Ändringar i servitutslagen. Under senare år har av statsmakterna bedrivits en jordpolitik, avseende bl. a. att förbättra och förstärka de mindre jordbrukens ställning. Bland de problem, som därvid upptagits till övervägande, har ock varit spörsmålet att på ett mera effektivt sätt trygga utövandet av skogsfångs- och mulbetesservituten gentemot ägaren till den tjänande fastigheten. I ett i december 1934 framlagt betänkande (stat. offentl. utr. 1934: 55) sökte sociala jordutredningen genom vissa ändringar i skogsvårds- och servitutslagarna komma till rätta med detta spörsmål. Ett på grundval av betänkandet utarbetat förslag framlades av Kungl. Maj:t för 1936 års riksdag i proposition nr 131 och antogs av riksdagen med vissa jämkningar och tillägg (lagar den 26 juni 1936, SFS nr 380 och 381).
    Servitutslagens 5 § upptog redan före nu ifrågavarande lagändringar stadgande om förflyttning av lokaliserat servitut i den tjänande fastighetens intresse. Stadgandet i fråga innehöll att, om till följd av ändrade förhållanden ett dylikt servitut komme att medföra märkligt men vid den tjänande fastighetens bruk och därutinnan genom servitutets 

förflyttning till annat ställe å fastigheten fördel kunde beredas utan förfång för den härskande fastigheten, domstolen ägde på yrkande av den tjänande fastighetens ägare förordna om servitutets förflyttning. Till 5 § har nu fogats en ny bestämmelse, som innebär att en rätt motsvarande den nyss angivna jämväl tillkommer innehavaren av den härskande fastigheten. Denna rätt till förflyttning gäller emellertid endast i i fråga om skogsfångs- och mulbetesservitut. Såsom förutsättningar för att en dylik rätt skall tillkomma servitutshavaren upptages, att servitutet på grund av ändrade förhållanden icke kan i avsedd utsträckning begagnas å det därför bestämda stället samt att förflyttningen icke medför märklig olägenhet för den härskande fastigheten.
    Det nya stadgandet innefattar en vittgående förmån för servitutshavaren. Det är sålunda att märka, att förflyttning av servitutet må påkallas icke blott för den händelse att servitutets begagnande förhindras till följd av avverkning, föranstaltad av ägaren till den tjänande fastigheten, utan även då förhindrandet föranletts av förhållanden över vilka denne icke kan råda, såsom t. ex. storm eller skogseld. Innehavaren av den tjänande fastigheten kan således sägas svara även för ren casus.
    Vid förflyttning av servitutet jämlikt det gamla stadgandet i 5 § servitutslagen skola vissa kostnader i samband med förflyttningen alltid gäldas av den tjänande fastighetens ägare. Någon motsvarande bestämmelse har icke upptagits med avseende å förflyttning enligt det nya stadgandet i 5 §. Någon ovillkorlig ersättningsskyldighet för här avsedd kostnad åligger således icke servitutshavaren vid dylik förflyttning. Erinras må, att förflyttningen understundom kan vara påkallad exempelvis av överavverkning av ägaren till den tjänande fastigheten, i vilket fall servitutshavaren uppenbarligen icke bör förpliktas gälda ifrågavarande kostnad. Frågan om vem som skall gälda kostnaden har enligt det nya stadgandet överlämnats åt domstolen att avgöra från fall till fall.
    I servitutslagen har vidare i en ny paragraf, 5 a §, upptagits ett stadgande varigenom åt servitutshavaren inrymts en rätt att under vissa förutsättningar få till stånd en förändring av servitutet. Denna rätt avser den i vissa landsändar förekommande servitutsrättigheten att taga vindfallen eller torr skog samt gäller allenast sådana servitutsrättigheter, som icke äro till tiden begränsade. Kan ett sådant servitut icke i avsedd utsträckning begagnas må domstolen emellertid enligt det nya stadgandet på yrkande av servitutshavaren förordna om sådan förändring av servitutet, att det skall omfatta även rätten att i erforderlig utsträckning taga annat virke. För rättens utövande måste emellertid tillika vissa förutsättningar vara för handen. Anledningen till att servitut icke kan utövas skall vara att söka däri att på grund av ändrade förhållanden brist på torr eller vindfallen skog uppstått. De omständigheter, som framkalla yrkande om paragrafens tillämpning, skola alltså i likhet med vad som gäller i fråga om 5 § hava tillkommit efter servitutsupplåtelsen. En omständighet, som här i de flesta fall lärer komma att åberopas, torde vara att brist 

