Sammanläggningslagen i praxis. Lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (SmlL) införde i vår jorddelningslagstiftning ett institut, varigenom möjlighet beretts ägare av två eller flera fastigheter att under vissa förutsättningar få dessa sammanlagda till en fastighet. Verkningarna av en sammanläggning äro, att, där fastigheternas områden angränsa varandra, gränserna dem emellan upphävas, så att områdena därefter utgöra en samfälld ägomassa, samt att sakrättslig belastning av någon utav de fastigheter, sammanläggningen avser, blir gällande i hela den nybildade fastigheten. Med fastighet kan sammanläggas icke endast annan fastighet utan även ägovidd, som för ändamålet avstyckats från sådan.
    Bland de villkor, som i SmlL uppställas för sammanläggning, återfinnas några av de viktigaste, nämligen de som åsyfta att samman-

läggning icke skall medföra förfång för inteckningshavare, i lagens 14 §. I detta lagrum stadgas följande. Fastigheter få icke sammanläggas med mindre ägaren å dem erhållit lagfart. Ej heller får sammanläggning ske utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de andra; dock är den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finns inteckning med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, såframt innehavare av sådan inteckning medgivit åtgärden. Då fråga är om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som för ändamålet avstyckats från annan fastighet, skall, såvitt angår ägovidden, vad nyss sagts om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån avstyckningen skett, eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning med förvärvaren tillhörig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att förvärvaren om lagfart å ägovidden gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan på avstyckningens fastställande. Besväras sådan ägovidd av inteckning, är detta ej i något fall hinder för sammanläggning, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår ägovidden av lämnat inteckningshandlingen till inskrivningsdomaren i orten eller ock till landsfogde eller landsfiskal.
    Förfarandet vid sammanläggning behandlas i 10, 11 och 15 §§ SmlL. Ansökan om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga, där fastigheterna äro belägna. Vid ansökningen skall sökanden foga gravationsbevis rörande fastigheterna; i fråga om fastighetsdel, som avstyckats för sammanläggning, skall beviset avse stamfastigheten. Sökanden skall jämväl förebringa av lantmätare verkställd utredning beträffande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt. Befinnes denna utredning i ett eller annat hänseende ofullständig, skall ägodelningsdomaren förelägga sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändå företages till avgörande. Sedan ärendet kommit i sådant skick, att det lagligen kan bli föremål för prövning, skall ägodelningsdomaren företaga ärendet till vidare handläggning. Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, skall han meddela förordnande om sammanläggningen. Har sökanden icke fullgjort meddelat föreläggande eller finner ägodelningsdomaren laga hinder möta mot bifall till ansökningen, skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens prövning. — Med de nu återgivna föreskrifterna angående sammanläggningsproceduren böra sammanställas vissa bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (JDL). Av dessa bestämmelser framgår, att då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, utredningen rörande frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt skall intagas i den skriftliga redogörelse, som det jäm-

likt 19 kap. 16 § JDL åligger förrättningsmannen att upprätta. Vidare giva de åsyftade bestämmelserna vid handen, att vid dylik avstyckning fastställelse å förrättningen ej får meddelas med mindre tillika förordnande om sammanläggningen gives. Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, skall ägodelningsdomaren under samtidigt förordnande om sammanläggningen meddela fastställelse å förrättningen; i motsatt fall skall han hänskjuta frågan till ägodelningsrätten (21 kap. 42 och 43 §§ JDL).
    SmlL har vunnit en synnerligen livlig tillämpning. Det ojämförligt största antalet numera förekommande jorddelningsärenden utgöres sålunda av ärenden rörande sammanläggning. Bland dessa avser endast en ringa del sammanläggning av hela fastigheter; flertalet rörer fastighets sammanläggning med ägovidd, som avstyckats från annan fastighet.
    Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för bestämmelserna om sammanläggningsproceduren äro dessa bestämmelser ytterst knapphändiga. Detta förhållande har medfört att i praxis likartade sammanläggningsärenden kommit att av olika ägodelningsdomare handläggas på skilda sätt. Den utformning, bestämmelserna erhållit, kan även mången gång föranleda, att därest någon utsikt skall föreligga att inom rimlig tid efter ett sammanläggningsärendes anhängiggörande uppnå åsyftat resultat, ett av lagstiftaren näppeligen avsett, särdeles betungande arbete kommer att åvila ägodelningsdomaren. Detta gäller särskilt sammanläggningsärenden, som ha samband med avstyckning. Den vanliga gången av ett dylikt ärendes behandling gestaltar sig på följande sätt. Vid avstyckningsförrättningen upprättas under förrättningslantmätarens medverkan såväl överlåtelsehandling rörande det med avstyckningen avsedda området som ock ansökan till ägodelningsdomaren om sammanläggning av nämnda område med annan förvärvaren tillhörig fastighet. När efter förrättningens avslutande förrättningslantmätaren jämlikt 21 kap. 41 § JDL till överlantmätaren insänder den till förrättningen hörande kartan ävensom övriga handlingar angående förrättningen, fogas ansökningen om sammanläggning vid dessa handlingar. Ansökningen medföljer även förrättningsakten, då denna efter överlantmätarens granskning överlämnas till ägodelningsdomaren för fastställelseprövning. Vid ärendets diarieförande hos ägodelningsdomaren har endast undantagsvis begäran om vilande lagfart å det avstyckade området blivit av sökanden framställd. Ägodelningsdomarens närmaste åtgärd med ärendet blir därför att brev- eller telefonledes uppmana sökanden att för erhållande av vilande lagfart till inskrivningsdomaren inlämna sin fångeshandling rörande området. Om ägodelningsdomaren underlåter att framställa dylik uppmaning, riskerar han att aldrig avhöra sökanden; när ägodelningsdomaren kommer i förbindelse med denne, visar han sig nämligen ej sällan hysa den uppfattningen, att frågan om sammanläggningen skulle i och med avstyckningsförrättningens företagande ha bragts till sitt slut. Uppmaningen till sökanden att begära vilande lagfart måste ofta upprepas, ibland flera gånger, innan

