållstillstånd beviljas, och barnet därmed kan folkbokföras i Sverige, leder enligt domstolen typiskt sett till bedömningen att barnet har hemvist i Sverige. Godmanskapet kan och bör då övergå i en mer permanent ordning. Eftersom barnet är afgansk medborgare förutsätter sagda lagrum dock också att det efter förfrågan genom UD hos medborgarskapsstaten framgår att förmynderskap inte kommer att anordnas där eller svaret inte kommer inom 6 månader. Hovrätten hänvisar till att den har gjort vad som krävdes i denna del och anordnar förmynderskap för barnet. — Hovrätten synes tillmäta folkbokföringen ensam en alltför stor betydelse för bestämmandet av hemvist, men omständigheterna i målet gör utgången uppenbart försvarlig. Hovrätten borde dock i fråga om svensk behörighet ha hänvisat till artikel 13 i EU:s Bryssel II-förordning nr 2201/2003, numera ersatt av artikel 11 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111, enligt vil-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 265 ken behörighet avseende föräldraansvar för flyktingbarn och barn som har fördrivits på grund av oroligheterna i ursprungslandet kan grundas på barnets närvaro.
    Huvudfrågan i hovrättsavgörandet RH 2022:12 var om svensk överförmyndarmyndighet var behörig att i enlighet med 11 kapitel 2 § föräldrabalken utse god man för barn vilka var svenska medborgare men hade hemvist i Schweiz. Barnen hade ärvt egendom i Sverige efter sin mormor som var svensk medborgare och bosatt i Sverige, och tillgångarna skulle skiftas i Sverige. Enligt artikel 5(1) i 1966 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, vilken enligt lag (2012:318) gäller här i riket, tillkommer behörigheten att vidta åtgärder till skydd för barnets egendom myndigheterna i den fördragsslutande stat där barnet har hemvist (in casu Schweiz). Konventionens artikel 4(f) undantar dock arv från dess tillämpningsområde. I motsats till tingsrätten kom Svea hovrätt med hänvisning till de svenska förarbetena fram till att undantaget inte avser fall där den lag som ska tillämpas på arv föreskriver att en underårig ska ha en företrädare i någon fråga. Överförmyndarförvaltningens beslut om avvisning fastställdes därför. — Avgörandet synes avvika från professor Paul Lagardes Explanatory Report rörande konventionen, som menar att arvsfrågor i sin helhet är uteslutna från konventionens tillämpningsområde.
    EU-domstolen för ett omfattande resonemang om bestämmande av hemvist i sin dom den 12 maj 2022 i saken W.J. v. L.J. (mål C-644/20) och den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20), se avsnitt 5 nedan. Hemvistbegreppet diskuteras också i EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken IB v. FA (mål C-289/20), se avsnitt 3 nedan.

3 Äktenskaps ingående och upplösning
EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken IB v. FA (mål
C-289/20) handlar om tolkning av hemvistbegreppet i artikel 3(1)(a) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, som motsvaras av artikel 3(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111. Artikeln tillmäter makes hemvist betydelse för en medlemsstats behörighet att ta upp frågor om bl.a. äktenskapsskillnad. Målet handlade om ett äkta par där mannen, som var fransk medborgare och ansökte om skilsmässa i Frankrike, hävdade att han hade hemvist i Frankrike medan hans irländska hustru menade att paret hade sin hemvist i Irland. Denna rättsfallsöversikt ger inte utrymme för en detaljbeskrivning av makarnas förhållanden, men den principiellt viktiga frågan var huruvida en make, som delar sitt liv mellan två medlemsstater, vid tillämpning av ovannämnda artikel 3(1)(a) kan anses ha hemvist i båda. EU-domstolen konstaterade att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition men att begreppet ska ges en självständig och enhetlig

266 Michael Bogdan SvJT 2023 tolkning. Den noterade bl.a. att ingen bestämmelse i förordningen nämner begreppet i pluralform och att hemvist ska likställas med den plats där personen permanent eller varaktigt förlagt centrum för sina intressen, vilket tillsammans med kravet på förutsebarhet talar mot att godta att en mängd olika bostadsorter samtidigt kan ha en sådan karaktär. EU-domstolens svar på den ställda frågan var således att en make som delar sitt liv mellan två medlemsstater endast kan ha hemvist i en av dessa.
    Artikel 3(1)(a) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, motsvarande artikel 3(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2012/111, blev den 10 februari 2022 föremål för EU-domstolens uppmärksamhet även i saken OE v. VY (mål C-522/20). Bestämmelsen ger domsrätt i äktenskapsmål till bl.a. den medlemsstat där sökanden har varit bosatt i minst ett år, medan kravet mildras till sex månader om sökanden också är medborgare i landet. Detta gav upphov till frågan om denna skillnad inte utgör en med artikel 18 FEUF oförenlig diskriminering på grund av nationalitet (sökanden i målet var EU-medborgare). EUdomstolen hänvisade till sin praxis, enligt vilken principen om ickediskriminering kräver att lika situationer inte behandlas olika och att olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. EU-lagstiftaren är skyldig att vid bedömningen utgå från objektiva och i förhållande till bestämmelsens syfte lämpliga kriterier, men åtnjuter ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Sökandens position in de två ovannämnda situationerna i artikel 3(1)(a) är enligt EU-domstolen inte jämförbar, bl.a. eftersom av medborgarskap med nödvändighet följer institutionella och rättsliga samt, som regel, kulturella, språkliga, sociala, familjemässiga eller förmögenhetsrättsliga band till landet, vilka bidrar till den verkliga anknytning som ska finnas mellan sökanden och domstolslandet. Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet utgör således inte hinder mot medborgarskapsgrundad särbehandling i enlighet med den aktuella bestämmelsen.
    I saken Senatsverwaltung v. TB (mål C-646/20) tog EU-domstolens stora avdelning den 15 november 2022 ställning till frågan om huruvida begreppet ”dom” i artikel 2(4) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 inbegriper en handling rörande äktenskapsskillnad, som i enlighet med makarnas överenskommelse och italiensk rätt upprättats av en italiensk tjänsteman i civilståndsärenden (dvs. utom domstol). Detta var av betydelse för handlingens automatiska erkännande som äktenskapsskillnad i en annan medlemsstat (Tyskland) enligt förordningens artikel 21(1). EU-domstolen hänvisade bl.a. till den breda definitionen av domstol i artikel 2(1), enligt vilken ”domstol” omfattar samtliga myndigheter behöriga i frågor som omfattas av förordningen, liksom även till förordningens syfte att inrätta ett verkligt rättsligt område på unionsnivå. EU-domstolen kom fram till att den italienska skilsmässan var en dom enligt förordningen, vilket dock villkorades i

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 267 motiven av att den utomrättsliga skilsmässan enligt italiensk rätt inte var en rent privat rättshandling utan förutsatte en myndighetsprövning i sak av ett antal materiella villkor kännetecknande en dom, såsom en kontroll av makarnas samtycke, att överenskommelsen inte innefattar överföring av tillgångar och att makarna inte har några omyndiga barn. På detta sätt skiljde sig den från officiella handlingar eller överenskommelser. — Domen är av betydelse också för tolkningen av artiklarna 2 och 30 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/111.
    Ett utländskt barnäktenskaps verkan figurerade indirekt i EUdomstolens dom den 17 november 2022 i saken X v. Belgien (mål
C-230/21), avseende rätt till familjeåterförening enligt EU-direktiv 2003/86. En femtonårig kvinna ingick i Libanon ett där giltigt äktenskap med en man med uppehållstillstånd i Belgien. Efter att hon anlänt till Belgien för att förenas med sin man underkände den belgiska motsvarigheten till Migrationsverket äktenskapet med motiveringen att det rörde sig om ett barnäktenskap oförenligt med ordre public. Kvinnan erkändes dock som flykting, varpå hennes far och syskon ansökte vid belgiska ambassaden i Libanon om visum för familjeåterförening. Deras ansökan avslogs med motivering att kvinnan, enligt den belgiska utlänningslagstiftning som införlivar direktivet, efter att ha ingått äktenskap som var giltigt i vigsellandet inte längre tillhörde sina föräldrars kärnfamilj. EU-domstolen slog dock fast att en underårig flykting inte behöver vara ogift för att tjäna som referensperson för familjeåterförening enligt direktivet. — Målet handlade om migrationsrätt snarare än internationell privaträtt, men det är av intresse att notera att de belgiska myndigheterna var beredda att tillerkänna ett i Belgien ogiltigt äktenskap verkan som hinder för rätten till familjeåterförening. Situationen påminner om Migrationsdomstolens avgörande MIG 2012:4, där det utländska barnäktenskapet i enlighet med dåvarande rättsläge erkändes och därmed hindrade barnets familjeåterförening med den i Sverige bosatta föräldern.
    Ett till internationell privat- och processrätt närliggande problem aktualiserades i NJA 2021 s. 416, där en man som ansökt om äktenskapsskillnad inte kunde visa att han och hustrun (vilken fanns på okänd ort och inte kunde nås) ingått ett i Sverige civilrättsligt giltigt äktenskap. Ingen av parterna var folkbokförd i Sverige, men detta var enligt HD inte avgörande. Att mannen gav in ett beslut från Migrationsverket där det framgår att han till verket uppgett att han var gift med svaranden var i brist på annan tillförlitlig dokumentation inte tillräckligt. Enligt 5 kap. äktenskapsbalken tillkommer talerätt i mål om äktenskapsskillnad endast makarna. I mål om äktenskapsskillnad måste det därför vara utrett att ett civilrättsligt giltigt äktenskap föreligger. Talerätten är en tvingande processförutsättning och HD hänvisade till domstolarnas långtgående utredningsskyldighet beroende på bl.a. att en dom på äktenskapsskillnad medför rättsverkningar för

268 Michael Bogdan SvJT 2023 båda parter och ”ska kunna erkännas i andra länder”. Med hänsyn till bristande talerätt blev mannens ansökan om äktenskapsskillnad således avvisad. — Jfr i tidigare rättspraxis NJA 2017 s. 430 samt NJA 2020 s. 929. Det kan tilläggas att om mannens ansökan föranletts av hans önskan att ingå ett nytt äktenskap så riskerar han att falla mellan två stolar: han kan inte få svensk skilsmässa samtidigt som han på grund av sina tidigare uppgifter förmodligen kan ha svårt att klara en svensk hindersprövning.
    I EU-domstolens dom den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20) (se avsnitt 5 nedan) aktualiserades samspelet mellan den exklusiva domsrättsregeln om äktenskapsmål i artikel 6 Bryssel IIförordningen nr 2201/2003 och regeln om domstolsmedlemsstatens egna domsrättsregler (reservforum) enligt artikel 7.

4 Äktenskaps rättsverkningar
I de förenade målen Subdelegación del Gobierno v. Xu (C-451/19) och Subdelegación del Gobierno v. QP (C-532/19), avgjorda den 5 maj 2022, bekräftade EU-domstolen att EU-rätten inte berättigar en make som är tredjelandsmedborgare till familjeåterförening endast på den grunden att makar enligt den privaträttsliga lagstiftningen i den medlemsstat där den andra maken är medborgare och där äktenskapet ingåtts är skyldiga att leva tillsammans (art. 68 i den spanska civillagen). — Det intressanta ur internationellt privaträttsligt perspektiv är att EU-domstolen nämner vigsellandet och nationaliteten av den av makarna som är EU-medborgare, men inte t.ex. makens/makarnas hemvistland, vilket kanske kan tolkas som ett ställningstagande till frågan om vilket lands lag som bestämmer över makars personliga äktenskapsförhållanden. I motsats till de förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskapet regleras den sistnämnda lagvalsfrågan (ännu) inte av EU-rätten. I tidigare rättspraxis se domen Delegación del Gobierno v. RH (C-836/18, SvJT 2021 s. 934).

