Den långa vägen till dom i Strasbourg — något om förfarandet inför Europarådets organ för de mänskliga rättigheterna.¹

 

Av hovrättsassessorn CATARINA HOLTZ

 

1 Inledning
Hösten 1982 avgjorde Europarådets domstol för de mänskliga rättigheterna för första gången ett mål med negativ utgång för Sverige.² Domen väckte stor uppmärksamhet, vilket bl. a. avsatte sig i en ökad ström anmälningar mot Sverige för kränkning av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Man kan nog utan överdrift påstå att det var först i och med den domen som konventionen blev känd för en bredare allmänhet, trots att den gällt för Sveriges del alltsedan ikraftträdandet den 3 september 1953.
    Däremot syns det fortfarande vara mindre känt hur handläggningen av klagomål går till och ännu mindre hur lång tid det i allmänhet tar från anmälan till dom. I det inledningsvis nämnda målet hade processen pågått i sju år när domstolen meddelade dom i saken. Därtill kommer att dom i skadestånds- och ersättningsfrågorna meddelades först i december 1984. Slutligen bör också anmärkas att ett mål inte slutligt är avgjort förrän Europarådets ministerkommitté har fullgjort sin uppgift enligt konventionens artikel 54 att övervaka att domen efterlevs.
    Skälen till den exceptionella handläggningstiden av det målet är naturligtvis flera. Komplicerade omständigheter fordrade ingående överväganden. Men också den kraftiga ärendeutvecklingen bidrar allmänt till en förlängning av tiderna, liksom arbetsformerna och det till övervägande delen skriftliga förfarandet. Sist men inte minst lider Europarådet — som många andra — av brist på resurser.
    Ärendetillströmningen kan visas i några sammanfattande siffror.³Antalet registrerade klagomål hos kommissionen ökade från 466 st. år 1975 till 586 år 1984. Ökningen kanske inte verkar så dramatisk, men

 

¹ Artikeln utgör en bearbetning av ett föredrag som hölls i mars 1985 inför Göteborgs juristklubb.

² Det s. k. Sporrong-Lönnroth-målet. Domen är publicerad i Series A, vol. 52, Heymanns Verlag K.G., Köln.

³ Ur "Survey of Activities and Statistics", 1984. European Commission of Human Rights (stencil). 

42—53-169 Svensk Juristtidning

 

tar man hänsyn till att ärenden inte registreras förrän efter viss sållning blir bilden en annan. År 1975 kom 1 976 ärenden in till kommissionen, medan motsvarande siffror för åren 1982—84 var respektive 2 735, 3 150 och 3 007. Alla de ärenden som på ett tidigt stadium kunde sållas bort har ändå inneburit arbete och tidsåtgång för kommissionen och dess sekretariat.
    Samma förhållande avspeglas hos domstolen. Under åren 1960—67 avgjorde domstolen 5 av totalt 7 inkomna mål.⁴ Åren 1976 till 1982 — en motsvarande tidsperiod — avgjordes däremot 32 av 40 inkomna mål. Det kan här noteras en ökad tendens på senare år hos kommissionen att hänskjuta mål till domstolen, vilket kan förklara en del av ökningen.
    I genomsnitt är handläggningstiden hela sex år fram till domstols dom. Tiderna varierar emellertid mellan tre och åtta år för de individuella målen.⁵
    Mitt syfte med denna artikel är att genom en kort redogörelse för förfarandet i ärenden rörande enskildas klagomål inför de olika organen söka belysa bakgrunden till de långa handläggningstiderna. Samtidigt kan redogörelsen förhoppningsvis ge en summarisk introduktion till de för oss stundom främmande inslagen i processen i Strasbourg.⁶

 

2 Europarådets organ för mänskliga rättigheter
I pressen ser man då och då uppgifter om att en eller annan enskild person avser att "gå till domstolen i Strasbourg". Ett sådant påstående är naturligtvis felaktigt. Inom Europarådet handläggs klagomålen av tre olika "instanser", kommissionen, domstolen och ministerkommittén. Kommissionen tar hand om alla inkommande ärenden, utreder dem och avger i vissa fall en rapport. Först därefter, men ingalunda med automatik, kan målet bli prövat av domstolen. Ministerkommitténs uppgifter, slutligen, har berörts något i inledningen.
    En annan missuppfattning som ibland kommer till uttryck i massmedia är att kommissionens beslut, varigenom den förklarar att klagomålet skall tas upp till prövning i sak ("declared admissible"), innebär att vederbörande stat redan har fällts för kränkning av konven-

 

⁴ Rapport 83-06-17 "Cases brought under the European Convention on Human Rights" (stencil).

