Karl XI, Guds lag, spöstraff och gatulopp. I sin undersökning om gatuloppsstraffet yttrar MUNKTELL (Två straffrättshist. studier s. 69 not 5) att man kan ifrågasätta huruvida talet 40 [i 40 par spö] är influerat av mosaisk rätt, och han hänvisar till 5. Mosebok 25: 3 och till 2. Kor. 11: 24. Ett bidrag till denna frågas belysning ges av ett ärende om straffverkställighet från Karl XI:s dagar.
Två tjänstemän vid Stora sjötullen i Marstrand, tullnären Olof Rathe och kontrollören Jürgen Stridbeck, blevo av Kammarrevisionen d. 18 nov. 1696 för flera »brott och otrohetsstycken» dömda, förutom till tjänstens förlust och livstids arbete i Marstrand, även till prygelstraff. Rathe, som bl. a. skrivit oriktiga tullförpassningar, skulle »först i Stockholm och sedan i Norrköping, därefter i Göteborg och sist i Marstrand, stå vid en påla med dess utgivna pass i handen, slitandes på vardera orten ris». Domen över Stridbeck var lika, utom så till vida att intet sades om pass. Redan d. 20 nov. kom fråga om de dömdes benådning före i rådet, men kungen yttrade: »man kan sällan komma under vädret med det som tullnärerna otroligen handla, och kan för exempel skull härmed ingen ändring göras.» Dagen därpå framgav kungen själv i rådet en nådeansökan som Rathes hustru med knäfallande överräckt till honom personligen, och han tog nu i något betänkande om Rathe kunde slippa med hudstrykning blott i Stockholm och i Marstrand. Han fann dock rättvist att det skulle förbliva vid domen.
Härmed var emellertid icke sista ordet sagt. D. 23 nov. föredrogos åter ansökningar om nåd, och sedan Carl Gyllenstierna, som var KammarRev:s president, på kungens befallning infunnit sig, föreställde kungen om icke de dömde kunde förmås till bekännelse om något mera olovligen inpraktiserat gods. Man borde förtrösta dem med att »om de något visste i detta mål att upptäcka, kunde de njuta lindring uppå straffet, så framt icke redan exekutionen är förrättad; befallandes att uppkalla slottsfogden. Gr. Carl Gyllenstierna sade sådant ofördröjligen skola bliva efterkommet, så framt exekutionen redan ej vore över dem gången. KM:t: så framt det var skett kunde de ändå slippa med det de stå på tvenne ställen. Gr. Carl Gyllenstierna mente om de redan blivit slagne, lära de svårligen bekänna något.» Därmed gick Gyllenstierna ner i KammarRev och slottsfogden Stiernhof fick komma in.
På kungens fråga upplyste Stiernhof att exekutionen väl borde ha skett i dag, men som det var en extraordinarie casus så hade därmed blivit uppskjutet till vidare underdånigst förfrågan. Kungen tillsade honom att låta med exekutionen anstå till vidare order, och Stiernhof gick ner »att giva härom konterorder i fall någon anstalt vore om exekutionen i dag gjord».
Efter någon stund kom Stiernhof in igen och berättade att exekutionen skulle ske i övermorgon,
förfrågandes därhos huruledes med straffet förhållas skulle och huru många slag dessa delinkventer på vart ställe borde få, alldenstund hela straffet ej plägar gå över 391 slag till 40.
Gr. Wallenstedt mente de kunde få lika många slag på var ort.
KM:t frågade huruledes praxis tillförene varit.
Stiernhof: straffet haver tillförene aldrig varit högre än 40 slag, men detta vore nu en extraordinarie casus som aldrig tillförene varit att de på fyra åtskilliga orter skola bliva piskade.
KM:t frågade av vad lag, förordning eller grund de hade denna gamla praxin att ej giva en delinkvent mera än 40 slag.
Kanslirådet Piper tyckte detta vara ganska lindrigt i proportion av 9 gatulopp genom 300 man.
Stiernhof sade man haver denna praxin i anledning av Guds ord, särdeles 25 kap. Deut. v. 2—3.
KM:t lät förberörda kapitel i detta mål sig föreläsa, säjandes det Stiernhof skulle gå neder i KammarRev, varest han skulle ett visst svar få uppå denna sin gjorda förfrågan.
Åter förgick en stund, ägnad åt annat ärende, varpå Gyllenstierna kom in och berättade att man förtröstat Rathe och Stridbeck om KM:ts nåd till lindrigare straff om de ville upptäcka något vidare underslev, men att de bägge inständigt nekat sig mera veta utav än de redan bekänt. Protokollet fortsätter:
KM:t: så får slottsfogden beordras att göra med första exekution och laga att den i verket ställes. Men han var här uppe och frågade huru många slag de skulle hava på var ort, säjandes att praxis ej vore mer än 40 slag tillsammans, och finna vid det stämma med Guds lag överens.
Gr. Carl Gyllenstierna: ja, de beropa sig uppå Deut. 25 v. 1—2.
Gr. Gyldenstolpe uppläste locum citatum.
KM st: så kunna de få 10 slag på var ort, eller ock 20 här och 20 i Marstrand, så sluppe de med det att de stode på tvenne ställen; vilket I låta säja slottsfogden, ty vi sade han skulle få svar hos Eder i KammarRev.
Sedan Gyllenstierna avlägsnat sig föredrogos några underställda mål och till sist en supplik.
Emellertid hade kungen kommit att tänka på huruvida gatuloppsstraffet, med dess ymniga piskande, verkligen kunde anses förenligt med det straffmaximum som efter vad han nu fått höra var stadgat i Guds lag. Innan man bröt upp läste han själv igenom de bibelord, som redan två gånger blivit honom föredragna, och höll ett litet anförande de lege ferenda — varom allt protokollet berättar sålunda:
KM:t tog bibeln och läste själv denna citatum locum Deut. 25, säjandes sedan att en av Gud förordnad och kristelig överhet bör uti allt ställa sig Guds lag till regel och rättesnöre, varandes ock bäst i detta mål att följa densamma. Och på det sättet kunde gatuloppen avskaffas och i det ställe några par spöden brukas, som vore med mindre kostnad och möda än nu sker, och kunde de vanartiga sedan tvingas och späkas med arbete efter som de sig förbrutit hava och funnes ingen bättring göra; det HM:t sade sig skola taga i noga och nådigt övervägande huru härmed en ändring kan
bliva, menandes det allt för hårda straff göra människorna mera förhärdade än botfärdiga, särdeles när de se sig intet hopp mera hava till sin heder och ära; och vore bäst det man ställde sig Guds ord och lag i detta och andra mål till efterrättelse.
Såvitt känt är fick kungen, under de månader som det ännu förunnades honom att leva, icke tillfälle att närmare utveckla det antydda reformprogrammet. Hans anförande är dock intressant, ej minst för det ovanliga att Guds lag däri åberopas icke i skärpande utan i mildrande syfte.
Birger Wedberg.