5 Föräldraskap, vårdnad och underhåll
Enligt EU-domstolens dom den 24 mars 2021 i saken SS v. MCP (mål
C-603/20) är artikel 10 Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvarande artikel 9 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111) inte tillämplig när det från domstolsmedlemsstaten olovligt bortförda barnet hunnit erhålla hemvist i en icke-medlemsstat. Domsrätten avseende föräldraansvar beror i sådana fall på eventuella internationella konventioner respektive på domstolsmedlemsstatens lag.
    EU-domstolens dom den 14 juli 2022 i saken CC v. VO (mål
C-572/21) rörde förhållandet mellan artikel 8(1) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvarande artikel 7(1) i den nya Bryssel IIbförordningen nr 2019/1111) och artikel 5(1) i 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 269 Sistnämnda konvention gäller som lag här i riket enligt lagen (2012:318). Båda artiklarna anser barnets hemvist vara domsrättsgrundande i tvister om föräldraansvar, men förordningens artikel 7(1) specificerar att det rör sig om hemvist ”vid den tidpunkt då talan väcks”, medan konventionens artikel 5 enligt EU-domstolen får förstås så att det är hemvist när tvisten avgörs som är avgörande. Till saken hör också att förordningens artikel 61(a), motsvarande artikel 97(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen, stadgar att förordningen ska tilllämpas före Haagkonventionen när barnet ”har hemvist inom en medlemsstats territorium”. Barnet i det aktuella vårdnadsmålet hade hemvist i Sverige när talan väcktes, men flyttades under processens gång lagligen av modern, vilken då var ensam vårdnadshavare, till Ryssland, som är anslutet till konventionen. EU-domstolen tolkade artikel 61(a) så att en domstol i en medlemsstat, som handlägger ett mål om föräldraansvar, inte behåller sin behörighet enligt artikel 8(1) när barnet under domstolsförfarandet lagligen bytt hemvist till ett tredjeland som är anslutet till Haagkonventionen. Svensk domsrätt hade således upphört och målet fick avvisas. — EU-domstolens tolkning av förordningens artikel 61(a) och konventionens artikel 5 är inte helt okontroversiell. I flertalet nationella och internationella instrument följer man principen om s.k. perpetuatio fori, dvs. domstolens internationella behörighet bestäms av omständigheterna vid tiden för talans väckande, så att t.ex. svaranden inte mitt under förfarandet genom ensidig handling (såsom att flytta till en annan stat) kan manipulera domsrätten. I detta avseende synes 1996 års Haagkonvention dock måhända skilja sig från mängden. Frågan regleras inte i själva konventionstexten, men det framgår av den av professor Paul Lagarde författade förklarande rapporten (Explanatory Report som kan nås via Haagkonferensens hemsida <hcch.net>) att det i den kommission som utarbetat konventionen rådde delade meningar om perpetuatio fori och att majoriteten avslagit förslag att införa principen i konventionstexten. I punkt 4.10 i Haagkonferensens ”praktiska handbok” om tillämpning av konventionen (kan också nås via <hcch.net>) sägs att det av den förklarande rapporten ”verkar som” att perpetuatio fori inte gäller, men punkt 1.11 påpekar att den vägledning som ges i handboken inte är juridiskt bindande. EU-domstolens tolkning får dock naturligtvis tills vidare följas av svenska domstolar, detta även beträffande den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111.
    Frågan om vårdnad efter i USA genomförört surrogatmoderskap aktualiserades i NJA 2021 s. 437. HD har i ett tidigare avgörande avseende samma barn slagit fast att det amerikanska avgörande, varigenom den svenska kvinnan förklarats vara rättslig förälder, gäller i Sverige (se NJA 2019 s. 504, SvJT 2021 s. 947). Faderskapet var också fastställt, men eftersom kvinnan var ogift registrerade Skatteverket henne som ensam vårdnadshavare. Socialnämnden vägrade dock att godta detta och menade att det med moderskapet inte följde att kvin-

270 Michael Bogdan SvJT 2023 nan även var vårdnadshavare och att barnet därför helt saknade en sådan. Kvinnan väckte därför talan mot nämnden och yrkade att det skulle fastställas att hon är vårdnadshavare. Målet hamnade hos HD, som dock inte tog ställning till denna intressanta vårdnadsfråga eftersom den endast fick pröva om socialnämnden enligt svensk familjerätt var rätt svarande enligt 13 kap. 2 § RB, vilket den med hänsyn till sitt nära intresse i saken ansågs vara.
    Ett annat HD-avgörande med bakgrund i ett surrogatarrangemang är NJA 2021 s. 1010, där giltigheten i Sverige av det amerikanska beslutet varigenom det manliga samkönade paret förklarats vara barnets fäder redan fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande av svensk tingsrätt. HD fick dock pröva om svensk domstol var behörig att pröva föräldraparets begäran att de ska förklaras ha gemensam vårdnad om barnet. Till saken hör att såväl barnet som föräldrarna var bosatta i Storbritannien, samtidigt som en av föräldrarna och därmed även barnet hade svenskt medborgarskap. Den svenska domsrätten var därför beroende av tolkningen av artikel 12(3) i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvaras av artikel 10(1) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111), enligt vilken domstolarna i en EU-medlemsstat ska vara behöriga att pröva vårdnadsfrågan bl.a. om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten (särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den staten eller barnet är medborgare där), domstolarnas behörighet har godtagits av alla parter i förfarandet och behörigheten är till barnets bästa. De frågor som ställdes på sin spets i målet var huruvida det bara är parter som redan har föräldraansvar som kan överenskomma om domstols behörighet och hur man ska tolka kravet på barnets bästa. HD konstaterade att barnet saknade vårdnadshavare, att dess enda föräldrar var parterna i målet och att dessa var eniga om att talan skulle prövas i Sverige, vilket därför uppfyllde kravet att alla parter godtagit behörigheten. Föräldrarna gjorde gällande att svensk domsrätt också var till barnets bästa, bl.a. eftersom de övervägde att flytta till Sverige. Enligt HD hade det inte framkommit någon omständighet som tydde på annat än att det skulle vara till barnets bästa att talan prövades här. Svensk domsrätt ansågs därför föreligga. — Att Bryssel II-förordningen trots brexit ansågs tillämplig berodde på utträdesavtalets övergångsbestämmelser.
    EU-domstolens dom den 2 augusti 2021 i saken A v. B (mål
C-262/21) handlar om samspelet mellan Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella barnbortföranden och Dublinförordningen nr 604/2013. En asylsökande kvinna överfördes tillsammans med sitt barn från Sverige till Finland, som i enlighet med den sistnämnda förordningen var ansvarig för prövningen av deras asylansökningar. Barnets far, som var kvar i Sverige och ansågs ha utövat våld mot modern, lämnade in ansökan om barnets omedelbara återlämnande till Sverige med stöd av

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 271 Haagkonventionen. I samband därmed uppstod frågan om modern gjort sig skyldig till olovligt bortförande eller olovligt kvarhållande i den mening som avses i artikel 2(11) Bryssel II-förordningen (motsvarande artikel 2(2)(11) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111). EU-domstolen besvarade denna fråga nekande. Att modern frivilligt rättat sig efter det bindande överföringsbeslutet kunde inte anses utgöra ett olovligt handlande, inte ens efter att hon efter att beslutet blivit upphävt kvarblev i Finland utan att Sverige beslutat om återtagande av de överförda personerna eller bevilja dem uppehållsrätt.
    EU-domstolens dom den 15 april 2021 i saken TKF v. Department of
Justice (mål C-729/19) handlar om övergångsbestämmelserna i underhållsförordningen nr 4/2009. Frågan gällde verkställighet i Storbritannien av polska underhållsdomar meddelade innan Polen blev medlem i EU. Enligt artikel 75(2)(a) gäller de relevanta reglerna i förordningens kapitel IV avsnitt 2 och 3 även för domar som meddelats i medlemsstaterna före förordningens tillämpningsdag. EUdomstolens slog fast att deras tillämpning emellertid förutsätter att domen ursprungsstat var EU-medlem redan när domen meddelades. Inte heller i de övriga reglerna i förordningen finns det enligt EUdomstolen stöd för erkännande och verkställighet av domar meddelade innan domstolslandet anslöt sig till EU.
    I domen den 14 december 2021 i saken V.M.A. v. Pancharevo (mål
C-490/20) vidareutvecklade EU-domstolens stora avdelning den huvudprincip som redan fastslagits i saken Coman v. Inspectoratul General (mål C-673/16, SvJT 2019 s. 585), där en medlemsstat med negativ inställning till samkönade äktenskap ålades, huvudsakligen med hänsyn till unionsmedborgarnas fria rörlighet, att tillerkänna ett sådant äktenskap ingånget i en annan medlemsstat rättsverkan, låt vara enbart såvitt gällde beviljande av härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare. Den nya domen handlar dock inte om äktenskap utan om föräldraskap avseende ett nyfött barn som levde i Spanien med ett äkta par bestående av två kvinnor med brittiskt respektive bulgariskt medborgarskap. Båda kvinnorna angavs i den spanska födelseattesten som mödrar, detta utan att det framgick vilken av dem som var den biologiska modern. Den bulgariska modern ansökte hos de bulgariska myndigheterna om bulgariska identitetshandlingar nödvändiga för barnets fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier (den andra moderns brittiska medborgarskap var efter brexit av mindre värde i detta avseende). Ansökan avslogs med motiveringen att kvinnan vägrade uppge om det var hon som fött barnet och att det stred mot grunderna för den bulgariska rättsordningen att registrera två föräldrar av samma kön. Barnets bulgariska EU-medborgarskap synes däremot inte ha ifrågasatts. EU-domstolen hänvisade även denna gång bl.a. till unionsmedborgarnas fria rörlighet enligt artikel 21 FEUF och rätten till respekt för privat- och

272 Michael Bogdan SvJT 2023 familjelivet enligt artikel 7 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Domstolen poängterade att reglerna om föräldraskap visserligen omfattas av medlemsstaternas befogenheter, men att dessa vid utövande av dessa befogenheter är skyldiga att iaktta unionsrätten. Därav följer enligt EU-domstolen en skyldighet att för utövande av barnets rätt enligt unionsrätten erkänna föräldra-barnförhållandet som anges i födelseattest upprättad av myndigheterna i barnets hemvistland. Detta innebär inte någon kränkning av grunderna i medborgarskapsstatens rättsordning (ordre public), dels eftersom dessa grunder ska tolkas restriktivt, dels eftersom denna stat förblir fri att i sin nationella rätt vägra att godta samkönade föräldrapar samt att vägra att erkänna dylika utomlands etablerade föräldrapar för andra ändamål än utövandet av barnets rätt enligt unionsrätten. Domstolens slutsats blev därför att barnets medborgarskapsstat är skyldig att utfärda identitetshandlingar (identitetskort eller pass) och — i likhet med alla andra medlemsstater — erkänna den handling som utfärdats i barnets hemvistland och som gör det möjligt för barnet att, tillsammans med var och en av föräldrarna, utöva sin rätt till fri rörlighet inom EU. — Avgörandet påverkar således inte en medlemsstats rätt att underkänna ett barn-föräldraförhållande när det gäller rättsverkningar som inte regleras av EU-rätten, exempelvis barnets rätt till arv eller underhåll.
    Omständigheterna i EU-domstolens beslut den 24 juni 2022 i saken Rzecznik praw v. Kierownik Stanu (mål C-2/21) liknade dem i den nyssnämnda domen i mål C-490/20, till vilken domstolen i stor omfattning hänvisade. Även det aktuella barnet föddes i Spanien och den spanska födelseattesten angav två med varandra gifta kvinnor som föräldrar. Föräldraparet bestod av en polsk och en irländsk medborgare och det var den polska medborgaren som hade fött barnet. De polska myndigheterna vägrade dock att registrera attesten och utfärda ett pass för barnet av det skälet att ett barn enligt polsk rätt endast kan ha en kvinna och en man som föräldrar. Såväl utgången som EU-domstolens motivering blev i princip densamma som i mål C-490/20.
    EU-domstolens dom den 12 maj 2022 i saken W.J. v. L.J. (mål
C-644/20) handlar om huvudregeln i artikel 3 i 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, enligt vilken underhållsskyldighet i princip ska regleras av lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist (protokollet utgör en del av EU-rätten, se artikel 15 i EU:s underhållsförordning nr 4/2009). Den i målet aktuella tolkningsfrågan var huruvida ett barn, som av en förälder olovligen kvarhålls i ett annat land, i detta land kan förvärva hemvist i protokollets mening trots att en domstol i ett separat förfarande beslutat att barnet ska återlämnas. EU-domstolen besvarade frågan jakande med hänvisning till protokollets syfte, som tar hänsyn till den plats där barnets vanliga centrum för hans liv faktiskt är be-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 273 läget. Vistelsens olaglighet utgör alltså i sig inte ett hinder för hemvistbytet, förutsatt naturligtvis att bytets övriga sakliga förutsättningar är uppfyllda.
    I EU-domstolens dom den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20) gällde det att bestämma spansk domsrätt i ett mål om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhåll. Hela familjen, bestående av spansk mor, portugisisk far och två i Spanien födda barn med såväl spanskt som portugisiskt medborgarskap, var sedan många år bosatta i Togo, där föräldrarna var kontraktsanställda av EU:s delegation. Det var modern som väckte talan, medan fadern gjorde jurisdiktionsinvändning och hävdade att spansk domstol saknade internationell behörighet. Målet gav upphov till en rad komplicerade frågeställningar, huvudsakligen eftersom ingen familjemedlem hade hemvist inom EU och föräldrarna saknade gemensamt medborgarskap. Domstolen slog till att börja med fast att makarnas/föräldrarnas — påstådda — diplomatstatus inte kan vara avgörande för fastställande av hemvist enligt domsrättsreglerna i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 och underhållsförordningen nr 4/2009. Förordningarna innehåller inte någon hemvistdefinition, men hemvist kännetecknas dels av att personen i fråga har för avsikt att etablera centrum för sina normala levnadsintressen på en viss plats, dels av en tillräckligt stadigvarande närvaro. Barnens hemvist påverkas inte av moderns medborgarskap och hennes bosättning före äktenskapet, medan deras födelseort och medborgarskap är relevanta men inte tillräckliga för hemvisten. Familjens konstaterade brist på hemvist inom EU gjorde att förordningarnas normala domsrättsregler inte var användbara, vilket aktualiserade frågan om tillämpning av domstolslandets nationella lag enligt artiklarna om reservforum (”behörighet i övriga fall”). I Bryssel II-förordningen rör det sig i första hand om artikel 8(1), vilken trots regeln om exklusiv behörighet i artikel 6 ansågs inte hindra att skilsmässojurisdiktion kan föreligga enligt domstolsmedlemsstatens nationella rätt. Även beträffande föräldraansvar kan reservforum enligt artikel 14 användas trots andra anknytningar (t.ex. svarandens medborgarskap) till en annan medlemsstat. Underhållsförordningens artikel 7 innehåller i stället en regel om forum necessitatis, enligt vilken, om ingen annan medlemsstats domstol är behörig, domstolarna i en medlemsstat i undantagsfall kan uppta tvisten till prövning om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning, förutsatt att tvisten har tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan har väckts. Den sistnämnda tillräckliga anknytningen kan grunda sig på den ena partens medborgarskap. — En fullständig och detaljerad beskrivning och analys av EU-domstolens dom ryms inte inom denna rättsfallsöversikt utan skulle kräva en omfattande självständig artikel. Den ovanstående texten begränsar sig därför till en mycket förenklad sammanfattning.