⁵ I denna statistik ingår inte Sporrong-Lönnroth-målet.

⁶ Den intresserade läsaren hänvisas för utförligare redogörelser för förfarandet till Fribergh, Erik: Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian Law, Studentlitteratur, Lund, 1985 samt Mikaelsen, Laurids: European Protection of Human Rights. The Practice and Procedure of the European Commission of Human Rights on the Admissibility of Applications from Individuals and States, Alphen aan den Rijn, 1980. 

tionen i något avseende. Detta har föranlett kommissionen att numera regelmässigt ange i besluten att de inte på något sätt får tolkas som om kommissionen uttalat sig i kränkningsfrågan.

 

2.1 Kommissionen
Kommissionen har två huvuduppgifter: att utreda klagomålen och att bilda sig en uppfattning om huruvida en kränkning av konventionen har ägt rum samt söka förlika parterna.⁷ I den första uppgiften ligger det väsentliga momentet att sålla bort de klagomål som saknar substans eller som på en eller annan formell grund inte kan tas upp till prövning. De ärenden som tas upp till sakprövning utmynnar i en rapport, i vilken kommissionens uppfattning i kränkningsfrågan anges, oftast utförligt motiverad.
    Kommissionen består av en medborgare från varje medlemsland i Europarådet och har således 21 ledamöter. Även ledamöter från medlemsländer som inte har erkänt den individuella klagorätten enligt artikel 25 i konventionen deltar således i kommissionens beslut. Dock skall ledamöterna inte representera "sina" länder, utan verka helt självständigt (artikel 23). Kommissionen samlas vanligen under sex årliga tvåveckorssessioner in pleno. Vissa delfrågor kan avgöras av sju ledamöter. För beslutsförhet i övrigt fordras minst tio ledamöter.⁸ För beredning av ärendena har kommissionen ett sekretariat till sitt förfogande. Sekretariatet har f. n. ett tjugofemtal jurister från ett tiotal länder anställda.
    För varje ärende utses en ledamot av kommissionen till s. k. rapportör, vars uppgift är att övervaka utredningen av ärendet. Han har i mångt och mycket uppgifter liknande en svensk hovrättsreferents. Bl.a. kan han begära komplettering av uppgifter och besluta om den vidare hanteringen. Rapportören sätter upp promemorior för kommissionens räkning med sammanfattning av ärendet, samt en slutrapport i vilken han skall ange bl. a. vilka sakfrågor inom ramen för konventionen ärendet omfattar. Vidare upprättar han förslag till kommissionens beslut i frågan huruvida ärendet skall avvisas eller inte.⁹
    Kommissionens arbete är sekretessbelagt, liksom alla handlingar i ärendet. Den främsta anledningen till sekretessen är att den underlättar kommissionens funktion som medlare. Även muntliga förhandlingar inför kommissionen är hemliga.¹⁰ Ärenden mot Sverige inför

 

⁷ Artikel 28.

⁸ Rules of Procedure of the European Commission of Human Rights, 83-05-15; rule 16.

⁹ ibid., rule 40.

¹⁰ ibid., rule 17.

 

kommissionen är följaktligen också sekretessbelagda med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980: 100).
    Från sekretessreglerna finns vissa undantag. Kommissionens beslut i den s. k. admissibility-frågan (dvs. om ärendet skall prövas i sak eller ej) är offentligt. I de fall den klagande har begärt det, anges dock inte hans eller hennes namn. Vidare får kommissionens sekreterare lämna information till pressen i den utsträckning som det är förenligt med parternas intressen samt i enlighet med beslut av kommissionen.