den efterkommes; stundom nödgas ägodelningsdomaren, med stöd av grunderna för 11 § fjärde stycket SmlL, framtvinga ansökan om vilande lagfart genom att förelägga sökanden viss dag, inom vilken han vid äventyr att sammanläggningsärendet prövas i befintligt skick har att visa att vilande lagfart sökts. Samtidigt med att sökanden erhåller den förut omnämnda uppmaningen brukar han underrättas därom, att i sammanläggningsärendet erfordras gravationsbevis angående såväl styckningsfastigheten som den fastighet, med vilken det avstyckade området avses skola sammanläggas. Sedan bevisen på begäran utfärdats, befinnas fastigheternas inteckningsförhållanden i allmänhet vara sådana, att sammanläggning icke omedelbart kan komma till stånd. Vanligen äro nämligen de med bevisen avsedda fastigheterna var för sig graverade av penninginteckningar, styckningsfastigheten mången gång — särskilt då den utgöres av samfälld mark eller ingår i en större lantegendom — av ett stort antal dylika inteckningar, vilka äro placerade såsom säkerhet för lån hos olika bankinrättningar eller enskilda personer. Stundom besväras endera fastigheten eller båda även av flera eller färre nyttjanderättsinteckningar. Omfattande dödningsåtgärder kunna av nu angivna orsaker bli erforderliga. Sökanden måste erhålla meddelande härom. Eftersom blott i undantagsfall sökanden äger kännedom om SmlL:s föreskrifter eller företrädes av ombud som besitter dylik kännedom, kan ett sådant meddelande i regel icke lämpligen lämnas sökanden i brev eller under telefonsamtal utan endast vid personligt sammanträffande. Ofta lägger sökanden vid sammanträffandet idag en sin förvåning över de mångahanda åtgärder, som äro nödvändiga för sammanläggningen, och över de ej sällan avsevärda kostnader, som därav föranledas; detta förhållande sammanhänger därmed, att förrättningslantmätaren underlåtit att — såsom det får anses åligga honom — vid förrättningen underrätta sökanden om gällande bestämmelser på området samt, i den mån tillgängliga upplysningar därtill föranleda, påpeka vilka åtgärder som måste vidtagas för att sammanläggning skall kunna komma till stånd. Ibland kommer sökanden vid närmare eftertanke till den övertygelsen, att det med hänsyn till föreliggande inteckningsförhållanden är fullständigt uteslutet att det avstyckade området någonsin skall kunna göras gravationsfritt, ibland finner han, att de nödvändiga dödningsåtgärderna medföra kostnader, som icke kunna anses rimliga. Sökanden ser sig därför föranlåten att återkalla sin ansökan om sammanläggning. Ärendet kan då på grund av SmlL:s bestämmelser om förfarandet icke av ägodelningsdomaren slutligen prövas utan måste av honom hänskjutas till ägodelningsrätten, som har att avskriva ärendet i vad detta angår frågan om sammanläggning och i samband därmed förklara avstyckningsförrättningen icke kunna vinna fastställelse. Om å andra sidan återkallande av ansökningen om sammanläggning icke sker utan sökanden avser att vidtaga åtgärder för undanröjande av de mot bifall till ansökningen förefintliga hindren, kan det dröja både ett och två år eller t. o. m. längre tid, innan hans syfte nås. Något medel att härunder påskynda ärendets

