Tillämpningsområdet för samhällstjänst — en analys av lagstiftningen och de senaste rättsfallen från Högsta domstolen1

Av hovrättslagmannen MARTIN BORGEKE, hovrättsassessorn BENGT-ÅKE JÖNSSON och hovrättsassessorn ANNA TÄCKLIND

I artikeln redovisar författarna sin syn på hur reglerna i 30 kap. 4 § BrB om val av påföljd bör förstås. Härefter redovisar de och analyserar rättspraxis, främst HD:s senaste avgöranden, avseende frågan, i vilka fall villkorlig dom med samhällstjänst och skyddstillsyn med samhällstjänst bör ådömas. Av artikeln kan man dra slutsatsen att rättsläget fortfarande i betydande utsträckning är oklart. Författarna diskuterar även frågan, i vilken utsträckning domstolarna vid villkorlig dom och samhällstjänst bör avvika från den i förarbetena angivna tumregeln för hur många timmar samhällstjänst som bör dömas ut och hur möjligheten att jämte samhällstjänst döma till böter bör hanteras. Slutsatsen i de sistnämnda hänseendena är att avsteg från tumregeln för antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom bör göras så att antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom sätts 25 procent högre än vid skyddstillsyn och att böter inte bör användas samtidigt som villkorlig dom och samhällstjänst annat än om alternativstraffet är fängelse i tio eller elva månader.

Inledning
Samhällstjänst infördes på försök i Sverige den 1 januari 1990. Ursprungligen kunde samhällstjänst beslutas endast i samband med dom på skyddstillsyn.
    Genom lagstiftning år 1998 (SFS 1998:604) infördes från och med den 1 januari 1999 möjligheten att meddela föreskrift om samhällstjänst även vid villkorlig dom. Lagstiftningen år 1998 innebar också att samhällstjänst infördes som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
    Frågan om i vilka fall samhällstjänst kan tillämpas har särskilt efter den 1 januari 1999 varit föremål för omfattande diskussioner inom domstolarna. Åtminstone inledningsvis var osäkerheten stor. På senare tid har det kommit flera rättsfall från HD. Vi skall i denna uppsats kort redovisa vår syn på problematiken och även försöka att analysera de nya rättsfallen.

1 Uppsatsen har utarbetats huvudsakligen inom ramen för arbetet i Domarnas straffrättsgrupp.

De grundläggande motivuttalandena
De grundläggande motivuttalandena rörande tillämpningsområdet för skyddstillsyn och samhällstjänst finns i propositionen 1989/90:7. Eftersom den lagstiftning som infördes den 1 januari 1990 var en försöksverksamhet och samhällstjänsten dessutom då var ny i Sverige beskrevs tillämpningsområdet för samhällstjänst på ett relativt trevande sätt. Klart var emellertid att samhällstjänsten tänktes bli aktuell för främst två kategorier av brottslingar, nämligen den grupp som ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till brottslighetens art annars skulle ådömas korta fängelsestraff från 14 dagar till några få månader. Straffvärdemässigt angavs den övre gränsen för samhällstjänst ligga ungefär vid fängelse ett år.
    Beträffande den intressanta frågan om betydelsen av brottets art för möjligheten att välja skyddstillsyn med samhällstjänst som påföljd uttalades i propositionen (s. 20) att några uttryckliga begränsningar inte borde gälla, i vart fall inte i samband med försöksverksamheten. Även vid sådana brott som enligt gällande praxis normalt anses kräva kortare fängelsestraff med hänsyn till sin art var det således inte uteslutet att använda samhällstjänst i stället för fängelsestraff. Detta angavs gälla vid exempelvis misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art. Även om försiktighet ansågs påkallad när det gällde användning av samhällstjänst vid narkotikabrottslighet, borde inte heller sådana brott vara generellt undantagna, utan det ansågs att samhällstjänst borde kunna komma i fråga när brottets straffvärde var sådant att påföljden annars skulle ha bestämts till ett kortvarigt fängelsestraff. Också vid rattfylleri borde det enligt propositionen kunna finnas förutsättningar att använda samhällstjänst, speciellt för yngre lagöverträdare.

Högsta domstolens tidigare praxis
Frågan i vilken utsträckning det är möjligt att döma till skyddstillsyn med samhällstjänst har varit föremål för HD:s bedömning i ett antal fall. I NJA 1991 s. 507 dömde HD till skyddstillsyn med samhällstjänst för misshandel i ett fall och våld mot tjänsteman i ett fall i en situation där straffet annars, med hänsynstagande även till föreskriften i 34 kap. 3 § 2 st. BrB, skulle ha bestämts till fängelse tre månader. HD dömde också i NJA 1994 s. 468 till skyddstillsyn med samhällstjänst i ett fall där en man ”regelbundet och vid flera tillfällen” misshandlat en med honom sammanboende kvinna genom att slå henne med öppen eller knuten hand mot huvudet och kroppen samt dessutom berövat henne friheten genom att under en inte obetydlig tid hålla henne fast i sängen i den låsta sängkammaren. Det alternativa fängelsestraffet bestämdes här till sex månader. Från senare tid kan även nämnas NJA 1996 s. 741, där HD dömde till skyddstillsyn med samhällstjänst med alternativstraff på fängelse i fyra månader för misshandel i två fall och överträdelse av besöksförbud i två fall, och NJA 1997 s. 278, där en

kvinna dömdes till skyddstillsyn med samhällstjänst i fyrtio timmar (alternativstraff fängelse en månad) för grovt rattfylleri. Däremot har HD i rättsfallen NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153 funnit att skyddstillsyn med samhällstjänst inte är en tillräckligt ingripande påföljd för gaturån. Inte heller vid brott mot värnpliktslagen har skyddstillsyn med samhällstjänst ansetts kunna komma i fråga (se NJA 1992 s. 590).
    En närmare redovisning av omständigheterna i nu angivna fall finns i anslutning till denna uppsats. Den svåraste frågan att besvara är i vilken mån brottets art utgör hinder mot samhällstjänst. Av nu beskriven praxis från HD skulle man kunna dra slutsatsen att det i vart fall inte föreligger något hinder mot skyddstillsyn med samhällstjänst för brottslighet som till sin art är sådan att normalt skäl talar för fängelse om bara straffvärdet inte överstiger fängelse i sex månader. Men också när brottets art talar starkt för fängelse har det, såsom i fallet med det grova rattfylleriet, varit möjligt att döma till samhällstjänst i stället för ett kort fängelsestraff, vilket för övrigt ligger helt i linje med vad som uttalades i propositionen.

Samhällstjänsten permanentas och kan ådömas även vid villkorlig dom
Genom den inledningsvis nämnda lagstiftningen år 1998 infördes alltså samhällstjänsten som ett permanent inslag i BrB:s påföljdssystem samtidigt som det öppnades en möjlighet att besluta om samhällstjänst som en föreskrift även vid villkorlig dom. En bakgrund till lagstiftningen kan sägas vara det av många påtalade problemet att en dom på samhällstjänst krävde att förutsättningarna för skyddstillsyn var uppfyllda, vilket i sin tur innebar att den som hade sådana förhållanden att det inte fanns någon påtaglig risk för fortsatt kriminalitet i vissa fall dömdes till fängelse, medan den lagöverträdare, beträffande vilken man kunde konstatera ett övervakningsbehov, i stället kunde dömas till den lindrigare påföljden skyddstillsyn med samhällstjänst. Ett annat skäl till att lagstifta på området var att samhällstjänsten inte gärna även fortsättningsvis kunde vara en försöksverksamhet.
    Det skall i sammanhanget nämnas att Straffsystemkommittén i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) hade lagt fram ett förslag om hur samhällstjänsten som en självständig påföljd kunde föras in permanent i påföljdssystemet. I 1998 års lagstiftning följde man emellertid inte Straffsystemkommitténs förslag, utan det förslag som antogs av riksdagen var produkten av ett arbete som hade utförts inom Justitiedepartementet.
    I propositionen 1997/98:96 hänvisade man när det gällde tillämpningsområdet till vad som hade sagts i propositionen 1989/90:7 samt uttalade följande (s. 97).

Det är inte regeringens avsikt att den nu aktuella reformen skall innebära någon ändring av gällande rätt såvitt avser användningen av samhällstjänst vid artbrottslighet såsom den kommit till uttryck vid kombinationen med skyddstillsyn. Möjligheten att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för fängelse som påföljd för brott som med hänsyn till sin art annars skulle ha lett till ett fängelsestraff bör således tillämpas med utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på grundval av lagen om samhällstjänst (se bl.a. NJA 1991 s. 444 och 507, NJA 1992 s. 590, NJA 1994 s. 153 och 468 samt [det tidigare nämnda] NJA 1997 s. 278). Införandet av kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst medför dock, även med denna utgångspunkt, en utvidgning av möjligheterna att döma till frivårdspåföljd med samhällstjänst också vid artbrottslighet. Det gäller särskilt sådana fall där de objektiva förutsättningarna varit sådana att rätten skulle ha kunnat bestämma påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst, men där den tilltalades personliga förhållanden varit sådana att förutsättningar för skyddstillsyn saknats, t.ex. eftersom det inte funnits något övervakningsbehov.

Påföljdsvalet enligt 30 kap. 4 § BrB
Primärt avgörs valet mellan fängelse och ett alternativ till fängelse genom en tillämpning av föreskriften i 30 kap. 4 § BrB. I denna paragrafs första stycke anges att rätten vid val av påföljd skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse, varvid sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB skall beaktas. I andra stycket föreskrivs att rätten får använda endast tre olika skäl för fängelse, nämligen brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.
    Det är självklart att påföljdsvalet är beroende av om gärningsmannen har fyllt 21 år eller ej. Ju yngre gärningsmannen var vid brottet desto starkare skäl för fängelse krävs för att påföljdsvalet skall resultera i en frihetsberövande påföljd (se 30 kap. 5 § BrB).
    Föreskriften i 30 kap. 4 § BrB innebär således att det föreligger en presumtion för att ett alternativ till fängelse skall väljas. Saken kan uttryckas så att villkorlig dom eller skyddstillsyn är de normala påföljderna och att fängelse skall ådömas först i andra hand. Ett av de skäl som kan rubba presumtionen för villkorlig dom eller skyddstillsyn är brottets art. Det är emellertid i sammanhanget viktigt att komma ihåg att de tre olika skäl som kan leda till att fängelse väljs som påföljd inte skall bedömas var för sig. Som framgår av förarbetena (prop. 1987/ 88:120 s. 100) skall domstolen nämligen alltid göra en sammanvägning av de skäl som i ett visst fall talar för fängelse (se NJA 1992 s. 190; för en annan slutsats skulle i och för sig möjligen NJA 1992 s. 470 kunna anföras men enligt vår mening bör man inte dra denna slutsats av rättsfallet eftersom det alldeles saknades skäl att åberopa brottets art samtidigt som det inte var frågan om återfall).
    Det kan alltså vara så att varken brottslighetens straffvärde, dess art eller den tilltalades tidigare brottslighet i sig räcker för att fängelse skall få ådömas men att dessa skäl sammantagna väger så tungt att

