FRÅN GÅNGEN TID    

 

När tillkom Magnus Erikssons Allmänna Stadslag?

    Som bekant veta vi anmärkningsvärt litet om tillkomsten av Magnus Erikssons Allmänna landslag och ännu mindre om stadslagens tillkomst. Den enda källan för vår kännedom om den förstnämnda lagens tillblivelse är en urkund från år 1347 (DS nr 4148), innehållande en protest, som fem kaniker (från Uppsala, Linköping, Västerås, Strängnäs och Växjö stift) på ett möte i Örebro dels muntligen den 21 februari och dels skriftligen den 8 mars 1347 nedlade inför lagmannen i Tiohärad Ulf Abjörnsson, lagmannen i Västergötland Algot Bendiktsson och underlagmannen i Värmland Thirgir, vilka såsom det hette »av konungen blivit förordnade att rätta, förbättra och till samstämmighet omarbeta de lagar, som gällde i konungariket Sveriges olika lagmansdömen». I denna skrivelse protesterade klerkerna mot alla förändringar uti den kanoniska lagen, i statuta synodalia et provincialia, samt mot varje som helst intrång uti påvliga, kungliga eller andra privilegier, som förunnats kyrkan uttryckligen eller grundat sig på gammal sedvana; och de överlämnade åt sina förmän att undersöka och bedöma alla de svårigheter och tvivelsmål, som kunde uppkomma i anledning av lagens stadganden.
    Säkerligen är det denna schism som föranlett att landslagen kommit att sakna kyrkobalk. Möjligen är detta också förklaringen till att lagen icke blivit försedd med kunglig stadfästelse utan först så småningom blev genomförd i rättslivet i de olika landskapen. Detta skedde tidigast i Uppland och Östergötland, åtminstone år 1352.
    Angående tillkomsten av den allmänna stadslagen hava vi som sagt ännu mindre kunskap än om tillkomsten av den allmänna landslagen.
    Enligt forskningens nuvarande uppfattning skulle stadslagen ha fått sin avfattning någon gång mellan åren 1342 och 1349. NILS AHNLUND¹ har påpekat, att i ett brev från konung Magnus Eriksson år 1342 stadgas vissa regler till avgörande av en gammal tvistefråga mellan Stockholms och Visbys borgare. De sålunda tillkomna bestämmelserna ha influtit i stadslagen, vilken sålunda bör ha tillkommit efter denna tidpunkt.
    Terminus post quem kan emellertid bestämmas närmare.
    Den 6 december 1344 (DS nr 3864) utfärdade konung Magnus i Uppsala en stadga i anledning av att i hans barndom uppvuxit mångahanda sedvänjor, av vilka flera voro mera hårda och ogagneliga än gagneliga och goda. Denna stadga påbjöd, att i varje stad skulle finnas två »härbergerare», vilka skulle sälja »matt oc øøll, hø oc hæstækorn» till de resande. Den innehöll vidare förbud mot olovligt begagnande av annans häst samt straff för den, som bjöd eller lejde någon att slå, sarga eller dräpa eller på annat sätt skada en annan. Motsva-

 

    ¹ Corpus codicum suecicorum medii aevi, Vol. IV. Lex municipalis regni Sueciae (»Magnus Erikssons Stadslag»), Hafniae 1944, s. XIX. 

rande bestämmelser finnas i ME StL (KgB 13:2, EdsB 22 och TjB 18 pr). Stadslagen har alltså med säkerhet tillkommit efter årsskiftet 1344/45.
    Beträffande terminus ante quem kan följande anföras. Enligt konung Magnus Erikssons privilegium den 11 september 1349 (DS nr 4483) för Jönköping har konungen på begäran av stadens borgare medgivit dem att få leva efter »statutis ac juribus dictis byaerkerætt pari modo per omnia, prout per villanos nostros Stockholmenses obseruari noscuntur.» (på samma sätt, som de visste, att de efterlevdes av invånarna i Stockholm). Samtidigt avlystes den rätt, som tidigare varit gällande i staden. Då det knappast kunde vara fråga om att vid mitten av 1300-talet införa den ofullständiga och föråldrade Bjärköarätten, kan med uttrycket byærkerætt icke ha åsyftats denna utan i stället den nya stadslagen. Terminus ante quem synes vara den 11 september 1349.
    Denna datering stämmer väl med den ovanstående uppgiften, att landslagen bör varit i det närmaste färdig vid mötet i Örebro år 1347. Det är nämligen antagligt, att stadslagen slutligen utformats först efter landslagen. Stadslagen bör sålunda ha tillkommit någon gång mellanden 8 mars 1347 och den 11 september 1349.

Gerhard Hafström