274 Michael Bogdan SvJT 2023 Högsta domstolens beslut NJA 2022 s. 66 handlar om en vuxenadoption där svensk domsrätt och tillämpning av svensk rätt inte var ifrågasatta eftersom såväl adoptanten som adoptivbarnet såvitt framgår var svenska medborgare med hemvist i Sverige. Utlandsanknytningen bestod av att adoptivbarnets i USA bosatte biologiska fader motsatte sig adoptionen, vilken dessutom riskerade att inte bli erkänd där. Högsta domstolen hänvisade till föräldrabalkens krav att en adoption ska vara lämplig. En omständighet som kan påverka lämplighetsbedömningen är om adoptionen kommer att erkännas i ett land som de inblandade har anknytning till, varvid man ska beakta risken för olägenheter som ett icke-erkännande kan orsaka adoptivbarnet. Är det oklart om den svenska adoptionen kommer att erkännas och erkännandefrågan har avgörande betydelse för om adoptionen ska tillåtas, ankommer det enligt Högsta domstolen på rätten att försöka utreda detta. Med hänsyn till att adoptivbarnet i det aktuella fallet var vuxet och bortsett från den biologiska faderns bosättning i USA inte hade någon tydlig koppling till landet ansågs frågan dock inte ha nämnvärd betydelse. Eftersom de övriga förutsättningarna för adoption var uppfyllda bifölls adoptionsansökan.

6 Successionsrätt
Saken UE och HC v. Vorarlberger Landes- und Hypotekenbank (mål
C-301/20), avgjord av EU-domstolen den 1 juli 2021, handlade om giltigheten i Österrike av en bestyrkt kopia av ett europeiskt arvsintyg utfärdat i Spanien enligt arvsförordningen nr 650/2012. Enligt förordningens artikel 70(3) ska sådan kopia gälla under en begränsad period om sex månader, vilket ska anges på kopian. I det aktuella fallet angavs på kopian likväl att den gällde obegränsat, men EUdomstolen kom fram till att den endast skulle gälla sex månader från utfärdandet och att det var avgörande att den gällde när den för första gången lämnades in till den myndighet där den åberopas, även om den slutat att gälla före myndighetens beslut. Domstolen bekräftade dessutom att intyget hade rättsverkningar i förhållande till samtliga däri nämnda personer, även sådana som inte själva begärt att intyget skulle utfärdas. EU-domstolens dom den 9 september 2021 i saken UM (mål
C-277/20) handlar om ett avtal, enligt vilket en far utfäst sig att under vissa förutsättningar vid sin död överföra en del av en österrikisk fastighet till sin son och sin svärdotter. Avtalet hade angetts vara underkastat österrikisk rätt. Samtliga parter hade vid avtalets ingående sin hemvist i Tyskland. Efter att fadern avlidit yrkade sonen vid österrikisk domstol att hans äganderätt skulle skrivas in i fastighetsregistret. EU-domstolen slog fast att det aktuella avtalet mortis causa var ett ”arvsavtal” enligt artikel 3(1)(b) i EU:s arvsförordning nr 650/2012. Nästa fråga var huruvida övergångsbestämmelsen i förordningens artikel 83(2), som handlar om sådana fall där den avlidne

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 275 före den 17 augusti 2015 valt vilken lag som skulle vara tillämplig ”på arvet”, omfattar ett arvsavtal som endast avser en särskild egendom och inte arvet i dess helhet. Denna fråga besvarades nekande, bl.a. med hänvisning till bestämmelsens ordalydelse.
    Flera frågor rörande tolkning av EU:s arvsförordning nr 650/2012 prövades av EU-domstolen den 9 september 2021 i saken RK v. CR (mål C-422/20). Efter att arvlåtaren, som var tysk medborgare, avlidit ansökte änkan hos tysk domstol om såväl ett nationellt som ett europeiskt arvsintyg på grundval av makarnas inbördes testamente. Den tyska domstolen ansåg sig dock sakna behörighet, med motivering att den avlidne vid sin död hade hemvist i Spanien. Änkan utverkade då ett spanskt domstolsbeslut, där domstolen ”avstod” från att pröva ansökan, eftersom de tyska domstolarna ansågs bättre lämpade. Sedan gjorde hon en ny ansökan i Tyskland med stöd i förordningens artikel 7(a), som förutsatte bl.a. att den spanska domstolen avvisat talan i enlighet med artikel 6. Frågan uppstod då huruvida den spanska domstolens ”avstående” utgjorde en ”avvisning” i stadgandets mening. Efter bl.a. en jämförelse mellan förordningens olika språkversioner kom EU-domstolen fram till att det för tillämpning av artikel 7(a) inte var nödvändigt att den domstol vid vilken talan tidigare väckts uttryckligen förklarat sig sakna behörighet, förutsatt att dess avsikt otvetydigt framgår av beslutet. EU-domstolen slog dessutom fast, med hänvisning till artiklarna 6(a), 7 och 39, att den domstol, vid vilken talan väckts till följd av att den tidigare avvisats i en annan medlemsstat, inte är behörig att pröva om avvisningen uppfyller villkoren i dessa bestämmelser. Slutligen fick EU-domstolen ta ställning till kravet i artiklarna 6 och 7 att den avlidne i enlighet med artikel 22 har valt lagen i det senaste domstolslandet som tillämplig på arvet. Den aktuelle arvlåtaren har i sitt testamente inte gjort något lagval, men övergångsregeln i artikel 83(4) stadgar att ett förordnande om kvarlåtenskap gjort före den 17 augusti 2015 i enlighet med den lag som han kunde ha valt ”anses” utgöra val av den lagen som tillämplig på arvet. Detta fingerade lagval har av EU-domstolen ansetts tillräckligt för att uppfylla kraven enligt artiklarna 6 och 7.
    EU-domstolens dom den 7 april 2022 i saken VA v. TP (mål
C-645/20) avser artiklarna 4 och 10 arvsförordningen nr 650/2012 rörande behörighet att fatta beslut om arvet i dess helhet. Sådan behörighet tillhör enligt artikel 4 domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död, men enligt artikel 10(1)(a) också domstolarna i en annan medlemsstat där den avlidnes tillgångar är belägna om han var medborgare i den staten. Det aktuella målet gällde en fransk medborgare som sedan decennier varit bosatt i Storbritannien. Efter att ha blivit sjuk återvände han 2012 till Frankrike där han efter 3 år avled. En fransk domstol förklarade sig obehörig att på ansökan grundad på artikel 4 utse en boutredningsman som skulle förvalta hela kvarlåtenskapen, eftersom den ansåg att

276 Michael Bogdan SvJT 2023 den avlidne vid sin död fortfarande hade hemvist i Storbritannien. De sökande hade dock inte åberopat artikel 10, vilket gav upphov till frågan huruvida den franska domstolen, som konstaterat att den avlidne var fransk medborgare med kvarlåtenskap i Frankrike, inte var skyldig att ex officio pröva sin behörighet även enligt sistnämnda artikel. EU-domstolen konstaterade att artikel 10 trots sin rubrik (”Subsidiär behörighet”) inte var hierarkiskt underställd eller mindre obligatorisk än artikel 4. Med hänsyn till förordningens syfte, bl.a. att undvika en splittring av arvet, kom EU-domstolen fram till att den nationella domstolen, även om den inte är skyldig att aktivt söka efter faktiska omständigheter för att avgöra sin behörighet, är skyldig att med beaktande av ostridiga omständigheter fastställa sin behörighet, även om man därvid eventuellt stöder sig på annan grund än den som åberopats av käranden.
    I sin dom den 2 juni 2022 i saken T.N. (mål C-617/20) fick EUdomstolen tolka artiklarna 13 och 28 i EU:s arvsförordning nr 650/2012 beträffande giltigheten till formen av ett arvsavstående. Enligt artikel 28 ska en förklaring om bl.a. avstående från arv anses vara formellt giltig då den uppfyller kraven i den lag som är tillämplig på arvet eller lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist. I det aktuella målet hade arvlåtaren hemvist i Tyskland och arvet var därför underkastat tysk rätt, medan hans brorsöner, bosatta i Nederländerna, ingav sin avståendeförklaring till nederländsk domstol i enlighet med nederländska formkrav. De översände en kopia till den behöriga domstolen i Tyskland, som dock meddelade dem att dokumenten inte kunde beaktas eftersom de inte hade översatts till tyska. Eftersom brorsönerna inte lämnat in de begärda översättningarna inom de föreskrivna tidsfristerna slog den tyska domstolen fast att de fick anses ha accepterat arvet. Enligt förordningens premiss 32 bör personer, vilka utnyttjar möjligheten att avge avståendeförklaringar i den medlemsstat där de har hemvist, själva inom den tidsfrist som fastställs i den lag som är tillämplig på arvet underrätta den domstol eller myndighet som handlägger arvet om att sådana förklaringar har gjorts. EU-domstolen konstaterar dock att förklaringarna uppfyllde de formella kraven enligt lagen i brorsönernas hemvistland, att förordningen inte föreskriver någon mekanism för översändande av förklaringar, och att den tyska domstolen fick kännedom om dessa innan den avgjorde arvsmålet. Den borde därför ha beaktat förklaringarna utan krav på att de uppfyllde formkraven i den lag som var tillämplig på arvet (dvs. tysk rätt).
    Se också avsnitt 2 ovan om hovrättsavgörandet RH 2022:12.

7 Tillämplig lag för avtalsförpliktelser
I de förenade målen DG v. Gruber (mål C-152/20) och Sindicatul v. Samidani (mål C-218/20) krävde i Västeuropa körande rumänska chaufförer, vilkas anställningsavtal hänvisade till den rumänska lagen

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 277 om anställningsförhållanden, sina arbetsgivare på betalning av minimilöner enligt lagen i Italien respektive Tyskland. De stödde sig härvid på Rom I-förordningens artikel 8(1), enligt vilken ett anställningsavtals lagvalsklausul inte får beröva den anställde det skydd som denne tillförsäkras genom tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha varit tillämplig om inget avtal gjorts, dvs. normalt lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete. EU-domstolen slog fast att parternas lagval innebär att man ska avstå från att tillämpa den sistnämnda lagen, med undantag av dess tvingande bestämmelser. EU-domstolen godtog avtalets lagvalsklausul trots att den utformats av arbetsgivaren, dock bara under förutsättning att den rumänska lagen inte tvingade parterna att välja rumänsk rätt. — Avgörandet aktualiserar flera intressanta frågor. Den bekräftar, till att börja med, lagvalsklausulens s.k. russineffekt, dvs. den anställdes rätt att plocka de förmånligaste tvingande reglerna ur båda rättssystemen. I litteraturen har denna effekt ifrågasatts och det har stundom hävdats att den anställde måste välja den ena eller andra rättsordningen i dess helhet. EU-domstolens välsignelse av russineffekter i fråga om anställningsavtal blir förmodligen vägledande också för motsvarande effekt i fråga om konsumentavtal enligt Rom I-förordningens artikel 6(2). Att EUdomstolen vägrade godta ett av lagen påtvingat lagval är naturligt, eftersom dylikt tvång är oförenligt med Rom I-förordningen. Slutligen kan det noteras att den aktuella lagvalsklausulen enligt sin ordalydelse inte hänvisade till rumänsk rätt i stort utan endast till den rumänska arbetslagen (codul muncii nr 53/2003), vilket måhända kunde tolkas som en s.k. materiell partshänvisning som inom ramen för parternas avtalsfrihet kunde ersätta de dispositiva reglerna i den i övrigt tillämpliga lagen i arbetslandet. Denna aspekt synes dock inte ha diskuterats i målen.
    Rom I-förordningens artikel 6(4)(c), som stadgar att förordningens lagvalsregler för konsumentavtal inte tillämpas på avtal rörande sakrätt i eller hyra av fast egendom, blev föremål för EU-domstolens tolkning den 10 februari 2022 i saken UE v. ShareWood (mål C-595/20).
En konsument med hemvist i Österrike ingick fyra avtal med ett schweiziskt bolag om ett slags investering i träplantager i Brasilien. Mycket förenklat uttryckt gick upplägget ut på att konsumenten skulle hyra mark av bolaget, köpa de där planterade träden och nyttja den hyrda marken till att låta sina träd växa där. Bolaget åtog sig att bruka, sköta, avverka och sälja träden samt att överföra nettointäkterna till konsumenten. Med anledning av påstått avtalsbrott väckte konsumenten talan vid österrikisk domstol, varvid han åberopade de konsumenträttsliga lagvalsreglerna i Rom I-förordningens artikel 6. Detta gav upphov till frågan om huruvida de aktuella avtalen inte avsåg sakrätt i eller hyra av fast egendom. EU-domstolen underströk att artikel 6(4)(c) ska ges en självständig och enhetlig tolkning, vilket gör att det saknar betydelse vad som i nationell rätt eventuellt likställs