fängelse är rätt påföljd. Detta ligger helt i linje med vad man tidigare kunnat anta om att faktorn brottets art kan tala olika starkt för fängelse vid olika brott och som blivit bekräftat av HD i NJA 1999 s. 561 (menedsfallet, se mera härom i det följande). Brottets art kan alltså vara sådan att det inte finns skäl för att döma till fängelse om exempelvis straffvärdet är lågt och det rör sig om en person som inte tidigare lagförts medan å andra sidan fängelse blir följden om den tilltalade någon gång tidigare har gjort sig skyldig till samma typ av brott eller om straffvärdet är förhållandevis högt utan att för den skull motsvara fängelse i ett år eller däröver, som ju utgör en informell gräns för när straffvärdet i sig normalt leder till att fängelse bör ådömas. Det är viktigt att ha klart för sig både att skälen för fängelse med hänvisning till brottets art rent allmänt är olika starka vid olika brottstyper och att en individualiserad bedömning måste göras också inom ramen för en viss brottstyp. Vid bedömningen av brottets art är det inte så att det är antingen svart eller vitt utan verkligheten beskriver här, liksom på många andra håll, en gråskala där det finns brott vars art i viss mån talar för fängelse men där ”arten” inte ensamt räcker för sådan påföljd, brott vars art räcker för fängelse men vid vilka det inte krävs särskilt mycket för att det ändå skall vara möjligt att välja annan påföljd, brott där utgångspunkten är att fängelse skall ådömas och skälen emot måste ha viss styrka och brott där det råder en stark presumtion för fängelse och det krävs mycket för att fängelse skall kunna undvikas. I en tidigare i denna tidning införd uppsats har Martin Borgeke redovisat hur man i detta sammanhang skulle kunna betrakta olika brottstyper. Vi får hänvisa dit (SvJT 1999 s. 218).

När skall korta fängelsestraff tillämpas?
Som framgått av det föregående skall fängelsestraff på kortare tid än ett år tillämpas i de fall en sammanvägning av brottslighetens straffvärde — som alltså i dessa fall normalt motsvarar fängelse i elva månader eller kortare tid och därmed inte ensamt räcker som skäl för fängelse — dess art och tidigare brottslighet leder till att villkorlig dom med eller utan böter eller skyddstillsyn med eller utan böter inte är tillräckligt ingripande påföljder. Att det slutliga resultatet av påföljdsvalet kan bli ett annat om man kan åberopa särskilda skäl för skyddstillsyn eller villkorlig dom framgår av föreskrifterna i 30 kap. 7 § 2 st. och 9 § 2 st. BrB. Till detta återkommer vi.
    Det sagda innebär att om straffvärdet är högt, om än inte så högt att det ensamt talar för fängelse, så behövs det inte så mycket av brottslighetens art för att skälen för fängelse skall väga över. På motsvarande sätt gäller att om brottslighetens art talar mycket starkt för fängelse kan det vara tillräckligt att brottslighetens straffvärde är så högt att böter inte är ett tillräckligt straff. I detta system av olika för fängelse talande faktorer skall också verkan av tidigare brottslighet läggas in. Det kan vara så att någon har begått ett brott med ett mått-

ligt straffvärde beträffande vilket brottets art i någon mån talar för fängelse, men där dessa båda faktorer inte ensamma räcker för fängelse. Som exempel kan nämnas bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § BrB. Har den tilltalade emellertid två år tidigare dömts för ett liknande brott kan han ha svårt att klara sig undan fängelse.
    Vi har här talat om brottslighetens straffvärde som en faktor som har betydelse för möjligheten att döma till fängelse. Det förhållandet att det vid högre straffvärden än annars är möjligt att döma lagöverträdare under 21 år till samhällstjänst innebär emellertid att man inte bör fixera sig vid straffvärdet utan mera se till vilket fängelsestraff som rent faktiskt bör dömas ut. Vid denna bedömning bör regelmässigt även sådana billighetsskäl som anges i föreskriften i 29 kap. 5 § BrB (observera hänvisningen till dessa i 30 kap. 4 § 1 st. 2 p. BrB) beaktas. När man läser ordet straffvärde kan det alltså finnas skäl att i de flesta fall tänka på det straff som skall dömas ut, dvs. ”straffmätningsvärdet” eller om man så vill ”bestraffningsvärdet”.

Systemet kan beskrivas med denna figur.

Det kan sägas att figuren borde ha varit tredimensionell. En figur av sådant slag har konstruerats av Bo Svensson i artikeln Kuben i straffrätten, SvJT 1982 s. 414. För våra ändamål är det dock tillräckligt med en figur i två dimensioner. Återfallsfaktorn kan då beskrivas som en vektor av viss längd och riktning.
    Varje försök att på detta sätt lite mera överskådligt beskriva påföljdsbestämningssystemet innefattar förenklingar. Så t.ex. kan sägas att det inte framgår att den tilltalades ålder har betydelse i vissa fall. Inte heller framgår att hänsyn skall tas till de olika billighetsskäl som

kan förekomma. Bland andra faktorer som det bortses från kan nämnas de i 30 kap. 9 § 2 st. 1 och 2 p. BrB nämnda särskilda skälen för skyddstillsyn. Även om omständigheter av nu angivet slag är mycket viktiga och en framställning av påföljdsbestämningssystemet som inte beaktar dessa därmed blir i viss mån missvisande, tror vi att en grafisk framställning av detta slag fyller en funktion.

När kan korta fängelsestraff ersättas av samhällstjänst?
Tanken bakom införandet av möjligheten att ålägga den tilltalade att utföra samhällstjänst var och är att man därmed skall minska antalet korta fängelsestraff. Detta innebär att samhällstjänst får åläggas endast i de fall en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB leder till att fängelse bör ådömas och det inte finns andra skäl som, utan att samhällstjänst behöver tillgripas, innebär att fängelse trots allt inte är nödvändigt. Sådana andra skäl kan vara ungdom, se 30 kap. 5 § BrB, och de tidigare nämnda särskilda skälen för skyddstillsyn i 30 kap. 9 § 2 st. 1 och 2 p. BrB. (Från kontraktsvård bortses i det följande — för kontraktsvård gäller i mångt och mycket samma som för samhällstjänst.) Vad det blir frågan om är alltså att först bedöma om påföljden, om samhällstjänstmöjligheten inte funnes, hade måst bli fängelse och sedan om den, om den tilltalade samtycker till samhällstjänst och en föreskrift om samhällstjänst är lämplig, kan bli villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället.
    Det är i det här sammanhanget som HD:s senaste domar är av största intresse. Vi skall i det följande ange vilka slutsatser vi anser att man kan dra av dem.

Rättsfall från Högsta domstolen efter senaste reformen
Korta referat av rättsfallen finns samanställda i anslutning till denna artikel.

Allmänt om domarna
Av HD:s domar, både de som meddelats före den 1 januari 1999 och de som meddelats efter detta datum och alltså med tillämpning av de nya reglerna, torde man kunna dra slutsatsen att det är möjligt att döma till samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för brott som är av sådan art att starka skäl talar för fängelse. Hur långt man kan sträcka sig blir beroende av, förutom vilket brott (brottstyp) det rör sig om, vilket straffvärde brottsligheten har och om det är fråga om återfall eller inte. Beträffande de olika rättsfall där HD efter den 1 januari 1999 har haft att ta ställning till möjligheten att undvika fängelse genom att besluta om samhällstjänst kan följande sägas.

NJA 1999 s. 561 (menedsfallet)
Det torde vara en allmän uppfattning att mened är ett brott av sådan art att det finns ytterligt små möjligheter att undvika fängelse. Att det förhåller sig så bekräftas av rättsstatistiken. Här kan också hänvisas till

rättsfallet NJA 1996 s. 757 där en sjuttonåring som begått mened dömdes till fängelse.
    Den inledande prövningen i det nu aktuella rättsfallet, dvs. prövningen av om en tillämpning av föreskriften i 30 kap. 4 § BrB ledde till att det förelåg skäl för fängelse, utföll också så att det fanns skäl för fängelse. Nästa fråga var om fängelsestraffet kunde ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i samband med en sådan påföljd förordnades om samhällstjänst. HD fann att så var möjligt. Utan tvekan var omständigheterna speciella, bl.a. genom att det rörde sig om unga lagöverträdare och dessutom föreskriften i 29 kap. 5 § BrB var tillämplig. Att dra slutsatsen att det är fritt fram att döma till samhällstjänst vid mened är därmed inte möjligt. Utgångspunkten torde få vara att skälen för fängelse med hänsyn till brottets art i stort sett undantagslöst är så starka vid menedsbrott att det bör krävas alldeles speciella skäl, i vart fall om lagöverträdaren fyllt 21 år, för att rätten skall kunna dömas till samhällstjänst för sådant brott. Det kan tilläggas att även om straffvärdet av menedsbrott mycket sällan är så högt att det av detta skäl inte är möjligt att välja annan påföljd än fängelse det inte saknar betydelse att straffvärdet ofta ligger en bra bit över allmänna fängelseminimum (genomsnittlig strafftid är mellan fyra och fem månader).
    Det intressanta i HD:s dom är således knappast att påföljden beträffande de båda lagöverträdarna bestämdes till samhällstjänst utan i stället det principiella resonemang som HD för inledningsvis i sina domskäl. Här slås två viktiga förhållanden fast. Det ena är att det avgörande för om ett brott är av den arten att skäl talar för fängelse inte är vilken brottstyp det är frågan om. Även om exempelvis brott som faller under föreskriften i 3 kap. 5 § BrB, dvs. misshandel, inte sällan leder till att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB anses finnas skäl för fängelse, kan det mycket väl vara så att det för misshandelsbrottet i det enskilda fallet är möjligt att döma till villkorlig dom jämte böter eller till en ”vanlig” skyddstillsyn. Brottsrubriceringen är alltså inte avgörande. Detta hindrar naturligtvis inte att det beträffande gärningar som faller under vissa straffbestämmelser oftare än vid gärningar som skall bedömas enligt andra straffbestämmelser finns skäl att åberopa brottets art vid påföljdsvalet.
    Den andra slutsatsen som man kan dra av HD:s domskäl är att den styrka med vilken brottslighetens art typiskt sett talar för fängelse varierar från brott till brott. Vid vissa brott är om man så vill ”artvärdet” rätt lågt. Så är ofta förhållandet vid bokföringsbrott. Vid andra brott är det högre utan att för den skull grunda en direkt presumtion för fängelse. Misshandel kan anföras som exempel på sådana brott. Sedan finns det då också brott där det med hänsyn till brottets art råder en stark presumtion för fängelse. Här kan pekas på grovt rattfylleri och, kanske i än högre grad, på mened.

