Finlands skiftesväsende. Genom de skiftesförfattningar, vilka utfärdats i Finland sist lidna år, har ett omfattande lagstiftningsarbete, som tagit sin början redan år 1862, bragts till avslutning. Sedan proposition angående skiftesväsendet överlämnats till några lantdagar i början av innevarande sekel men icke blivit slutbehandlad vid någon av dem, hemställde senaten om ny proposition. Kejsaren förklarade dock, att det av senaten uppgjorda förslaget, ehuru i huvudsak likalydande med tidigare, skulle återremitteras till senaten i syfte att ur detsamma bleve uteslutna de stadganden, som hänförde sig till den administrativa lagstiftningen, och ett nytt förslag, innefattande enbart sådana bestämmelser, som hörde till lantdagslagstiftningen, bleve utarbetat. Detta skedde sålunda, att från det tidigare förslaget de bestämmelser avskildes, som närmare reglera förfarandet vid lantmäteriförrättningar, även som de, som gälla förrättningar å kronolägenheter, varefter proposition överlämnades till 1913 års lantdag. Ehuru lantdagen ogärna såg, att sistnämnda stadganden skulle utfärdas i administrativ väg, godkändes propositionen med mindre ändringar. Sålunda beslöts, att författningen icke skulle gälla skiftesförrättningar, som beröra endast kronolägenheter. Det av lantdagen antagna förslaget till förordning angående skiftesväsendet blev d. 26 okt. 1916 av kejsaren stadfäst. Samma dag stadfästes de i administrativ väg tillkomna förordningarna om förfarandet vid lantmäteriförrättningar,

om till skiftesväsendet hörande förrättningar å kronolägenheter (vilken senare huvudsakligen innehåller hänvisningar till förordningen angående skiftesväsendet) samt om ägodelningsrätter. Dessa förordningar kompletteras av trenne senatens beslut av d. 7 nov. 1916, innefattande föreskrifter för lantmäteriförrättningar, instruktion för ägodelningsrätterna samt formulär för lantmäteriförrättningar. Genom dessa författningar, som trädde i kraft redan d. 1 jan. 1917, upphävdes bl. a. 1 kap. byggningabalken, största delen av lantmäterireglementet av d. 15 maj 1848 samt förordningen angående delning av jordlägenheter av d. 12 juni 1895. Av lantmäterireglementet gälla fortfarande bestämmelserna om skattläggning, överloppsjords avvittring och skatteförmedling. D. 22 juni 1916 fastställdes i administrativ väg fem förordningar rörande lantmäteriväsendets organisation och lantmätarnas arvoden. Den viktigaste av dem är förordningen angående lantmäteristaten i Finland, som ersätter förordningen om lantmäteristyrelsen i Finland och övriga till lantmäteristaten därstädes hörande tjänstemän av d. 15 maj 1848.
    Storskifte är fortfarande det grundläggande skiftet av by. Delningsgrunden är i huvudsak oförändrad. Den är utom för Viborgslän i allmänhet nytt mantal. Vad fastighet enskilt hävdat av odlade ägor skall, om ett ändamålsenligt skifte det tillåter, tilldelas densamma, men det inräknas i det ägobelopp den enligt mantal bör erhålla. Vid skifte av äga eller förmån, som vid äldre skifte lämnats oskiftad, gäller den delningsgrund, som tillämpats vid det äldre skiftet. Denna bestämmelse får sin största betydelse vid skifte av vattenområde.
    Delning av fastigheter kan såsom härförinnan ske genom klyvning, styckning och jordavsöndring eller parcellering. Minimibestämmelserna i 1895 års förordning för genom klyvning och styckning uppkomna fastigheters storlek, 5 hektar och 1/300 mantal, hava upphävts. Jordområde, som tillhör två eller flere fastigheter, får genom styckning avskiljas till skild fastighet. Ej blott vid styckning uppkommen fastighet utan även parcell har del i sjö eller vattendrag efter sin andel i hemmanet, om ej vid avsöndringen annorlunda bestämmes.
    Enligt lantmäterireglementet kunde storskiftad samfällighet rubbas genom storskiftesreglering för att ernå en lämpligare ägoanordning,om storskiftet verkställts enligt äldre, således före 1848 gällande, förordningar och alla delägare samtyckte. Motsatte sig någon reglering, skulle saken såsom vid återbrytande av lagakraftvunnen dom avgöras av senatens justitiedepartement. Storskiftesreglering motsvaras i de nya författningarna av nyskifte. Förutsättningarna för nyskifte äro betydligt mindre stränga än för reglering. Fastigheternas ägor måste vara sammanblandade eller lagda i alltför många eller för fastigheternas brukande och skötsel eljest olämpliga skiften, och nyttan av skiftet måste vara så stor, att det länder ägarna till väsentlig fördel. Nyskifte får äga rum även vid skifte av samfälld skogsmark, torrlagd mark och tillandning, då ändamålsenlig ägoanordning icke kan beredas, med mindre en del av tidigare skiftade

