Den nya förmynderskapslagen. Svensk Juristtidning har tidigare innehållit en redogörelse för lagberedningens år 1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap (årgång 1921 sid. 391 o. f.). Sedanförslaget under hösten 1923 föredragits i lagrådet, framlades detsamma genom proposition för 1924 års riksdag. Förslaget remitterades till första lagutskottet, och efter dess tillstyrkan har förslaget nu antagits av riksdagen. Sådan lagen framgår efter denna fortsatta behandling av förslaget företer den vissa olikheter i förhållande till lagberedningens ursprungliga förslag.
    Till en början må här erinras om några ändringar i förslaget, som vidtogos i propositionen med anledning av lagrådets anmärkningar.
    En mindre ändring gjordes i reglerna om omyndighetsförklaring. Enligt lagberedningens förslag kunde omyndighetsförklaring meddelas i fråga om en person, som genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom äventyrade sin eller sin familjs välfärd. Genom att med grov vanvård av egendom likställa annat otillbörligt förfarande i avseende å egendomen har möjlighet beretts att med omyndighetsförklaring nå jämväl den, som genom omdömeslösa av händelser äventyrar sin ekonomiska välfärd.
    Frågan om arvode åt överförmyndaren blev i propositionen löst på annat sätt än förut. Under det att lagberedningen räknat med ett statsbidrag åt överförmyndarna på landsbygden såsom fyllnad i arvodet, uppgavs tanken härpå vid förslagets framläggande för riksdagen, och i stället sökte man genom omläggning av reglerna angående arvode av de omyndigas egna medel tillföra överförmyndaren högre ersättning. Sålunda skall nu, i motsats mot vad lagberedningen föreslagit, arvode betalas av alla omyndiga, för vilka räkning avgivits, oavsett inkomstens storlek. Arvodet utgår med 1 procent på inkomsten, om denna icke överstigit 200 kronor, och med 2 procent, om inkomsten överstigit nämnda belopp. I samband med denna omläggning borttogs skyldigheten för städer med egen jurisdiktion att i mån av behov bidraga till avlöning åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna.
    I fråga om själva förvaltningen vidtogs i propositionen den viktiga ändringen, att den värdegräns, vid vilken skyldighet inträder att i bank nedsätta omyndigs värdehandlingar, sänktes från 5,000 kronor till 2,000 kronor. Såsom godkänd placering av omyndigs medel blev med obligationer och inteckningar m. m. jämställd fordran, som in-

skrives eller inskrivits i statsskuldboken. I samband härmed medgavs viss befrielse från skyldigheten att nedsätta värdehandlingar i bank, nämligen då fråga är om bevis, som utfärdas om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges Allmänna Hypoteksbanks skuldbok, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att vederbörande kapitalbelopp eller däremot svarande obligation ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Även beträffande förmyndarens rätt till arvode gjordes i propositionen några ändringar. Enligt förslaget, vilket ger förmyndaren rätt till skäligt årsarvode, som dock utan rättens medgivande ej får överstiga 5 procent av den omyndiges behållna inkomst under året, är förmyndaren pliktig att å sitt arvode avräkna den avgift, som erlägges till banken förförvaring och förvaltning av deponerade värdehandlingar. Nu begränsades avdraget att omfatta högst 2 procent av inkomsten av de deponerade värdehandlingarna. Härigenom avsågs att undvika, att förmyndaren skulle allt för hårt drabbas av avgiften, särskilt med hänsyn därtill, att förmyndarens arvode beräknas å inkomsten, medan avgiften till banken utgår å värdehandlingarnas kapitalvärde, oavsett inkomsten därav. Fader eller moder, som själv utövar förmynderskapet för sina barn, ägde enligt det ursprungliga förslaget aldrig åtnjuta arvode. I propositionen upptogs emellertid en bestämmelse, att rätten med hänsyn till särskilda omständigheter kunde lämna tillstånd därtill.
    Med avseende å kontrollen gjordes i propositionen viss ändring ifråga om det oskiftade boet. Under det att lagberedningen föreslagit, att årsuppgift rörande oskiftat bo alltid skulle lämnas, så snart boet icke blivit skiftat inom tre månader från boupptecknings upprättande, bestämdes nu, att sådan uppgift skall lämnas, endast sedan avtal blivit träffat om sammanlevnad i oskiftat bo. När sådant avtal icke blivit träffat, skall förmyndaren i stället var sjätte månad avgiva redogörelse för de hinder, som mött mot skiftes förrättande.
    Den viktigaste ändringen har emellertid vidtagits av riksdagen, i det riksdagen beslutit en omläggning av överförmyndarinstitutionen. Under det att överförmyndare enligt förslaget skulle utses av rätten för varje tingslag eller varje stad med egen jurisdiktion, skall nu överförmyndare utses för varje kommun samt väljas i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga samt pålandet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, om sådana finnas. Genom denna decentralisation av överförmyndarinstitutionen har riksdagen avsett att vinna större personlig kontakt mellan överförmyndarna, å ena sidan, samt förmyndarna och deras myndlingar, å den andra, varjämte man på detta sätt velat undvika den fara för byråkratisering, som ansetts föreligga med det ursprungliga förslaget. Emellertid hava vissa bestämmelser upptagits, som möjliggöra ett sammanförande av flera kommuner till distrikt för val av överförmyndare. En sammanslagning av flera kommuner kan dock icke komma till stånd mot dessas önskan. Det har stadgats, att innan överförmyndare första gången väljas i kommuner, som lyda under