Uppgiften för domstolarna är alltså att göra en individualiserad bedömning av i vilken utsträckning som brottslighetens art talar för fängelse, sammanväga brottslighetens art med straffvärdet och verkan av eventuell tidigare brottslighet och sedan, efter beaktande av andra omständigheter som inverkar på påföljdsvalet, bestämma först om det finns skäl för fängelse vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB och sedan om fängelsestraffet kan ersättas av villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst.

Fallen med bokföringsbrott, skattebedrägeri och skattebrott
Rättsfallet NJA 1999 s. 769 Domskälen i domen, som avser grovt bokföringsbrott samt skattebedrägeri, är mera knapphändiga än de är i menedsdomen. Efter konstaterandet att straffvärdet, som motsvarade fängelse tio månader, inte innebar något hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd kommer HD in på frågan om verkan av brottets art. Visserligen kan sägas att HD:s uttalande om att det var ”fråga om artbrottslighet och då finns ... en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse” inte stämmer så bra med vad som sades i menedsfallet och inte heller med vad vi tidigare anfört. Men när HD i nästa mening säger ”att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl” stämmer det bättre med den syn på problematiken som har förespråkats i det föregående. Skillnaden är bara att HD inte förefaller göra någon skillnad mellan olika brott när det gäller styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottets art. Att en sådan skillnad bör göras framgår emellertid av menedsfallet.

Domen avseende endast bokföringsbrott (HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99) I domen förklarar HD att man tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett ”artbrott”, vilket sägs innebära att allmänpreventiva skäl normalt leder till att brottet förskyller fängelse. Därefter lägger HD till att ”det alltså finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse vid artbrott”. Men man tillfogar direkt att denna presumtion inte är lika stark vid alla slags brott som har karaktär av ”artbrott”. När det gäller styrkan av presumtionen vid bokföringsbrott så uttrycker HD denna så att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Enligt HD ”tyder” formuleringen på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra ”artbrott”, t.ex. mened. Dessa skrivningar är försiktiga och något svårtolkade. Man kan t.ex. fråga sig både om HD med uttalandet att det råder en presumtion för fängelse menar att det alltid bör krävas att det föreligger något särskilt skäl mot fängelse för att sådant straff skall kunna underlåtas och om detta i så fall stämmer med rättsfallet NJA 1998 s. 300 som ger uttryck

för att bokföringsbrott ofta kan leda till annan påföljd än fängelse även utan att det föreligger några särskilda skäl enligt exempelvis 29 kap. 5 § BrB. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att ta fasta på vad HD uttalar om att presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art varierar från brottstyp till brottstyp.
    När det sedan gäller HD:s slutsats i just detta fall finns det dock skäl att vara mera kritisk. HD godtog bedömningen att brottets straffvärde motsvarade fängelse sex månader som hovrätten kommit fram till. (Både tingsrätten och Riksåklagaren menade att straffvärdet motsvarade fängelse i tio månader.) Härefter konstaterade HD att även med den utgångspunkten är straffvärdet så högt att villkorlig dom med samhällstjänst inte duger. Som förklaring härtill angavs att ”vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader måste det [således] krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst”. Här tycks HD alldeles ha bortsett från att man just förklarat att det råder en skillnad mellan ”artbrott” och ”artbrott”. Med den rättstillämpning som allmänt förekommer och som innebär att påföljden ofta stannar vid villkorlig dom och böter för inte alltför allvarliga bokföringsbrott — vilket innebär att ”artvärdet” vid bokföringsbrott ofta inte är särskilt högt — borde man, som vi ser det, även vid straffvärden motsvarande sex månaders fängelse ha kunnat tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst.

Domen avseende skattebedrägeri och skattebrott (HD:s dom 2000-0419 i mål B 93-00) Straffvärdet motsvarade i detta fall fängelse tre månader. Även här är HD inne på att den styrka med vilken brottets art talar för fängelse kan variera från fall till fall. På annat sätt kan man knappast förstå uttalandet att det vid bedömningen av om det vid ”artbrott” föreligger särskilda skäl för en icke frihetsberövande påföljd bör vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad.
    I fallet konstaterar HD att straffvärdet inte är så högt att det bör krävas ”alldeles särskilda skäl” för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Med uttrycket ”alldeles särskilda skäl” hänsyftas på vad HD uttalade i NJA 1999 s. 769 om att sådana starka skäl bör krävas för att det skall vara möjligt att döma till villkorlig dom och samhällstjänst för grovt bokföringsbrott och skattebedrägeri. Påföljden blev därmed villkorlig dom med samhällstjänst. Detta är kanske inte det intressantaste med domen, även om den således innebär att gränsen för möjligheten att tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst vid skattebrottslighet normalt går någonstans mellan tre och möjligen tio månaders straffvärde, utan vad som är mer anmärkningsvärt är dels att antalet timmar samhällstjänst bestämdes till 100 ”med

hänsyn till att villkorlig dom är mera ingripande än skyddstillsyn”, dels att HD underlät att samtidigt döma till dagsböter med motiveringen bl.a. att den tilltalade påförts skattetillägg.
    Att böter inte dömdes ut med hänvisning till skattetillägget skulle kunna tydas så att HD menar att det annars kunde finnas skäl för böter. Enligt vår uppfattning, som vi återkommer till, finns det emellertid skäl att vara försiktig med att dra en sådan slutsats. Att antalet timmar samhällstjänst blev 100 vid ett alternativstraff om tre månaders fängelse får sägas avvika från den bedömning som gjordes i det tidigare rättsfallet avseende varusmuggling (HD:s dom 200002-08 i mål B 1668-99; mera om detta i det följande).

Misshandelsfallen
Domen avseende Roger N (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 1330-99) Även i detta rättsfall tar HD upp frågan om hur man bör se på kriteriet brottets art. Man uttalar, som flera gånger tidigare, att utgångspunkten vid valet av påföljd för misshandelsbrott som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse. Det bör naturligtvis då observeras att vad som syftas på måste vara den prövning enligt 30 kap. 4 § BrB som alltid skall göras först, dvs. innan frågan, om det trots allt inte föreligger särskilda skäl att ändå välja någon annan påföljd, skall besvaras. Av intresse att notera är att HD använder uttrycket ”utgångspunkten är” och inte som i rattfyllerifallen att det föreligger ”en presumtion för” fängelse. En fråga som man kan ställa sig är om detta är ett sätt att beskriva att brottets art vid misshandel, om vi talar i generella termer, inte lika entydigt talar för fängelse som vid grovt rattfylleri. Möjligen är detta en alltför långtgående tolkning av HD:s domskäl. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att brottsstatistiken (fram till den senaste reformen) visar att domstolarna väljer ”ren” villkorlig dom, dvs. villkorlig dom med eller utan böter, eller ”ren” skyddstillsyn, dvs. skyddstillsyn med eller utan böter, vid normalgraden av misshandel i ungefär hälften av fallen. Bara varannan gång blir det alltså fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte samhällstjänst eller skyddstillsyn jämte kontraktsvård eller fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Vid grovt rattfylleri dömer domstolarna till strängare påföljd än ”ren” villkorlig dom eller ”ren” skyddstillsyn i ca tre fjärdedelar av fallen.
    HD fortsätter med att, i likhet med vad man gjorde i menedsfallet, tala om behovet av en individualiserad bedömning av i vilken grad brottets art talar för fängelse. HD anser att vid misshandel som har riktat sig mot en gärningsmannen närstående kvinna talar starkare skäl för fängelse än vid annan misshandel. Om kvinnomisshandel alldeles skall jämställas med den typ av misshandel där det får sägas råda en klar presumtion för fängelse, nämligen oprovocerad gatumisshandel, är väl kanske inte helt klart. Men att brottets art vid kvinnomiss-

handel regelmässigt talar starkare för fängelse än den gör vid s.k. dansbaneslagsmål mellan två berusade kavaljerer är tydligt.
    En brist i HD:s resonemang kan sägas vara att man inledningsvis endast talar om utrymmet för en inte frihetsberövande påföljd. Vad det i stället bör vara frågan om är om en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB leder till att fängelse skall ådömas eller inte. Detta kan tyckas inte utgöra någon avgörande skillnad. Den viktiga frågan vid påföljdsvalet är ju om domstolen måste döma till frihetsberövande påföljd eller om ett lindrigare alternativ kan väljas. Men HD:s resonemang döljer den också betydelsefulla frågan, om en ”ren” villkorlig dom eller skyddstillsyn kan väljas, eller om det måste krävas särskilda skäl, t.ex. att samhällstjänst går att döma ut, för att fängelse skall kunna undvikas. Saken får betydelse om den tilltalade inte samtycker till samhällstjänst eller inte bedöms lämplig härför. Med HD:s sätt att resonera riskerar man att samhällstjänst inte ersätter fängelse utan i stället blir ett sätt att mera allmänt höja ingripandegraden vid villkorlig dom och skyddstillsyn, något som inte varit avsikten med lagstiftningen.
    När HD sedan gör bedömningen av om samhällstjänst i just det aktuella fallet kan ersätta fängelse framhåller man sådana, som vi förstår det, mildrande faktorer som att misshandeln begicks i ett upprört tillstånd, att skadorna blev måttliga och att misshandeln över huvud taget inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet. Mot detta ställs, möjligen, att gärningen skett i den gemensamma bostaden. Slutsatsen blir att det är möjligt att döma till villkorlig dom med samhällstjänst.
    En intressant fråga är om de omständigheter som HD pekar på är sådana som är av betydelse för bedömningen av brottets art. Enligt vår uppfattning förefaller det närmast röra sig om straffvärdefaktorer. Visserligen har straffvärdefaktorer också betydelse för bedömningen av om det är möjligt att välja samhällstjänst i stället för fängelse. Men att HD inte har gjort någon mera tydlig skillnad mellan straffvärdefaktorer och ”artvärdefaktorer” underlättar knappast förståelsen av påföljdsbestämningssystemet.
    HD bestämde antalet timmar samhällstjänst till 50 och alternativstraffet till fängelse en månad. Skälet för att bestämma ett större antal timmar samhällstjänst än som följer av huvudregeln om 40 timmar vid en månads alternativstraff och härutöver 20 timmar för varje ytterligare månads alternativstraff är att villkorlig dom är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn. Synsättet överensstämmer med det som redovisas i propositionen (s. 90) och i HD:s domar 2000-01-05 i mål B 2286-99, 2000-03-01 i mål B 2393-99 och 2000-04-19 i mål B 93-00. Vi återkommer i det följande till denna särskilda problematik.
    HD valde att inte jämte den villkorliga domen med samhällstjänst döma till böter. Vi återkommer också till denna fråga.

