Något om Ekelöfs teleologiska metod
1. Trots sin höga ålder är Per Olof Ekelöf alltjämt vetenskapligt aktiv och det som är mest förvånansvärt är att han ännu är kapabel till förnyelse när han skriver uppsatser eller ger ut nya upplagor av sina läroböcker.
Ekelöfs läroböcker i processrätt är strängt vetenskapliga. Rättegång I innehåller en introduktion till lagtolknings- och rättskällelära. Här presenterar Ekelöf sin teleologiska metod. I denna recension koncentrerar jag mig på denna metod.1
2. Jag fick nyligen anledning att mycket grundligt studera denna metod. Trots att det stod i kurslitteraturen — något förenklat sagt — att metoden är inaktuell och konstig, hade en begåvad student, numera jur kand Johan Backman. intresserat sig för metoden. Även hans inställning var till en början negativ — så sent som i uppsatsens första version var han mycket kritisk. Men efter långa diskussioner med mig började han — och jag — inse, hur oförstående och orättvis kritiken mot Ekelöfs metod hade varit. När man läser kritiska framställningar av metoden i läroböcker och uppsatser, har man ofta svårt att känna igen metoden.2 Dessutom: Ekelöfs kritiker brukar tillämpa hans metod på konstruerade exempel för att visa, att den leder till djärva analogier eller lagstridiga reduktionsslut. I stället borde man undersöka, hur mästaren själv tillämpar sin metod. Man kan jämföra en lagtolkningsmetod med ett medicinskt instrument. Att en klåpare kan döda patienten med instrumentet är inget bra argument mot dess användning, om det fungerar bra i sakkunniga händer.
Jag har haft stor nytta av Johan Backmans examensarbete ”Synpunkter på Ekelöfs teleologiska metod” (Juridiska institutionen, Uppsala universitet 1989, stenc.), när jag har skrivit denna recension.
3. Utgångspunkten är lagens ordalydelse, som bl. a. ger information om
(1) hur en rättsnorm skall ”konstrueras” för att sedan bli tillämpad på konkreta fall (”tolkningsdirektiv”)
(2) Hur en rättsnorm kommer att ”konstrueras” och tillämpas på konkreta fall (förutsebarhet när det gället ”normundersåtar”)
(3) hur lagen är avsedd att fungera och hur den faktiskt fungerar.
1 Vid sidan av Rättegång I (ny uppl. av § 1, Inledning, i: Supplement, 7 uppl. Lund 1990) kan hänvisas till följande arbeten av Ekelöf: Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap, Lund 1951; Teleological Construction of Statutes, Scandinavian Studies in Law 2, 1958 s. 75– 117; Från en forskares verkstad, i verket Uppsalaskolan — och efteråt, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1978. 2 Bland Ekelöfs tidigaste kritiker kan nämnas Phillips Hult, Lagens bokstav och lagens andemening, SvJT 1952 s. 579 ff. och Åke Malmström, Till frågan om lagtolkningsmetoderna, SvJT 1952 s. 657 ff.; senare kommentarer: Alf Ross, Om ret og retfærdighet, 3 uppl, København 1971 s. 168; Stig Strömholm, Teleologisk metod och likformig argumentation, i Idéer och tillämpningar, Stockholm 1978 s. 277 ff.; id, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 2 uppl, Stockholm 1988 s. 428 ff.; Jacob W.F. Sundberg, Fr. Eddan t. Ekelöf, Stockholm 1978 s. 279 ff. För straffrättens vidkommande se Hans Thornstedt, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten, i: Festskrift för Nils Herlitz, Stockholm 1955 s. 319 ff. (mycket kritisk).
I svensk litteratur är det väl Aleksander Peczenik (!) som bäst har förstått Ekelöf; se Peczenik,
Juridikens metodproblem, 1 uppl., Stockholm 1974 s. 163 och id, Rätten och förnuftet, 2 uppl. Stockholm 1988 s. 300 ff.