278 Michael Bogdan SvJT 2023 med fast egendom. Att de aktuella avtalen inte avsåg sakrätt i fast egendom följde enligt EU-domstolen redan av att försäljningen inte avsåg marken utan endast själva träden. Vad gällde hyra av fast egendom hänvisade domstolen till sin praxis rörande tolkning av domsrättsreglerna i Bryssel I-förordningen, enligt vilken ett komplext avtal som för ett totalpris inbegriper en samling tjänster utöver en överlåtelse av rätten att bruka fast egendom inte kan utgöra ett egentligt nyttjanderättsavtal. Det aktuella avtalets hyresinslag, som endast omfattade rätten att låta träden växa, utgjorde således inte ett avtal om hyra av fast egendom i bestämmelsens mening.
    EU-domstolens dom den 20 oktober 2022 i saken ROI v. FD (mål
C-604/20) avsåg i huvudsak frågan om domsrätt (se avsnitt 9 nedan), men innehöll även ett sidospörsmål om tolkning av begreppen ”näringsverksamhet” och ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” inte bara i artikel 17(1) Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 utan också artikel 6(1) Rom I-förordningen. Dessa begrepp används för att vid dylika verksamheter utesluta tillämpning av de två förordningarnas konsumentskyddsregler. EU-domstolens dom torde betyda att begreppen omfattar inte bara verksamhet som egenföretagare utan även avlönat arbete, och att de även inbegriper tredje mans garantiåtagande att ansvara för fullgörandet av den näringsverksamma avtalspartens skyldigheter.
    Frågan i Högsta domstolens dom NJA 2022 s. 469 var om en kostnad för punktskatt som har föranletts av att ett parti cigaretter stulits under en vägtransport från Nederländerna till Sverige skulle betalas av transportören i enlighet med artikel 23(4) i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). Parterna var överens om att konventionen var tillämplig, dock inte om målet skulle avgöras enligt nederländsk eller svensk rätt. HD noterade att Rom I-förordningen enligt sin artikel 25 inte ska inverka på tillämpningen av tidigare ingångna internationella konventioner som fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser och att CMR enligt sin artikel 1(1) ska tillämpas på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot betalning, när platsen för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena har tillträtt konventionen. Rom I-förordningens artikel 25 innebär därför enligt HD att reglerna i CMR i princip ska tillämpas utan beaktande av svenska lagvalsregler (dvs. Rom I-förordningens övriga artiklar). Det följer i stället av artikel 1(1) CMR att målet ska avgöras enligt lex fori, dvs. CMR på det sätt den har införlivats i svensk rätt. — Se lag (1969:12) om internationell vägtransport, enligt vars 1 § CMR:s originaltexter ska gälla som svensk lag.
    EU-domstolens stora avdelning tolkade den 21 december 2021 i saken Bank Melli v. Telecom (mål C-124/20) vissa artiklar i förordning nr 2271/96, vilken förbjuder företag hemmahörande inom EU att lyda bl.a. USA:s embargo mot Iran. I domen, som handlar om lagligheten

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 279 av ett tyskt företags uppsägning av avtal med en iransk bank, diskuteras inte de rent internationellt-privaträttsliga aspekterna, men det framgår indirekt att såväl den amerikanska embargolagen som EU:s s.k. blocking-förordning syftar till att tillämpas oavsett vilken lag som annars skulle vara tillämplig på de uppsagda avtalen. Det rör sig alltså om internationellt tvingande regler enligt Rom I-förordningens artikel 9, varvid EU-ländernas domstolar rimligtvis måste ge EU-reglerna företräde.

8 Tillämplig lag för utomkontraktuella förpliktelser
EU-domstolens dom den 3 mars 2022 i saken Acacia v. BMW (mål
C-421/20) handlade om en tvist där en tysk biltillverkare vid tysk domstol stämde en italiensk tillverkare av bilkomponenter för intrång i det tyska företagets registrerade gemenskapsformgivning genom att distribuera dessa i Tyskland. Den tyska domstolens behörighet var inte ifrågasatt, eftersom det påstådda intrånget förekommit i Tyskland (se artikel 82(5) förordningen nr 6/2002 om gemenskapsformgivning). Förutom huvudyrkandet om att det italienska företaget skulle åläggas att upphöra med intrånget framställde biltillverkaren vissa s.k. accessoriska yrkanden om bl.a. skadestånd, lämnande av upplysningar och överlämnande av de intrångsgörande varorna för förstöring. Detta gav upphov till frågor om huruvida dessa accessoriska yrkanden skulle prövas enligt tysk eller italiensk rätt. Enligt artikel 88(2) i förordningen nr 6/2002 ska en domstol för gemenskapsformgivningar i de frågor som inte regleras i själva förordningen tillämpa det egna landets lagstiftning, inklusive dess internationella privaträtt, varvid domstolen enligt förordningens artikel 89(1)(d) kan besluta bl.a. om lämpliga påföljder som föreskrivs i lagstiftningen, inklusive den internationella privaträtten, i den medlemsstat där de handlingar som utgjorde intrång eller fara för intrång begicks. Enligt EU-domstolen ska hänvisningarna till internationell privaträtt tolkas som hänvisningar till artikel 8(2) Rom II-förordningen, dvs. lagen i det land där intrånget skedde. En domstol, behörig enligt artikel 82(5) att pröva intrång begångna i en enda medlemsstat, ska således pröva de accessoriska yrkandena enligt sin egen lag. — Domen innebär i praktiken tillämpning av skyddslandsprincipen (lex loci protectionis). Det aktuella målet måste enligt EU-domstolen särskiljas från omständigheterna i Nintendo-domen (C-24/16 och C-25/16, SvJT 2019 s. 602), avseende intrång i flera medlemsstater, då man inte ska behandla varje land för sig utan genom en övergripande bedömning fastställa den plats där svaranden utfört den första handling som utgjorde intrång eller fara för intrång.
    I den i avsnitt 9 nedan beskrivna domen den 10 mars 2022 i saken ZK v. BMA (mål C-498/20) fick EU-domstolen även tolka Rom IIförordningens artikel 4, som stadgar att en utomobligatorisk förpliktelse grundad i en skadeståndsgrundande händelse ska prövas enligt

280 Michael Bogdan SvJT 2023 lagen i det land där den direkta skadan uppkommit (artikel 4(1)), förutsatt att händelsen inte har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land (artikel 4(3)). EU-domstolen gick först in på frågan om den aktuella tvisten inte var av bolagsrättslig karaktär och som sådan föll utanför förordningens tillämpningsområde enligt artikel 1(2)(d). Domstolen konstaterade att man måste skilja mellan å ena sidan den särskilda omsorgsplikt som följer av det associationsrättsliga förhållandet, och å andra sidan den allmänna omsorgsplikten, men överlät åt den nationella domstolen att bedöma detta. Om Rom II-förordningen är tillämplig ska ett ”mormorbolags” skadeståndsskyldighet på grund av att det inte uppfyllde sin omsorgsskyldighet vis-à-vis sitt ”dotterdotterbolag”, som därför gick i konkurs med kreditförluster för borgenärerna till följd, enligt EU-domstolen i princip prövas enligt lagen i det land där det konkursade dotterdotterbolaget har hemvist, eftersom det var i detta bolags tillgångar som skadan i första hand visat sig, medan borgenärernas skada endast var indirekt. Den påstådda förekomsten av ett finansieringsavtal mellan de två bolagen var enligt EU-domstolen i sig inte tillräcklig för att man i stället skulle tillämpa det avtalets lag, men kunde beaktas inom ramen för prövningen av uppenbart närmare anknytning enligt artikel 4(3).

9 Domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål
Arbetsdomstolens beslut AD 2022:47 handlar om den begränsning av svensk domstols behörighet som grundar sig på svarandens folkrättsliga statsimmunitet. En anställd hos Qatars ambassad i Stockholm har väckt talan mot Qatar med yrkande om ogiltigförklaring av avskedande och skadestånd. Qatar gjorde immunitetsinvändning. Arbetsdomstolen hänvisade till 2004 års FN-konvention om immunitet för stater och deras egendom, vilken anses utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt. Enligt konventionens artikel 11(1) kan en främmande stat inte åberopa immunitet i ett förfarande gällande anställningskontrakt mellan staten och en enskild person för arbete som utförs inom domstolslandets territorium. Artikel 11(2) innehåller visserligen en uppräkning av situationer där immunitet likväl kan åberopas, men inget av undantagen var aktuellt i målet. Ambassadens yrkande om avvisning lämnades därför utan bifall. — En närmare analys av den folkrättsliga immunitetsproblematiken faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt. Avgörandet överensstämmer med Arbetsdomstolens tidigare praxis, se t.ex. AD 2020 nr 43.
    EU-domstolens dom den 6 oktober 2021 i saken Skarb Panstwa v. TOTO (mål C-581/20) berörde i huvudsak tre frågor rörande Bryssel Ia-förordningens tolkning. Målet handlade om ett kontrakt som efter offentlig upphandling slutits mellan den polska statskassan och ett par italienska byggbolag om anläggande av en trafikled i Polen. Den första frågan var om det rörde sig om ett rättsförhållande på privaträttens område enligt förordningens artikel 1(1). Frågan besvarades

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 281 jakande med motiveringen att avtalet, trots att det härrörde från offentlig upphandling, inte innebar utövande av befogenheter som gick utöver vad som gäller mellan enskilda och kom till genom att parterna frivilligt åtagit sig rättigheter och skyldigheter. Den andra frågan var om artikel 35 tvingar en domstol i en medlemsstat, som har att pröva en ansökan om interimistiska åtgärder, att förklara sig obehörig när en motsvarande ansökan redan prövats i en annan medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak. EU-domstolen erinrade om att artikel 35 under vissa förutsättningar ger såväl domstolar behöriga att pröva målet i sak som domstolar i en annan medlemsstat behörighet, varvid de senare domstolarnas interimistiska åtgärder dock har verkningar som är begränsade till domstolslandets territorium. Någon rangordning mellan åtgärderna föreligger emellertid inte, så att åtgärder beslutade av domstol behörig i sak hindrar inte interimistiska åtgärder i en annan medlemsstat. Den tredje och sista frågan var föranledd av att aktuell nationell lagstiftning begränsade möjligheten att besluta om interimistiska åtgärder mot staten och vissa av dess myndigheter. EU-domstolen tolkade artikel 35 så att denna begränsning avgörs av domstolslandets rätt.
    Den 3 juni 2021 meddelade EU-domstolen sin dom i saken ZN v. Generalno konsulstvo (mål C-280/20). En bulgarisk medborgare väckte vid bulgarisk domstol talan mot Bulgariens generalkonsulat i Spanien med krav på erkännande av anställningsförhållande och betalning av semesterersättning. Med hänsyn till att Bryssel Ia-förordningen gäller endast om målet rör privaträttens område och dessutom är gränsöverskridande ställdes EU-domstolen inför frågan om huruvida dessa villkor var uppfyllda. Frågan besvarades jakande, eftersom den anställdes arbetsuppgifter inte inkluderat myndighetsutövning och konsulatet utgjort en bulgarisk etablering i Spanien.
    Saken Nemzeti v. NW (mål C-30/21), avgjord av EU-domstolen den 21 september 2021 genom beslut (i motsats till dom, eftersom svaret kunde klart utläsas av tidigare rättspraxis), rörde indrivning i Tyskland av ungerska vägavgifter inklusive en tilläggsavgift föranledd av att svaranden låtit bli att betala i tid. Enligt domstolen avsåg talan privaträttens område enligt artikel 1(1) Bryssel Ia-förordningen och omfattades därför av denna förordning. Domstolen hänvisade bl.a. till att tilläggsavgiften, som var fastställd i lag, visserligen utgjorde en betydande höjning av den ursprungliga avgiften, men att det inte framgick att det rörde sig om en sanktion (böter) för en trafiköverträdelse. Käranden hade dessutom inte beviljat sig själv en exekutionstitel, med avvikelse från de allmänna bestämmelserna, utan var endast behörig att inleda ett domstolsförfarande. Varken rättsförhållandet mellan parterna eller grunden eller formerna för talan visade att det rörde sig om utövning av offentliga maktbefogenheter.
    Vissa likheter med det föregående avgörandet uppvisar EU-domstolens dom den 25 mars 2021 i saken Obala v. NBL (mål C-307/19).

