HAR MAN SKÄL ATT ARBETA

MED SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP?

 

EN STUDIE I SVENSK OCH FINSK RÄTT

AV DOCENTEN JORMA VUORIO

 

Inom arbetsrätten har som bekant utbildats väsentligen två skilda arbetstagarebegrepp, ett civilrättsligt och ett socialrättsligt. SCHMIDTsom synes mig klarast ha preciserat skillnaden mellan dessa begrepp, har för svensk rätts vidkommande angivit densamma sålunda: »Vid utformandet av det civilrättsliga arbetstagarebegreppet har AD och HD sökt att följa den vanliga juridiska metoden att fastställa vissa bestämda kriterier med vars hjälp man kan avgränsa vad som skall anses som ett arbetsavtal. Det socialrättsliga arbetstagarebegreppet däremot bygger på en allmän värdering av medkontrahentens sociala ställning. Tanken är att vissa arbetsrättsliga lagar bör tillämpas även på sådana självständiga företagare som är i socialt hänseende likställda med vanliga arbetstagare.»1 Schmidt framhåller vidare att, med den traditionella bestämningen av arbetstagarebegreppet, medhjälpare icke kan göra anspråk på lön eller semester av uppdragsgivaren-företagaren utanfår hålla sig till sin medkontrahent. Inom ramen för det socialrättsliga arbetstagarebegreppet behandlas däremot medhjälparna som arbetstagare i förhållande till uppdragsgivaren.2
    Till ytterligare belysning av den gjorda distinktionen skulle jag härutöver vilja framhålla, att det civilrättsliga arbetstagarebegreppet, till skillnad från det socialrättsliga, bör ses mot bakgrunden av vad man kan kalla »det traditionella arbetsavtalssystemet». Det civilrättsliga begreppet bygger ytterst på den romerska rättens klassificering av olika arbetsavtalssituationer och de kriterier som ansågs känneteckna dessa avtalsrelationer. Den moderna samhällsutvecklingen har emellertid

 

1 SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, 2. uppl. 1951, s. 52. Se även BERGSTRÖM, Kollektivavtalslagen, 2. uppl. 1948, s. 32 f. samt där omnämnda lagförarbeten och litteratur.

2 SCHMIDT a. a. s. 60 ff.

Förkortningar: FHD = Finlands högsta domstol; HD = Sveriges högsta domstol; NJA = Nytt juridiskt arkiv; SvJT = Svensk Juristtidning; DL = Defensor Legis; AD = svenska arbetsdomstolen (eller dess dom); BGB = Bürgerliches Gesetzbuch; HGB = Handelsgesetzbuch; AvtL = Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. 

Docenten Jorma Vuorio disputerade 1955 vid Helsingfors universitet på en avhandling Työsuhteen ehtojen määrääminen (Reglerandet av arbetsförhållandets villkor). 

Sedan den föreliggande uppsatsen författats, har AXEL ADLERCREUTZ publiceraten undersökning De s. k. beroende uppdragstagarna och arbetstagarbegreppets utveckling, Sociala meddelanden 1956 s. 370 ff. Adlercreutz' problemställningar har väsentliga likheter med Vuorios.

250 JORMA VUORIOframkallat behovet av ett från dessa föråldrade, doktrinära begreppsbeskrivningar frigjort arbetstagarebegrepp, och sålunda har — och detta är ett universellt fenomen — ett särskilt, av skilda sociala hänsyn präglat arbetstagarebegrepp vuxit fram. Vid utbildandet av detta begrepp, vilket som sagt baseras på en allmän värdering av vederbörandes sociala ställning, har man emellertid uppenbarligen i stort sett även kopplat loss från själva den teknik som utmärker bestämningen av det traditionella arbetstagarebegreppet, nämligen byggandet på bestämda kriterier. Detta är dock att kasta ut barnet med badvattnet.
    Även dagens jurister är väl ense om det värdefulla i en teknik med användande av bestämda kriterier. Frågan blir då, i vad mån det är möjligt att finna sådana kriterier när man söker ett mot nutida behov svarande arbetstagarebegrepp. Ser vi uppgiften på detta sätt, måste vi lämna de traditionella åsikterna åt sitt värde och i stället orientera oss mot modern rättspraxis. I det följande vill jag söka påvia några enligt min uppfattning ändamålsenliga kriterier, av vilka vissa hittills icke synes ha tillräckligt beaktats. Av central betydelse för den analys som därvid måste göras är det s. k. mellanmansproblemet, vidvars behandling uppmärksamheten skall riktas på vissa fullmaktsförhållanden som synes kasta nytt ljus över detta problem. Som ett resultat av undersökningen vill jag uppställa tesen, att den i finsk och svensk rätt gjorda distinktionen mellan ett civilrättsligt och ett socialrättsligt arbetstagarebegrepp är en tämligen överflödig konstruktion. Ja, jag vågar gå så långt att jag ifrågasätter, om den för våra länders vidkommande överhuvudtaget kan anses ha haft eller ha någon täckning i den sociala och juridiska verkligheten.
    Då jag här talar om det traditionella arbetsavtalssystemet, åsyftar jag därmed de från romarrätten härledda avtalstyperna locatio conductio operis (arbetsbeting) och locatio conductio operarum (tjänstelega). Ser man till nyare svensk litteratur har dessa avtalstyper icke varit föremål för mera ingående undersökning. I den mån de berörs har man emellertid i allmänhet ställt sig kritisk till dem; tidigare var förhållandet det rakt motsatta. SIPILÄ, den ledande finske forskaren på arbetsrättens område, har behandlat dem i en framställning från 1930-talet, då vi i Finland ännu ej hade några stadganden om arbetslag. Utvecklingen har emellertid lett till att arbetsrättens normer kommit att omfatta ett långt vidsträcktare område än förut. De äldre arbetsrättsliga författarnas uttalanden äger därför en mycket begränsad giltighet med avseende å nutida förhållanden.
    Frågan, vilka civilrättsliga avtalstyper som inrymmes i arbetsrätten, torde dock icke behöva vålla några större problem. De legaldefinitioner som finns i svensk och i finsk rätt är till sin typ obestämda. De utgör icke i och för sig något hinder för en vidsträckt tillämpning av arbetsrättens normer på skilda civilrättsliga avtalstyper. En sådan tillämpning har dessa normer såsom en följd av samhällsutvecklingen otvivelaktigt också kommit att få. Under sådana förhållanden synes det vara av sekundärt intresse att närmare undersöka hur arbetsrättens normer förhåller sig till de traditionella civilrättsliga avtalstyperna.
    Enligt min mening bör frågan ställas på följande sätt: Är de arbetsrättsliga normerna, d. v. s. de som har intresse från arbetstagare-