Rättsfallet NJA 1999 s. 269 I detta rättsfall, som är något äldre än det föregående, kompliceras bilden, liksom i menedsfallet, av att gärningsmannen inte hade fyllt 21 år vid brottet; han var bara 19 år. Enligt HD talar emellertid brottslighetens art, trots detta, för fängelse. HD:s uttryckssätt bör förstås så att det krävs mera av brottets art för att påföljden skall bestämmas till fängelse när gärningsmannen är under 21 år än när han är fullt straffmyndig.
    Efter konstaterandet att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB föreligger skäl för fängelse innehåller HD:s dom en intressant formulering. HD uttalar först att omständigheterna inte är sådana att det kan anses att villkorlig dom, enbart eller i förening med böter, skulle vara en tillräckligt ingripande påföljd. Sedan säger man att ”eftersom det saknas förutsättningar att döma Joakim P till skyddstillsyn, är frågan då om de regler om möjlighet att döma till villkorlig dom med samhällstjänst, som trädde i kraft den 1 januari 1999, bör tillämpas i hans fall”. Läser man HD:s domskäl bokstavligt skulle HD här ha tagit ställning inte bara för att påföljdsbestämningssystemet skall förstås så att villkorlig dom som inte förenas med böter är mindre ingripande än skyddstillsyn, vilket får sägas komma till uttryck i regeln i 30 kap. 8 § BrB, utan även att villkorlig dom som förenas med böter är det. Innebörden av HD:s tankegång förefaller ju vara den att om förutsättningar för skyddstillsyn hade förelegat så hade man inte behövt fundera på samhällstjänst, vilket man var tvungen till eftersom alternativet var endast villkorlig dom jämte böter. Drar man konsekvenserna av en tolkning av detta slag av HD:s domskäl beskriver påföljderna en ”trappa” med villkorlig dom i botten, skyddstillsyn på trappsteget ovanför, därefter samhällstjänst som tillägg till villkorlig dom eller skyddstillsyn och sedan fängelse. En sådan modell stämmer emellertid inte med föreskriften i 30 kap. 1 § BrB, där villkorlig dom och skyddstillsyn jämställs med varandra. Det troliga är därför att vad det närmast är frågan om är en något mindre lyckad formulering av HD, som man kanske skall vara försiktig med att ta efter.
    Något som man slås av när man läser HD:s motivering är att HD lägger tyngdpunkten på ett syfte som man hade med samhällstjänsten när den först infördes på försök, nämligen att särskilt motverka att yngre lagöverträdare, upp till 25 år ålder, skulle dömas till fängelse. Det är då viktigt att framhålla att det numera inte finns någon ens underförstådd åldersbegränsning när det gäller tillämpningen av samhällstjänst. En annan sak är att föreskriften i 30 kap. 5 § BrB leder till att samhällstjänst i vissa fall kan tillämpas för brott begånget av någon under 21 år där sådan påföljd inte hade gått att tillämpa om gärningsmannen hade fyllt 21 år. Men då bör det också sägas att det lika ofta bör kunna inträffa att frågan, om samhällstjänst bör dömas ut, över huvud taget inte aktualiseras beträffande den som är under 21 år eftersom en tillämpning av föreskrifterna i 30 kap. 4 och 5 §§ BrB le-

der till att det inte finns skäl för fängelse, vilket ju är den grundläggande förutsättningen för att det skall vara aktuellt att fundera över att förordna om samhällstjänst.
    Som ytterligare skäl för ett mildare påföljdsval anför HD att Joakim P har betalat skadeståndet. Här bekräftas betydelsen av billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB vid påföljdsvalet (se hänvisningen i 30 kap. 4 § 1 st. 2 p. BrB).
    Det alternativa fängelsestraffet bestäms till två månader och antalet timmar samhällstjänst till 60, vilket innebär att huvudregeln följs i det här fallet. Vid straffmätningen torde främst 29 kap. 7 § BrB ha tillämpats. Det bör observeras att HD också här avstått från att dessutom döma till böter.

Domen avseende våld och hot mot tjänsteman (HD:s dom 2000-03-01 i mål B 2393-99 I det här fallet uttalar HD som ett sorts avstamp för det fortsatta resonemanget att våld eller hot mot tjänsteman är brott av sådan art att det föreligger en ”stark presumtion” för att påföljden skall bestämmas till fängelse. I jämförelse med uttrycken i misshandelsdomarna och i rattfylleridomarna (se om dessa vad som sägs i det följande) skulle man kunna dra slutsatsen att HD menar att våld eller hot mot tjänsteman normalt har ett ”artvärde” som är högre än det i allmänhet är vid dessa brott. I förhållande till normalgraden av misshandel finns det inget att invända häremot. Men i relation till grovt rattfylleri kan det diskuteras om det finns en sådan skillnad. I vart fall torde en sådan inte kunna utläsas av underrättspraxis. Omedelbart härefter konstaterar HD att det vid straffmätningen är försvårande om våldet eller hotet uppenbart står i samband med fullgörandet av allmänna viktiga funktioner. Om detta är det inte svårt att hålla med. Straffskalan vid våld eller hot mot tjänsteman är för övrigt, när det gäller brott av normalgraden, klart strängare än den är vid misshandel av motsvarande grad.
    Uppenbarligen anser HD att omständigheterna är sådana att en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB utfaller så att påföljden bör bestämmas till fängelse. När det så gäller frågan, om fängelse kan ersättas med villkorlig dom med samhällstjänst, anför HD som skäl härför bl.a. att hotet uttalades i ett upprört tillstånd, att våldet inte var av alltför allvarlig beskaffenhet och att skadan blev förhållandevis måttlig. Vidare nämner HD att gärningen förövats av Mats I ”i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande”. Det får emellertid betraktas som osäkert vilken betydelse den sistnämnda omständigheten haft. Att generellt dra slutsatsen att någon som blir föremål för ingripande från ordningsmaktens sida på grund av sin berusning skulle vara i ett bättre läge vid bedömningen av våld eller hot som han kan ha tillgripit än en nykter

person är nog inte möjligt. I stället ligger, som vi förstår det, tyngdpunkten i HD:s resonemang på att en persons handlande vid ett plötsligt och överraskande ingripande i någon mån bör kunna ursäktas. Alternativstraffet sätts till fängelse en månad i enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagades till hovrätten av åklagaren. Antalet timmar samhällstjänst blir liksom i misshandelsfallet 50, dvs. HD avviker från tumregeln i motiven.

Rattfylleridomarna
Domen avseende Fernando R (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2286-99) HD börjar med att konstatera att grovt rattfylleri utgör brottslighet av sådan art att det föreligger ”en presumtion” för att påföljden skall bestämmas till fängelse och att det krävs särskilda skäl för att bryta presumtionen. Vilka dessa skäl är enligt HD:s uppfattning framgår inte. I första hand bör det emellertid röra sig om sådana skäl som anges i 30 kap. 7 § 2 st. och 9 § 2 st. BrB. Men även föreskrifterna i 29 kap. 5 § och 30 kap. 5 § BrB bör naturligtvis observeras i sammanhanget. Eftersom det enligt HD skall göras en individualiserad bedömning av frågan, om det är möjligt att välja samhällstjänst i stället för fängelse, därvid bl.a. omständigheterna vid brottet skall vara avgörande, bör emellertid även brottsanknutna omständigheter i vissa fall kunna bryta presumtionen. Detta är också vad HD säger i nästa stycke i domskälen. Presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art kan alltså vara olika stark i olika fall.
    De omständigheter som enligt HD kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst i stället för fängelse är framför allt att alkoholkoncentrationen i blodet eller i utandningsluften varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. Det bör observeras att det inte sägs klart att om det brister i något av dessa hänseenden så är förutsättningarna för samhällstjänst inte uppfyllda. Det är alltså inte otänkbart att det måste brista i bägge. Mera härom i det följande.
    I Fernando R:s fall var alkoholhalten i utandningsluften 0,62 milligram per liter och Fernando R:s avsikt var att köra bara en kort sträcka. Därmed var båda kraven för villkorlig dom och samhällstjänst uppfyllda vad gällde brottet. Och då förutsättningar härför förelåg på det personliga planet blev påföljden villkorlig dom med samhällstjänst. Antalet timmar samhällstjänst blev 50, dvs. avsteg gjordes liksom i en del andra fall från huvudregeln. Böter ådömdes inte, men någon motivering härtill lämnades inte.

Domen avseende Patrick E (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2973-99) Till skillnad från förhållandena i domen avseende Fernando R hade Patrick E en relativt hög blodalkoholhalt, 2,21 promille. Körningen var också sådan att den enligt HD ”även oberoende” av den höga al-

koholhalten hade inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten. Förutsättningarna för villkorlig dom med samhällstjänst var därmed inte för handen.

Vad innebär dessa domar? Här kan man naturligtvis ställa sig en rad frågor. En är vad som avses med ”en relativt låg alkoholkoncentration”. Att 0,62 milligram per liter utandningsluft, vilket motsvarar 1,24 promille i blodet, är en låg halt är klart liksom att 2,21 promille är en hög halt. Med hänsyn till HD:s annars, som det förefaller, onödiga uttalande om att alkoholhalten i Patrick E:s blod ”varit över två promille” kan det möjligen finnas skäl att dra gränsen där. Detta skulle då innebära att om föraren inte har en blodalkoholhalt som överstiger 2,0 promille så skulle en av förutsättningarna för samhällstjänst vara uppfylld när det gäller brottet eller, annorlunda uttryckt, skulle alkoholhalten inte hindra att det blev samhällstjänst.
    En annan fråga är, när det gäller trafikfaran, om utgångspunkten skall vara att denna måste ha varit ”ringa” för att det skall vara möjligt att döma till samhällstjänst eller om det i stället är så att den inte får ha varit ”påtaglig”. Här kan också ställas den intressanta frågan, om trafikfaran på en skala från ingen fara alls till överhängande eller mycket allvarlig fara går direkt över från ”ringa” till ”påtaglig” eller om det, enligt HD:s sätt att se saken, finns något område däremellan som skulle kunna beskrivas som ”visserligen inte ringa men ej heller påtaglig”, dvs. ett läge där trafikfaran har varit som den är som mest (eventuellt med tillägget: när en bil förs av en någon med alkoholhalt i blodet om minst 1,0 promille). Frågan blir alltså om samhällstjänst kan ådömas i normala fall och det bör krävas något extra när det gäller trafikfaran för att samhällstjänst skall vara uteslutet eller om samhällstjänst är uteslutet redan i normalfallet och det bör krävas att man kan peka på att det rörde sig om ringa trafikfara i den meningen att den var mindre än vanligt. Detta får betraktas som en öppen fråga, vilket därmed innebär att avgörandena från HD inte i nämnvärd utsträckning har löst problematiken.
    Att notera i HD:s dom avseende Patrick E är skrivningen att körningen ”även oberoende” av alkoholhalten inneburit påtagliga risker. Vi har i det föregående pekat på att HD inte säger klart om det räcker med att ett av de av HD uttryckta kriterierna för när villkorlig dom med samhällstjänst inte skulle duga som påföljd är uppfyllt eller om det krävs att båda är det för att samhällstjänst skall vara uteslutet. Bruket av ordet ”oberoende” kan tala för att det krävs att båda kriterierna skall vara uppfyllda för att det inte skall gå att döma till villkorlig dom med samhällstjänst, men det kan också hävdas att HD:s uttryckssätt inte medger någon sådan slutsats. Uppenbarligen är det möjligt att läsa HD:s domskäl så att det räcker med ett av kriterierna för att villkorlig dom med samhällstjänst skall vara uteslutet.