282 Michael Bogdan SvJT 2023 Talan väckt av bolag som av lokal myndighet fått uppdrag att driva in parkeringsavgifter omfattas enligt domstolen av ”privaträttens område” i Bryssel Ia-förordningens mening. En sådan talan, avseende en endagsparkeringsbiljett, avser dock enligt domstolen inte nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 24(1), utan utgör snarare ett avtal om utförande av tjänst enligt artikel 7(1)(b).
    Ett ytterligare avgörande rörande Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde meddelades av EU-domstolen den 22 december 2022 i saken Eurelec v. Ministre de l’économie (mål C-98/22). Förordningen är enligt sin artikel 1(1) tillämplig på privaträttens område och utesluter bl.a. statens ansvar för utövande av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Ett franskt ministerium utredde ett belgiskt företag för konkurrensbegränsande åtgärder och stämde företaget vid fransk domstol med yrkanden om förbudsföreläggande och böter. Företaget invände mot fransk jurisdiktion, vilket gav upphov till frågan om huruvida Bryssel Ia-förordningen är tillämplig när en offentlig myndighets talan mot en i annan medlemsstat hemmahörande svarande syftar till att få fastställelse av, sanktioner mot och upphörande av konkurrensbegränsande förfaranden och myndigheten därvid utövar befogenheter för utredning eller befogenheten att vidta rättsliga åtgärder som går utöver de regler i allmän lag som är tillämpliga i relationer mellan enskilda. EU-domstolen besvarade frågan nekande och valde att särskilja det aktuella målet från tidigare liknande fall (Movic, C-73/19), där myndigheten inte gavs bättre villkor än andra kärande.
    EU-domstolens dom den 3 februari 2022 i saken JW v. LOT (mål
C-20/21) tolkar Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1)(b), enligt vilken en talan avseende avtal om utförande av tjänster kan väckas vid domstolen för den ort där tjänsten har eller skulle ha utförts. Målet handlade om ersättningskrav för en försening av en genom en enda bokning bekräftad flygresa från Polen till Maldiverna med flygplans- och flygbolagsbyte i Tyskland. Den första sträckan utfördes av det polska flygbolaget LOT och blev så försenad att passagerare missade sin anslutning med det tyska flygbolaget Lufthansa. Passagerarna stämde LOT i tysk domstol, vilket gav upphov till frågan om huruvida också orten för bytet kunde anses vara utförandeorten i stadgandets mening. EU-domstolen hänvisade till sin tidigare praxis, enligt vilken uppfyllelseorten vid en flygresa bestående av flera sträckor utgörs såväl av avreseorten för den första etappen som av ankomstorten för den sista etappen. Det kunde visserligen inte uteslutas att avtalet innehöll andra tjänster än själva flygningen och att dessa kunde motivera behörighet för andra domstolar, men några sådana omständigheter hade inte framkommit. Ankomstorten för den första flygsträckan kunde således inte grunda behörighet enligt artikel 7(1)(b).
    Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) blev föremål för EUdomstolens tolkning den 12 maj 2021 i saken Vereniging van Effectenbezitters v. BP (mål C-709/19). En förening av aktieägare väckte i neder-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 283 ländsk domstol talan mot ett brittiskt oljebolag och yrkade att domstolen skulle fastställa att bolaget lämnat felaktiga uppgifter om ett oljeutsläpp och att detta rättsstridiga agerande lett till att aktieägarna köpt eller sålt sina aktier till mindre förmånligt marknadspris. Bolaget bestred den nederländska domstolens jurisdiktion enligt Bryssel Iaförordningen. EU-domstolen ställdes inför frågan om huruvida en ren förmögenhetsskada, uppkommen på ett investeringskonto, grundade behörighet enligt artikel 7(2) för en domstol i den medlemsstat i vilken den bank eller det investmentbolag till vilket kontot hör befinner sig. EU-domstolen erinrade på ett sedvanligt sätt om att artikel 7(2) ska tolkas självständigt och restriktivt och att dess formulering ”den ort där skadan inträffade” avser såväl den ort där skadan uppkom som den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Begreppet kan dock inte tolkas så extensivt att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en skada som faktiskt har uppkommit på en annan ort. Att käranden har lidit ekonomisk skada på den ort där han har sin hemvist och huvuddelen av sin förmögenhet räcker således inte för att grunda behörighet när denna skada är en följd av förmögenhetsförlust som han lidit i en annan medlemsstat. Det kan dock vara motiverat att domstolen i kärandens hemvistort, i egenskap av den ort där skadan uppkommit, är behörig när ett bolag åsidosätter sin informationsskyldighet, bl.a. om skadan uppkommit direkt på kärandens konto i samma medlemsstat och bolaget hade en lagstadgad skyldighet att offentliggöra information i den medlemsstaten. — Se också EU-domstolens domar i Kolassa, C-375/13 och Löber, C-304/17.
    Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) uttolkades den 15 juli 2021 av EU-domstolen också i saken RH v. Volvo (mål C-30/20), avseende bestämningen av den ort där skadan uppkom med anledning av svarandenas prismanipulationer stridande mot EU:s konkurrensrätt. EUdomstolen slog fast att fastställandet av skadeorten måste svara mot behörighetsreglernas mål om närhet och förutsägbarhet och att det därför är domstolen i den ort där varan förvärvades som är behörig att pröva en talan om ersättning för skada motsvarande köparens merkostnad. Har det skadelidande företaget köpt varor på flera platser är det domstolen i den ort där företaget har sitt säte som är behörig.
    I saken Mittelbayerischer Verlag v. SM (mål C-800/19) tolkade EUdomstolen den 17 juni 2021 Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) avseende påstådd personlighetskränkning på internet. En i Polen bosatt polsk medborgare stämde i Polen ett tyskt tidningsföretag vars nättidning i en artikel nämnt ”det polska förintelselägret Treblinka”. Artikeln var tillgänglig i bl.a. Polen och enligt käranden hade kränkt hans nationella identitet och värdighet. Till stöd för polsk domsrätt åberopade käranden bl.a. EU-domstolens dom i saken eDate (C-509/09 och C-161/10), där artikel 5(3) i den gamla Bryssel I-förordningen

284 Michael Bogdan SvJT 2023 44/2001 tolkats så att talan med anledning webbkränkningar av personlighetsskyddet kunde i fråga om hela den påstådda skadan väckas bl.a. i den medlemsstat där käranden hade centrum för sina huvudsakliga intressen. Det tyska tidningsföretaget invände att den aktuella käranden inte var direkt berörd av artikeln och att det rimligen inte kunde förutse att bli stämt i Polen. EU-domstolen kom med hänvisning till bl.a. behovet av förutsebarhet och rättssäkerhet fram till att domstolen där käranden har sina huvudsakliga intressen är behörig endast om innehållet av webbpubliceringen inkluderar objektiva och kontrollerbara uppgifter som gör det möjligt att direkt eller indirekt identifiera käranden som individ.
    EU-domstolens stora avdelning bekräftade genom sin dom den 21 december 2021 i saken Gtflix v. DR (mål C-251/20) domstolens tidigare resonemang i saken Bolagsupplysningen v. Svensk handel (mål C-194/16, SvJT 2019 s. 608) rörande tillämpning av Bryssel Iaförordningens artikel 7(2) på förtal på internet. I målet väckte ett tjeckiskt bolag med huvudsakliga intressen i Tjeckien vid en fransk domstol talan mot en person hemmahörande och med servrar i Ungern med yrkande om rättelse av de nedsättande uppgifterna och ersättning för ekonomisk och ideell skada. EU-domstolen höll fast vid sin i Bolagsupplysning-målet uttryckta uppfattning att yrkandet om rättelse, på grund av att innehåll på en webbplats är tillgängligt överallt och har obegränsad spridning, är odelbart och endast kan framställas vid en domstol som är behörig att pröva skadeståndstalan i dess helhet. Skadeståndsyrkandet kan däremot prövas i varje medlemsstat där innehållet var tillgängligt, dock endast för den skada som käranden påstås sig ha lidit i domstolslandet. — EU-domstolen synes återigen ignorera att man genom modern geoblockering numera kan begränsa den geografiska spridningen av webbplatsers tillgänglighet, detta trots att domstolen i ett annat sammanhang visade sig vara medveten om geoblockeringens möjligheter, se domen i saken Glawischnig-Piesczek v. Facebook (mål C-18/18, SvJT 2021 s. 959).
    Ett mål rörande Bryssel Ia-förordningens artiklar 7(2), 7(5) och 13(2) avgjordes av EU-domstolen den 20 maj 2021 i saken CNP v. Gefion (mål C-913/19). EU-domstolen slog fast att de speciella reglerna om behörighet att pröva försäkringstvister, avsedda att skydda svagare parten, inte kan göras gällande av en näringsidkare som förvärvat ersättningsfordran från den skadelidande. Domsrätten skulle i stället avgöras av reglerna om deliktforum (artikel7(2)) eller filialforum (artikel 7(5)). EU-domstolen specificerade vidare kriterierna för att ett utländskt försäkringsbolags representation vid tillämpning av artikel 7(5) ska kunna anses utgöra en filial, agentur eller annan etablering. Om ett bolag i ett försäkringsföretags namn och för dess räkning reglerar skador ska bolaget anses utgöra försäkringsföretagets etablering om bolaget varaktigt framträder utåt som en förlängning av försäkringsföretaget och har en sådan ledning och materiell utrust-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 285 ning att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till försäkringsföretaget. — Se redan 1978 års dom i saken Somafer v. Saar-Ferngas, mål 33/78.
    EU-domstolens dom den 10 mars 2022 i saken ZK v. BMA (mål
C-498/20) gällde i första hand tolkning av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), men också av dess artikel 8(2). Konkursförvaltaren för ett nederländskt bolag väckte vid nederländsk domstol skadeståndstalan mot bolagets tyska ”mormorbolag” på grund av det sistnämnda bolagets påstådda brott mot dess omsorgsskyldighet, vilket lett till ”dotterdotterbolagets” konkurs med kreditförluster för borgenärerna som följd. Talan väcktes för samtliga borgenärers räkning men inte i deras namn, så att det inte var nödvändigt att undersöka varje enskild borgenärs ställning. En nederländsk stiftelse, representerande vissa borgenärers intressen, ansökte om att i enlighet med artikel 8(2) få intervenera i det nationella målet i form av en kollektiv talan. Den nederländska domstolen förklarade sig till att börja med ha domsrätt enligt insolvensförordningen, men insåg sedan att detta var fel och vände sig i stället till Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), enligt vilken — som den tolkas i EU-domstolens praxis — talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden får väckas bl.a. vid domstolen där skadan har uppkommit. Enligt EU-domstolen hade den i det aktuella fallet relevanta skadan uppkommit på det konkursade bolagets hemvistort, medan den indirekta skada som individuella borgenärer har lidit saknade betydelse (EU-domstolen hänvisade på denna punkt till domen i saken Dumez, C-220/88). Detta gällde såväl konkursförvaltarens talan som stiftelsens försvar av borgenärers kollektiva intressen. EU-domstolen slog också fast att om den domstol där den ursprungliga talan väcktes återkallar sitt beslut att förklara sig behörig, så förlorar den automatiskt även behörighet att pröva intervenientens yrkanden.
    Ett avgörande rörande Bryssel Ia-förordningens specialregler om domsrätt i försäkringstvister meddelades den 9 december 2021 i saken BT v. Seguros Catalana (mål C-708/20), där en i England bosatt skadelidande inför engelsk domstol väckt skadeståndstalan såväl mot den i Irland hemmahörande påstådda skadevållaren som — med stöd i Bryssel Ia-förordningens artiklar 11(1)(b) och 13(2) — direkt mot dennes spanska försäkringsbolag. Försäkringsbolaget har inte bestridit den engelska domstolens behörighet och inkom med svaromål, men den ansvarsförsäkrade skadevållaren gjorde jurisdiktionsinvändning och menade att artikel 13(3), enligt vilken talan mot den ansvarsförsäkrade under vissa förutsättningar kan prövas i samma rättegång som den direkta talan mot försäkringsbolaget, inte var tillämplig i detta fall eftersom den skadelidandes talan mot honom inte avsåg en försäkringstvist. Enligt EU-domstolen förutsätter förordningens specialregler om försäkringstvister att frågan rör rättigheter och skyldigheter som följer av ett försäkringsförhållande mellan parterna i målet. Reglerna syftar till att låta den svagare parten åtnjuta förmånligare