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 251begreppets synpunkt, att tillämpa enbart på förhållandet mellan de båda kontrahenterna i ett arbetsavtal eller sträcker sig deras tillämpningsområde även därutöver? Frågan kan också uttryckas så: vilka regler blir bestämmande i förevarande hänseende då i ett arbetsförhållande förekommer en »mellanman»? (Detta väljer jag att kalla mellanmansproblemet.) Med en mellanman menas då antingen en självständig företagare — i vilket fall denne anses vara sina medhjälpares arbetsgivare — eller en osjälvständigt handlande person — i vilket senare fall uppdragsgivaren anses vara såväl mellanmannens som medhjälparens arbetsgivare.
    Det kan till en början vara upplysande att kasta en blick på mellanmansproblemets behandling i tysk och fransk rätt.3
    I  t y s k  rätt utvecklade så småningom den säregna begreppskonstruktionen »medelbart arbetsförhållande» (mittelbares Arbeitsverhältnis), upptagande de tre leden företagare (Unternehmer) — mellanmannen (Zwischenmeister) — arbetstagaren (Arbeitnehmer). Mellan de båda förstnämnda leden anses föreligga ett avtal om anskaffning av arbetskraft (Dienstverschaffungsvertrag). Endast mellan de senare leden menar man att ett egentligt arbetsavtal är förhanden. Då företagaren likväl anses ha vissa förpliktelser i denna sin egenskap, som sträcker sig även till arbetstagaren, uppkommer emellertid här rättsverkningar som ligger vid sidan av det sedvanliga civilrättsliga arbetsavtalet. I tysk rätt arbetar man således med två parallella typer av rättsförhållanden mellan företagare och arbetstagare. Systematiskt kommer detta till uttryck i att man vid sidan av begreppet Arbeitnehmer uppställer begreppet arbeitnehmerähnliche Person. Den viktigaste typen av mellanman i tysk rätt är en person (Hausgewerbetreibender), som för företagarens räkning utför arbete i hemmet dels personligen och dels med biträde av — vanligen högst två — medhjälpare. I särskilda arbetsrättsliga lagar har fastslagits att företagaren har vissa arbetsgivareförpliktelser mot hemarbetarens medhjälpare.
    I  f r a n s k  rätt påkallade mellanmansproblemet tidigt lagstiftarens uppmärksamhet. Detta sammanhängde med att mellanmännen visade en tendens att exploatera sin arbetskraft. Speciellt gällde detta marchandeurerna (småentreprenörerna). Marchandeurens uppgift är att rekrytera arbetskraft, han bär företagarrisken ifråga om »priset» för arbetet men däremot icke beträffande exempelvis arbetsmaterialet. Hans inkomst, förtagarvinst, utgöres av skillnaden mellan den summa uppdragsgivaren betalar honom och den summa han betalar sina egna arbetare. Marchandeurernas exploatering av arbetskraften ledde i mittenav 1800-talet till att deras verksamhet förbjöds. Numera är dock endast förbjudet att vid anskaffande av arbetskraft »roffa åt sig» något av arbetarnas lön. Med hänsyn till lönernas stabilisering genom kollektivavtal och lönelagar har marchandeurstadgandena icke längre samma sociala betydelse som tidigare. Av komparativt intresse är emellertid att företagaren (chef d'entreprise) anses ha ett subsidiärt ansvarför att hos marchandeuren anställda arbetare erhåller sina löneförmåner. Detta torde grunda sig på tanken om ett slags medelbart arbets-

 

3 Ett mellanmansinstitut förekom redan i den romerska rätten, men detta torde icke ha haft någon betydelse för den allmänna rättsutvecklingen.

252 JORMA VUORIOförhållande. Intressant och belysande är vidare, att marchandeurstadgandena icke tillämpas på arbetslaget (l'équipe), vilket är en sammanslutning av arbetstagare (association d'ouvriers). Det är tydligt, att just »rofferiet» är ett kriterium på den skillnad som göres mellan marchandage och équipe.
    Tendensen att utvidga arbetsrättens normer gjorde sig inom svensk och finsk rätt tidigast gällande på olycksfallsförsäkringens område. Även detta är för övrigt ett universellt förhållande. I Finland började man i slutet av 1920-talet att i olycksfallsförsäkringshänseende betrakta småentreprenörer, som åtog sig byggnadsarbeten eller körslor, samt deras medhjälpare, som sina uppdragsgivares arbetstagare. Av stor betydelse i Sverige har varit Försäkringsrådets principbeslut den 23/2 1934, enligt vilket den som yrkesmässigt med lejd arbetskraft driver byggnadsverksamhet icke anses som självständig företagare, såvida rörelsen icke har sådan omfattning att den vanligen sysselsätter minst två medhjälpare. Lagtekniskt har emellertid därefter utvecklingen i de båda länderna följt skilda vägar. I Finland fick vi småningom lagstadganden som reglerade arbetslagets ställning. Slutpunkten i denna utveckling var vissa bestämmelser som tillkom 1946. Genom dessa gjordes semester-, arbetstids- och olycksfallsförsäkringslagarna tillämpliga även på »arbetstagare, vilka samfällt, såsom ett arbetslag, förbundit sig att under arbetsgivarens ledning och uppsikt utföra visst arbete, samt arbetstagare, som av dessa med arbetsgivarens samtycke anställts att biträda dem vid arbetet». I Sverige infördes år 1945 stadganden i lagarna om kollektivavtal, arbetsdomstol samt förenings- och förhandlingsrätt rörande s. k. beroende uppdragstagare. Enligt dessa bestämmelser skall som bekant såsom arbetare vid ifrågavarande lagars tilllämpning »även anses den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma innehåll som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen».
    Det är ej svårt att märka att de svenska reglerna om beroende uppdragstagare — och det socialrättsliga arbetstagarebegreppet — företer likheter med de tyska begreppen »Hausgewerbetreibender» samt »mittelbares Arbeitsverhältnis». I båda fallen är det fråga om en utvidgning av tillämpningsområdet för det arbetsrättsliga normsyftandet. Även de finska stadgandena om arbetslaget är djupare sett uttryck för samma sociala strävan. Som jag senare skall visa med stöd av rättspraxis, tilllämpas i praktiken de båda ländernas arbetsrättsliga normer på i stort sett samma kategorier. Förklaringen härtill är att söka i den vidsträckta analogiska tillämpning som de nordiska avtalsreglerna på förmögenhetsrättens område kommit att få även inom arbetsrätten. Enligt min uppfattning har härvidlag reglerna om ställningsfullmakt varit av särskild betydelse. Vidare kan framhållas, att då i de citerade finska lagbestämmelserna talas om arbetstagare, som »med arbetsgivarens samtycke» anställts att biträda vederbörande arbetslag, så har i rättstillämpningen med uttryckligt samtycke jämställts konkludent sådant. Jämför man åter å ena sidan finsk och svensk och å andra sidan tysk rätt, kan man konstatera att åtskilliga situationer, som enligt tysk rätt