Normalt föreligger det naturligtvis ett samband mellan blodalkoholhalten och berusningsgraden och därmed mellan blodalkoholhalten och trafikfaran. Möjligen ville HD med sin skrivning uppmärksamma domstolarna på detta förhållande. I så fall skulle man kunna utläsa att vad HD menar är att det beträffande dem som har en alkoholkoncentration som inte överstiger 2,0 promille bör krävas att trafikfaran är större än vad den normalt är när föraren har så hög promille. Trafikfaran konstitueras då främst av sådana faktorer som inte har något direkt samband med berusningsgraden, såsom om det rörde sig om en ansvarsfull föraruppgift, en lång körsträcka, hög trafikintensitet osv. En sådan tolkning kan enligt vår uppfattning ha goda skäl för sig.

Varusmugglingsdomen (HD:s dom 2000-02-08 i mål B 1668-99)
Av domen kan man utläsa att varusmuggling av alkohol är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för fängelse. Denna presumtion är emellertid olika stark i olika fall beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att det varit fråga om en avsevärd mängd spritdrycker, att smugglingen varit ett led i organiserad brottslighet eller att den varit särskilt noggrant planlagd är sådana omständigheter som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Det bör observeras att den nu nämnda typen av omständigheter snarare påverkar brottslighetens straffvärde än dess ”artvärde”.
    I det aktuella fallet gjordes inte gällande att brottsligheten varit organiserad eller att den varit särskilt noggrant planlagd. I sådana fall är alltså möjligt att döma till villkorlig dom med samhällstjänst i vart fall när det inte rört sig om mer än ca 150 liter sprit.
    Av intresse i sammanhanget är att HD inte säger något om behovet av att samtidigt döma till böter. I hovrättens dom hade emellertid denna fråga avfärdats med ett kort konstaterande att det inte fanns anledning att döma till böter. Uppenbarligen delade HD denna uppfattning.
    Mera intressant är emellertid att HD följde den i förarbetena angivna tumregeln för bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst. Det alternativa fängelsestraffet var två månader och samhällstjänsten bestämdes till 60 timmar. Domen är den tredje senaste på samhällstjänstområdet från HD och belyser därmed den intressanta frågan, i vilka fall man skall avvika från tumregeln när man dömer till villkorlig dom jämte samhällstjänst.

Våra slutsatser
Betydelsen av brottslighetens straffvärde
Utgångspunkten i propositionen är att samhällstjänst kan ådömas för brottslighet vars straffvärde, eller (i vart fall i princip) straffmätningsvärde eller bestraffningsvärde, motsvarar fängelse i elva månader eller

kortare tid. En fråga är dock om det förhållandet att HD har avvikit från huvudregeln för antalet timmar samhällstjänst i vissa fall när samhällstjänsten har knutits till villkorlig dom innebär att utrymmet för domstol att döma till villkorlig dom med samhällstjänst är mindre än det är för användandet av skyddstillsyn med samhällstjänst. En fullt tänkbar slutsats är nämligen att antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom skall bestämmas 25 procent högre vid villkorlig dom än vid skyddstillsyn. Då skulle en månads alternativstraff motsvara 50 timmar samhällstjänst, två månaders 75 timmar, tre månaders 100 timmar, fyra månaders 125 timmar, fem månaders 150 timmar, sex månaders 175 timmar, sju månaders 200 timmar, åtta månaders 225 timmar och nio månaders maximala 240 timmar. Därmed kan man tänka sig att möjligheten att döma till villkorlig dom med samhällstjänst är begränsad till fall där alternativstraffet utgör högst nio månaders fängelse.
    En inskränkning av möjligheterna att döma till villkorlig dom med samhällstjänst av nu angivet slag är emellertid inte förutsedd i förarbetena till lagstiftningen. Den stämmer också mindre väl med det förhållandet att villkorlig dom med eller utan böter kan tillämpas för brottslighet för vilken straffet annars skulle ha bestämts till fängelse elva månader.
    Ett sätt att tolka HD:s domar kan i och för sig vara att HD menat att det är just i de lägre skikten som skillnaden mellan villkorlig dom med samhällstjänst å ena sidan och skyddstillsyn med samhällstjänst å andra sidan blir så iögonfallande. Ju fler timmar samhällstjänst som det blir frågan om desto mera blir samhällstjänsten det dominerande inslaget även i skyddstillsynspåföljden och desto mindre anledning finns att göra skillnad vid bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst mellan det fallet att grundpåföljden är villkorlig dom och det att den är skyddstillsyn. Med ett sådant här resonemang skulle ett alternativstraff på exempelvis fängelse sex månader alltid, dvs. oavsett om påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn, böra leda till 140 timmar samhällstjänst. Då skulle ett alternativstraff om en månad motsvara 50 timmar samhällstjänst, två månader 75 timmar, tre månader 100 timmar, fyra månader 115 timmar och fem månader 130 timmar.
    En tredje möjlighet är att rättsutvecklingen slår in på linjen att vid straffmätningsvärden över nio månaders fängelse kombinera villkorlig dom jämte samhällstjänst även med böter. Tänkbart är självfallet också att från och med ett alternativstraff om fängelse tre månader lägga på 20 timmar samhällstjänst utöver vad som följer av tumregeln. Mera om detta i det följande.
    Med det resonemang som vi för skall straffmätningsvärdet aldrig ensamt kunna tala för fängelse i de fall där samhällstjänst kan vara aktuellt. Det är ju aldrig fråga om att döma till fängelse i ett år eller däröver. Därmed blir längden av det straff som skulle ha dömts ut i det

specifika fallet alltid endast en faktor bland en eller två andra (art eller återfall) som inverkar på bedömningen. Vi vill dock framhålla att en strikt övre straffmätningsvärdegräns vid fängelse ett år nog inte var tänkt när samhällstjänsten infördes på försök den 1 januari 1990.
    En brist i HD:s resonemang i rättsfallen är, anser vi, att man relativt lite har talat om just straffvärdets betydelse. Med en tydligare diskussion kring straffvärdets inverkan på bedömningen i fall där brottets art mer eller mindre starkt talar för fängelse kunde nog bilden av tilllämpningsområdet för samhällstjänst ha blivit avsevärt klarare.

Betydelsen av brottslighetens art
Uppenbarligen är brottslighetens art den enskilda faktor som har störst betydelse för avgörandet av i vilka fall det är möjligt att ersätta fängelse med villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte samhällstjänst.
    Av HD:s resonemang i främst menedsfallet står det klart att brottslighetens art i olika fall talar olika starkt för fängelse. Visserligen är det en avgörande brist att det i stor utsträckning saknas en hållbar teoribildning kring begreppet brottets art. Det är alltså knappast möjligt att utifrån ett logiskt resonemang komma fram till vilket ”artvärde” olika brott har. Vad vi är hänvisade till är främst domstolarnas praxis på det sätt denna redovisas i rättsfallssamlingar och i rättsstatistiken. Men härav anser vi oss kunna dra slutsatsen att en allmän utgångspunkt bör vara att exempelvis menedsbrott typiskt sett har ett mycket högt ”artvärde”, att grovt rattfylleri, våld eller hot mot tjänsteman, narkotikabrott, jaktbrott och vapenbrott regelmässigt är brott med högt ”artvärde”, att brotten mot borgenärer i 11 kap. BrB och skattebrott ofta är brott med ett förhållandevis lågt ”artvärde” och att exempelvis misshandel, olaga hot och brott mot alkohollagen normalt är brott med ett medelhögt ”artvärde”. Till bilden hör naturligtvis då också att vissa brott i regel knappast har något ”artvärde” alls. Som exempel kan nämnas de vanliga förmögenhetsbrotten i 8–10 kap. BrB.
    När man bedömer betydelsen av brottets art måste man, på motsvarande sätt som när det gäller straffvärdet, ha klart för sig att det finns ett antal faktorer som innebär att det krävs ett högre ”artvärde” än normalt för att ”artvärdet” skall hindra att samhällstjänst ådöms. Vi tänker här på ungdom och på billighetsskäl men även på sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § 2 st. 1 och 2 p. BrB. (Att vi här inte nämner kontraktsvårdsfallet i 30 kap. 9 § 2 st. 3 p. BrB har att göra med att samhällstjänst och kontraktsvård i mångt och mycket utgör alternativa föreskrifter vid skyddstillsyn; den som är aktuell för kontraktsvård skall inte dömas till samhällstjänst eftersom lämplighetskriteriet inte är uppfyllt.) Enligt vår bedömning bör man av HD:s rättsfall på samhällstjänstområdet kunna dra följande slutsatser. Är brottets ”artvärde” mycket högt, såsom exempelvis regelmässigt vid mened och brott mot totalför-

svarsplikten, krävs det alltid något ytterligare särskilt skäl än det förhållandet att den tilltalade är lämplig för och samtycker till samhällstjänst för att samhällstjänst skall kunna aktualiseras. Rör det sig om ett högt artvärde, såsom oftast vid t.ex. grovt rattfylleri, är samhällstjänst en möjlig påföljd bara inte alternativstraffet är högre än en eller annan månad. Är ”artvärdet” medelhögt — exempel härpå kan vara misshandel — går det att döma till samhällstjänst bara inte alternativstraffet överstiger fängelse sex månader. Möjligen är fängelse sex månader gränsen även vid ”artvärden” som är förhållandevis låga, såsom i många fall av bokföringsbrott och skattebrott. För att HD:s resonemang kring brottets art vid olika brottstyper skall hänga ihop borde det, trots domen den 19 april 2000 i mål B 5400-99, emellertid vara möjligt att vid låga ”artvärden” döma till villkorlig dom med samhällstjänst även om alternativstraffet motsvarar eller överstiger sex månader bara det inte uppgår till fängelse tio månader.
    Självfallet är det möjligt att välja samhällstjänst, i vart fall i samband med skyddstillsyn, hela vägen upp till ett alternativstraff om fängelse elva månader om brottet inte har något ”artvärde” alls.