286 Michael Bogdan SvJT 2023 regler och är därför inte tillämpliga i en tvist mellan den skadelidande och den ansvarsförsäkrade skadevållaren när tvisten inte rör försäkringsgivaren vilken inte heller stämt den försäkrade skadevållaren. — Den skadelidande var således hänvisad till att väcka talan i svarandens hemvistland (Irland) i enlighet med huvudregeln i förordningens artikel 4.
    Bryssel Ia-förordningens specialregler om domsrätt i försäkringstvister aktualiserades också i EU-domstolens dom den 21 oktober 2021 i saken T.B. v. G.I. (mål C-393/20). Domstolen har bestämt att domen inte ska publiceras, men den finns tillgänglig på franska och polska på EU-domstolens hemsida. Med hänsyn till att den torde sakna prejudikatvärde kommenteras den inte i denna rättsfallsöversikt.
    I saken HW v. Allianz Elementar (mål C-652/20), avgjord av EUdomstolen den 30 juni 2022, tolkades Bryssel Ia-förordningens artikel 11(1)(b) så att den fastställer såväl den internationella domsrätten som den interna territoriella behörigheten. Enligt denna artikel får försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånsrättstagare väcka talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat vid domstolen inom vars domkrets käranden har hemvist. I det aktuella målet hade i Rumänien hemmahörande anhöriga till en omkommen bilpassagerare stämt det österrikiska försäkringsbolag som försäkrat fordonet i Rumänien, dock inte vid den domstol där de hade hemvist utan vid rätten där det rumänska försäkringsbolag, som företrädde svaranden, hade sitt säte. Detta ansåg inte vara förenligt med artikel 11(1)(b). EU-domstolen tillade dock ”för fullständighetens skull” att avgränsningen av domkretsen för domstolen i den ort där käranden har hemvist hör till den organisatoriska kompetensen av den aktuella medlemsstaten. — Domen innehåller intressanta resonemang om bl.a. hur förordningen ska tolkas när dess olika språkversioner inte helt överensstämmer med varandra.
    EU-domstolens dom den 25 februari 2021 i saken BU v. Markt24 (mål C-804/19) rör ett anställningsavtal ingånget mellan en person bosatt i Österrike och ett tyskt företag, avseende arbete som skulle utföras i Tyskland (München). Företaget tilldelade dock inte den anställde några arbetsuppgifter och betalade inte heller ut någon lön till denna. Efter att företaget vid österrikisk domstol krävdes på bl.a. utestående lön uppstod frågan om domstolens behörighet enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 21. EU-domstolen slog till att börja med fast att förordningens domsrättsregler avseende tvister om anställningsavtal var tillämpliga oavsett att avtalet inte fullgjorts av skäl som kunde läggas arbetsgivaren till last. Av förordningens ambitioner att skapa enhetliga regler om internationell domstolsbehörighet, liksom av ordalydelsen av dess artikel 4(1), framgår enligt EU-domstolen att förordningens regler har företräde framför de nationella behörighetsreglerna, vilka således inte kan användas, oberoende av om de för-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 287 månligare för arbetstagaren. Formuleringen ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete” i artikel 21 ska, när inget arbete har utförts, tolkas i enlighet med parternas avsikt, dvs. i det aktuella fallet åsyftas München. Slutligen erinrade EU-domstolen på eget initiativ om filialforum enligt förordningens artikel 7(5), eftersom det tyska företaget i början av anställningsförhållandet hade ett kontor i Salzburg (Österrike), men ansåg det ankomma på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida bestämmelsen kunde vara tillämplig i det förevarande målet.
    EU-domstolens dom den 30 september 2021 i saken Commerzbank v. E.O. (mål C-296/20) avsåg artikel 15(1)(c) i 2007 års Luganokonvention, motsvarande artikel 17(1)(c) i Bryssel Ia-förordningen, avseende domsrätt i konsumenttvister. Vid det aktuella avtalets ingående hade såväl banken som konsumenten hemvist i Tyskland, men konsumenten flyttade sedan till Schweiz. Banken väckte betalningstalan mot konsumenten vid tysk domstol, vilket gav upphov till frågan om tvisten med hänsyn till sagda konventionsregel och konsumentens schweiziska hemvist inte borde prövas i Schweiz, detta trots att rättsförhållandet vid tiden för avtalets ingående saknade gränsöverskridande dimension. EU-domstolen kom fram till att den konsumenträttsliga domsrättsregeln i Luganokonventionens artikel 15(1)(c) gällde även i denna situation.
    EU-domstolens dom den 20 oktober 2022 i saken ROI v. FD (mål
C-604/20) handlade om ett kanadensiskt bolag med dotterbolag i Schweiz. FD, bosatt i Tyskland, var anställd hos moderbolaget när han fick anställning som dotterbolagets direktör, varvid moderbolaget i förhållande till FD åtagit sig ansvaret för fullgörandet av dotterbolagets skyldigheter enligt avtalet. Kort därefter sades FD upp av dotterbolaget, men uppsägningen ogiltigförklarades av tysk domstol som även ålade dotterbolaget viss betalningsskyldighet. Dotterbolaget rättade sig inte efter domen och blev försatt i konkurs. I detta läge väckte FD inför tysk domstol talan mot moderbolaget med krav på betalning av de belopp som dotterbolaget var skyldigt honom, varvid han stödde sig på moderbolagets ovannämnda garantiåtagande. Detta gav upphov till frågan om huruvida garantiåtagandet i sig medförde tillämpning av Bryssel Ia-förordningens artikel 21(2), enligt vilken talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas bl.a. i den ort där eller varifrån arbetstagaren senast utförde sitt arbete. EU-domstolen slog fast att artikel 21 förutsatte ett anställningsförhållande, karakteriserat av ett hierarkiskt förhållande mellan parterna. Ett formellt anställningsavtal var visserligen inte nödvändigt, men det fick undersökas huruvida FD med hänsyn till omständigheterna hade en tillräckligt underordnad ställning i förhållande till moderbolaget. Nästa fråga var huruvida tysk domsrätt med tillämpning av Bryssel Iaförordningens artikel 6 kunde grundas på autonoma tyska domsrättsregler. Enligt EU-domstolen har artikel 21(2) företräde framför de

288 Michael Bogdan SvJT 2023 nationella bestämmelserna när den grundar behörigheten för domstolarna i en medlemsstat, detta även om dessa bestämmelser skulle vara förmånligare för arbetstagaren än artikel 21(2). När villkoren för att tillämpa artikel 21(2) inte är uppfyllda, står det däremot fritt att enligt artikel 6 tillämpa de nationella domsrättsreglerna. — Domen vidrörde även tolkning av formuleringen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” i Bryssel Ia-förordningens artikel 17(1). Se därom avsnitt 7 ovan.
    Domsrättsfrågan i EU-domstolens dom den 9 december 2021 i saken Hrvatske sume v. BP (mål C-242/20) fick på grund av övergångsbestämmelserna avgöras enligt den gamla Bryssel I-förordningen nr 44/2001. Målet handlade om återkrav på grund av obehörig vinst av ett belopp som felaktigt hade betalats ut i ett verkställighetsförfarande som senare ogiltigförklarats. Fristen att framställa kravet inom ramen för själva verkställighetsförfarandet hade löpt ut, så klaganden fick inleda en separat process. Detta ställde EU-domstolen inför två frågor, nämligen huruvida återbetalningstalan såsom avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden omfattades av artikel 5(3) (motsvarande artikel 7(2) i Bryssel Ia-förordningen) respektive huruvida den som avseende verkställighet av domar omfattades av exklusiv behörighet enligt artikel 22(5) (motsvarande artikel 24(5) i Bryssel Iaförordningen). Den sistnämnda frågan besvarades nekande med bl.a. den motiveringen att den exklusiva behörigheten syftar på invändningar avseende begagnande av tvångsmedel, utmätning eller handräckning i syfte att säkerställa genomförande av domar, däremot inte återbetalning av obehörig vinst. Talan ansågs dock inte heller falla inom tillämpningsområdet för deliktforum i artikel 5(3), eftersom den visserligen inte grundade sig på ett avtal men inte heller härrörde från en skadeståndsgrundande händelse, utan uppkom oberoende av svarandens eventuella rättsstridiga handling eller underlåtenhet. — EU-domstolens tolkning av artikel 5(3) kan framstå som något överraskande, eftersom ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” enligt fast praxis omfattar varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal, se t.ex. Vikingerhof v. Booking.com (mål C-59/19) med vidare hänvisningar till praxis. Den exklusiva domsrättsregeln i Bryssel Ia-förordningens artikel 24(4) blev föremål för EU-domstolens tolkning den 8 september 2022 i saken IRnova v. FLIR (mål C-399/21), där ett svenskt aktiebolag väckt talan mot ett annat svenskt aktiebolag om bättre rätt till bl.a. vissa kinesiska och amerikanska patentansökningar och ett amerikanskt patent. Enligt den ovannämnda artikeln har domstolarna i den medlemsstat där deposition eller registrering av patent har begärts eller har ägt rum exklusiv behörighet i tvister avseende bl.a. registreringens eller patentets giltighet. Efter att ha konstaterat att tvistens anknytning till tredjeland (Kina och USA) räckte för att göra Bryssel

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 289 Ia-förordningen tillämplig (se redan saken Owusu, mål C-281/02) slog EU-domstolen fast att artikel 24(4) inte reglerar en situation där tvisten avser patent i en icke-medlemsstat. Den aktuella tvisten avsåg dessutom inte registrering eller giltighet av patent, utan endast frågan om vem som är innehavare av patentet. Domen innebär att tvisten inte omfattades av artikel 24(4) utan av förordningens allmänna huvudregel i artikel 4 om svarandens hemvistforum. — Avgörandet, vilket har tillkommit med anledning av den svenska Patent- och marknadsöverdomstolens begäran om ett förhandsavgörande, implementerades vederbörligen i den sistnämnda domstolens beslut i mål nr PMÖ 6106-20.
    EU-domstolens dom den 24 november 2022 i saken Tilman v. Unilever (mål C-358/21) rör visserligen tolkning av artiklarna 23(1)(a) och 23(2) i 2007 års Luganokonvention, men dessa motsvarar i relevanta avseenden artiklarna 25(1)(a) och 25(2) i Bryssel Ia-förordningen och avgörandet torde därför vara vägledande även för tolkningen av de sistnämnda artiklarna. Reglerna uppställer vissa alternativa giltighetsvillkor som ska uppfyllas för att ett prorogationsavtal (avtal om domstols behörighet) ska vara giltigt till formen, bl.a. att avtalet ska vara skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat. Det i målet aktuella avtalet mellan två näringsidkare innehöll en hänvisning till ena partens allmänna villkor, vilka kunde konsulteras och laddas ned på en webbplats via en hyperlänk i avtalet och innehöll en prorogationsklausul som gav engelska domstolar exklusiv behörighet att lösa eventuella tvister. Den andra parten väckte icke desto mindre talan i Belgien, vilket svaranden invände emot med hänvisning till prorogationen. Till saken hör att konventionens artikel 23(2) jämställer ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet med skriftlig form. EU-domstolen ansåg tillhandahållande av en hyperlänk till en webbplats med de allmänna villkoren vara tillräckligt för att uppfylla skriftlighetskravet, ”i den mån som denna hyperlänk fungerar och kan aktiveras av en part som iakttar normal omsorg”. Det var inte nödvändigt att svaranden på webbplatsen uppmanats att kryssa i en ruta för att godta de allmänna villkoren.

10 Erkännande och verkställighet av förmögenhetsrättsliga avgöranden
EU-domstolens avgöranden den 3 juni 2021 i saken ZN v. Generalno konsulstvo (mål C-280/20), den 21 september 2021 i saken Nemzeti v. NW (mål C-30/21), den 6 oktober 2021 i saken Skarb panstwa v. TOTO (mål C-581/20) och den 22 december 2022 i saken Eurelec v. Ministre de l’économie (mål C-98/22), samtliga beskrivna i avsnitt 9 ovan, är relevanta även för tillämpligheten av Bryssel Ia-förordningens regler om erkännande och verkställighet.
    I EU-domstolens dom den 9 september 2021 i två förenade mål rörande Toplofikatsia Sofia (mål C-208/20 och 256/20) slogs fast att Bryssel Ia-förordningens artikel 5(1), enligt vilken talan mot den som har

