Några funderingar kring tillämpningen av JBP 70 a § med avseende på kyrklig jord av äldre ursprung
Vid ikraftträdandet av 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar gällde sedan lång tid tillbaka att den publika egendomen var undantagen från lagfartsplikt. Legitimationen utgjordes i stället av jordeböckernas redovisning med jordnaturen "krono under allmän disposition" vilket man tog hänsyn till i förordningarna genom att lagfartsplikten inte omfattade fång som man enligt äldre rätt inte varit tvungen att lagfara (8 § LagfF och 12 § IF).
    Att tillkomsten av nya jordabalken inte skulle medföra någon ändring härvidlag kan bl. a. utläsas av prop. 1970: 20 B s. 583 där lagberedningen anför följande i frågan: "När lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i

 

nuvarande praxis icke krävas att stadens eller kronans laga åtkomst styrkes. Ehuru förslagets ställning till dessa fall närmast är ett övergångsspörsmål, vill beredningen här framhålla att någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad."
    Undantagsbestämmelserna i IF och LagfF berördes i motiven till lagberedningens förslag till JB 1960 (LB 1960), SOU 1960: 25. Sålunda erinras i motiven till JB 30: 4 (d.v. s. bestämmelsen om krav på lagfart för att inteckning skulle kunna beviljas) om undantagsbestämmelsen i IF 12 § beträffande de äldre fången och om att kravet på att äganderätten skulle styrkas torde innebära, att fångeskedjan skulle ledas tillbaka till en laga fasta. Det anförs därefter, med syftning på den av LB föreslagna bestämmelsen, att "de fall då pantbrevets utfärdare förvärvat fastigheten genom fång som enligt äldre rättej var förenat med lagfartsskyldighet ha ansetts böra behandlas i PromL" (s. 760).
    I LB 1960:s förslag till PromL berördes emellertid inte uttryckligen de äldre fången, vare sig i lagtexten eller i motiven (SOU 1960: 26). Omnämnandet i motiven till intecknings- och lagfartskapitlen om behandling i PromL kan återföras till 53 § i förslaget till PromL (under rubriken Om förfarandet i inskrivningsärenden), där det stadgas:

 

"Är i ärende, vari ansökan göres eller som eljest skall upptagas efter nya balkens ikraftträdande, fråga om rättsförhållande som tillkommit före ikraftträdandet, skall vid tillämpning av vad nya balken föreskriver om förfarandet i inskrivningsärende iakttagas vad ovan i denna lag är stadgat om giltighet av äldre lag å rättsförhållandet."

 

I motiven anförs följande om stadgandet i 53 § (SOU 1960:26 s. 96):

 

"Regeln i 53 § innebär alltså en viktig modifikation av grundsatsen, att nya JB:s förfarandebestämmelser skola gälla i ärende, som väckes efter nya balkens ikraftträdande; i den mån förfarandebestämmelserna, på sätt berörts, stå i samband med och utgöra reflexer av nya materiella regler, skola de icke äga tillämpning i ärende, där sistnämnda regler ej bestämma avgörandet i sak. I stället bli då motsvarande förfaranderegler i äldre lag — närmast IF — att tillämpa."

 

Den bestämmelse som torde åsyftas i 53 §, då det talas om "vad ovan i denna lag är stadgat om giltighet av äldre lag å rättsförhållandet", torde vara 19 § i förslaget till PromL, där det i 1 st. sägs:

 

"I fråga om rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före nya balkens ikraftträdande, skola bestämmelserna i 4—26 kap. nya balken icke tillämpas utan gälle, såframt ej annat nedan stadgas, äldre lag."