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 253icke kan bedömas som avtalsrelationer och som därför faller utanför det egentliga arbetsavtalet enligt de nordiska avtalslagarna kan förklaras grunda ett korrekt avtalsförhållande.
    Vill man närmare undersöka den här antydda rättsutvecklingen, har man enligt min mening att avstå från tanken att det skulle »existera» vissa generellt giltiga juridiska begrepp, principer, institut, etc. De enda regler man har att arbeta med är de som framgår ur vissa lagrum eller kan härledas från vissa rättsfall. För att uppnå någon grad av tillförlitlighet har man att studera de särskilda situationer där reglerna ifråga kommit till tillämpning. Verkligt klarläggande blir enligt min uppfattning en sådan undersökning först då den genomföres utan allas idoblickar på ratio legis, occasio legis eller andra teleologiska eller rättspolitiska argument.
    På förmögenhetsavtalets område kan, såvitt jag förstår, praxis från samtliga nordiska länder tjäna till vägledning. De nordiska avtalslagarna är ensartade, och enhetligheten har icke rubbats vid domstolarnas tillämpning av dem. Som utgångspunkt synes det emellertid vara av intresse att i all korthet även något beröra den tyska avtalsrätten. Ifråga om arbetsrättslig praxis har jag sett mig nödsakad att inskränkamig till svensk och finsk rätt. Beträffande redogörelsen för svensk praxis vill jag dock — även om jag känner denna bättre än annan praxis utanför Finland — reservera mig för eventuella misstag.
    Enligt BGB § 166 st. 2 medför fullmakt en befogenhet att företräda (Vertretungsmacht), som grundas på en ensidig rättshandling från fullmaktsgivarens sida. Fullmakt kan, förutom åt tredje man, tillkännagivas enbart åt den befullmäktigade själv (jfr AvtL 18 §) eller medelst offentlig kungörelse (t. ex. prokura). Fullmaktens rättsverkningar yttrar sig på så sätt, att den befullmäktigades rättshandlingar omedelbart binder huvudmannen. Intressantast i förevarande sammanhang är dock den ur BGB:s stadganden samt HGB § 56 härledda allmänna regel, enligt vilken huvudmannen är bunden av en fullmakt, så snart denna äger ett »rättsligt utseende» (Rechtsschein). Detta skulle medföra att de tyska reglerna om ställningsfullmakt har ungefär lika vidsträckt innehåll som de som innefattas i de nordiska avtalslagarnas § 10 st. 2. Sålunda förklarar NIPPERDEY, att nyssnämnda ur BGB och HGB härledda regel icke är till sin räckvidd inskränkt till affärslivet utan är en allmän norm avsedd att skydda tredje mans goda tro.4 Det vill dock synas som om regeln ifråga först under den allra senaste tidens rättsutveckling erhållit full stadga. Det förefaller dessutom som om den icke skulle ges samma tillämpning på alla områden. Detta torde i synnerhet gälla just beträffande den befogenhet att företräda som grundar sig på fullmaktshavarens ställning. Man kan knappast underlåta att i sistnämnda avseende fästa uppmärksamhet vid det sätt, på vilket i tysk rätt själva rättshandlingen och viljeyttringen tolkas. I Tyskland torde fortfarande viljeteorin, som understryker »den verkliga viljans» betydelse, vara dominerande. Det förefaller sålunda ganska klart, att man i tysk rätt icke skyddar tredje mans goda tro i samma utsträckning som i nordisk rätt. Detta torde även gälla beträffande fullmakt.

 

4 ENNECCERUS-NIPPERDEY, Lehrbuch des Bürgerlichen Rechts, Allgemeiner Teil, 14. Auflage 1955 s. 796 f.

254 JORMA VUORIO    I detta sammanhang må även beröras de strävanden som gjorts att förenhetliga den tyska arbetsrätten. Man har sålunda försökt att eliminera distinktionen Arbeitnehmer-arbeitnehmerrähnliche Personen. Dessa försök har dock hittills strandat. I tysk socialrättslig praxis förekommer visserligen att en person behandlas såsom arbetstagare, ehuru hos arbetsgivaren icke förelegat någon »faktisk uttrycklig vilja» att anställa vederbörande. Denna vidsträckta tillämpning av arbetstagarebegreppet har dock icke vunnit erkännande inom civilrätten, varför det otvivelaktigt alltjämt föreligger en viss skillnad inom den tyska rätten mellan de civilrättsliga och de socialrättsliga normernas tillämpningsområden.
    Inom  n o r d i s k  a v t a l s r ä t t  har som bekant tillitsskyddet ofta förbundits med den s. k. tillitsteorin. Viktigast som rättsskapande faktor är självfallet även i nordisk rätt den verkliga och uttryckligen uttalade viljan. Det har emellertid ansetts viktigt att skydda den utomståendes tillit, och fördenskull kan ett bindande avtal anses ha uppkommit, oaktat den ena parten saknat vilja att bli bunden. Denna frågeställning får även aktualitet då någon företrädes av annan. I synnerhet gäller detta fullmaktsförhållanden.
    I enlighet med den tyska doktrinens schema betraktades tidigare i nordisk rätt fullmakten som en till tredje man riktad viljeförklaring. USSING, med vilken andra auktoritativa författare instämt, får emellertid anses ha visat att det är en ren fiktion att förhandenvaron av en verklig viljeyttring skulle vara en förutsättning i de fall som åsyftas i AvtL § 10 st. 2 (ställningsfullmakt) och § 18 (muntlig fullmakt).5 Bådade nyssnämnda fullmaktsformerna har betydelse för mellanmansproblemet. Särskilt är emellertid detta förhållandet med ställningsfullmakten. I det följande begränsar jag mig därför till denna.
    Stadgandena om ställningsfullmakt är i sak lika i alla de nordiska avtalslagarna. AvtL § 10 st. 2 lyder:

    »Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.»

    Enligt detta stadgande fordras således icke något speciellt befullmäktigande från huvudmannens sida för att vederbörande skall bli behörig att representera denne. Givetvis måste dock till grund för fullmäktigens ställning ligga ett avtal mellan honom och huvudmannen. Dessutom förutsättes att ställningen är sådan, att till densamma enligt lag, såsom beträffande prokura, eller gängse sed anknyter sig rätt att företräda huvudmannen. Detta kan även uttryckas så, att ställningen skall vara »synlig». Av särskild betydelse härvidlag torde  s e d v ä nj a n  vara, och jag skall nu ingå på praxis i detta hänseende.
    Inom affärer, inrättningar och andra fast organiserade företag är personalen i allmänhet fördelad på olika arbetsuppgifter. Det kan anses klart, att t. ex. biträden som avdelats för att betjäna allmänheten äger befogenhet att sluta avtal som faller inom ramen för deras uppgifter

 

5 USSING i TfR 1930 s. 1 ff och Aftaler s. 285 ff. Se även t. ex. KARLGREN, Avtalsrätt s. 125; KNOPH, Sjorett, s. 62; BRAEKHUS, Meglerens retslige stilling, s. 294.

