Utlänningars brottslighet
En kriminalstatistisk jämförelse mellan svenska och utländska medborgare
Av fil. kand. BRITT SVERI
Sedan några år tillbaka pågår vid Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet en undersökning, bekostad av Riksbankens jubileumsfond, rörande utlänningars brottslighet. Syftet med detta projekt är i första hand att studera förekomsten av brott inom de i Sverige förefintliga utländska minoriteterna, att ge en beskrivning av denna brottslighet och att jämföra den med svenskarnas egen. Man önskar också få en uppfattning om de utländska brottslingarna, deras sociala bakgrund, tidigare brottslighet och sociala förhållanden i Sverige.
Immigrationen och därmed förknippade problem kan sägas vara ett i Sverige relativt nytt fenomen, som inleddes i och med andra världskriget. De invandrare, som Sverige tog emot under och åren närmast efter detta krig, var politiska flyktingar. Den kvantitativt största gruppen var den som under de sista krigsåren kom från de baltiska länderna. Som ett led i andra humanitära aktioner har efter år 1950 till Sverige överförts cirka 15 000 flyktingar av skilda nationaliteter från olika läger i Europa (Hammar 1967, s. 29). Sverige har dessutom tagit emot en hel del enskilda politiska flyktingar, t. ex. från Ungern 1957 och 1958 efter revolten där år 1956.
Den ojämförligt största gruppen av invandrare utgör dock den utländska arbetskraft, som under de senaste 20 åren lockats hit av rådande ekonomiska högkonjunkturer. Det snabba ekonomiska uppsving, som Sverige upplevde efter andra världskriget, framkallade ett behov av arbetskraft, som inte kunde tillfredsställas inom landets gränser. Större svenska företag började rekrytera arbetare från olika länder i Europa. Samtidigt skedde en spontan invandring i första hand från de nordiska länderna främst Finland (Hammar 1967, s. 30), och denna invandring tog ökad fart i och med införandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad 1954. Av immigrationen från Väst- och Centraleuropa har den från Tyskland varit den mest dominerande under hela efterkrigstiden (Wadensjö 1972, s. 3). Det var först i början av 1960-talet, som invandringen från Sydeuropa (inklusive Jugoslavien, Grekland och Turkiet) på allvar började öka och den synes ha nått sin kulmen under senare delen av sextiotalet.