 

2.2 Domstolen
Domstolens funktion behöver inte presenteras närmare. Den har — som kommissionen — 21 ledamöter, men är domför med sju. Mål av principiellt viktig natur hänskjuts dock regelmässigt till domstolen in pleno. I de fall domstolen inte avgör målet in pleno, skall den domare som är medborgare i den stat som är part i målet alltid ingå i rätten.¹¹ Domstolen, som inte samlas annat än när mål skall avgöras, har också ett sekretariat till sitt förfogande.
    Utöver att ta ställning i kränkningsfrågan kan domstolen enligt artikel 50 i konventionen döma ut gottgörelse till den enskilde. Med "gottgörelse" avses inte bara skadestånd utan även ersättning för rättegångskostnader, till den del dessa inte ersätts genom den rättshjälp den enskilde kan beviljas av Europarådet.
    Domstolens handlingar är givetvis offentliga, liksom den muntliga förhandling som normalt skall hållas innan målet avgörs.

 

2.3 Ministerkommittén
Kommittén har dubbla funktioner när det gäller konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den skall ta emot kommissionens rapport efter avslutad granskning av klagomålet samt — för det fall ärendet inte blir hänskjutet till domstolen — själv ta ställning till frågan huruvida en kränkning har begåtts. I det sammanhanget skall den också ange vilka åtgärder staten bör vidta. Slutligen skall ministerkommittén övervaka att domstolens domar följs.¹²

 

3 Handläggningen inför kommissionen
3.1 Avvisning eller sakprövning
När en anmälan kommer in till kommissionen tas den först om hand av sekretariatet. Ofta behövs en viss skriftväxling med den klagande,

 

¹¹ Revised Rules of Court, 82-11-24, i kraft för mål som anhängiggjorts vid domstolen den 1 januari 1983 eller senare; rule 21, jfr art. 43.

¹² Artiklarna 31, 32 och 54 i konventionen.

 

för att man skall kunna klargöra vad klagomålet går ut på eller ta ställning till om det finns grunder för avvisning samt för att utreda de faktiska omständigheterna i stort. Skulle sekretariatet anse att klagomålet inte går att pröva ges den klagande rådet att inte vidhålla sin anmälan. Skulle han insistera måste emellertid handläggningen fortsätta.
    När sekretariatet anser att materialet från den enskilde är tillräckligt för en första bedömning av ärendet far den enskilde fylla i och skicka in en formell ansökningsblankett. Först därefter blir ärendet formellt registrerat. Denna rutin förklarar den stora skillnaden i antalet inkomna och antalet registrerade mål som angavs inledningsvis.
    Härnäst skall kommissionen ta ställning till om ärendet bör avvisas utan kommunikation med staten i fråga. Sådana direkta avvisningsbeslut fattas förhållandevis ofta.
    Avvisas inte klagomålet direkt inbjuds staten att, som det heter, kommentera klagomålet i frågan om avvisning och i själva saken (i grov översättning från engelskans "invited to submit its observations on the admissibility and the merits of the application"). Nu vidtar en skriftväxling som kan bli både omfattande och tidskrävande. Frister för partsinlagor om två — tre månader är inte ovanligt. Innan kommissionen avgör den s. k. admissibilityfrågan, dvs. frågan huruvida klagomålet skall tas upp till prövning i sak eller ej, kan parterna å ömse sidor ha givit in flera skrifter. Ämnets natur är ju i allmänhet också sådant att det inbjuder till långa redogörelser och ännu längre argumentationer. Från statens sida finns det också anledning att utförligt redovisa den inhemska lagstiftningen på området, eftersom den ju inte kan antas vara allmänt känd av kommissionens ledamöter.
    Detta stadium rör som sagt egentligen bara frågan huruvida ärendet skall tas upp till sakprövning eller ej. Men parterna måste i allmänhet ändå gå in på själva saken, vilket beror på att en av de avvisningsgrunder konventionen anvisar kräver genomgång också isak.
    När kommissionen anser ärendet vara så utrett att den kan avgöra admissibility-frågan underrättas parterna. Regelmässigt har då i de större, mer komplicerade målen också hållits ett muntligt förhör.
    De muntliga förhör som kommissionen håller skiljer sig markant från de förhandlingar vi i Sverige är vana vid från t. ex. domstolarna. Parterna måste i förväg skicka in inlagor, som sedan läses upp tämligen ordagrant. Denna ordning är nödvändig för att tolktjänsten skall fungera väl. Det bör anmärkas, att endast tolkarna, inte kommissionens ledamöter, får del av inlagorna i förväg. Tillfälle ges båda parter att kommentera inläggen. Kommissionens ledamöter kan också finna

