Litteratur
HANS PETER MICHELET, Last og Ansvar, Bergen 1993, 180 s. + XII
Tidsbefraktning är i nordisk rätt ett styvmoderligt behandlat rättsområde, och det är en stor händelse när ett verk på bortemot 200 sidor inom området publiceras, i synnerhet när författaren är så eminent insatt i ämnet som Hans Peter Michelet. Författaren av rubricerade arbete har ägnat huvuddelen av sin långa sjörättsverksamhet åt att utreda och lösa problem angående denna befraktningsform, och ingen nordisk jurist torde ha en så grundlig erfarenhet från området som han.
Att bokens område är inskränkt till tidsbefraktning syns inte på omslaget men framgår av underrubriken ”Funktions- och risikofordeling ved transport av gods under tidscerteparti” som anges på titelsidan. Möjligen är det en tanke med att kvalifikationen inte återfinns på omslaget, för studien spänner över vida fält och drar ständiga paralleller till vad som gäller vid resebefraktning. Ändå är den tidsbefraktningsrättsliga ramen markant och ger en helt speciell karaktär åt boken. Frågor som i och för sig är välkända behandlas sålunda från ett perspektiv som man inte alltid känner igen omedelbart. Denna vinkling är otvivelaktigt nyttig men har, åtminstone för mig, gjort att läsningen kräver åtskillig eftertanke. ”Last og Ansvar” är ingen bok som man sträckläser och snabbt kan tillgodogöra sig. Men det är samtidigt en bok som tar ställning till en hel rad frågor vilka inte upptas på annat håll, och den är därmed oumbärlig i framtida sjörättsarbete.
Framställningen är efter en kort inledning uppdelad i nio avsnitt, där redan det första, om lasterna art, tillkännager författarens praktiska orientering med en förankring i realiteter som hindrar honom från att någonsin råka vilse. Övriga avsnitt gäller rätten att bruka fartyg och besättning, inklusive krav befraktaren kan ställa på fartyg och befälhavare, uppgiftsfördelning, redarens lastansvar mot lastägare, konossementet, lastansvarets slutliga fördelning mellan redare och tidsbefraktare, skada av last, regresskrav och ansvarsförsäkring. Ståndpunktstagandena grundar sig genomgående på solida resonemang med vedertagna uppfattningar om förhållandet mellan certepartier och konossement, och man har knappast någonsin anledning att ifrågasätta slutsatserna.
Det hindrar inte att man någon gång kan ha delade meningar om sättet att nå dit. Ett exempel kan vara diskussionen om redarens regressrätt mot tidsbefraktaren när han enligt Haaglagen tvingats ersätta en mottagare för skada, som han inte skall svara för enligt certepartiet. I den kända Vestkyst-domen underkände Norges Højesteret sådan regressrätt enligt ett resecerteparti när uttryckligt regressavtal saknades, och i den senare skiljedomen ”Jobst Oldendorff” klargjordes gränser för den doktrinen. För tidsbefraktning hade emellertid regress redan erkänts i fallet ”Nordkyst” och senare av Højesteret i ”Skogholm”. Michelet ser inte fallen som på något sätt oförenliga med ”Vestkyst”, eftersom de uppstod under Baltimecertepartier, där regress kan stödjas på att ”Charterers (skall) indemnify Owners against consequences arising from Master sig-