 

Enligt ordalydelsen skulle sålunda undantagsreglerna i 8 § LagfF och 12 § IF fortfarande gälla vid införandet av nya JB. Detta skulle då innebära att lagfart beträffande de äldre fången inte skulle vara nödvändig för att lagfart för ny ägare eller inteckning skulle kunna beviljas.
    I prop. till JB (prop. 1970: 20) berörs inte de äldre fången särskilt. Detta skulle kunna uppfattas som att LB-förslaget på denna punkt godtagits, vilket emellertid inte avspeglades i prop. till JB:s promulgationslag (prop. 1970: 145). I ett inledande avsnitt (s. 89) erinrar departementschefen till en början om den ovan citerade 19 § i LB:s förslag. Det anförs vidare:

 

"I departementsförslaget har — valts en något annan disposition än i beredningens och utredningens förslag. Någon allmän princip för samtliga materiella regler från och med 4 kap. har inte tagits upp, utan principen om att äldre lag skall gälla i fråga om

 

rättsförhållanden från tiden före nya balken har slagits fast endast för 4 kap. samt 7—15 kap. — De processuella reglerna i 19—23 kap. skall — i princip gälla även äldre förhållanden."

 

Övergångsbestämmelserna i JBP gav således inte stöd för en undantagsbedömning av de äldre fången.
    I rättsfallet NJA 1981 s. 978 sökte ett pastorat inteckning i en fastighet, som varit i dess ägo sedan före 1876 och för vilken skyldighet att söka lagfart ej förelegat och lagfart ej sökts. Fastigheten i fråga utgjordes av ett löneboställe, i fastighetsboken angivet som "krono under allmän disposition". (Om bakgrunden till denna beteckning se SvJT 1983 s. 563 — 569).
    Ansökningen avslogs med stöd av JB 22 kap. 1 och 2§§ (Ansökan om inteckning skall göras av fastighetsägaren; med fastighetsägare avses vid ansökan om inteckning den för vilken lagfart senast är sökt.)
    Rättsfallet gav upphov till osäkerhet hos domstolarna och problem uppstod när det gällde försäljning av kyrklig jord som i fastighetsböckerna upptagits som "krono under allmän disposition". Köparna fick svårigheter att erhålla lagfart enär säljaren inte själv hade lagfart.
    För att råda bot på detta förhållande hemställde kammarkollegiet 1982-03-09 hos justitiedepartementet om visst tillägg till JBP avseende befrielse från lagfartsplikt för äldre fång. Kammarkollegiet påpekade därvid i sin hemställan att den kyrkliga jorden i huvudsak utgöres av församlingskyrkorna med tillhörande kyrkogårdar och kyrkojordar, pastoratens prästgårdar och löneboställen, prästlönefastigheter, domkyrkans egendom, biskopsgårdar och kyrkofondsfastigheter. Totalt rör det sig om ca 10 000 fastigheter av vilka det stora flertalet utgöres av s. k. "äldre fång", ofta av medeltida ursprung. HD:s beslut skulle för dessa fastigheter få konsekvenser; bl. a. skulle strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden försvåras liksom övriga försäljningar.
    Som en följd av kammarkollegiets framställning skedde 1983 ett tillägg till JBP (SFS 1983: 176) innebärande att en ny paragraf infördes, 70 a §. Enligt stadgandet i paragrafen skall den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om äganderätten styrks.
    I motiven till den nya "undantagsbestämmelsen" säger departementschefen följande (prop. 1982/83: 54 s. 8—9): "I princip bör krävas att den som åberopar undantagsregeln kan visa att hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv, "laga fasta". Av betydelse för att styrka äganderätten till en fastighet som tillhör ett allmänt organ är även en redogörelse för hur egendomen använts samt en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderätten till fastigheten. När det gäller kyrklig jord torde ifrågavarande redogörelse kunna utarbetas med ledning av den förteckning som stiftsnämnden för enligt 2 § förordningen (1971: 860) om förvaltning av kyrklig jord. En fångesman som saknar lagfart skall ... anses ha lagfart om han styrker sin äganderätt samt har förvärvat fastigheten före 1876 genom ett förvärv som inte var lagfartspliktigt ...".
    Tillägget sägs i inledningen till propositionen överensstämma med vad som gällde före jordabalkens ikraftträdande 1972.
    Emellertid har den osäkerhet som uppkom genom den nämnda HD-domen inte undanröjts genom ifrågavarande tillägg till JBP. Förhållandet synes snarare ha blivit det motsatta. Detta kan inte ha varit avsikten. Vid ett flertal