 

anledning att ställa kompletterande frågor. Beslutet i prövningsfrågan brukar i allmänhet följa direkt på det muntliga förhöret.
    Blir ärendet avvisat finns ingen appell. Den klagande kan däremot komma igen med en ny ansökan till kommissionen, under förutsättning att något nytt faktum kommit i dagen som kan påverka bedömningen och som inte innebär att ärendet måste avvisas enligt artikel 27 (1) b.

 

3.2 Sakprövningen
    Tas målet upp till sakprövning följer i allmänhet en ny omgång skriftväxling. Kommissionen kan sedan behöva flera överläggningar innan den är klar med sin rapport. Eftersom kommissionen bara sammanträder under bestämda sessioner, och med hänsyn till den ofta omfattande skriftväxlingen, inses lätt att handläggningen inför kommissionen måste ta tid.
    Det bör här också nämnas att kommissionen inte är bunden av parternas synpunkter på vilka rättigheter som kan vara aktuella. Kommissionen har ansvar för att utredningen blir fullständig och tar ex officio ställning till om även andra rättigheter än dem parterna berört kan ha blivit kränkta.
    Kommissionens rapport delges ministerkommittén och staten i fråga, men inte den klagande. Den är hemlig, och konventionens art. 31 föreskriver uttryckligen att staten inte får publicera den.

 

3.3 De olika avvisningsgrunderna
Före redogörelsen för den fortsatta handläggningen inför domstolen och ministerkommitténs befattning med ärendena, måste de olika avvisningsgrunderna tas upp här, eftersom de utgör ett ofta väsentligt inslag i procederet inför kommissionen.
    Här kommer artiklarna 25, 26 och 27 i konventionen i blickpunkten.

 

3.3.1 Artikel 25
    Artikel 25 anger vissa grundläggande förutsättningar för enskildas klagomål. Sådana tas upp endast om vederbörande stat har erkänt enskildas klagorätt. Vidare måste klagomålet avse en kränkning beträffande den enskilde själv; han måste som det heter i artikeln "vara ett offer för en kränkning" (i översättning från den engelska texten). Det innebär att klaganden åtminstone måste påstå att han eller hon anser sig kränkt i något avseende. Kränkningen måste dessutom härröra från något statens handlande.
    Klagomål mot individers eller enskilda gruppers beteende faller

 

utanför konventionens skyddsnät. Slutligen finns en numera mindre aktuell avvisningsgrund i det att klagomål över förhållanden, som inträffat innan konventionen trädde i kraft, eller innan en viss stat tillträdde den eller förklarat att den erkänner enskildas klagorätt, inte tas upp till prövning. Denna grund följer inte direkt av konventionen utan av den folkrättsliga grundsatsen att en stat inte blir bunden av internationella konventioner förrän de har tillträtts. I det här sammanhanget kan det kanske vara av ett visst intresse att veta att Frankrike erkände enskildas klagorätt först år 1981 och att vissa stater har tidsbegränsat sina erkännanden.¹³
    Eventuella reservationer måste också beaktas — Storbritannien har t. ex. med stöd av artikel 15 tidigare förklarat att den i vissa avseenden (det gäller främst frihetsberövanden o. dyl.) inte håller sig till konventionen vad gäller förhållandena på Nord-Irland. Nyligen har emellertid Storbritannien avgett en ny förklaring att den avstår från reservationen ifråga.
    Den första avvisningsgrunden — att prövning förutsätter erkännande av enskildas klagorätt — blir f. n. aktuell i fyra fall: Cypern, Grekland, Malta och Turkiet har inte lämnat sådana förklaringar.
    Fall då mål avvisats p. g. a. att den klagande s. a. s. inte klagat för egen räkning är inte ovanliga. Det kan röra ärenden där någon rent allmänt påtalar en viss företeelse och citerar den offentliga debatten enligt vilken medborgarna skulle anse företeelsen t. ex. utgöra intrång i deras privatliv. Sådana klagomål avvisas som exempel på s. k. "actio popularis", som inte faller inom klagorätten enligt artikel 25.
    Klagomål över enskilda gruppers eller individers beteenden kan i förstone synas vara enkla att avgöra avvisningsvägen. Men det kan ibland uppstå gränsdragningsproblem. Kommissionen har t. ex. i något fall haft att avgöra om en offentlig försvarares handlande skulle anses vara ett utflöde av staten och därför kunna prövas. Kommissionen ansåg i det fallet att försvararen inte kunde identifieras med staten.¹⁴
    Exempel på skäl för avvisning av klagomål som inte rör skyddade rättigheter kan vara att det gällt påståenden om bristande sociala förmåner av olika slag.¹⁵
    Det spelar ingen roll om den klagande själv är medborgare i staten ifråga eller inte och inte heller om han eller hon kommer från ett annat

