Språklig utveckling
I SvJT:s februarihäfte (s. 103) uttalade sig hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN för att man borde snarast övergå till att även i författningsspråket använda enbart predikatverbets singularformer. Red. har vänt sig till några personer med anhållan att få del av deras synpunkter på förslaget och återger här de uttalanden i frågan som inkommit från professor Gösta Bergman, hovrättspresidenten Knut Elliot, statsrådet Sven af Geijerstam, Högsta domstolens ordförande justitierådet C. G. Hellquist, professor Ture Johannisson, hovrättspresidenten Joël Laurin, kanslirådet Gunnar Wejle och professor Erik Wellander.
Professor GÖSTA BERGMAN:
Under de år som gått sedan 1945, då Tidningarnas Telegrambyrå i sitt nyhetsmaterial genomförde enhetsformen av predikatsverbet, har denna verkligen blivit så naturlig att de flesta människor inte ens lägger märke till den, medan den särskilda pluralformen observeras och av många känns som en ålderdomlig stilvariant.
Ja, så snabbt har det gått också hos oss, liksom några generationer tidigare i Norge och Danmark. Att det har kunnat ske beror ytterst på att denna kongruensböjning hos predikatet i och för sig är en lyx: man överför föreställningen om flertal från subjektet, där den naturligt hör hemma, till predikatet, där den inte hör hemma. Om jag säger Herrarna resa i morgon, betyder det inte att herrarna företar ett flertal resor.
Som skäl för bevarande av kongruensböjningen har anförts att den bidrar till klarheten i uttrycket, vilket måste vara väsentligt i fråga om lagar och författningar. Man har pekat på fall då subjektet saknar pluralmärke, t. ex. vid ord som barn, hus. Invändningen har dock visat sig sakna praktisk betydelse. Alltsedan medeltiden har många svaga verb i sitt paradigm haft enhetsform för singular och plural. Avlas barn i trolovning heter det i vår gällande lag och i tidningsrubriker kan man läsa att flygplan kraschade. Ett eller flera barn, flygplan? Det har alltid varit och måste alltid bli författarens sak att av flera tänkbara formuleringar välja en som icke missförstås. Att för det nu nämnda fallets skull vidmakthålla skriftspråkets särskilda pluralformer kan icke vara motiverat.
Ett rimligare skäl för bevarande av den särskilda pluralformen i det judiciella och administrativa språket kan det stilistiska synas vara : pluralformen skulle genom sin ålderdomlighet göra ett värdigare intryck. Man känner igen denna synpunkt från tillfällen då modernisering av bibel och psalmbok varit på tal. Det må vara legitimt att lag och författningsspråket gör ett värdigt, ja myndigt intryck. »Lex brevis esto et imperiosa.» Men dessa kvaliteter bör enligt min mening