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 255med för arbetsgivaren bindande verkan. FHD har i ett fall ansett att en sådan anställd även har fullmakt att sluta avtal per telefon. Omständigheterna i fallet var i huvudsak följande (FHD:s utslagssamling, 1950 I 7; samma fall refererat även i DL 1951, n:o 84):

    Ett företag hade tecknat en brandförsäkring för sitt möbellager. Försäkringen brukade månatligen förnyas genom ett telefonmeddelande till försäkringsbolaget. En del av lagret brann ned natten till den 12 mars. Företagets kontorschef hade föregående dag telefonledes meddelat en inspektör vid försäkringsbolagets huvudkontor att försäkringen skulle förnyas för ifrågavarande mars månad, och detta meddelande hade mottagits utan anmärkning. Underrätterna ansåg att telefonsamtalet inneburit endast underhandlingar om förnyat avtal, men FHD ansåg att försäkringsavtalet verkligen förnyats och att det således varit i kraft då eldsvådan inträffat. I utslaget omnämndes uttryckligen, att förnyelse av försäkringen tidigare skett på samma sätt.

    Ställningsfullmaktens betydelse framkommer starkare än eljest, när den i huvudmannens tjänst anställde medhjälparen gör sig skyldig till en oegentlighet. Det kan vara skäl att ingående referera följande utslag från FHD (FHD 1950 II 189):

    En affärsman L. hade erbjudit sig att till Outokumpu AB sälja ett större parti rep, som befann sig i staden Kemi. Från Outokumpus sida anmodade man en speditionsfirma H i Kemi att åtaga sig granskning och mottagning av reppartiet samt att avsända detsamma till Outokumpu. Firman H:s enda kontorist gick med härpå; H:s direktör var därvid icke närvarande. Outokumpu hade samma dag även tillsänt H en skriftlig bekräftelse. H överlät uppgiften att mottaga reppartiet till en arbetsledare, som var anställd i H:s systerbolag och även tidigare anförtrotts liknande uppgifter. På grundval av uppgifter som arbetsledaren lämnat sände Outokumpu därefter 600.000 mark som förskottsbetalning till L. Arbetsledaren åter sände till Outokumpu ett brev, skrivet på en av H:s brevblanketter, på vilken H:s namn stod tryckt, och undertecknade själv brevet samt meddelade i detsamma att 44 630 kg rep lagrats i Kemi för Outokumpus räkning. Affärsmannen L hade dock inte ens innehaft något repparti, och Outokumpu återfick av den köpesumma om 3 302 620 mark som bolaget erlagt till honom en så liten del att Outokumpu led en skada något överstigande 3 milj. mark.
    Outokumpu yrkade skadestånd av H, men detta anspråk ogillades av underrätterna på den grund att varken H:s ovannämnda kontorist eller arbetsledaren vid dess systerföretag kunde anses ha haft en sådan ställning i H:s tjänst, att deras handlande bundit H.
    FHD biföll emellertid skadeståndsanspråket och stödde sig härvid på följandeskäl: 1) Från Outokumpu hade man telefonerat till H:s kontor under kontorstid, och kontoristen hade i direktörens frånvaro mottagit offerten såsom enda anställd.— Det hade således icke varit möjligt att avge offerten direkt till direktören, och den sistnämnde måste anses ha kunnat förutse en sådan eventualitet. 2) Utan att svara på Outokumpus brev med orderbekräftelse hade H överlämnat uppdraget till arbetsledaren, vars tjänster H även tidigare begagnat sig av. — H hade således skridit till åtgärder för att fullgöra speditionsavtalet. 3) Den skada som Outokumpu drabbats av hade föranletts av att medhjälparen, som skulle fullgöra speditionsavtalet, lämnat oriktiga uppgifter. Den omständigheten, att medhjälparen därigenom 
handlat felaktigt, kunde icke befria H från ansvar för speditionsavtalets fullgörande.

    I de följande fallen från FHD förekom likartade tvistefrågor till bedömande:

    Ett andelsmejeri hade erlagt månadslikviderna för mjölken till den mjölkbilschaufför, som brukade transportera vissa bönders mjölk till mejeriet. Sedan denne en gång underlåtit att överlämna mjölklikviden till bönderna, krävde dessa mejeriet på likviden. — Underrätterna och två medlemmar av FHD godkände böndernas talan, eftersom mjölkbilens chaufför icke varit befullmäktigad att mottaga likviderna och mejeriet icke heller haft någon annan orsak att utbetala dem till honom. FHD:s majoritet ogillade emellertid talan på den grund att likviderna i åratal erlagts till chauffören utan att bönderna anmärkt däremot. (FHD 1940 II 146).

256 JORMA VUORIO    Den tekniska ledaren hos ett aktiebolag hade i bolagets namn per telefon beställten kvantitet järnplåt. Detta köp ansågs binda bolaget, trots att den tekniske ledaren sedermera försålt varan för egen räkning. Avseende fästes även vid den omständigheten, att köpet icke utan dröjsmål reklamerats från bolagets sida. (FDH 1950 II 226).

    Ovan har redan framhållits, att användningen av blanketter som tryckts av huvudmannen (firman) fått tjäna som indicium på »ställningen». Ytterligare ett par FHD-fall må nämnas:

    En agent hade beställt varor i E:s namn och därvid använt en beställningsblankett, som var försedd med E:s namn och stämpel. Agenten hade även tidigare förfarit på samma sätt. FHD tillämpade dock ej AvtL § 10 st. 2 (Ref. DL 1934 n:o 22).— I ett senare liknande fall (Ref. DL 1952 n:o 13) tillämpades däremot sistnämnda stadgande i alla instanser: Ett slakteribolag hade gett sin uppköpsombudsman rätt att använda bolagets kvittensblanketter, och man ansåg, att den som sålde köttet hade rätt att lita på att ombudsmannen hade befogenhet att representera bolaget även vid betalningens mottagande. Det vill synas som om man i detta fall, förutom AvtL § 10 2 st., tillämpat även handelsbalken 18: 3 (»huvudmans nytta»). I utslaget påpekas nämligen även att det försålda köttet avhämtades med bolagets lastbil, varför det kom bolaget till godo.