 

¹³ Dessa brukar dock regelmässigt förlängas ett visst antal år i taget.

¹⁴ Se Yearbook of the European Convention on Human Rights, vol. 6, s. 356.

¹⁵ Se t. ex. mål 9851/82 (beslut i mars 1984) samt Danelius, Hans: Mänskliga rättigheter, 2:a upplagan, PA Norstedts & Söners förlag, 1981, s. 33 och Fribergh, a.a., s. 22 f. 

medlemsland. Detta har främst betydelse i ärenden om invandring, asylfall och fall av frihetsberövanden av utländska medborgare.

 

3.3.2 Artikel 26
I artikel 26 föreskrivs att den klagande skall ha uttömt alla sina inhemska rättsmedel samt att hans ansökan skall ha kommit in till kommissionen inom sex månader från det att det slutliga inhemska beslutet gavs.
    Vad gäller den första förutsättningen innebär den i allmänhet bara ett krav på att ordinära rättsmedel har utnyttjats. I vissa fall behöver man inte ens ha gjort det. Om det t. ex. står klart att ett beslut inte skulle komma att ändras i högre instans — t. ex. därför att lagstiftningen är helt entydig — krävs inte bevis om fullföljd. I något fall har kommissionen å andra sidan krävt att även extraordinära rättsmedel använts. Det gällde resning på grund av uppenbart oriktig rättstilllämpning, vilket väl får sägas vara en exceptionell situation.¹⁶
    Beträffande den s. k. sexmånadersregeln finns en rikhaltig flora av avgöranden som rör frågan hur utgångspunkten för fristen skall bestämmas. Frågan kom upp bl. a. i ett av de allra första ärenden kommissionen hade att avgöra. Det gällde en belgare, de Becker¹⁷, som redan 1946 hade dömts som krigsförbrytare och som ett straff förlorat sina medborgerliga rättigheter, bl. a. rösträtt och rätt att verka politiskt i Belgien. Belgien hade tillträtt konventionen 1955. de Becker vände sig till kommissionen året därpå. Belgien invände då dels att händelsen inträffat före dess tillträde till konventionen, dels att klagomålet anförts för sent i förhållande till domen. Kommissionen ogillade båda invändningarna på den grunden att de Beckers förlust av vissa rättigheter fortfarande stod kvar. En perdurerande kränkning förelåg och fristen hade därför inte ens börjat löpa när ansökningen kom in.¹⁸

 

3.3.3 Artikel 27
I artikel 27 finns slutligen en uppräkning av vissa särskilda avvisningsgrunder. Tre av dessa tarvar ingen närmare utläggning. Anonyma ansökningar, ansökningar som redan prövats av kommissionen eller som prövas av något annat internationellt organ och ansökningar

 

¹⁶ Beslut den 5 maj 1979 (mål 7807/77).

¹⁷ Domstolens dom, Series A, vol. 4, 1962.