Betydelsen av tidigare brottslighet
Betydelsen av tidigare brottslighet vid prövning av om påföljden skall bestämmas till samhällstjänst har knappast tydliggjorts i HD:s praxis hittills. Uppenbarligen är emellertid tidigare brottslighet en faktor som ensam eller tillsammans med brottslighetens straffvärde (straffmätningsvärde) och art kan hindra att samhällstjänst ådöms. Det kan antas att frågan kommer att få en större aktualitet i framtiden när återfall från deras sida som dömts till villkorlig dom med samhällstjänst skall hanteras. Att en restriktiv hållning är avsedd framgår av propositionen 1997/98:96 s. 98.
    Har den tilltalade tidigare inte varit föremål för samhällstjänst bör återfall normalt inte hindra att samhällstjänst väljs om det inte är så att det rör sig om en person som tidigare dömts till fängelse av inte helt kortvarigt slag. I sistnämnda situation bör samhällstjänst komma i fråga endast i rena undantagsfall, exempelvis när även andra skäl för att underlåta fängelse föreligger, exempelvis sådana som anges i 30 kap. 9 § 2 st. 1 och 2 p. BrB.
    Det sagda innebär enligt vår uppfattning att utrymmet för samhällstjänst kan beskrivas på följande sätt. (Återfallets betydelse har inte angetts särskilt i figuren. Det skall också sägas att det inte kan uteslutas att det finns en skillnad i tillämpningsområdet mellan fall där grundpåföljden är villkorlig dom och fall där den är skyddstillsyn.)

Särskilt om avsteg från huvudregeln vid bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst samt om ådömande av även böter
HD har alltså i flera fall avvikit uppåt från huvudregeln vid bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst. I hovrättspraxis finns också exempel på detta, dock främst i den situationen att hovrätten har gjort en strängare bedömning av brottslighetens straffvärde men på grund av föreskriften i 51 kap. 25 § rättegångsbalken varit förhindrad att höja det alternativa fängelsestraffet.
    Inte i något fall har, som framgått av det föregående, HD dömt till böter jämte villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst. I hovrättspraxis finns det dock ett par sådana fall.
    Först kombinationen med böter. I normalfallet skall villkorlig dom enligt föreskriften i 30 kap. 8 § BrB förenas med böter. Bakgrunden härtill är att villkorlig dom och skyddstillsyn skall kunna komma i fråga för lika allvarlig brottslighet. Påföljderna har också av lagstiftaren i 30 kap. 1 § BrB, om än bara motsatsvis, förklarats vid domstolarnas påföljdsval vara lika svåra. Eftersom det står i öppen dag att skyddstillsynen med sin övervakning och sina olika föreskrifter i praktiken är mera ingripande än en ”ren” villkorlig dom skall villkorlig dom alltså regelmässigt skärpas med böter. Man kan se det så att lagstiftarens inställning är att en ”ren” skyddstillsyn är lika ingripande som en villkorlig dom jämte dagsböter. Ett sådant synsätt skulle, kan man tycka, leda både till att man inte i något fall skulle underlåta att förena villkorlig dom med böter — en skyddstillsynsdom består ju alltid av övervakning — och till att antalet dagsböter alltid borde bestämmas till ett och samma (övervakningen skall ju, i princip i alla fall, alltid pågå ett år). Sådan är emellertid inte rättstillämpningen, utan antalet dagsböter bestäms huvudsakligen efter styrkan i de faktorer som enligt

art

mened

vapenbrott rattfylleri

våld mot tjänsteman

misshandel olaga hot

skattebrott bokföringsbrott skadegörelse ej fängelse

straffvärde

samhällstjänst

fängelse

1 år

30 kap. 4 § 2 st. BrB talar för fängelse, en ordning som också har goda skäl för sig.
    Lagstiftaren har tagit ställning för att när en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst det inte på samma sätt som annars skall råda en presumtion för att den villkorliga domen skall förenas även med böter. Men rätten är oförhindrad att vid behov döma även till böter (se prop. 1997/98:96 s. 91 f.). Det förutsätts bli vanligare att man kombinerar villkorlig dom med böter i samband med samhällstjänst än att man gör det vid skyddstillsyn.
    Men om det nu är så att den villkorliga domen för att komma i paritet med skyddstillsynen mera generellt bör förenas med böter blir frågan varför detta inte skall gälla också när fråga är om att förordna om samhällstjänst vid den villkorliga domen. Som läget är nu skall samhällstjänst inte beslutas om det är så att villkorlig dom, ensamt eller i förening med böter, är en tillräckligt ingripande påföljd. Detta bör innebära att först när det inte räcker att förena den villkorliga domen med maximala 200 dagsböter blir det aktuellt att förordna om samhällstjänst. Men i så fall borde väl alla villkorliga domar med samhällstjänst innehålla även 200 dagsböter? Att en sådan rättstillämpning skulle vara orimlig är förstås uppenbart.
    Men finns det då inga andra sätt att skapa en mera logisk ordning för i vilka fall villkorlig dom med samhällstjänst skall kombineras med böter? Jo, möjligen ett. När villkorlig dom med samhällstjänst används för brottslighet där det alternativa fängelsestraffet uppgår till fängelse i tio eller elva månader kan det vara rimligt att lägga till dagsböter vid sidan av det maximala antalet timmar samhällstjänst. Någon grund för att i andra fall kombinera villkorlig dom och samhällstjänst med böter har vi inte kunnat se. Vår slutsats är därför att det finns goda skäl att följa HD:s linje och — möjligen med det nämnda undantaget — att alltså avstå från böter.
    Så till sist frågan hur antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom skall bestämmas med utgångspunkt i alternativstraffet. Enligt lagstiftaren (prop. 1997/98:96 s. 90) skall domstolen vid bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst visserligen utgå från huvudregeln om 40 timmar samhällstjänst vid ett alternativstraff på fängelse en månad, 60 timmar vid ett alternativstraff på fängelse två månader osv. Men samtidigt uttalas att antalet timmar samhällstjänst skall bestämmas utifrån en helhetsbedömning. Avgörande för denna bedömning skall vara om påföljden i dess helhet framstår som en tillräckligt ingripande reaktion på brottet. Därvid skall den tilltalades personliga förhållanden vägas in, liksom vilken grad av ingripande påföljden innebär utöver samhällstjänsten, t.ex. i form av böter, övervakning eller behandling. Det kan enligt propositionen inte heller bortses från att en villkorlig dom i praktiken är mindre ingripande än skyddstillsyn.
    Uppenbarligen är det förenat med stora svårigheter att göra den typ av bedömning som lagstiftaren anger. I sammanhanget måste man

ha klart för sig att påföljdsbestämning är en form av ”massärenden” i våra domstolar. En långt driven individualiserad bedömning riskerar att leda till ojämnheter i tillämpningen. Behovet av en schablon är här tydligt. Vilken av olika möjliga och acceptabla vägar man väljer är då kanske av underordnad betydelse. Får vår del har vi, mot bakgrund av det senaste HD-fallet med 100 timmar samhällstjänst vid tre månaders alternativstraff stannat för att det lämpligaste bör vara att som regel döma ut 25 procent mera samhällstjänst vid villkorlig dom än vid skyddstillsyn och, som nyss sagts, i det allra översta skiktet lägga på böter. Nivån på dessa bötesstraff bör normalt vara rätt låg, med hänsyn till att det endast utgör ett tilläggsstraff.

Rättsfall från Högsta domstolen angående samhällstjänst NJA 1991 s. 444: Fråga om påföljd — fängelse, skyddstillsyn jämte fängelse eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst — för yngling som gjort sig skyldig till rån när han var 18 år gammal.
Jan V hade tillsammans med en kamrat nattetid, efter att under fem–tio minuter ha följt efter en ensam äldre man, på en folktom gata överfallit och med personskador som följd misshandlat mannen samt ur hans kläder tagit hans plånbok innehållande kontanter. HovR:n dömde till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar (fängelse åtta månader som alternativstraff). HD:
Att Jan V:s ålder vid brottets begående gör det möjligt att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet påverkar inte brottets straffvärde. Det finns därför en presumtion för att fängelse skall ådömas i detta fall. Antalet gaturån har främst i de större städerna ökat under senare år. Brottet förövas inte sällan av ungdomar och med äldre, ensamma personer som offer. Även brottslighetens art liksom det förhållandet att Jan V tidigare vid två tillfällen dömts för förmögenhetsbrott (stöld och häleri respektive grov stöld; vård inom socialtjänsten i båda fallen, jämte böter i det senare) talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Jan V har hittills väl fullgjort samhällstjänsten, samt är alltjämt föremål för åtgärder och planering från ungdomsarbetsförmedlingens sida. Vad som framkommit ger vid handen att en förutsättning för en positiv utveckling är sådana stödjande åtgärder som kan vidtagas inom ramen för en skyddstillsyn och att ett längre avbrott i kontakterna med ungdomsarbetsförmedlingen och frivården skulle kunna få icke önskvärda följder. Det kan även befaras att ett längre fängelsestraff skulle kunna få direkt skadliga verkningar. Den utan tvekan lämpligaste påföljden är skyddstillsyn. Denna påföljd kan emellertid ej komma i fråga om inte samtidigt kan tillgodoses de krav på en mer ingripande påföljd som följer särskilt av rånbrottets straffvärde. Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är inte en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall. De krav som föranleds av främst rånbrottets straffvärde får däremot anses uppfyllda genom en skyddstillsyn i förening med fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd skall beaktas att Jan V fullgjort 40 timmars samhällstjänst. Skyddstillsyn förenad med fängelse två månader.

NJA 1991 s 507: Bestämmande av påföljd för bl.a. misshandel med tillämpning av lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst.
Bo-Göran B, född 1968, hade gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman och misshandel. Misshandelsbrottet bestod i att han utan någon som helst pro-

vokation riktat en spark mot en för honom obekant kvinna, som kom emot honom. Sparken träffade i bröstet och medförde inga kroppsskador. I december 1988 dömdes Bo-Göran B för fyra fall av misshandel, våld mot tjänsteman och skadegörelse till fängelse tre månader. I juni 1989 frigavs han villkorligt. De nu aktuella brotten begicks i slutet av 1988 och i början av 1989. HD: Misshandeln måste anses ha varit förhållandevis allvarlig. BoGöran B lever under ordnade förhållanden och har fast arbete. Det finns dock viss risk för återfall i brottslighet. Brottslighetens art talar för att fängelse väljs som påföljd. Bo-Göran B tillhör emellertid en grupp av yngre lagöverträdare som lagen (1989:928) främst tar sikte på. Det är fråga om återfall i våldsbrott för vilket straffvärdet inte kan anses vara så högt att det i och för sig utesluter möjligheten att välja samhällstjänst som påföljd. I själva verket synes brottsligheten ganska väl motsvara den typ av våldsbrottslighet för vilken enligt förarbetena skyddstillsyn med samhällstjänst kan väljas som påföljd i stället för fängelse (prop. 1989/90:7 s. 19 f.). De aktuella brotten begicks innan Bo-Göran B började avtjäna straffet från domen av år 1988. Frihetsberövande påföljd för de nu aktuella brotten skulle, med hänsynstagande till 34:3 2 st. BrB, ha bestämts till fängelse tre månader. Skyddstillsyn med 90 timmars samhällstjänst.