    Från skandinavisk praxis intresserar särskilt några norska avgöranden.6 Den norska Højesterett har ansett ställningsfullmakt föreligga i sådana fall, då ställningens »synlighet» bör ha framgått av tjänstedräkten (vaktmästaren på ett hotell, hissföraren) eller av vissa andra kännetecken på det som begagnats, såsom namn målat på bilen. I Norge har domstolarna även fäst avseende vid sådant offentligt handlande som t. ex. tidningsannonsering. Av speciellt intresse är ett fall, i vilket ett försäkringsbolag hade en lokal representant, som i enlighet med sitt avtal med bolaget skulle antaga medhjälpare till agenter samt även betala deras lön. Då representanten underlät att utbetala lön, krävde agenterna i stället bolaget, och deras talan bifölls. Det synes härvid ha varit av avgörande betydelse, att bolaget i sina annonser benämnde ifrågavarande representants kontor för »avdelningskontor».
    Allmän sed har i praxis även tillmätts avgörande betydelse, då det gällt att fastställa omfattningen av en fullmäktigs behörighet att representera huvudmannen. Härvid har man ofta anställt en jämförelse mellan, å ena sidan, en beslutad handlings ekonomiska räckvidd och, å andra sidan, den ställning som den person intagit, med vilken tredje man slutit avtal. Här några rättsfall från finsk och skandinavisk praxis:

    FHD ansåg att en kontorist var berättigad att på firmans vägnar avtala om inköp av ett trävaruparti om 20 standard till ett pris av 74 335 mark (ref. DL 1945 N:o 71). — En »reklamman» ansågs icke ha rätt att uppträda som ombudsman eller representant vid slutandet av leveransavtal (FHD 1940 II 56). — En övervakare av ett entreprenadarbete ansågs ej behörig att avtala om tilläggsarbeten eller om ett arbetssätt som blev dyrare än vad entreprenadavtalet förutsatte (FHD 1937 II 409. Jfr NJA 1917 A n:o 176, där utgången blev den motsatta; emellertid var där fråga om nödvändiga arbeten, vilket icke kan sägas beträffande det finska fallet). — Ombudsmannen för Ladogas Fiskareförbund r. f. ansågs behörig att beställa fiskegarn till ett belopp av 33 340 mark (FHD 1950 II 246); likaså ett bolags lokaladirektör att anskaffa bränsle till den inrättning han förestod (FHD 1949 II 322).
    — Kontorschefen i ett stenhuggeribolag hade rätt att beställa kantstenar till ett belopp av 112 535 mark (FHD 1951 II 73). — Två skogsdelägare kunde med bindande verkan för de två övriga delägarna lämna besked om vilka träd en avverkare fick fälla i skogen (FHD 1949 II 144). — Se även FHD 1931 II 204 beträffande handels-

 

6 Dessa rättsfall refereras av ARNHOLM i Sammensatte avtaler, 1952, s. 42—46.

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 257biträdes, 1921 II 468 beträffande ombudsmans och 1926 I 57 beträffande styrelsemedlems i aktiebolag behörighet.
    Beträffande skandinavisk rättspraxis, se angående hembiträdes habilitet SvJT 1934 s. 34; hembiträdet ansågs ej behörigt att öppna kreditkonto i en matvaruaffär.— Ett avtal som en vicevärd slutit och som gällde reparationer, föranledda av brister vilka framkommit vid brandsynen, ansågs binda gårdsägaren (NJA 1944 A n:o 25). Se även NJA 1917 s. 176, 1908 s. 47, 1910 A n:o 488, 1912 A n:o 563, 1915 A n:ris 2 och 24, 1921 s. 434, 1922 s. 131, 1924 s. 458, 1929 s. 244 samt SvJT 1948 s. 186, där man in casu jämfört avtalets natur, omfattning m. fl. omständigheter med den anställdes ställning och arbetsuppgifter. Man har fäst speciell uppmärksamhet vid frågan, huruvida ett liknande förfarande tidigare tillämpats mellan parterna. Se särskilt NJA 1929 s. 458.

    Tredje mans goda tro är en förutsättning, som visserligen ej uttryckligen angives i AvtL § 10 st. 2 men som motsättningsvis kan utläsas ur § 11 st. 1, vari stadgas:

    »Har fullmäktigen vid företagande av en rättshandling handlat i strid mot föreskrifter, som fullmaktsgivaren givit honom, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.»

    Härefter övergår jag till svensk och finsk socialrättspraxis.
    Att arbetet skall äga rum »under arbetsgivares ledning och uppsikt» är ett stadgande som återkommer i de flesta finska sociallagarna. Vår socialrättsliga arbetslagstiftning har därför måhända blivit mer enhetlig än motsvarande lagstiftning i de flesta andra länder. Då nyssnämnda krav även uppställts i de förut berörda stadgandena om arbetslaget, kan man i finsk rätt egentligen blott tala om ett slags underställdhet eller subordination för arbetstagaren. Detta är även en huvudtanke i Sipiläs s. k. grundförhållandeteori, vilken bland annat innebär att samtliga lagar på arbetsrättens område skall givas en enhetlig tolkning och tillämpning. Man kan jämföra med engelsk rätt, där begreppet »control» (rätt till arbetsledning) likaledes betraktas som någonting enhetligt. I fransk litteratur råder synbarligen delade meningar på motsvarande punkt. Men det är dock icke fråga om en dualism av det slag som kännetecknar den tyska rätten. I tysk rätt räknar man nämligen med två typer av subordination. Den uppfattningen är förhärskande, att en arbetstagares subordination kan karakteriseras såsom en »personlig» eller »organisatorisk» avhängighet av arbetsgivaren eller företagets inre organisation. Däremot anses den subordination, som »arbeitnehmerähnliche Personen» är underkastade, vara enbart av »ekonomisk» natur. Denna uppfattning är intimt förbunden med en annan, nämligen den att arbetstagares avtal alltid måste vara av typen Dienstvertrag (tjänstelega), varemot »arbeitnehmerähnliche Personen» kan vara parter i arbetsbeting, mandat etc.
    Även de svenska arbetsfredslagarna hänvisar, efter 1945 års ändringar, till två arter av subordination. Den subordination, som utmärker en arbetstagare i traditionell mening, anses väl sålunda allmänt vara av utpräglat personlig art, medan den beroende uppdragstagaren är underkastad en subordination i socialt och ekonomiskt hänseende som gör att han bör jämställas med en arbetstagare.
    I olika domar från svenska AD liksom i äldre svensk arbetsrättslig litteratur kan man på denna punkt skönja en stark påverkan från den traditionella uppfattning som präglar det tyska avtalssystemet, men i den moderna svenska litteraturen har detta system icke satt några spår.

 

17—573004. Svensk Juristtidning 1957

258 JORMA VUORIO    För egen del vill jag uttala den uppfattningen, att en arbetstagares, resp. en beroende uppdragstagares underställdhet icke i och för sig är ett så klart och entydigt begrepp att det kan anses ha något större värde, då det gäller att avgöra enskilda tolkningsfrågor. Det ger en viss allmän beskrivning av arbetsförhållandet men är i själva verket endast en syntes av kriterier av mera detaljerad art. För att få någon verklig vägledning är det nödvändigt att söka komma åt dessa närmare kriterier.
    En synpunkt som ofta tillmätts betydelse av domstolarna både i Finland och Sverige är kriteriet »vem har anställt och avlönat medhjälparna?». Från svensk praxis må omnämnas AD 1943 nr 66, som rörde tillämpningen av semesterlagen. I detta fall bedömdes en person, som åtagit sig sågnings- och hyvlingsarbete, som självständig företagare bland annat med hänsyn till den omständigheten att han själv haft att anställa sina medhjälpare och svara för deras avlönande på sätt mellan honom och dem kunde överenskommas. Se vidare AD:s domar 1932 nr 181, 1933 nr 24, 1938 nr 112, 1940 nr 8, 1942 nr 88 och 89, 1943 nr 66, 1944 nr 12 samt 1947 nr 48. BERGSTRÖM nämner såsom ett kännetecken på anställningsavtalet och det beroende uppdragsavtalet — han använder dessa termer — »Vederlagstagaren har inga eller få medhjälpare. Ev. medhjälpare anställas och avlönas av vederlagsgivaren.»7 Motsvarande kännetecken på (oberoende) uppdragsavtal är enligt Bergström: »Vederlagstagaren har en eller flera medhjälpare och anställer och avlönar dessa själv.» Förut har redan sagts, att Schmidt såsom den måhända mest avgörande skillnaden mellan det civilrättsliga och det socialrättsliga begreppet betraktar det förhållandet, att det sistnämnda begreppet till skillnad från det förra även omfattar (beroende uppdragstagares) medhjälpare.
    I finsk praxis har FHD:s dom 1927 I 69, vilken följer samma linje som den svenska AD:s praxis, haft viss betydelse såsom prejudikat.