på torrskog uppstått till följd av skogsvårdande åtgärder från ägarens av den tjänande fastigheten sida. Vidare är föreskrivet, att förändring av servitutet icke må medgivas om märklig olägenhet därigenom kommer att tillskyndas den tjänande fastigheten. Vid lokaliserade servitut kan understundom nu avsett ändamål lika väl vinnas genom en förflyttning av servitutet enligt det nya stadgandet i 5 §. Då en dylik förflyttning uppenbarligen blir ett mindre intrång för den tjänande fastigheten har ett stadgande upptagits därom att förändring av servitutet endast må medgivas, därest ej tillgång på vindfallen eller torr skog kan beredas den härskande fastigheten genom förflyttning av servitutet.
    Efter i motioner framställda yrkanden beslöt riksdagen att i 4 § servitutslagen införa ett stadgande av innehåll, att, därest beträffande icke lokaliserade skogsfångs- och mulbetesservitut finnes, att genom begränsning av servitutets utövning till en del av fastigheten fördel kan beredas utan förfång för den härskande fastigheten, domstolen må på yrkande av ägaren till den tjänande fastigheten förordna om sådan begränsning. Begränsningen må endast ske för viss tid eller tills vidare.
    Detta nya stadgandes avfattning ansluter sig emellertid mindre väl till vissa andra bestämmelser i servitutslagen. Detta förhållande påtalades ock av lagrådet i dess yttrande över stadgandet före lagens promulgering. Under det att sålunda enligt såväl den gamla som den nya bestämmelsen i 5 § förflyttning av servitut endast kan medgivas då ändrade förhållanden göra det påkallat, upptages i det nya stadgandet i 4 § icke något dylikt villkor för vinnande av där avsedd begränsning av servitut. Det måste uppenbarligen, såsom lagrådet framhållit, i jämförelse med vad sålunda gäller om förflyttning av servitut anses föga rimligt, att den tjänande fastighetens ägare skall kunna enbart på den grund, att det är till fördel för honom, få begränsning till stånd av ett servitut, vilket kanske kort tid förut pålagts hans fastighet mot vederlag beräknat med hänsyn till olägenheten av servitutets obegränsade utövning. Det torde emellertid vara att förmoda, att domstolarna komma att söka tillämpa förevarande stadgande på ett sätt som harmonierar med lagens bestämmelser i övrigt. — Såsom förut nämnts stadgas i 5 § ovillkorlig skyldighet för den tjänande fastighetens ägare, då han begärt förflyttning av servitut, att gälda vissa av de därmed förenade kostnaderna. Något motsvarande stadgande har icke upptagits i fråga om kostnaderna vid begränsning av servitut enligt det nya stadgandet i 4 §. Utskottet som behandlade propositionen anmärkte i förevarande hänseende i sitt sedermera av riksdagen godkända utlåtande, att det i överensstämmelse med den grundsats, som gällde vid förflyttning och förändring av servitut på yrkande av den härskande fastighetens ägare, borde överlämnas åt domstolen att avgöra frågan om bestridande av ifrågavarande kostnader även vid servitutsbegränsning på yrkande av den tjänande fastighetens ägare. Emellertid torde, såsom lagrådet i sitt yttrande 

41 — Svensk Juristtidning 1936.

påpekade, icke kunna uppletas någon anledning, varför icke den tjänande fastighetens ägare, som enligt det nya stadgandet i 4 § begärt begränsning av servitut, skall hava enahanda skyldighet som enligt de gamla bestämmelserna i 5 § åvilar den tjänande fastighetens ägare vid förflyttning av servitut. I båda fallen äger ju förflyttningen rum i den tjänande fastighetens intresse.
    Med anledning av motionsvis framställda yrkanden införde riksdagen vidare i 4, 5 och 5 a §§ en föreskrift av innehåll, att innan förordnande som avses i de nya bestämmelserna i dessa paragrafer meddelas, domstolen skall höra skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog som är under myndighetens uppsikt eller förvaltning. Mot denna föreskrift anmärkte lagrådet, att konsekvensen torde hava bjudit att en liknande föreskrift meddelats även beträffande förflyttning enligt den gamla bestämmelsen i 5 §, då förflyttning av servitut, som avser skogsfång eller mulbete, begärts av ägaren till den tjänande fastigheten. Det må framhållas, att hinder uppenbarligen ej möter för domstolarna att oaktat bristen på föreskrift likväl höra vederbörande skogsvårdsmyndighet även i sistberörda fall.
    Genom ändring i 8 § hava de nya föreskrifterna gjorts tvingande och skola således lända till efterrättelse ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett. Detta medför, såsom departementschefen uttalat, bl. a. att den i servitutsavtalet beträffande rätt till vindfallen eller torr skog ganska ofta förekommande klausulen att dylik skog måtagas »så länge tillgång därtill finnes» icke i och för sig kommer att hindra tillämpning av stadgandet i 5 a §. Emellertid måste observeras, att den bristande virkestillgången skall hava orsakats av förändring i de förhållanden, som gällde vid upplåtelsen. Har sålunda vid upplåtelsen av servitutet varit uppenbart, att tillgång å skog, som här avses, skulle inom viss tid på grund av särskilda omständigheter förminskas eller helt upphöra, blir lagen icke tillämplig. Ändrade förhållanden kunna då icke anses vara för handen.
    Den nya lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1936, skall enligt till densamma fogat övergångsstadgande jämväl tillämpas å servitut uppkomna före nämnda dag.

B. Fallenius.