NJA 1992 s. 590: Fråga om påföljd vid vägran andra gången att fullgöra militär grundutbildning.
Mikael P, född 1967, åtalades för värnpliktsbrott sedan han vägrat att utrusta sig med uniform samt att fullgöra militärtjänstgöring. Han hade år 1990 dömts för värnpliktsbrott till villkorlig dom och dagsböter. HD: Av hänsyn till den militära disciplinen finns det inte skäl att överväga skyddstillsyn med samhällstjänst som påföljd i stället för fängelse. Fängelse fyra månader. (Tilllägg av JustR Beckman.)

NJA 1994 s. 153: Skyddstillsyn i förening med fängelse har ansetts vara en tillräckligt ingripande påföljd för ynglingar, 18 och 19 år gamla, som gjort sig skyldiga till gaturån.
Farid E, Stefan S och Kurt A hade nattetid på en folktom gata överfallit en ensam man, sparkat honom och slagit honom med en planka samt ryckt av honom och tillägnat sig hans armbandsklocka. De dömdes för rån. Dessutom dömdes Farid E för stöld, Kurt A för bedrägligt beteende, förvanskning av urkund och brott mot knivlagen samt Stefan S för medhjälp till stöld och olaga vapeninnehav. De var 18–19 år gamla vid gärningstillfällena. De dömdes av HovR:n till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar (alternativstraff åtta månader). HD: Minimistraffet för rån är ett års fängelse. Att gärningsmännens ålder vid brottets begående gör det möjligt att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet påverkar inte straffvärdet. Det finns därför en presumtion för att fängelse skall ådömas i förevarande fall. Gaturån i form av gängöverfall nattetid mot ensamma personer tenderar att bli vanligare åtminstone i storstäderna. Även brottslighetens art talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Alla tre har hållit god kontakt med sin övervakare och vardera fullgjort omkring 100 timmars samhällstjänst. Alla tre bedöms vara omogna och instabila med risk för att de återfaller i kriminalitet och överkonsumtion av alkohol. Skyddstillsyn kan emellertid endast komma i fråga om de krav på en mer ingripande påföljd som följer särskilt av rånbrottets straffvärde samtidigt kan tillgodoses. Vid sådan rånbrottslighet som det här är fråga om är skyddstillsyn och sam-

hällstjänst inte en tillräckligt ingripande påföljd, men dessa krav får anses uppfyllda genom skyddstillsyn i förening med fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd måste emellertid beaktas den samhällstjänst som fullgjorts. Med hänsyn härtill finns det inte något nämnvärt utrymme för att förena skyddstillsynen med ett fängelsestraff. I detta läge är det lämpligast att samhällstjänsten fullföljs. HD fastställer HovR:ns domslut. (JustR:n Westlander och Heuman var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till skyddstillsyn och fängelse en månad.)

NJA 1994 s. 468: Fråga om påföljd — skyddstillsyn jämte fängelse eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst — för upprepad hustrumisshandel samt olaga frihetsberövande.
Rolf J, född 1970, hade under två års äktenskap med Sylvia J vid ett tjugotal tillfällen i hemmet slagit henne med öppen hand i ansiktet och med knuten hand på kroppen i övrigt. Han hade också vid ett tillfälle bl.a. låst in henne i sovrummet under en timme. Rolf J dömdes för misshandel och olaga frihetsberövande, det senare brottet mindre grovt. HD: Prövningen gäller främst, om med beaktande av straffvärdet Rolf J skall dömas till skyddstillsyn jämte fängelse eller om skyddstillsyn med samhällstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd. Hänsyn måste härvid tas också till hans personliga förhållanden. Fråga är om upprepad misshandel i hemmet, där Sylvia J varit skyddslös och blivit allvarligt kränkt. Misshandelsbrotten har därför ett högt straffvärde. Av personutredningen framgick bl.a. att Rolf J sedan en tid hade den faktiska vårdnaden om parets två barn. Med hänsyn till vad som framkommit om Rolf J:s personliga förhållanden framstår skyddstillsyn med samhällstjänst som den för honom lämpligaste påföljden. Varken gärningarnas straffvärde eller brottslighetens art utesluter denna påföljd. Skyddstillsyn med samhällstjänst 160 timmar. Alternativstraff fängelse sex månader.

NJA 1996 s. 741: Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har ådömts
19-åring för misshandelsbrott av normalgraden.
Joakim A hade oprovocerat angripit två skyddslösa flickor nattetid i den enas bostad och därvid tilldelat dem knytnävsslag och några slag med ett tillhygge (träregel). Han hade tjatat sig in i lägenheten. Han dömdes för misshandel av normalgraden. HD: De uppkomna skadorna har bedömts vara av lindrig karaktär. Med hänsyn till att angreppet inneburit en icke obetydlig integritetskränkning är gärningarna likväl allvarliga och har ett betydande straffvärde. — Joakim A lever numera under ordnade förhållanden och bor tills vidare hos sin mor. Han vistas dagligen hos sin flickvän och deras dotter. Han har provanställning hos ett städbolag. Skyddstillsyn är i och för sig lämplig påföljd. Enbart skyddstillsyn är emellertid inte en tillräckligt ingripande åtgärd. Varken gärningarnas straffvärde eller brottslighetens art utesluter skyddstillsyn med samhällstjänst som påföljd. Skyddstillsyn med 115 timmars samhällstjänst. Alternativstraff fängelse fyra månader.

NJA 1997 s. 278: Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har ådömts som påföljd för grovt rattfylleri.
Git E, född 1968, dömdes för grovt rattfylleri (0,63 mg/l). HovR:n bestämde påföljden till skyddstillsyn med 40 timmars samhällstjänst. HD: Git E har fullgjort samhällstjänsten och deltagit i samhällstjänstgruppens kurs för unga rattfylleridömda. Hon har berättat att kontakten med övervakaren är

bra och att behandlingen hjälpt henne att komma till rätta med sina alkoholproblem. — Grovt rattfylleri utgör ett brott av sådan art att påföljden skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar emot det. Git E hade vid tiden för körningen vissa alkoholproblem, men det är tydligt att hon inte är i behov av ett mera omfattande behandlingsprogram. Däremot framstår det som motiverat med mera begränsade insatser. Vid valet mellan fängelse och skyddstillsyn som påföljd för grovt rattfylleri bör det vara möjligt att välja det senare alternativet för en tilltalad med måttliga alkoholproblem, om skyddstillsynen innehåller ett frihetsinskränkande moment som ger påföljden en erforderlig skärpa. Ett sådant innehåll får den, om skyddstillsynen förenas med samhällstjänst av tillräcklig omfattning. HD fastställer HovR:ns domslut. (JustR:n Gregow och Lennander var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse 14 dagar.)

NJA 1999 s. 269: Villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst har ådömts för ett misshandelsbrott av normalgraden.
Joakim P, 19 år, hade gjort sig skyldig till misshandel bestående i att han på en restaurang kastat en ölsejdel mot ansiktet på en person som därigenom åsamkats en fyra cm lång sårskada över vänster ögonbryn samt mindre sårskador och svullnad vid munnen. HD: Brottet får anses vara förhållandevis allvarligt. Brottslighetens art talar för fängelse. Villkorlig dom, enbart eller i förening med böter, är inte en tillräckligt ingripande påföljd och det saknas förutsättningar att döma till skyddstillsyn. Joakim P är ostraffad, lever under ordnade förhållanden och söker arbete samt har betalat det skadestånd som dömts ut (drygt 10 000 kr). Villkorlig dom i förening med samhällstjänst framstår som en lämplig påföljd för brottet. Omständigheterna är inte sådana att brottslighetens straffvärde eller dess art utesluter sådan påföljd. Joakim P döms till villkorlig dom och, med hänsyn till gärningens straffvärde, 60 timmars samhällstjänst med ett alternativstraff på två månaders fängelse. Hans ungdom har då beaktats. Det saknas anledning att förena den villkorliga domen med ett bötesstraff.

NJA 1999 s. 561: Påföljden för två flickor, av vilka den ena vid 16 års ålder gjort sig skyldig till mened och den andra vid 20 års ålder till anstiftan av meneden, har i betraktande av bl.a. omständigheterna vid brotten bestämts till villkorlig dom respektive skyddstillsyn, i båda fallen i förening med samhällstjänst.
Niwin S, 16 år, hade gjort sig skyldig till mened. Cathrin M-G, 20 år, hade gjort sig skyldig till anstiftan till mened. HD: Vid brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet föreligger det regelmässigt en mycket stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Allmänt sett gäller att den brottsrubricering som är tillämplig inte i alla lägen är avgörande för bedömningen av om ett brott skall anses vara av den arten att fängelse bör ådömas. Styrkan av presumtionen för fängelse kan variera beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Ibland kan det tänkas att ett brott med hänsyn till sådana förhållanden över huvud taget inte bör anses vara av den arten att speciellt starka skäl för fängelse föreligger, trots att brott med den aktuella rubriceringen i allmänhet brukar bestraffas med fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Omvänt kan ett visst brotts art tänkas utgöra ett skäl för fängelse, även om det är ovanligt att brott med den rubri-

