NOTISER
Konferens i vittnespsykologi. Den 7—9 jan. 1963 hölls på Hotell Foresta i Lidingö en konferens i vittnespsykologi, betecknad »Vittnesmålet som bevismedel». Konferensen var arrangerad av Sveriges juristförbund och Sveriges psykologförbund gemensamt. Statens råd för samhällsforskning hade lämnat ett betydande ekonomiskt bidrag.
Som konferensledning fungerade preceptorn P.-O. Bolding, hovrättsrådet P.-E. Fürst och prof. Arne Trankell.
I konferensen deltog i allt omkring 100 personer, varav ca 65 jurister och ca 35 psykologer. Konferensen var upplagd enligt ett schema, som först upptog fyra föreläsningar av jurister för de deltagande psykologerna och samma antal föreläsningar av psykologer för juristdeltagarna.
Denna inledande information meddelades juristerna av fil. lic. V. Fellenius, som föreläste dels om Iakttagelseförmågan, dels om Minnets betydelse, av docenten K.-G. Stukát, som talade om Suggestibiliteten och av docenten Stina Sandels, vars föredrag handlade om Förhör med småbarn.
För psykologerna föreläste docenten C. M. Elwing om Åklagarens uppgifter, adv. R. Gottfarb om Försvararens uppgifter, hovrättsrådet Fürst om Domstolens uppgifter och slutligen Elwing om Bevisning genom vittnen och sakkunniga.
Sedan varje grupp för sig på detta sätt blivit informerad om vissa elementa inom den andra gruppens område, vidtog gemensamma arrangemang. Syftet med dessa var i första hand att bereda psykologerna tillfälle att presentera den moderna vittnespsykologins arbetsmetodik, redogöra för dess tillämpning i praktiken och belysa möjligheterna att med hjälp av psykologiska data vidga underlaget för domstolarnas bedömning av vittnesutsagor och andra utsagor i processer. I anslutning till föreläsningarna skulle meningsutbyten i olika former förekomma, vid vilka problem av olika slag skulle diskuteras. Konferensen skulle avslutas med en allmän diskussion.
Det uppgjorda programmet genomfördes till alla delar. Prof. Trankell höll första dagen en föreläsning om Vittnespsykologin som metodisk disciplin. Efter föreläsningen följde diskussion.
Andra dagen föreläste Trankell på förmiddagen över ämnet Analys av utsagans relation till verkligheten. På eftermiddagen samma dag talade lektor B. Börjeson om Förhörsanalys och förhörspsykologisk hypotesprövning, en metodisk utvidgning av förhöret som informationskälla. Börjeson använde sig vid sin metodpresentation av »Fallet Anita». — Såväl efter Trankells som efter Börjesons föreläsningar förekom diskussion.
Den sista konferensdagen ägnade deltagarna förmiddagen åt ett praktikfall. Detta presenterades först av Stukát, som meddelade vissa informationer men lämnade åt deltagarna att med hjälp av dem närmare analysera fallet. Därefter ägnade deltagarna sig åt grupparbete med fallet. I varje grupp ingick ett 10-tal deltagare, 3—4 psykologer, resten jurister. Sedan grupperna diskuterat fallen återsamlades deltagarna. Resultatet av varje grupps diskussion redovisades av gruppens sekreterare. Stukát avslöjade vissa ytterligare informationer samt utgången av domstolsprövningen i fallet.
På eftermiddagen fullföljdes konferensen med föredrag av Börjeson om