häradsrätt, rätten skall uppgöra förslag till bildande av distrikt inom tingslaget. Härvid förfar rätten efter vad den finner lämpligt. Förslaget kan också avse sammanförande av samtliga kommuner i tingslaget till ett distrikt. Över förslaget skola därav berörda kommuner höras. Om en kommun icke godkänner förslaget, förfaller detta ivad rör denna kommun. Blir åter förslaget godkänt av kommunen, är denna bunden att tillhöra distriktet för den närmast följande valperioden om fyra år. Emellertid åligger det rätten att även sedermera vaka över att lämplig distriktsindelning äger rum och att, i den mån en lämpligare indelning kan vinnas än som skett vid lagens ikraftträdande, därom upprätta nytt förslag, då val av överförmyndare ånyo förestår. Sådant förslag behandlas på samma sätt, somförut sagts. Därest flera kommuner bilda ett distrikt, förrättas valet av överförmyndare inom varje kommun för sig. Kunna kommunerna icke enas i valet av överförmyndare, har det tillagts rätten eller i undantagsfall domaren rätt att till överförmyndare utse den av de valde, som finnes lämpligast. I fråga om överförmyndarensarvode har rätten godkänt Kungl. Maj:ts ovan återgivna förslag, dockmed den viktiga ändringen, att överförmyndaren icke av en omyndig får i arvode uppbära mera än 1,000 kronor för år. Därjämte har riksdagen medgivit alla kommuner rätt att lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna.
    Även några andra ändringar i förslaget hava vidtagits av riksdagen. Sålunda har riksdagen bland annat än ytterligare understrukit säkerhetskravet i fråga om placering av omyndigs medel genom att upptaga en bestämmelse, enligt vilken överförmyndaren icke får giva tillstånd till penningmedels placerande på annat ändet i lagen normerade sättet, "med mindre särskilda skäl därtill äro".
    I fråga om Stockholms förmyndarkammare hade första lagutskottet föreslagit, att förmyndarkammaren skulle tills vidare bibehållas och att under tiden en mera ingående undersökning skulle verkställas, huruvida förutsättningar förelåge, särskilt i fråga om de ekonomiska förhållandena, för förmyndarkammarens bibehållande även för framtiden. Detta förslag blev dock icke godkänt av riksdagen, utan antog riksdagen i denna del Kungl. Maj:ts förslag, vilket härutinnan icke skiljer sig från det av lagberedningen framlagda i annan mån än att under tiden för förmyndarkammarens avveckling, då denna tjänstgör såsom överförmyndare, vissa överförmyndarfunktioner enligt Kungl. Maj:ts förordnande skola kunna — i stället för av förmyndarkammaren — fullgöras av viss ledamot av denna, någon dess tjänsteman eller annan lämplig person, som förordnas av rådhusrätten.

A. Lindhagen.