ceringen anses tillhöra den kategori brott vid vilka arten talar för fängelse. Självfallet gäller att utrymmet för sådana individuella bedömningar skiftar beroende på brottstypen. Den lagstiftning som införts om möjlighet att förena skyddstillsyn och numera även villkorlig dom med samhällstjänst ställer ökade krav på individuella bedömningar av detta slag, varvid främst omständigheterna vid brottet är av betydelse men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas. Det är emellertid uppenbarligen inte avsett att de nya påföljdsformerna mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse för den grupp lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff. — Niwin S:s menedsbrott har bestått i att hon, trots att hon sett Allan H misshandla Cathrin MG genom bl.a. knytnävsslag, uppgav att de endast knuffat på varandra. Till brottet bidrog hennes rädsla för Allan H samt att Cathrin M-G uppmanade henne att förtiga misshandeln. Dessa förhållanden måste beaktas vid bedömningen av brottets art. Fängelse får p.g.a. Niwin S:s ålder ådömas henne bara om det finns synnerliga skäl, BrB 30:5 1 st. Niwin S har numera påbörjat sina gymnasiestudier. Hon har en kontaktperson hos socialförvaltningen och har också haft kontakt med den barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i sin hemkommun. Det saknas förutsättningar att överlämna henne till vård enligt socialtjänstlagen; någon vårdplan har inte upprättats och kommunen kan inte f.n. erbjuda ungdomstjänst. Det övervakningsbehov som finns tillgodoses genom socialtjänsten. Vid det ursprungliga införandet av samhällstjänst ansågs utrymmet för denna påföljdsform begränsat i fråga om åldersgruppen 15–17 år. Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet och av de risker för Niwin S utveckling och olägenheter för hennes skolutbildning som är förenade även med en kortare tids institutionsvistelse bör, trots brottets art, påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst 40 timmar med alternativstraffet en månads fängelse. — Cathrin M-G har förklarat sitt brott med att hon inte vågade annat än att göra Allan H till viljes. Allan H var den drivande när det gällde att anstifta meneden. Dagen efter tingsrättens frikännande dom mot Allan H tog Cathrin M-G kontakt med polismyndigheten och berättade att hennes egna och Niwin S uppgifter vid rättegången varit oriktiga. Detta förhållande måste tilläggas en inte oväsentlig vikt vid påföljdsbestämningen. Fängelse får p.g.a. Cathrin M-G:s ålder vid brottet ådömas henne endast om det finns särskilda skäl, BrB 30:5 2 st. Cathrin M-G bor tillfälligt hos en bekant och har nyligen påbörjat en serveringsutbildning i AMU:s regi. Kriminalvårdsmyndigheten har anfört att övervakningsbehov föreligger. En sammanvägning av omständigheterna vid brottet, av Cathrin M-G:s handlande därefter och av vad som upplysts om hennes personliga förhållanden får anses ge vid handen att skälen för fängelse, trots brottets art, inte är av den styrkan att den påföljden måste väljas. Påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst 40 timmar med alternativstraffet en månads fängelse.

NJA 1999 s. 769: Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri) med ett straffvärde av fängelse tio månader.
Magnus O, född 1970, hade som företrädare för ett taxibolag gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott och skattebedrägeri. Han hade uppsåtligen underlåtit att under juni — september 1995 bokföra intäkter om 2,5 miljoner kr samt kostnader om en miljon kr. Han hade också uppsåtligen underlåtit att avge momsdeklarationer för juni — augusti 1995, samt uppsåtligen underlåtit att avge eller avgett felaktiga uppbördsdeklarationer för juli —

oktober 1995, vilket medförde att bolaget påfördes för låg skatt med sammanlagt närmare en halv miljon kr. HD: Straffvärdet är fängelse tio månader. Sett enbart till straffvärdet föreligger det inte något hinder att välja en icke frihetsberövande påföljd. Att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl. Några sådana skäl kan inte anses föreligga i detta fall. Påföljden bestäms till sex månaders fängelse, med skälig hänsyn tagen till att Magnus O fullgjort 90 av de 200 timmar samhällstjänst som HovR:n bestämt.

HD:s dom 2000-01-05 i mål B 1330-99:
Roger N, född 1965, hade gjort sig skyldig till misshandel bestående i att han knuffat ner sin sambo i en soffa så att hon slagit bakhuvudet i en vägg, tagit ett struptag om hennes hals, tilldelat henne flera knytnävsslag i ansiktet samt dunkat hennes huvud i golvet flera gånger. Det hela hade föregåtts av att han och sambon druckit en del alkohol under kvällen, därefter skiljts åt varpå Roger N när han kom till deras gemensamma lägenhet fann sambon där med en annan man som Roger N tidigare under kvällen sett att hon talat med. Sambon fick av misshandeln en blånad över ena ögat och en svullnad på ena kinden samt en bula i bakhuvudet och en i pannan. Roger N förekom inte tidigare i kriminalregistret. HD: Utgångspunkten vid valet av påföljd för misshandelsbrott som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse. Av betydelse för påföljdsvalet är förutom brottslighetens straffvärde även den form av misshandel som det är fråga om. Vid vissa former av misshandel — däribland sådan misshandel som riktat sig mot en gärningsmannen närstående kvinna — får utrymmet för en inte frihetsberövande påföljd normalt anses vara mindre än som annars är fallet. Den nya lagstiftning om samhällstjänst som trädde i kraft den 1 januari 1999 innebär inte att villkorlig dom med samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger. Vid bedömningen i det enskilda fallet av om förutsättningar för att bestämma påföljden för misshandel till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse. — Roger N har i ett upprört tillstånd utövat våld mot sin flickvän i deras gemensamma bostad. Skadorna har blivit måttliga och misshandeln är inte av alltför allvarlig beskaffenhet. Omständigheterna är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst i och för sig föreligger. Det saknas särskild anledning att befara att Roger N kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter. — Påföljden bestäms till villkorlig dom med femtio timmars samhällstjänst med alternativstraffet en månads fängelse.

HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2286-99:
Fernando P R, född 1961, hade gjort sig skyldig till grovt rattfylleri bestående i att han fört personbil på en parkeringsplats i centrala Luleå med en alkoholkoncentration som uppgick till 0,62 mg/l. Han var tidigare ostraffad. HD: Grovt rattfylleri utgör brottslighet av sådan art att det föreligger en pre-

sumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Ett krav för att den presumtionen skall brytas är att det föreligger särskilda skäl att välja en inte frihetsberövande påföljd (se bl.a. NJA 1997 s. 278 och 1999 s. 9). Styrkan av presumtionen varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Den nya lagstiftning om samhällstjänst som trädde i kraft den 1 januari 1999 innebär inte att villkorlig dom med samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger. Det är normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse för om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden för grovt rattfylleri till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Omständigheter som kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst är framförallt att alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. — Fernando P R stoppades vid utfarten från en parkeringsplats klockan halv fyra på morgonen och hans avsikt var då att föra bilen en kort sträcka till sin bostad. Alkoholkoncentrationen uppmättes till 0,62 mg/l. Dessa omständigheter är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger. Det saknas särskild anledning att befara att Fernando P R kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än samhällstjänst, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter. — Påföljden bestäms till villkorlig dom med femtio timmars samhällstjänst med alternativstraffet en månads fängelse.

HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2973-99:
Patrick E, född 1971, hade gjort sig skyldig till grovt rattfylleri bestående i att han hade fört personbil med en alkoholkoncentration som uppgick till 2,21 promille. Han var tidigare ostraffad. Tingsrätten, vars dom överklagades av endast Patrick E, anmärkte att strafftidens längd borde, med beaktande av att det i analysbeviset inte antecknats när blodprov tagits, bestämmas till en månad. Hovrätten konstaterade att det i det exemplar av analysprotokollet som åberopades i hovrätten var angivet vid vilken tidpunkt blodprovet togs. HD: Färden företogs en lördagskväll i augusti strax före midnatt i de centrala delarna av Årjäng. Patrick E drog polisens uppmärksamhet till sig genom att köra med mycket hög hastighet på Storgatan och försökte därefter på angränsande gator köra ifrån den polisbil som ville stoppa honom. Med hänsyn till att alkoholhalten varit över två promille och att körningen även oberoende därav inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten föreligger inte förutsättningar för att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Fängelsestraffet skall i enlighet med tingsrättens dom bestämmas till en månad.

HD:s dom 2000-02-08 i mål B 1668-99:
Roland L, född 1955, hade gjort sig skyldig till försök till varusmuggling bestående i att han försökt införa 220 flaskor om sammanlagt 154 liter sprit till riket. Han var tidigare ostraffad. HD: Varusmugglingsbrott avseende sprit-

drycker i de mängder det nu är fråga om får anses utgöra brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Styrkan av presumtionen varierar beroende på brottslighetens karaktär i det enskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att det varit fråga om en avsevärd mängd spritdrycker, att smugglingen varit ett led i organiserad brottslighet eller att den varit särskilt noggrant planlagd är sådana omständigheter som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Domstolen måste göra en bedömning i det enskilda fallet om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. Vid denna bedömning är det normalt omständigheterna vid brottet som får avgörande betydelse. Omständigheterna är inte allvarligare än att förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst föreligger. Påföljden bestäms till villkorlig dom med sextio timmars samhällstjänst med alternativstraffet två månaders fängelse.

HD:s dom 2000-03-01 i mål B 2393-99:
Michael I, född 1965, dömdes för våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman. Han hade, sedan han i Stockholms tunnelbana omhändertagits av ordningsvakter, utdelat ett par slag mot en ordningsvakt, varav ett var kraftigt och träffade i underlivet, samt fällt uttalanden av innebörd att han skulle döda och skada henne. Han sade bl.a. att han med en rostig morakniv skulle skära ut ordningsvaktens livmoder. Ordningsvakten var blå och svullen i underlivet i en vecka efter händelsen. Michael I var tidigare ostraffad. HD: Våld eller hot mot tjänsteman är brott av sådan art att det föreligger en stark presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Av utredningen framgår att Michael I förövat gärningen i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande. Hotet har uttalats i ett upprört tillstånd. Våldet har inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet och skadan har blivit förhållandevis måttlig. Omständigheterna får därför anses ha varit sådana att förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst i och för sig föreligger. Påföljden bestäms till villkorlig dom med femtio timmars samhällstjänst med alternativstraffet en månads fängelse.

HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99:
Lars S, född 1971, hade gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. HD: Presumtionen för att påföljden skall bestämmas till fängelse är inte lika stark vid alla slags brott som har karaktär av artbrott. I rättsfallet NJA 1998 s. 300 uttalade HD att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Den valda formuleringen tyder på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra artbrott, t.ex. mened (jfr NJA 1999 s. 561). Vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader, vilket är fallet här, måste det krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (jfr NJA 1999 s. 769). Några sådana skäl finns inte i detta fall. Påföljden bestäms till fängelse sex månader. (JustR Nyström var skiljaktig och ville inte bedöma bokföringsbrottet som grovt samt ville bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.)

HD:s dom 2000-04-19 i mål 93-00:
Lars J, född 1948, hade gjort sig skyldig till skattebedrägeri och skattebrott. HD: Skattebrott är artbrott, dvs. sådan brottslighet som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse. Vid val av påföljd för artbrott krävs det särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd. I bedömningen av om särskilda skäl föreligger bör då vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad. Även möjligheten till samhällstjänst kan beaktas som särskilda skäl. Straffvärdet, fängelse tre månader, är inte så högt att det krävs alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Lars J har inte tidigare dömts för brott och lever under ordnade förhållanden. Frivården har bedömt honom som personligt lämpad för samhällstjänst och han har själv samtyckt till att ådömas sådan tjänst. Samhällstjänst kan utnyttjas som alternativ till fängelsestraff också för äldre lagöverträdare. Lars J skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader. Tiden för samhällstjänsten bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än samhällstjänst, bestämmas till 100 timmar. Den villkorliga domen bör, bl.a. eftersom Lars J påförts skattetillägg, inte förenas med böter. Påföljden bestäms till villkorlig dom med 100 timmars samhällstjänst med alternativstraffet tre månaders fängelse.