tära, och även judiciella, som tillräknas staten såsom statshandlingar. Denna statspraxis bör vara »allmän» (vilket icke nödvändigtvis betyder att den utövats av alla stater) och när den uppbäres av en övertygelse, att den överensstämmer med folkrätten, utgör den bevis för tillvaron av en internationell rättssedvänja. Den är då, på samma sätt som t. ex. en lagbok, en kunskapskälla rörande rätten, och t. o. m. bevis för förefintligheten av rättsregler av visst innehåll, men den är icke en rättskälla i den meningen, att den ger upphov till rättsregler, ty dessa förutsättas ju redan existera, då statspraxis »bevisar» deras förefintlighet.
Vad är det då som ger upphov till internationell sedvanerätt? Det är tydligt att statspraxis, den rent faktiska sedvänjan, också härvid spelar en roll. En enstaka handling, företagen av en stat (dvs av ett statsorgan) upprepas och imiteras av andra stater, en bestämmelse i en bilateral traktat övertages i andra dylika osv, till dess den blir en vana, som så småningom anses böra följas, sedvänjan omfattas av opinio juris sive necessitatis, och blir sålunda en rättssedvänja. Det var detta som prof. T. E. HOLLAND åsyftade, när han vände sig mot dem, som trodde att folkrätten vore »concocted by bookworms, jurists, professors or other theorists, instead of, as in fact, mainly by statesmen, diplomatists, prize-courts, generals and admirals» — vartill endast är att tillägga, att icke blott prisdomstolar och militärer, utan även civila myndigheter och domstolar genom sina åtgärder bidragit till den internationella rättens utveckling. Men det torde vara omöjligt att påvisa tillvaron av någon folkrättslig regel, enligt vilken staternas handlingar, även om de upprepas, bli till internationell sedvanerätt. Många statshandlingar äro och förbli folkrättsligt indifferenta, stundom äro de helt enkelt folkrättsbrott. Varför en sedvänja blir till rättssedvänja är ofta omöjligt att veta. Det kan bero på maktförhållanden, intressen och behov, historiska erfarenheter etc., som göra sig gällande på det internationella området, kort sagt på den oöverskådliga mängd av faktorer, som sammanfattas under benämningen materiella rättskällor. Men någon regel, på grund varav de ena eller de andra av dessa omständigheter skola ge upphov till rättsregler finnes icke. Man nödgas alltså komma till den uppfattningen att det icke finnes någon formell rättskälla till internationell sedvanerätt.
Utslag av nationella domstolar kunna således, under vissa omständigheter, liksom allehanda andra statsakter bli materiell rättskälla till folkrätt, liksom bevis, eller åtminstone indicier, för tillvaron av folkrättsregler av visst innehåll. Men de utgöra ingen folkrättskälla i formell mening.
Bortsett från de allmänna rättsgrundsatserna, som i detta sammanhang kunna lämnas därhän, nämner art. 38 i domstolsstadgan såsom ytterligare faktorer vilka skola vara vägledande för domstolen »rättsliga avgöranden och de olika ländernas mest sakkunniga författares lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande rätt» (»décisions judiciaires et la doctrine des publicistes les plus qualifiés des différentes nations, comme moyen auxiliaire de déterminer des règles de droit».) I motsats till vad som är fallet i de föregående punkterna är det här ej längre fråga om regler som domstolen skall tillämpa. Det