¹⁸ Ett liknande resonemang fördes för övrigt i Sporrong-Lönnrothmålet, där invändning gjordes att sexmånadersfristen skulle räknas från regeringens senaste beslut om förlängning av tillståndet till expropriation, se kommissionens rapport, publicerad i Decisions & Reports, Europarådet, vol. 15, s. 20 o f. 

som innebär missbruk av klagorätten skall alltså avvisas. Som tidigare nämnts, kan en klagande emellertid återkomma i samma sak, om nya omständigheter kommit i dagen.¹⁹
    Exempel i praxis på vad som anses vara missbruk av klagorätten är ideliga ansökningar i samma sak eller ansökningar som innehåller kränkande tillmälen mot den anmälda staten.
    Artikel 27 innehåller också en hänvisning till artikel 25 med föreskrift att klagomål som inte är förenliga med konventionen skall avvisas. I samma stycke anges dessutom att ansökningar som är uppenbart ogrundade, "manifestly illfounded", också skall avvisas.
    Detta är en mycket speciell avvisningsgrund som fordrar en liten utvikning. Skälen för detta är flera. Dels kan det tyckas vara ologiskt att kommissionen måste pröva sakfrågorna — åtminstone summariskt — för att komma fram till om ärendet skall avvisas. Dels är regeln speciell, beroende på att begreppet "manifestly illfounded" har kommit att tolkas extensivt i praxis. Dessutom förekommer i kommissionens beslut i prövningsfrågan nästan alltid en hänvisning till den här grunden, som åberopas ganska flitigt av staterna. Men även i det fall staten själv inte har åberopat den, kan kommissionen ofta självmant ta upp den.
    Under den rättsutveckling som ägt rum sedan 60-talet har begreppet "uppenbart ogrundad" som sagt fått en vidsträckt innebörd. Det finns beslut, i vilka kommissionen för långa, ofta sofistikerade, resonemang med ingående rättsliga analyser av omständigheterna i ärendet, varefter den konstaterar att, eftersom den inte har kunnat finna någon kränkning föreligga, ansökningen skall avvisas som uppenbart ogrundad. Ett sådant exempel omfattar 19 sidor, av vilka tio helt ägnas åten redovisning av skälen för avvisningen.²⁰ Möjligen beror den här metoden på att kommissionen på så sätt kan minska arbetsbelastningen både för sig själv och för domstolen. Å andra sidan talar det förhållandet att kommissionen numera tar upp allt fler mål till sakprövning mot en sådan slutsats.
    En motsatt teknik kan emellertid också spåras i kommissionens praxis. Det gäller främst klagomål där materian är komplicerad eller omfattande. Kommissionen kan då anse att saken bör prövas utan attden går in i detalj på frågan om klagomålet är uppenbart ogrundat eller ej. I sådana fall innehåller beslutet ofta en standardfras avföljande lydelse: "The Commission considers that the complaint raises issues of such a complex nature that their determination should

 

¹⁹ Se ovan, avsnitt 3.1.

²⁰ Beslut den 13 maj 1982 (mål 8811/79).

 

depend on the examination of the merits. It is therefore not manifestly illfounded. It must therefore be declared admissible." I ungefärlig svensk översättning skulle det låta så här: "Kommissionen anser att klagomålet innefattar så komplicerade frågeställningar att avgörandet måste grundas på en prövning av saken. Det är därför inte uppenbart ogrundat. Det skall därför tas upp till prövning i sak."
    Med en sådan teknik besparas kommissionen i vart fall den dubbla genomgången av omständigheterna i ärendet.

 

3.4 Kommissionens rapport
I rapporten anger kommissionen formellt endast sin åsikt i kränkningsfrågan och skälen för sina slutsatser. Skadeståndsanspråk kan inte tas upp alls. Kommissionen tar inte heller ställning till yrkanden om ersättning för rättegångskostnader.
    I och med att rapporten överlämnas till ministerkommittén börjar en frist om tre månader att löpa. Under den tiden kan kommissionen, den stat mot vilken klagomålet riktas eller den stat vars medborgare har anfört klagomålet hänskjuta ärendet för prövning av domstolen.²¹ I praxis är det numera mycket vanligt att kommissionen själv hänskjuter ärendena.
    Den enskilde kan emellertid inte själv begära domstolsprövning. Han får som nämnts inte ens se rapporten på det här stadiet. Rapporten kan bli offentlig på flera sätt. Är det en rapport om ingången förlikning skall Europarådets generalsekreterare offentliggöra den. I annat fall kan ministerkommittén besluta om det. Blir målet hänskjutet är det domstolen som offentliggör rapporten.²²
    Även på detta sena stadium kan en stat, som säger sig vilja ingå förlikning eller som är beredd att acceptera kommissionens slutsatser och att vidta rättelse, undvika att ärendet hänskjuts, under förutsättning naturligtvis att ingen annan stat med "interventionsrätt" själv begär hänskjutande.