290 Michael Bogdan SvJT 2023 hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat endast med stöd i förordningen, varken hindrar att ett betalningsföreläggande blir verkställbart eller innebär att föreläggandet ska ogiltigförklaras. EU-domstolens dom den 7 april 2022 i saken J v. H Limited (mål
C-568/20) handlar om verkställbarhet i Österrike enligt artikel 39 Bryssel Ia-förordningen av ett engelskt beslut om betalningsskyldighet, vilket hade utfärdats på grundval av två jordanska domar. Frågan var om det engelska avgörandet var en ”dom” enligt definitionen i förordningens artikel 2(a). Frågan besvarades jakande, under förutsättning att beslutet föregåtts av kontradiktoriskt förfarande i ursprungsmedlemsstaten (England) och förklarats verkställbart där. EUdomstolen la dock till att detta inte fråntar gäldenären rätten att motsätta sig verkställigheten med åberopande av ordre public-förbehållet i artikel 45, såsom när han lyckas visa att det har varit omöjligt för honom att i ursprungsmedlemsstaten bestrida de yrkanden som legat till grund för de jordanska domarna. — Det är viktigt att understryka skillnaden mellan ett rent exekvaturbeslut varigenom de jordanska domarna skulle ha blivit verkställbara i sig (ett sådant exekvaturbeslut omfattas inte av Bryssel Ia-förordningen, se EG-domstolens dom Owens Bank, C-129/92) och ett processrättsligt självständigt nytt engelskt avgörande där de jordanska domarna endast tagits in i domskälen.
    Högsta domstolens beslut NJA 2021 s. 850 handlar om främmande statsorgans (Kazakstans nationalbanks) immunitet mot verkställighet av en skiljedom. HD noterade att dylik immunitet går längre än immunitet mot domsrätt, eftersom den är mer ingripande mot den främmande statens suveränitet. Sverige har ratificerat FN-konventionen på detta område och inkorporerat den i svensk rätt genom lagen (2009:1514), men varken konventionen eller lagen har trätt i kraft. Konventionen kan enligt HD trots detta vara av betydelse i den mån den belyser innehållet i internationell sedvanerätt. En närmare folkrättslig analys av domstolens resonemang ryms inte inom denna rättsfallsöversikt. Det räcker att nämna att den utmätta egendomen inte ansågs ha ett klart samband med nationalbankens centrala penningpolitiska funktion, utan utgjorde en vanlig långsiktig kapitalförvaltning avsedd att bevara och öka den kazakiska statens förmögenhet utan tydlig koppling till ändamål av höghetskaraktär. Immunitetsinvändningen underkändes därför. — Avgörandet kommenteras närmare av Yllli Dautai i JT 2021-22 s. 975-991.
    EU-domstolens Stora kammare avgjorde den 20 juni 2022 saken London Steam-Ship Owners v. Spanien (mål C-700/20) avseende tolkning av artikel 34(3) Bryssel I-förordningen nr 44/2001 (motsvarande artikel 45(1)(c) Bryssel Ia-förordningen), enligt vilken en i annan medlemsstat meddelad dom inte ska erkännas och verkställas om den är oförenlig med en dom meddelad i en tvist mellan samma parter i den

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 291 medlemsstat där domen görs gällande. Målet rörde spanska statens krav på en engelsk försäkringsgivare med anledning av en fartygsförlisning. Efter att Spanien väckt talan i spansk domstol inledde försäkringsgivaren ett skiljeförfarande i London i syfte att fastställa att Spanien var skyldigt att framställa sina yrkanden inom ramen för detta skiljeförfarande. Skiljedomstolen fann att så var fallet, varpå engelsk domstol meddelade en dom med samma lydelse som skiljedomen. Spansk domstol ansåg däremot försäkringsgivaren betalningsskyldig och Spanien ansökte hos engelsk domstol om verkställighet av denna dom i enlighet med Bryssel I-förordningen (det bör noteras att övergångsreglerna gjorde att varken Bryssel Ia-förordningen eller brexit var aktuella). Detta gav upphov till frågan om huruvida den engelska dom som återgav ordalydelsen i en skiljedom utgjorde en dom i den mening som avses i artikel 34(3) och därför utgjorde hinder för erkännande av den spanska domen. EU-domstolen noterade att en dom som återger en skiljedom visserligen på grund av undantaget i artikel 1(2)(d) inte omfattas av det ömsesidiga erkännandet, men kan ändå utgöra en dom i den mening som avses i artikel 34(3). Detta gäller dock inte om den aktuella skiljedomen antagits under omständigheter som inte skulle ha gjort det möjligt att meddela ett likvärdigt engelskt domstolsavgörande, särskilt på grund av skiljeklausulens relativa verkan och litispendens (vid tiden för skiljeförfarandets inledande pågick redan den spanska domstolsprocessen). Den aktuella engelska domen utgjorde således inte något hinder för verkställighet av den spanska domen och den spanska domen kunde inte heller vägras verkställighet med motiveringen att åsidosättande av den engelska domen skulle strida mot grunderna för den engelska rättsordningen (ordre public).
    I detta sammanhang bör mycket kort nämnas också Europeiska människorättsdomstolens dom den 20 oktober 2022 i saken Dolenc v. Slovenia (application no. 20256/20) där slovenska domstolar fanns ha brutit mot europeiska människorättskonventionens artikel 6(1) genom att erkänna en israelisk skadeståndsdom utan att vederbörligen förvisa sig om (duly satisfy themselves) att klaganden i den israeliska processen fått en rättvis rättegång (fair hearing) i fråga om rätten att presentera sin bevisning. — Domstolen synes ställa samma krav på rättvis rättegång på den stat där domen ska erkännas och domens ursprungsland (att sistnämnda land i detta fall inte var bundet av konventionen torde inte ha varit relevant).

11 Summariska processformer
Se avsnitt 10 ovan om EU-domstolens dom den 9 september 2021 i två förenade mål rörande Toplofikatsia Sofia (mål C-208/20 och C-256/20), där frågan om ett betalningsföreläggande dock inte var av direkt betydelse eftersom den fick avgöras genom tolkning av Bryssel Iaförordningen.

292 Michael Bogdan SvJT 2023 Enligt artikel 11(1) i EU-förordningen nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande kan en ansökan om föreläggande avvisas bl.a. om fordran är uppenbart ogrundad. Ett sådant avvisningsbeslut kan enligt förordningens artikel 11(2) och 12 § i den svenska kompletteringslagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande inte överklagas, men sökanden i målet valde att klaga över domvilla. Göta hovrätt avvisade i RH 2021:32 denna klagan med motivering att rättegångsbalken regler om extraordinära rättsmedel inte är tillämpliga på avvisningsbeslut rörande ett europeiskt betalningsföreläggande (och inte heller rörande ett svenskt föreläggande). Med hänsyn till att ett beslut om betalningsföreläggande saknar rättskraft och inte hindrar en ny ansökan skulle extraordinära rättsmedel enligt hovrätten inte fylla något praktiskt behov.
    Av 6 och 12 §§ lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande framgår att Kronofogdemyndighetens beslut att på grund av misslyckad delgivning avvisa ansökan om sådant betalningsföreläggande inte kan överklagas. I RH 2021:46, som utfärdades bara tre dagar efter RH 3021:32 (se ovan), konstaterade Svea hovrätt att dessa bestämmelser i den svenska kompletterande lagstiftningen inte följer av själva EU-förordningen nr 1896/2006 om införande av europeiskt betalningsföreläggande (vars artikel 11 inte nämner misslyckad delgivning som avvisningsgrund), att motsvarande beslut om att avvisa ansökan om svenskt betalningsföreläggande är överklagbart och att överklagandeförbudet innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för en sökande att få en domstolsprövning. Hovrätten fann därför att överklagandeförbudet strider mot de EU-rättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet och följaktligen inte kan tillämpas. EU-domstolens dom den 15 september 2022 i saken Uniqa v. VU (mål C-18/21) handlar om artikel 16(2) i EU-förordningen nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, enligt vilken ett bestridande av föreläggandet ska sändas inom 30 dagar efter delgivningen. En särskild österrikisk lag om åtgärder i samband med covid-19 föreskrev att alla processuella frister i tvistemål skulle avbrytas mellan den 21 mars 2020 och den 1 maj 2020. EU-domstolen ställdes inför frågan om huruvida denna nationella lag kunde tillämpas i förhållande till överklagandefristen i förordningens artikel 16(2). En del av den österrikiska doktrinen menade nämligen att förordningens artikel 20, som medger omprövning av europeiskt betalningsföreläggande bl.a. på grund av force majeure eller exceptionella omständigheter, reglerar den aktuella situationen på ett uttömmande sätt. Detta resonemang har inte godtagits av EU-domstolen, som slog fast att artikel 20 endast avser omständigheter som är specifika för den berörda svarandes individuella situation och inte är tillämplig på exceptionella systembetingade omständigheter vilka på ett allmänt sätt påverkar rättskipningen. De sistnämnda fallen är inte reglerade i

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 293 förordningen och är därför, i enlighet med artikel 26, underkastade medlemsstaternas processrätt. Förordningen hindrar således inte den österrikiska covid-lagens rättsverkan på beräkning av den i förordningens artikel 6(2) föreskrivna fristen.

12 Utlänningars processuella ställning
Frågan i NJA 2022 s. 62 var om en på engelska författad stämningsansökan i ett dispositivt tvistemål kan avvisas på grund av att den inte är skriven på svenska och inte heller översatts efter ett kompletteringsföreläggande. Det rörde sig inte direkt om ett internationellt processrättsligt mål, eftersom sökanden var ett svenskt aktiebolag, vars enda argument för att det är domstolen som bör låta översätta handlingen var att detta tidigare har accepterats av olika domstolar. Högsta domstolen kom fram till att underinstansernas avvisningsbeslut var riktigt. Rättegångsbalkens 33 kap. 9 § tillåter visserligen att rätten vid behov bekostar en översättning av handlingar till svenska, men i dispositiva tvister får detta enligt Högsta domstolen endast ske undantagsvis om det finns något godtagbart skäl, exempelvis om en privatperson för talan i ett s.k. förenklat tvistemål eller om en part annars skulle riskera att en tidsfrist löper ut. — Av intresse för denna rättsfallsöversikt är att beslutet inte nämner att sökanden var svensk, vilket tyder på att denna omständighet inte var avgörande och att samma språkkrav i princip ska ställas även på utländska sökande. Denna tolkning överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 2011 s. 345. I beslutet hänvisas också till att det finns särskilda bestämmelser rörande användning i domstol av nationella minoritetsspråk och andra nordiska språk.
    Patent- och marknadsöverdomstolens beslut den 19 april 2021 i mål PMÖ 585-21 avser en brittiskt kärandes skyldighet att i enlighet med lagen (1980:307) ställa säkerhet för den svenska svarandens rättegångskostnader. Käranden hade väckt talan efter Storbritanniens utträde ur EU den 1 februari 2020 men innan brexits övergångsperiod löpt ut den 31 december 2020. Domstolen slog fast att skyldigheten att ställa säkerhet ska göras utifrån förhållandena vid talans väckande och att käranden i enlighet med utträdesavtalet då varit befriad från sådan skyldighet. Han kan därför inte heller efter övergångsperiodens slut krävas på säkerhet. — Se redan samma domstols avgörande den 16 september 2020 i mål PMÖ 7771-20, SvJT 2021 s. 982.
    Se också avsnitt 6 ovan om EU-domstolens dom den 2 juni 2022 i saken T.N. (mål C-617/20) samt NJA 2022 s. 173 i avsnitt 15 nedan.

13 Insolvensrätt
EU-domstolens dom den 22 april 2021 i saken ZM v. Frerichs (mål
C-73/20) handlar om tolkning av artikel 13 insolvensförordning nr 1346/2000, motsvarande artikel 16 i den nuvarande insolvensförordningen nr 2015/848, som stadgar att principen om användning av in-

294 Michael Bogdan SvJT 2023 ledandestatens återvinningsbestämmelser inte ska tillämpas när den som har vinning av den angripna handlingen visar att handlingen omfattas av lagen i annan medlemsstat och den lagen inte tillåter att handlingen angrips på något sätt. I det aktuella fallet rörde det sig om återvinning, i en tysk konkurs, av en betalning grundad på ett avtal lydande under nederländsk rätt, enligt vilken betalningen inte kunde angripas. EU-domstolen utgick från att avtalets fullgörelse enligt Rom I-förordningens artikel 12 omfattades av det nederländska avtalsstatutet och slog fast att detta gäller även när betalningen inte gjorts av en avtalspart utan av tredje man.
    EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken NK v. Alpine
Bau (mål C-25/20) tolkar artiklarna 4, 28 och 32(2) i den gamla insolvensförordningen nr 1346/2000, men dessa har sina motsvarigheter i den nuvarande insolvensförordningen nr 2015/848. Ett österrikiskt bolag försattes 2013 i såväl ett österrikiskt huvudinsolvensförfarande som ett slovenskt sekundärförfarande. Enligt artikel 32(2), motsvarande artikel 45(2) i den nya förordningen, ska förvaltaren i varje förfarande i de övriga förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i hans förfarande, men den österrikiska förvaltarens anmälan dröjde till 2018, vilket ledde till att den avslogs av slovensk domstol med motiveringen att den enligt slovensk rätt hade getts in för sent. Den österrikiska förvaltaren gjorde gällande att förvaltaren i huvudförfarandet har en särskild rätt obegränsad av fristerna i sekundärförfarandets lag, eftersom fordringar måste styrkas och godtas i huvudförfarandet innan de anmäls i ett sekundärförfarande. EU-domstolen godtog inte denna argumentation. Den hänvisade till artiklarna 4 och 28, motsvarande artiklarna 7(2) och 35 i den nya förordningen, enligt vilka varje insolvensförfarande lyder under inledningsmedlemsstatens lag i fråga om bl.a. hur fordringar ska anmälas. Principen om likabehandling av alla borgenärer hindrar en positiv särbehandling av fordringar anmälda av förvaltaren i ett annat förfarande jämfört med fordringar anmälda direkt av fordringsägaren. Prövningen av huruvida de anmälda fordringarna ska godtas ankommer på förvaltaren i sekundärförfarandet. Att förvaltaren i huvudförfarandet enligt sin lag har styrkt fordringarna är enligt EU-domstolen irrelevant.
    EU-domstolens dom den 24 mars 2022 i saken Galapagos v. DE (mål C-723/20) handlar om artikel 3(1) insolvensförordningen nr 2015/848, enligt vilken behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande tillkommer domstolarna i den medlemsstat där gäldenärens huvudsakliga intressen (s.k. COMI) finns. Ett i Storbritannien hemmahörande bolag ansökte om inledande av ett brittiskt insolvensförfarande, men innan denna ansökan prövats upprättade en ny styrelse ett kontor i Tyskland och ansökte om inledande av ett insolvensförfarande där. Med hänvisning till sitt tidigare avgörande i saken Staubitz-Schreiber (mål C-1/04), avseende den gamla insolvensförordningen nr 1346/2000, slog EU-domstolen fast att den domstol i en