 

tillfällen under 1983 och 1984 har hinder mot erhållande av lagfart uppstått för köpare av kyrklig jord enär fångesmannens (kyrkans) äganderätt inte ansetts tillräcklig styrkt.
    Detta är betänkligt mot bakgrund av att ett av syftena bakom tillkomsten av lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord (LFKJ) var att underlätta den kyrkliga jordens strukturrationalisering (prop. 1970: 168). Frågan inställer sig då vilka krav man kan ställa på fångesmannen när det gäller att styrka äganderätten till kyrklig jord.
    Inledningsvis kan man då konstatera att den kyrkliga fasta egendomen ofta är av medeltida ursprung och kyrkans åtkomst höljd i dunkel. Även om man kunde klarlägga när egendomen i det enskilda fallet blev kyrklig så återstår att avgöra till vilket subjekt äganderätten privaträttsligt bör hänföras. Åtkomsthandlingar saknas i flertalet fall.
    Emellertid gäller numera i rättspraxis den presumtionen att medeltida kyrklig jord, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså inte upplåtits av kronan (se NJA 1938 s. 522, SOU 1931: 24 s. 17). Härigenom ankommer det på kronan i en eventuell process att bevisa påstådd äganderätt till egendomen vilket av de skäl för vilka redogjorts ovan inte torde vara möjligt. För fastighet, som tillfallit kyrkan efter reformationen, finns ibland åtkomsthandlingar bevarade av vilka man kan utläsa, huruvida fastigheten upplåtits av kronan eller ej. Om beträffande denna senare grupp åtkomsthandlingar ej finns och klarhet i övrigt ej kan vinnas, lär presumtionen att fastigheten inte utgör kronoanslag gälla också här.
    I de rättsfall som förevarit beträffande äganderätten till kyrklig jord, där vederbörande församlingskyrka förklarats framför kronan vara ägare till kyrkliga fastigheter, har man fäst särskild vikt vid det faktum att kronan såvitt visat i målen aldrig utövat de med äganderätten till fastigheterna förenade rättigheterna eller njutit annan fördel än vissa med den forna herrskapsrätten förenade förmånerna.
    De viktigaste positiva domskälen torde vara dels att fastigheterna i äldre jordböcker redovisats som kyrkliga dels att kyrkan sedan så lång tid tillbaka opåtalat som ägare förfogat över hemmanen, att upplysning ej kunnat vinnas att ett annat förhållande någonsin förelegat.
    Även om utrymme finns för tvivel beträffande presumtionens giltighet för de kyrkliga fastigheterna från de förra danska landskapen, torde inget förändras därmed om man betänker att stiftsnämnden enligt LFKJ äger försälja kyrklig jord oberoende av om denna upplåtits av kronan eller om den ägs av något kyrkligt organ. Departementschefens uttalande i motiven till införandet av 70 a § kommer då i ett annat ljus beträffande den kyrkliga jorden. Eftersom den faktiska äganderätten till de äldre fången som regel inte går att styrka och då detta i och för sig inte heller är intressant torde det vid inskrivningsmyndigheternas tillämpning av 70 a § JBP vara tillfyllest om stiftsnämnden dels förklarar att fastigheten finns upptagen i nämndens förteckning över kyrklig jord enligt 2 § LFKJ, dels visar att fastigheten disponerats för kyrkligt ändamål sedan före 1876 samt dels anger om någon annan gjort anspråk på äganderätten till fastigheten.

Johnny Kalderstam