fortgång står icke enligt SmlL ägodelningsdomaren till buds. Det vanliga torde vara att ägodelningsdomaren t. v. låter ärendet vila till den ovissa framtid, då förutsättningarna för bifall till ansökningen kunna föreligga; det förekommer emellertid också, att ägodelningsdomaren — eftersom ju ärendet redan så snart ansökningen jämte gravationsbevis och lantmäteriutredning kommit honom till handa får anses vara »i sådant skick, att det lagligen kan bliva föremål för prövning» (15 § första stycket SmlL) — efter resultatlösa anmaningar till sökanden att ordna inteckningsförhållandena hänskjuter ärendet till ägodelningsrättens avgörande.
    Vad nu anförts torde klart utvisa, att de gällande bestämmelserna om sammanläggningsproceduren icke äro tillfredsställande. Från skilda håll har också försports en livlig åstundan att nämnda bestämmelser måtte bli föremål för ändringar, som möjliggöra en mera enhetlig behandling av ärendena och ett snabbare avgörande av desamma. Det är därför förklarligt att fastighetsbildningssakkunnigas under hösten 1944 avgivna betänkande med förslag till bl. a. ny sammanläggningslag särskilt av landets ägodelningsdomare emotsetts med stort intresse. Tyvärr ha i detta lagförslag de angivna önskemålen icke vunnit beaktande. Den enda mera anmärkningsvärda nyheten i lagförslaget hänför sig till den betydelse, förekomsten av nyttjanderättsinteckningar har vid sammanläggning av fastigheter. Rörande själva sammanläggningsproceduren innehåller lagförslaget intet egentligt nytt. Visserligen ha de sakkunniga föreslagit en bestämmelse av innehåll, att där ägodelningsdomaren finner anledning antaga att mot bifall till ansökan om sammanläggning föreligger allenast hinder av beskaffenhet att kunna genom sökandens försorg utan större tidsutdräkt undanröjas, ägodelningsdomaren bör höra sökanden härom och, där denne begär rådrum för ändamålet, förelägga honom viss tid härutinnan vid äventyr att, om tiden försittes, ärendet avgöres i befintligt skick (14 § andra stycket). Införandet av en dylik bestämmelse, vilken närmast tar sikte på de i sammanläggningsärendena så vanliga hindren i inteckningshänseende, kan emellertid icke antagas få någon nämnvärd praktisk betydelse. Därest de sakkunnigas förslag till sammanläggningslag bleve upphöjt till lag, kan följaktligen tillståndet på ifrågavarande område icke förväntas bli stort bättre än det f. n. är.
    De svårigheter, som möta lagstiftaren vid försök att anordna ett lämpligt sammanläggningsförfarande, äro betydande. Vid ett sådant försök är av vikt att tillse att ägodelningsdomarens arbetsbörda icke blir onödigt betungande. Det kan ifrågasättas, om icke åtskilligt vore att vinna genom införandet av en föreskrift att ägodelningsdomaren redan vid anhängiggörandet av ett sammanläggningsärende skulle, därså krävdes, meddela beslut med föreläggande för sökanden att inom viss, efter det föreliggande fallet avpassad tid fullgöra vad honom enligt lag åligger för att hans ansökan skall kunna vinna bifall. Ett beslut av angivet innehåll skulle säkerligen mången gång föranleda sökanden att i ärendet anlita kunnigt biträde och på så vis befria ägo-

delningsdomaren från en hel del arbete. Underlåtenhet att fullgöra meddelat föreläggande borde medföra den påföljd, att ansökningen förfölle och ärendet avskreves. Sådan avskrivning borde få verkställas av ägodelningsdomaren, och denne borde även berättigas att i samband med avskrivning meddela därav beroende beslut i fråga angående avstycknings fastställande. Det förefaller nämligen synnerligen omotiverat att hänvisa berörda åtgärder, som ju äro av enklaste tänkbara beskaffenhet, till behandling av ägodelningsrätten. Den antydda ordningen för avskrivning av sammanläggningsärenden borde självfallet även gälla för det fall, att sökande återkallat sin ansökan om sammanläggning eller icke fullgjort meddelat föreläggande att inkomma med ytterligare utredning av lantmätare rörande frågan om sammanläggnings lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Å. Braunstein.