    I målet var fråga om flera personer, vilka förbundit sig att för ett ackordspris, som skulle beräknas per kubikmeter, för ett bolags räkning utföra lossning av ved och props, rada dem i travar och transportera dem med huggmaskin. Då bolaget icke gick med på att erlägga s. k. söndagsersättning, upphörde de med arbetet. FHD avslog deras krav på ersättning och lön under uppsägningstiden med den motiveringen att de hade varit skyldiga att, för den händelse de icke med egna krafter mäktade slutföra arbetet, själva avlöna erforderliga medhjälpare, vilket de även delvis gjort. — Domen kan jämföras bl. a. med FHD 1936 II 384.

    Enligt min mening har man vid bedömandet av medhjälparfrågor att resonera på följande sätt, och det synes också antagligt, att det ofta varit ett sådant resonemang som i själva verket legat till grund för avgörandet av dylika frågor i praxis.
    Om mellanmannen lovat en medhjälpare arbete mot viss lön och den sistnämnde riktar ett löneanspråk mot uppdragsgivaren, måste väl medhjälparen grunda detta på ett påstående att mellanmannen anställt honom på uppdragsgivarens vägnar och för dennes räkning. Uppdragsgivaren är emellertid icke skyldig att betala honom lön med mindre det föreligger avtal dem emellan. För att detta skall vara fallet, fordras att mellanmannen varit uppdragsgivarens fullmäktige vid anställandet av medhjälparen eller att han varit medhjälparens fullmäktige hos

 

7 A. a. s. 40.

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 259uppdragsgivaren. Föreligger nu icke någon uttrycklig, skriftlig eller på annat sätt till tredjeman kommunicerad fullmakt, vilket är rätt sällsynt i praktiken, har man att avgöra om mellanmannen haft ställningsfullmakt eller muntlig fullmakt. I de flesta fallen torde det bli fråga om att undersöka huruvida ställningsfullmakt förelegat. Man får då bedöma mellanmannens ställning i förhållande till uppdragsgivaren eller i förhållande till medhjälparen. Avgörande härvidlag är enligt lagens ordalydelse sedvänjan. Detta innebär, att uppgiften blir att bedöma huru självständig eller osjälvständig mellanmannen varit i sitt förhållande till dessa personer.
    Men vad har man nu att bedöma, då de socialrättsliga reglerna skall bringas i tillämpning? Förvisso en och samma fråga, nämligen om någon skall anses såsom självständig företagare eller ej.
    Hävdar man emellertid att de civilrättsliga och de socialrättsliga normerna i rättstillämpningen ges olika innebörd, måste man väl följdriktigt även påstå, att det kan påvisas två olika företagarebegrepp, nämligen ett »civilrättsligt» och ett »socialrättsligt». Det är dock icke troligt att något sådant vore möjligt. Såväl i Sverige som i Finland har man uppenbarligen icke tillräckligt uppmärksammat att de socialasynpunkterna spelar en betydande roll även inom avtalsrätten eller, med andra ord, att även vår civilrätt förutsätter en bedömning likartadmed socialrättens. Och jag vågar antaga att om någon anses såsom självständig företagare vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslag, arbetarskyddslag, etc., så är han att bedöma på samma sätt även vid tillämpningen av exempelvis AvtL § 10 st. 2. Jag menar alltså att det icke är realistiskt att tala om flera företagarebegrepp eller m. a. o. att ordet företagare har — i varje fall huvudsakligen — en och samma betydelse både i civil- och i socialrättspraxis.
    I det följande vill jag fortsätta med en ny problemställning. Kriteriet: vem har anställt? eller vem har avlönat? förändras till kriteriet: Är mellanmannen självständig eller osjälvständig i sitt förhållande till uppdragsgivaren eller medhjälparen eller till bådadera? Denna problemställning har dock icke varit främmande för de nordiska domstolarna, vare sig i socialrättslig eller i civilrättslig praxis.
    Inom doktrinen är man enig om att ett principiellt kriterium på begreppet arbetstagare är att vederbörande arbetar personligen. Även i praxis synes några skilda meningar härom icke ha kommit till synes. Det kan emellertid vara tveksamt vilka undantag från detta kriterium som är möjliga.
    Stundom överenskommes uttryckligen vid slutandet av ett arbetsavtal att någon skall vara arbetstagarens ställföreträdare eller vikarie.Det är dock endast mera sällan detta sker. Domstolarna — och detta torde gälla såväl finsk som svensk rätt — har emellertid även i andra fall såsom arbetstagare godkänt person som tillsätter en tillfällig ställföreträdare; i synnerhet gäller detta då anhöriga uppträtt som ställföreträdare. Detta kan vara naturligt och riktigt, men enligt min mening bör dock fordras, att vederbörande icke tillsatt ställföreträdare enbart

 

8 Se t. ex. FHD 1950 II 1949. Finlands rundradio hade anställt en nattvakt och samtidigt därmed avtalat om en ställföreträdare till denne. Rundradion ansågs vara bägges arbetsgivare, oaktat den ordinarie nattvakten omhänderhade avlöningen av sin ställföreträdare.

