Den skandinaviska lagstiftningen. I danska riksdagen har regeringen d. 9 nov. 1916 framlagt förslag till 1) Lov om Køb paa Afbetaling, 2) Lov om Aftaler og andre Retshandler paa Formuerettens Omraade, 3) Lov om Kommission, Handelsagentur og Handelsrejsende. Alla tre lagförslagen överensstämma med de av den skandinaviska kommissionens danska avdelning framlagda »Indstillinger». (Se angående Norge här ovan sid. 430.)
Över lagutkastet om kostnadsfri rättegång hava infordrade yttranden nu avgivits av bl. a. rikets hovrätter, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt f. d. justitierådet Joh. Hellner såsom förordnad att verkställa utredningen angående rättegångsreformen.
Svea hovrätt, som i likhet med de sakkunniga anser en för prövning avmålen, innan kostnadsfri rättegång beviljas, nödvändig, har förklarat sig icke kunna tillstyrka, att utkastet lägges till grund för lagstiftning i ämnet, med mindre detsamma undergår sådan omarbetning, att denna förprövning uppdrages åt annan myndighet än åt domaren. Göta hovrätt har avstyrkt lagutkastet bl. a. på den grund, att de uppgifter, domstolarna enligt detsamma skulle få sig pålagda, ej läte förena sig med den ställning, en domstol bör intaga gent emot parterna. Hovrätten över Skåne och Blekinge har tillstyrkt införandet av kostnadsfri rättegång på i huvudsak de grunder, lagutkastet upptager, men framställt åtskilliga detaljanmärkningar. Bl. a. har hovrätten hemställt, att målens förprövning överflyttas från rättens ordförande till rätten själv samt att ansökningsproceduren förenklas, varigenom biträde från domstolens sida vid ansökningens uppsättande skulle kunna undvaras.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har, med avstyrkande av lagutkastet, hemställt, att den frihet från skyldighet att erlägga stämpelavgift och expeditionslösen m. m., som redan nu tillkommer medellös part, måtte utsträckas till att avse jämväl delgivningskostnader o. dyl. men däremot ej, såsom enligt lagutkastet, ersättning till inkallade vittnen, då befrielse från sistnämnda utgifter dels vore mindre av behovet påkallad och dels skulle förutsätta en förhandsprövning av vittnesmålen, som svårligen läte sig göra. Den föreslagna kostnadsfriheten borde vara beroende uteslutande av styrkt medellöshet; en för prövning rörande talans större eller mindre befogenhet borde ej ifrågakomma. Vidare föreslår styrelsen såsom den betydelsefullaste åtgärden, att sakkunniga och lämpliga personer förordnas att mot ersättning av allmänna medel tillhandagå medellösa personer med kostnadsfri rättshjälp såväl i som utom rättegång. Förordnandet borde meddelas av annan myndighet än domstol, t. ex. konungens befallningshavande. De i vissa större kommuner inrät-
tade rättshjälpskontoren syntes härvidlag lämpligen kunna tjäna som mönster. Huruvida de med en sådan anordning av rättshjälpen förenade kostnader skulle komma att avsevärt överstiga kostnaden för genomförande av rättshjälp enligt lagutkastet vore svårt att på förhand bedöma, men det syntes styrelsen uppenbart, att valutan för de medellösa rättssökande skulle bliva större enligt styrelsens förslag. Härigenom undvekes också den rubbning av domarens opartiska ställning och den fara för domstolarnas prestige, som svårligen skulle kunna undgås, om rättshjälpsverksamheten ordnades på sätt i lagutkastet föreslagits.
Justitierådet Hellner uttalar till en början, att emot de huvudsakliga principer, på vilka förslaget är byggt, ingen erinran lärer vara att göra från en modern rättegångs synpunkt; dessa principer återfinnas fastmera i främmande processlagar både av äldre och yngre ursprung, och de torde ej kunna anses annat än rationella.
I avseende å sättet för principernas genomförande i det föreliggande lagutkastet anser hr H. i allmänhet ej heller någon erinran vara att göra ur en blivande rättegångsreforms synpunkt. Snarare kan man säga, att de föreslagna bestämmelserna skulle vara lättare att inpassa i en reformerad rättegångsordning, sådan denna efter hr H:s mening bör gestaltas, än i nu gällande. Exempelvis framhålles, att vad i 2 § 3 mom. föreslås angående delgivningar och kallelser genom rättens försorg enligt hr H:s mening i en reformerad rättegång bör bliva gällande om alla delgivningar och kallelser i rättegång; att såväl kostnaden för dylika delgivningar och kallelser som ersättningar till vittnen och sakkunniga i första hand bör utgå från statsverket, givetvis med skyldighet för vederbörande part att ersätta statsverket dylika utgifter; att i sammanhang härmed rätten bör få i sin hand att, innan åberopade vittnen eller sakkunniga inkallas, pröva, huruvida deras hörande är erforderligt; samt att den detaljerade framställning av sakförhållandet och det angivande av tillgängliga bevismedel, som enligt utkastets 6 § bör upptagas i ansökan om kostnadsfri rättegång, i en reformerad rättegångsordning bör förekomma i själva stämningsansökningen.
Emellertid anser hr H., att det ej bör medföra oövervinneliga svårigheter att även i nuvarande rättegångsordning genomföra det system för kostnadsfri rättegång, som de sakkunniga tänkt sig. Dock framhåller hr H. några betänkligheter mot vissa punkter av förslaget. Beträffande den föreslagna skyldigheten för rätten att lämna fattig part erforderlig ledning för hans talans behöriga utförande biträder hr H. den mening, som reservationsvis framförts av de sakkunnigas ordförande, borgmästaren Jakob Pettersson. Vidare avstyrkes förslaget om att till rättegångsbiträde åt fattig part i vissa fall skulle kunna förordnas någon, som för sin utbildning tjänstgör vid rätten, ävensom bestämmelsen om att rättens ordförande skulle äga befogenhet att före rättegångens anhängiggörande anordna förlikningsförsök, till vilket parterna skulle kunna vid vite föreläggas att personligen inställa sig.
Hr H. uttalar slutligen, att han i likhet med de sakkunniga finner det vara ett oundgängligt villkor för förslagets genomförande i fråga om de förpliktelser, som skulle åligga domstolarna särskilt med avseende å den kostnadsfria rättegångens inledande, att å domsagekanslierna på statens bekostnad anställas förstenotarier med vissa självständiga uppgifter.
De sakkunniga komma nu att fortsätta det begynta utredningsarbetet för att i sinom tid framlägga fullständigt lagförslag och betänkande i ämnet.