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 295 medlemsstat till vilken en ansökan om inledande av ett huvudinsolvensförfarande har lämnats in fortsätter att vara exklusivt behörig att inleda ett sådant förfarande även om gäldenärens COMI senare har flyttats till en annan medlemsstat. Andra medlemsstaters domstolar är således skyldiga att erkänna den först anlitade domstolens exklusiva behörighet så länge denna inte funnit sig vara obehörig. I det aktuella målet komplicerades situationen dock av brexit. Enligt EU-domstolen är andra medlemsstater inte skyldiga att avvisa om den först anlitade domstolen inte hunnit pröva ansökan innan insolvensförordningen slutat gälla mellan länderna, dvs. i Storbritanniens fall vid utgången av övergångsperioden den 31 december 2020.
    Även hovrättsavgörandet RH 2022:10 handlade om fastställelse av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (COMI) enligt artikel 3(1) i EU:s insolvensförordning nr 2015/848. Gäldenären var en fysisk person, registrerad i folkbokföringen som utvandrad från Sverige, som mot borgenärens konkursansökan invände att han hade hemvist i Tyskland, dock utan att ange någon tysk adress. Enligt borgenären hade gäldenären inte informerat honom om flytten och hade kvar bolagsengagemang och fastigheter i Sverige. Hovrätten slog med hänvisning till EU-domstolens dom C-253/19 fast att platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen ska fastställas genom en helhetsbedömning av samtliga objektiva kriterier som kan kontrolleras av tredje man, varvid hänsyn ska tas till bl.a. var gäldenären uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster samt var större delen av dennes tillgångar finns. Presumtionen i artikel 3(1), enligt vilken en enskild persons COMI om ej annat visas ska anses sammanfalla med personens hemvist, kunde inte användas, eftersom det inte framgick om den utvandrade gäldenären förvärvat hemvist i Tyskland. Under dessa förhållanden hade borgenären enligt 4 § bevisbördan att gäldenärens COMI låg i Sverige. Borgenärens utredning visade att gäldenären fortfarande hade ekonomiska intressen i Sverige utan att han presenterat någon objektiv, kontrollerbar utredning om att han skulle ha sådana intressen i Tyskland. Hovrätten ansåg mot denna bakgrund att gäldenärens COMI fanns i Sverige och att ett svenskt insolvensförfarande kunde inledas mot honom. — Insolvensförordningens premisser 28–31 tillåter visst hänsynstagande till gäldenärens subjektiva avsikt att ägna sig åt forum shopping. Enligt uppgift från borgenären var gäldenären häktad i sin utevaro och internationellt efterlyst. Hovrätten hänvisade till att omständigheterna talade för att gäldenären ville undandra sig rättsprocessen i Sverige, men detta synes inte ha varit avgörande för utgången.
    Se också NJA 2022 s. 173 i avsnitt 15 nedan.

296 Michael Bogdan SvJT 2023 14 Skiljemannarätt
Högsta domstolens beslut NJA 2021 s. 850 handlar om främmande stats immunitet mot verkställighet av en skiljedom (se avsnitt 10 ovan). Se också NJA 2022 s. (14 dec. 2022,T-1569-19) (avsnitt 1 ovan), avseende ogiltighet i Sverige av en skiljedom tillkommen på ett med EU-rätten oförenligt sätt.

15 Gränsöverskridande delgivning och bevisupptagning
I EU-domstolens dom den 9 september 2021 i två förenade mål rörande Toplofikatsia Sofia (mål C-208/20 och 256/20) slogs fast att EU:s bevisupptagningsförordning nr 1206/2001 inte kan användas när domstolen i en medlemsstat vill inhämta information i en annan medlemsstat om adressen till en person som ska delges ett domstolsavgörande. Inhämtande av sådan information kan enligt domstolen inte likställas med att ”ta upp bevis” i den mening som avses i förordningens artikel 1(1)(a).
    EU-domstolens dom den 2 juni 2022 i saken SR v. EW (mål
C-196/21) tolkade artikel 5(2) delgivningsförordningen nr 1393/2007 (motsvarar artikel 9(2) i den nya delgivningsförordningen nr 2020/1784), som stadgar att det normalt är ”sökanden” som ska stå för alla översättningskostnader innan handlingen översänds för delgivning. Frågan i målet var huruvida en domstol, som förordnat om översändande av rättegångshandlingar till tredje man som ansökt om att få intervenera i målet, ska anses vara sökanden i artikelns mening. EU-domstolen slog fast att det är den part som önskar få handlingen översänd, och inte den nationella domstol som förordnat om översändande, som är sökande och ska stå för översättningskostnaden.
    I EU-domstolens dom den 7 juli 2022 i saken LKW WALTER v. CB (mål C-7/21) prövades artikel 8(1) delgivningsförordningen nr 1393/2007, som föreskriver att adressaten på ett särskilt formulär ska upplysas om att han har rätt att vägra ta emot den handling som ska delges, antingen vid delgivningstillfället eller genom att inom en vecka återsända handlingen, om handlingen inte uppfyller vissa språkkrav. En domstol i Slovenien delgav ett österrikiskt bolag vissa utmätningsbeslut meddelade i bolagets utevaro. Delgivningen ägde rum per post den 30 oktober 2019 och den 11 november 2019 ingivna sakinvändningen mot beslutet avvisades av den slovenska domstolen med motiveringen att den i strid med slovensk rätt hade ingetts mer än åtta dagar efter delgivningen. Sistnämnda åttadagarsfrist har då inte beräknats från och med utgången att den frist på en vecka som avses i artikel 8(1), utan från överlämnandet av beslutet den 30 oktober, vilket innebar att dessa båda frister nästan helt överlappade varandra och adressaten gick miste om sin rätt att vägra att ta emot handlingen utan att drabbas av en processuell nackdel. Enligt EUdomstolen var detta oförenligt såväl med förordningens syfte som med artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Frå-

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 297 gan om huruvida nationell rätt får föreskriva att den frist på en vecka som avses i artikel 8(1) får löpa samtidigt med den nationella fristen för att överklaga handlingen har därför besvarats nekande. — Avgörandet torde vara vägledande även vid tillämpning av artikel 12 i den nya delgivningsförordningen nr 2020/1784.
    I NJA 2022 s. 173 hänvisade Högsta domstolen till 2 kap. 15 § konkurslagen, enligt vilken kungörelsedelgivning av konkursansökan i enlighet med 48 § delgivningslagen kan ske bl.a. när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands. Frågan om huruvida en svensk domstol kan förelägga en utomlands bosatt part att förete en elektronisk handling som finns utomlands aktualiserades i NJA 2022 s.249 inom ramen för en underhållstvist, där ett barn yrkade att hennes far skulle föreläggas att förete sina digitala danska skattehandlingar från den danska Skattestyrelsen. Högsta domstolens utgångspunkt var att en domstol bara kan komma åt bevisning i en annan stat om den staten har godkänt det, eftersom en bevisupptagning på plats inom en annan stats område annars typiskt sett skulle utgöra en kränkning av denna stats suveränitet. Domstolen noterade att det på detta område finns ett antal internationella instrument, men ställde sig frågan om något av dessa behövde användas när en part yrkar att en annan part ska förete en elektronisk handling som finns utomlands. Om editionssvaranden i Sverige enligt lag eller avtal har rätt till handlingen är det enligt domstolen klart att det saknar betydelse om den faktiska lagringen sker i Sverige eller utomlands. Detsamma gäller dock också när en utomlands bosatt editionssvarande är part i en svensk rättegång och föreläggandet avser att han ska förete handlingen vid den svenska domstolen. Några hinder mot ett vitesföreläggande för att påverka editionssvarandens beteende i utlandet finns normalt inte, när föreläggandet skall fullgöras i Sverige och han inte föreläggs att i utlandet bryta mot de där gällande lagarna. I det aktuella fallet hade fadern en ovillkorlig rätt och dessutom möjlighet att enkelt nå handlingarna genom att på egen hand logga in i Skattestyrelses sida, vilket enligt domstolen gjorde att han kunde anses inneha handlingarna. Det fanns därför förutsättningar att bifalla editionsyrkandet, utan att det krävdes en begäran om dansk rättslig hjälp.

298 Michael Bogdan SvJT 2023 Behandlade rättsfall (hänvisningarna avser avsnitt):

AD (Arbetsdomstolens domar)

AD 2022:47 9

EU-domstolen

C-307/19, Obala v. NLB 9 C-451/19, Subdelegación del Gobierno v. XU 4 C-532/19, Subdelegación del Gobierno v. QP 4 C-709/19, Vereniging van Effectenbezitters v. BP 9 C-729/19, TKF v. Departement of Justice 5 C- 800/19, Mittelbayerischer Verlag v. SM 9 C-804/19, BU v. Markt24 9 C-913/19, CNP v. Gefion 9
C-25/20, NK v. Alpine Bau 13 C-30/20, RH v. Volvo 9 C-73/20, ZM v. Frerichs 13 C-124/20, Bank Melli v. Telecom 7 C-152/20, DG v. Gruber 7
C-208/20 och C-256/20, Toplofikatsia Sofia 10, 11, 15 C-218/20, Sindicatul v. Samidani 7 C-242/20, Hrvatske sume v. BP 9 C-251/20, Gtflix v. DR 9 C-277/20, UM 6 C-280/20, ZN v. Generalno konsulstvo 9, 10 C-289/20, IB v. FA 2 C-296/20, Commerzbank v. E.O. 9 C-301/20, UE och HC v. Vorarlberger Landes- und Hypotekenbank 6 C-393/20, T.B. v. G.I. 9 C-421/20, Acacia v. BMW 8

SvJT 2023 Svensk och EU-domstolens rättspraxis… 299 C-422/20, RK v. CR 6 C-490/20, V.M.A. v. Pancharevo 1, 5 C-498/20, ZK v. BMA 8, 9 C-501/20, MPA v, LCDNMT 2, 3, 5 C-522/20, OE v. VY 3 C-561/20, Q, R, S v. United Airlines 1 C-568/20, J v. H Limited 10 C-581/20, Skarb Panstwa v. TOTO 9, 10 C-595/20, UE v. ShareWood 7 C-603/20, SS v. MCP 5 C-604/20, ROI v. FD 7, 9 C-617/20, T.N. 6, 12 C-644/20, W.J. v. L.J. 2, 5 C-645/20, VA v. TP 6 C-646/20, Senatsverwaltung v. TB 3 C-652/20, HW v. Allianz Elementar 9 C-700/20, London Steam-Ship Owners v. Spanien 10 C-708/20, BT v. Seguros Catalana 9 C-723/20, Galapagos v. DE 13 C-2/21, Rzecznik praw v. Kierownik Stanu 5 C-7/21, LKW WALTER v. CB 15 C-18/21, Uniqa v. VU 11 C-20/21, JW v. LOT 9 C-30/21, Nemzeti v. NW 9, 10 C-196/21, SR v. EW 15 C-230/21, X v. Belgien 3 C-262/21, A v. B 5 C-358/21, Tilman v. Unilever 9 C-399/21, IRnova v. FLIR 9 C-572/21, CC v. VO 5 C-98/22, Eurelec v. Ministre de l’économie 9, 10

300 Michael Bogdan SvJT 2023 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

Dolenc v. Slovenia (application no. 20256/20) 10

HFD (Högsta förvaltningsdomstolens årsbok)

HFD 2021 ref. 36 2

NJA (Nytt Juridiskt Arkiv I)

NJA 2021 s. 416 3 NJA 2021 s. 437 5 NJA 2021 s. 850 10, 14 NJA 2021 s. 1010 5 NJA 2022 s. 62 12 NJA 2022 s. 66 5 NJA 2022 s. 173 12, 13, 15 NJA 2022 s. 249 15 NJA 2022 s. 469 7 NJA 2022 s. (14 dec. 2022, T 1569-19) 1, 14

Patent- och marknadsöverdomstolen

Mål nr PMÖ 585-21 12 Mål nr PMÖ 6106-20 9

RH (Rättsfallsreferat från hovrätterna)

RH 2021:30 2 RH 2021:32 11 RH 2021:46 11 RH 2022:10 13 RH 2022:12 2, 6