 

3.5 Kommissionens förlikningsuppgift
Något ytterligare bör här sägas om kommissionens förlikningsuppgift.²³ I allmänhet erbjuder sig kommissionen att medla sedan beslutet om sakprövning är fattat. Då är parternas ställningstaganden i de olika frågorna klarlagda. Möjligheten att förlikas står dock öppen

 

²¹ Artikel 48 i konventionen.

²² Artiklarna 30 och 32 i konventionen samt Revised Rules of Court, rule 29.

²³ År 1984 lämnade kommissionen totalt 35 rapporter; av dessa rörde fem stycken förlikningar. 

ända till dess att domstolen tar över målet. Naturligtvis kan ett slags förlikning ingås även under domstolsprövningen. Den kan då få formen att den enskilde förklarar sig inte längre ha intresse av att driva målet. Domstolen kan då avskriva målet, även om kommissionens delegat har yttrat att målet bör avgöras i sak. I det syfte som ligger bakom konventionen (ofta refererat till som "the spirit of the Convention") är det dock inte givet att domstolen avskriver ett mål, även om såväl den enskilde som staten har yrkat det.

 

4 Domstolen
Om förfarandet inför domstolen finns inte mycket att tillägga. Det liknar i stort handläggningen hos kommissionen. Några viktiga skiljaktigheter skall dock noteras i korthet. Den enskilde har formellt ingen partsställning inför domstolen. Han får dock tillsammans med sitt ombud i praktiken uppträda och yttra sig som om han vore part. Kommissionen har däremot en representant, en delegat som "för talan" inför domstolen. Inte heller han är part. Delegaten står helt självständig i förhållande till den enskilde klaganden.²⁴ Det har hänt att delegaten och den klagande haft helt olika uppfattning om frågorna i målet.²⁵ Dessutom föreligger möjlighet i vissa fall för andra stater att intervenera. Den regeln infördes 1983 och har redan utnyttjats ett par gånger.
    Domstolen är inte heller bunden av parternas yrkanden och åberopanden inför den. Dessutom är den helt fri att i förhållande till vad kommissionen kommit fram till pröva huruvida även andra kränkningar kan ha begåtts än den eller dem kommissionen har kommit fram till.
    Förutom att avgöra kränkningsfrågan kan domstolen som nämnts också döma ut skadestånd och tillerkänna den klagande ersättning för rättegångskostnader. Om praxis beträffande domstolens tillämpning av artikel 50 kan i korthet sägas att de belopp som döms ut som ideell ersättning i allmänhet är måttliga samt att domstolen i påfallande många fall ogillat sådana skadeståndsanspråk med motiveringen att domen (som gått den klagandes väg) utgör gottgörelse nog.²⁶

 

²⁴ Domstolens procedurregler, nr 29 och 30, samt presskommuniké B (84) 2, 84-01-23, punkt 7 (stencil).

²⁵ Se t. ex. Sporrong—Lönnroth i skadeståndsfrågorna, dom den 18 december 1984.

²⁶ Se t. ex. Corigliano ./. Italien, Series A, vol. 57 (1982).