260 JORMA VUORIOför att kunna utföra annat arbete som han också åtagit sig. I dylikt fall skulle en tillämpning av arbetsrättens normer icke längre fylla sitt ändamål.
    Ett annat undantag från regeln, att arbetstagare skall utföra arbetet personligen, berör medhjälparna. Härvid kan man skilja mellan tillfälliga och ordinarie medhjälpare. Särskilt i finsk olycksfallsförsäkringspraxis har man i talrika fall ansett, att en person är att betrakta som arbetsgivare även för personer som tillfälligt eller av en händelse anställts och avlönats av hans arbetstagare. Dessa fall kan mycket väl även förklaras rent »civilrättsligt» genom en hänvisning till reglerna om ställningsfullmakt. Låt oss sålunda tänka oss, att en lastbilschaufför under en körning för arbetsgivarens räkning rekvirerar bensin eller olja. Man behöver väl knappast betvivla att arbetsgivaren i dylikt fall blir skyldig enligt nämnda regler att betala räkningarna. Det faller sig då också naturligt att anse att chauffören, om han råkar köra i diket och behöver arbetshjälp för att få upp bilen på vägen, blir behörig att med bindande verkan för sin arbetsgivare anskaffa och avlöna arbetskraft. Även om den tillfällige medhjälparen icke skulle kunna göra anspråk på lön för arbetet, om detta varit mycket kortvarigt, kan han dock bli berättigad till olycksfallsersättning om han skadar sig i arbetet. Detta behöver emellertid icke i och för sig föranleda uppställandet av skilda arbetstagarebegrepp. Det borde vara tillräckligt att konstatera att socialrättspraxis ställer något mindre anspråk än civilrättspraxis ifråga om ett arbetsförhållandes minsta varaktighet.
    Som stadigvarande medhjälpare kan man beteckna en person som uteslutande i förtjänstsyfte arbetar såsom hjälp åt annan. I finsk rättspraxis är man obenägen att tillämpa arbetsrättens normer på sådana fall då exempelvis en jordbrukare åtagit sig timmertransport som arbetsbeting och utför transporterna tillsammans med någon hos honom stadigvarande anställd arbetare.9 En tillämpning av reglerna om ställningsfullmakt är här knappast möjlig. Mellan jordbrukaren och hans anställda föreligger ett arbetsavtalsförhållande, vilket i och för sig icke beröres av det arbetsbeting som den förre åtagit sig.
    Med svenska försäkringsrådets förutnämnda principbeslut från 1934 utfaller bedömningen likartat, om en affärsidkare bedriver en rörelse med varaktig organisation och fast anställd personal. Detta förutsätter, att man borde fästa speciell uppmärksamhet vid den omständigheten, att mellanmannen utger lön till sina medhjälpare för det fall att intetarbete som skall utföras för annans räkning finnes att tillgå. Skulle så vara fallet, torde mellanmannen böra betraktas som en självständigföretagare och således som sina medhjälpares arbetsgivare. Men månne ovannämnda principbeslut alls avser sådana fall?
    En mellanman måste emellertid för att accepteras som arbetstagare själv svara för en huvudpart av arbetet. Om det visar sig att mellanmannen samtidigt åtagit sig andra arbeten, torde man icke kunna anse honom som arbetstagare. I rättspraxis har man i många fall försökt utreda just huruvida mellanmannen åtagit sig andra arbetsuppgifter.10

 

9 Se FHD 1934 II 364, 1940 II 272, 1946 II 196 samt HAGANS Samling nr 18, 22 och 24.

10 Se FHD 1935 II 245, 1936 II 84 och 159, 1939 II 100 och 178, 1941 II 110, 1942 II 11, 1944 II 224, 1946 II 96 och 1949 I 4 samt finska arbetsrådets samling

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 261Ibland har man emellertid haft en tillräcklig grundval för avgörandet i uppgifter om omfattningen av det utförda arbetet.
    En fråga för sig är om ett arbetsförhållande kan antagas uppkomma enbart i det fall då mellanmannen själv deltager i arbetet eller om det är tillräckligt att han »organiserar» och »leder» detta. Denna fråga har varit av avgörande betydelse i ett svenskt rättsfall (NJA 1938 s. 299), vilket dock icke synes ha tilldragit sig större uppmärksamhet i litteraturen. I detta mål ansåg majoriteten i HD det vara tillräckligt att mellanmannen ledde arbetet. Man skulle ha kunnat vänta sig, att domstolen särskilt uppehållit sig vid det s. k. lönevinstkriteriet. Med lönevinst avser jag att en mellanman erhåller företagarvinst på den lön som utgår till de andra i arbetet deltagande (jfr skillnaden mellan marchandage och équipe; jag återkommer strax närmare till lönevinstkriteriet). Så skedde emellertid icke, oaktat det ur processmaterialet synes ha gått att utläsa mellanmannens ställning i detta hänseende. Lönevinstkriteriet torde dock vara det enda tillförlitliga, om man — såsom skedde i nyssnämnda fall och vilket synes riktigt — utgår från att mellanmannen ej är att anse som självständig företagare enbart därför att hans uppgift, liksom arbetsledarens, uteslutande är att leda och organisera arbetet (jämför med basen för ett större arbetslag, vilken också han har enbart arbetsledande uppgifter).
    En arbetstagare kan ha egna verktyg men i allmänhet icke eget råmaterial. Att arbetstagaren har egen häst har allmänt accepterats. I svensk rätt betraktas som arbetstagare även den som i arbetet använder egen bil. I finsk olycksfallsförsäkringspraxis var man tidigare böjd för att som arbetstagare godtaga lastbilsägare med endast en bil. Finlands arbetsråd har emellertid i ett principbeslut (1948: 215) uttalat, att den som med vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig biltrafik i allmänhet är att anse som självständig företagare. Men även en sådan person torde kunna anses såsom arbetstagare, om han under en längre tid ägnar sina tjänster åt en och samma person (t. ex. mera omfattande arbetsbeting i samband med virkeskörslor). Det synes mig dock som om svensk och finsk rätt här icke skulle följa alldeles samma linje. Beträffande åter frågan om råmaterialet föreligger icke några skiljaktigheter.11 Den som själv tillhandahållit material för arbetet betraktas såsom arbetstagare endast under förutsättning att materialet ekonomiskt sett spelar en jämförelsevis liten roll.
    Enligt min mening har lönevinstkriteriet icke i praxis blivit föremål för den uppmärksamhet det skulle ha förtjänat.12 Om mellanmannen erhåller viss lönevinst — i stället för att varje deltagare i arbetet skulle

 

nr 1949: 142 och 1950: 183. Beträffande svensk praxis hänvisas till av SCHMIDT (a. a. s. 54 ff) och BERGSTRÖM (a. a. s. 40) refererade rättsfall: särskilt avseende har jag fäst vid AD 1938 nr 112, 1941 nr 100 och 1944 nr 12. Hänvisning kan även ske till referat nr 47 i »Arbetarskyddet 1950» (s. 158).

11 Se SCHMIDT a. a. s. 55 och BERGSTRÖM a. a. s. 40 ff samt NJA s. 299 och 1941s. 41.

12 FHD och de svenska domstolarna har förehaft ett flertal mål, där man enligt min åsikt bort undersöka om mellanmannen haft lönevinst eller ej (se t. ex., förutom det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1938 s. 299, NJA 1924 s. 432 och 1929 s. 634; se även AD 1942 nr 88 och 89, 1943 nr 66, 1944 nr 12 och 1947 nr 48). —Däremot har finska arbetsrådet begagnat detta kriterium och därvid uppenbarligen träffat det väsentliga i målen.

