Ett annorlunda "högmål"
Av författaren Hans Björkegren föreligger en 1980 utgiven roman kallad Gustaf V:s skål.
I hastigheten skulle man måhända av bokens titel kunna få den uppfattningen att det vore fråga om en motsvarighet till Margit Fjellmans biografi över den svenska drottningen Viktorias gemål konung Gustaf.
Efter ett ögonkast på bokens omslag, utfört av konstnären Göte Göransson, blir man emellertid övertygad om att det i stället gäller en tid, som inte sammanfaller med denne konungs. Det bestyrkes för övrigt av vad förlagsreklamen berättar om, nämligen att bakgrunden till skildringarna i boken ärfrån ett ovanligt dramatiskt och för de flesta okänt skede i Sveriges historia. Dessa försiggår mestadels på något, som författaren själv kallar Ön. Först ett gott stycke in i boken talas det visserligen om att residensstaden på ifrågavarande Ö är en ros- och ruinstad, varav förstås att staden är Visby.
De flesta i boken agerande personerna — vilkas namn tydligen inte är fingerade — tyder på att de åtminstone tidvis bott i Visby resp. på Gotland. Tilldragelserna i boken är i allmänhet knutna till tiden omkring 1817, då det inte kunde gå för sig att skåla för den landsförviste förutvarande svenske kronprinsen. Denne, som hade namnet Gustaf, var som bekant son till den år 1809 detroniserade Gustaf IV Adolf. Om det inte gått som det gått, skulle denne kungason av allt att döma i en framtid ha kallats Gustaf den femte.
Efter det att borgarna i Visby tidigare på dagen den 28 januari 1817 —Karl-dagen — hållit en assemblée, utspelades därstädes på natten till påföljande dag strax efter tolvslaget en del händelser dem författaren betecknar såsom ingående i ett empiredrama. Enligt uppgjort program skulle nämnda dag, den 28, vid halv tolvtiden på kvällen ett sällskap, bestående uteslutande av herrar, hålla ett samkväm i en för ändamålet särskilt förhyrd lokal hos en värdshusvärdinna. Denna hade på förhand avkrävt festarrangörerna ett löfte att tillställningen skulle bli beskedlig och utan buller.
Så blev emellertid i själva verket långt ifrån fallet.
Efter ett hälsningsanförande hade först en namngiven deltagare utbringat Hans Majestät Karl XIII :s skål och strax efteråt en annan i sällskapet kronprinsen Karl Johans skål. Naturligtvis kunde en därefter av en läkare och en pedagog i sällskapet till ära för en Gustaf den femte påbjuden skål inte länge bli fördold för det övriga Sverige.
Stadens femtioåttaårige borgmästare tvingades å tjänstens vägnar så småningom spela ett — som det heter — vidrigt spel genom att förhöra och undersöka och misstänkliggöra och skriva förhörsprotokoll och skicka in dem till högre rätt och beordra arresteringar och fängslande av de båda misstänkta. Borgmästaren var för sin del medveten om att de inte kunde undgå dödsstraff för den händelse vederbörande justitiekansler funnit dem skyldiga. Då borgmästaren själv inte kunde göra något och bara var en maktlösordförande i en förundersökning, en landsortsjurist, som hade att gå ärenden för bl. a. Svea Hovrätt, plågades han troligen som om det var han som skulle fälla dödsdomarna. Han var för sin del övertygad att inget brott hade begåtts; alltihop var en konstruktion. Det fanns ju ingen "Gustaf V" i sinnevärlden. Den klandrade skålen hade enligt vad som hade utrönts inte utbringats på