 

5 Ministerkommittén
För det fall att ärendet inte blir hänskjutet till domstolen inom den angivna tremånadersfristen skall ministerkommittén enligt artikel 32 avgöra om kränkning har ägt rum. Den skall också ange vilka åtgärder den felande staten bör vidta och inom vilken tid det skall ske. Skulle staten inte rätta sig efter ministerkommitténs resolution, kan ministerkommittén besluta vilken verkan en sådan vägran skall få.
    Ministerkommittén har — liksom kommissionen och domstolen — antagit egna procedurregler. I dessa finns det bl. a. en bestämmelsesom säger att kommitténs beslut i form av råd eller rekommendationer om vad staten bör göra, inte skall anses utgöra sådant beslut som enligt artikel 32 blir bindande för staten.²⁷ Råd och rekommendationer anses nämligen inte vara beslut i den artikelns mening. Denna slutsats synes ha en folkrättslig bakgrund. Regeln kan tydligen resultera i att staten inte skulle bli bunden av t. ex. en rekommendation från kommittén, att staten bör betala ett visst skadestånd. Vilka befogenheter ministerkommittén egentligen har i förhållande till staterna är av naturliga skäl inte alldeles lätt att slå fast.²⁸
    Slutligen har ministerkommittén till uppgift att övervaka att domstolens domar följs. Även här uppstår samma problematik kring ministerkommitténs befogenheter som beträffande dess egna beslut i kränkningsfrågan.
    Det kan väl här bara tilläggas att denna fråga ännu inte ställts på sin spets, såvitt artikelförfattaren känner till. Stater som blivit "fällda" av domstolen följer i allmänhet lojalt utslagen i enlighet med föreskriften i artikel 53 att staterna skall betrakta utslagen som bindande för dem. En särskild fråga i sammanhanget, som vore värd ett speciellt studium, är huruvida ministerkommittén skulle kunna driva igenom en lagändring i ett visst land, om dess eget beslut eller domstolens utslag innebär att lagen anses strida mot konventionen.

 

6 Sammanfattning och framtida utveckling
Som anmärktes inledningsvis och som kanske har framgått av den här redogörelsen, finns det alltså många samverkande orsaker till de långa handläggningstiderna. Det kan ligga nära till hands att dra en parallell mellan det krav på snabb domstolsprövning som ställs i den centrala artikel 6 i konventionen (som i åtskilliga fall lett till fällande

 

²⁷ Rules adopted by the Committee of Ministers for the application of Artices 32 and 54 (1984), rule 5.

²⁸ Se utförligare om denna problematik i Fribergh, a. a. s. 72 o. ff.

 

domar mot stater vars domstolsväsende inte ansetts hålla måttet vad gäller tidsåtgången) och resultatet — i tid räknat — av det förfarande som hittills tillämpats i ärendena om mänskliga rättigheter.
    Problemet har rönt stor uppmärksamhet de senaste åren, och till ministrarnas möte i Wien i mars 1985 angående mänskliga rättigheter förelåg ett åttonde tilläggsprotokoll till konventionen öppet för undertecknande. Protokollet innehåller regler om uppdelning av kommissionen på olika avdelningar för att ärendegenomströmningen skall gå snabbare, samt om åtgärder för att förenkla proceduren fram tillbeslut i den s. k. admissibilityfrågan. Radikalare ingrepp diskuteras också. I tidningsreferat från Wienmötet kunde man läsa att förslag finns om att inrätta en permanent domstol samtidigt som kommissionen helt skulle slopas.
    Kommissionens sekretariat är alldeles för litet och tjänstemännens arbetsförhållanden, även rumsligt sett, oacceptabla. Det finns därför tankar på att bygga ett helt nytt komplex i Strasbourg för att kunna härbärgera den större stab som är nödvändig för att få ner handläggningstiderna. Dessa mer långtgående ingripanden kostar emellertid pengar.
    På kommissionens egen önskelista står också kravet att till ledamöter endast väljs personer som har tillräckligt med tid att ägna åt kommissionens arbete samt att parterna strikt håller sig till de utsatta fristerna.
    Till sammantagna borde de här redovisade förslagen till åtgärder kunna medföra åtskilligt förkortade handläggningstider. Dessvärre måste man dock konstatera att Europarådets finansiella situation inte torde tillåta att en del av de mera långtgående och resurskrävande planerna sätts i verket, i vart fall inte under den närmaste tiden. Slutsatsen blir således att den som anser sig ha anledning att vända sig till Europarådet med ett klagomål måste vara beredd på en långvarig process även i framtiden.