262 JORMA VUORIOfå en mot hans eget arbete svarande del av totallönen — är icke längre förhållandet mellan honom och hans medhjälpare så »öppet» och »klart», att de alla bör betraktas som medlemmar av ett arbetslag. Mellanmannen, vilkens ekonomiska intressen avviker från medhjälparnas, intar då en uppenbar särställning i förhållande till dessa och uppdragsgivaren. Lönevinstkriteriet är enligt min mening pålitligare än många av de andra kännetecken som domstolarna brukat beakta då de haft att dra gränsen mellan självständig företagare-mellanman och osjälvständig arbetslagsledare-mellanman. Det är särskilt ett par omständigheter, som synes tala för att fästa ökad vikt vid lönevinstkriteriet. Den ena rör arbetsgivarens skyldighet att erlägga lön och den andra hans uppsägningsrätt och övriga direktionsrätt i fråga om medhjälparna.
    Någon frågar sig måhända nu, om icke författarens ståndpunkt, att det icke finns anledning att draga någon principiell skiljelinje mellan civilrätt och socialrätt, förutsätter, att arbetsgivaren skulle bli skyldig att erlägga lön i vissa situationer, där han enligt gängse uppfattning icke skulle ha haft en sådan skyldighet och att även hans uppsägningsrätt skulle inskränkas. Detta är emellertid endast skenbart förhållandet. Verkligheten är densamma som tidigare, den får endast en annan förklaring. Det har visserligen sagts, att arbetsgivaren icke skulle ha skyldighet att erlägga lön till den som är arbetstagare enbart i socialrättslig mening, eftersom det då icke består något civilrättsligt avtalsförhållande mellan »parterna». I tysk rätt torde också detta påstående rymma en realitet. I nordisk rätt med dess tillitsskydd saknar vi emellertid skäl att arbeta med en sådan distinktion. Författaren vill erinra om det förut anförda mejerifallet från FHD (s. 255). Om mejeriet kan lita på att jordbrukarnas mjölktransportör har deras fullmakt att uppbära likvid, bör också arbetsgivaren kunna lita på att arbetslagets förman, som erbjuder sig att utföra arbetet och senare representerar arbetslaget, har fullmakt att företräda lagets medlemmar. Sålunda är arbetsgivaren, om han i god tro erlagt betalning till förmannen, skyddad mot krav från andra medlemmar av arbetslaget. Om åter mellanmannen uppbär lönevinst, är han icke fullmäktig för någon utan självständig företagare, och då finnes icke heller något avtalsförhållande mellan uppdragsgivaren och mellanmannens medhjälpare. Betraktar man däremot mellanmannen som en person, vilken har fullmakt av arbetsgivaren att för dennes räkning betala lön till arbetarna, är arbetsgivaren enligt civilrättsliga regler ansvarig för arbetsavtalens uppfyllande. Detta resultat får också anses tillfredsställande, eftersom arbetsgivaren haft möjlighet att välja den mellanman han önskat.
    Den tes författaren uppställt medför icke heller några nämnvärda komplikationer med avseende å frågan om arbetsgivarens uppsägningsrätt. Om en mellanman är ledare för ett osjälvständigt arbetslag, har han icke befogenhet att handla mot arbetsgivarens vilja. Finska arbetsrådet har i ett par fall, där en kapellmästare förklarats vara en självständig företagare, fäst avgörande vikt vid den omständigheten att denne helt självständigt avskedade och anställde musiker. Kapellmästaren hade uppenbarligen dessutom erhållit lönevinst (se särskilt finska arbetsrådets utslag 1950: 206; även 1950: 184 och 590. Jfr dock FHD 1929 II 177 samt NJA 1942 s. 122).

SKILDA ARBETSTAGAREBEGREPP? 263    Avslutningsvis vill jag tillfoga följande.
    I finsk rätt har olycksfallsförsäkringslagen ett tillämpningsområde som klart avviker från de övriga arbetslagarna. Bortsett därifrån har vår arbetslagstiftning ett enhetligt tillämpningsområde. Sipiläs grundförhållandeteori, som utformades redan före tillkomsten av våra arbetslagstadganden, äger fortfarande giltighet. Det finns ej anledning att uppställa två olika arbetstagarebegrepp, ett civilrättsligt och ett socialrättsligt.
    I svensk litteratur har man i allmänhet hänvisat till synpunkter som framförts i förarbetena till olika arbetsrättsliga lagar. Det är naturligt då det är fråga om nyare lagstiftning att man angripit problemet från en sådan utgångspunkt. Såvitt jag funnit är det emellertid endast Schmidt som givit en översikt inriktad även på den framtida rättsutvecklingen. Schmidt antager att den nuvarande distinktionen mellan det civilrättsliga och det socialrättsliga begreppet inom kort skall utjämnas och försvinna. Ett nyligen avdömt svenskt rättsfall, NJA 1955 s. 345, om tillämpning av HB 17: 4 på s. k. skogskörare pekar också i denna riktning.
    Schmidts uppfattning avviker icke så mycket från de synpunkter som jag här dristat mig anlägga även på svensk rätt. Då jag hävdat att den ifrågavarande distinktionen skulle kunna utmönstras, grundar sig emellertid detta på ett s. a. s. dubbelt utvidgningsfenomen. De civilrättsliga och de socialrättsliga normernas tillämpningsområden utvidgar sig i viss mån parallellt. En vägledande synpunkt i avtalslagen är att skydd skall ges adressatens och tredjemans tillit. Socialrätten bestämmes främst av syftet att ge en ökad social trygghet. Men denna skillnad i ändamålen har ej någon större betydelse för arbetstagarebegreppets utformning. I bägge fallen är problemet ett och detsamma: är mellanmannen självständig eller osjälvständig? Men måhända min tes är alltför djärv. Kanske har jag förbisett synpunkter som inom svensk rätt är relevanta men som saknar betydelse för finsk rätt.
    Angående den allmänna rättsutvecklingen kunde man emellertid ytterligare hänvisa till ett par omständigheter. Den ena är arbetsrättens ständiga utvidgning till nya yrkes- och persongrupper. I fransk litteratur har man framkastat tanken att vi här rent av skulle ha att göra med ett helt nytt rättsområde, en »yrkesverksamhetsrätt» (le droit de l'activité professionelle). Dessa idéer, vilka utgår från att grundkriteriet om arbetstagarens beroendeställning till arbetsgivaren redan skulle vara föråldrat, torde dock knappast vara aktuella vare sig i svensk eller i finsk rätt.
    Ett annat anmärkningsvärt fenomen är ökningen av de sociala dragen inom civilrätten. Sådana drag har redan länge kunnat förmärkas inom hyres- och arrenderätten samt inom familje- och arvsrätten. Förmögenhetsrättens »asocialitet» åter är ett arv från romarrätten, vars kodifikation Corpus juris diktaren Heine kallade »egoismens bibel». Inom den nordiska rätten däremot kan man tidigt spåra »sociala» drag. Från den moderna rätten kan nämnas minoritetsskyddet i bolags- och föreningslagstiftningen, köpares skydd vid avbetalningsköp, försäkringshavarens skydd enligt försäkringsavtalslagen, grundsatsen i8 § skuldebrevslagen och många andra exempel.