ägor omskiftas. Dessutom erfordras, att det skifte, som skall rubbas, antingen verkställts enligt äldre lag samt, om det är storskiftesreglering, att minst 30 år från regleringen förlidit, eller att tre fjärdedelarav jordägarna därom sämjas. Nyskifte får omfatta det förra skifteslaget i dess helhet eller någon del därav samt i motsats till skiftesreglering även skilda skifteslag eller delar av sådana.
    Ägobyte kan ske frivilligt eller mot sakägares vilja. Tvångsbyte, vilket kan verkställas både i samband med skifte och såsom självständig förrättning, kan ske såväl för uträtning av rå som för utbyte av enklaver.
    Skiftesförordningen vidhåller icke lika strängt jordeboksenheternas orubblighet som den äldre lagstiftningen. Sålunda får skifte ej rubbas på grund av fel, om kostnaderna för ändringen ej stå i skäligt förhållande till nyttan därav, utan skall den, som blivit lidande, erhålla ersättning av den, som fått för mycket. Om vid tvångsbyte av ägor, skillnaden i värdet av de områden, som lämpligen kunnautbytas, är ringa, får den ersättas i penningar. Parcellägare är berättigad att med penningar lösa den delen av tillandning, som skiljer parcellen från vatten, vartill den gränsat.
    Om vid rågång råmärken och karta visa olika, skall rån uppgåsenligt märkena, om de äro fastställda eller å ömse sidor godkännas.
    Skiften och andra lantmäteriförrättningar verkställas av lantmätare med biträde av tvenne gode män. Sådana väljas till ett antal av sex för varje landskommun å kommunalstämma. I vissa fall kunna dock tvenne vittnen kallas i stället för gode män.
    Guvernörens förordnande erfordras i regeln för lantmäteriförrättningar. Vid nyskifte och kompletteringsskifte verkställer guvernören icke en fullständig prövning av förutsättningarna för skiftet, utan denna tillkommer förrättningsmännen, om någon sakägare motsättersig förrättningen. Dessa äga vid nyskifte även fastställa förrättningens omfattning.
    Vid graderingen åsättes varje ägostycke ett gradvärde, utgörandedess penningvärde per hektar.
    Skiftesförordningen tager vid storskifte, klyvning och nyskifte en visshänsyn även till dem, som hava nyttjanderätt till en del av en fastighet. Kan lämplig ägoanordning åstadkommas utan att sådant område tillägges annan fastighet, bör det ske. I annat fall skola förrättningsmännen efterhöra, huruvida nya ägaren är villig att bibehålla nyttjorätten efter skiftet. Är han det icke, skall, om det lämpligen kanske, åt nyttjorättshavaren utläggas motsvarande område av de ägor, som vid skiftet tillägges den fastighet, vars jord han innehaft.
    Om någon av sakägarna vägrar godkänna beredningsåtgärderna,vilka utmynna i förslaget till skiftesläggning, hänskjutes saken vid nyssnämnda skiften i överensstämmelse med äldre lag till ägodelningsrätt; i annat fall vidtaga omedelbart verkställighetsåtgärderna.
    Nöjes sakägare icke åt verkställighetsåtgärderna, äger han besvära sig till ägodelningsrätt, vilken även ex officio granskar förrättningen i viss utsträckning. Om besvär icke anföras, ankommer denna gransk-

ning på länslantmätaren. Sedan skiftet antecknats i jordregistret, anses det lagståndet.
    Första domstol på landet i skiftesmål är ägodelningsrätt och högsta är senatens justitiedepartement. Medan hittills varje socken haft sin skilda ägodelningsrätt utom i Viborgs län, skola nu trenne ägodelningsrätter inrättas, nämligen i Åbo, Vasa och Viborg. De skola bestå av fyra medlemmar, nämligen en lagfaren ordförande, som är ordinarie tjänsteman, länslantmätaren samt tvenne inom häradet bosattalantbrukare.
    Förut var ägodelningsrätternas kompetens begränsad till mål, som härröra av storskifte, skiftesreglering och -komplettering samt klyvning. I vad mån äganderättstvister kunde handläggas av ägodelningsrätt, är stridigt. Enligt skiftesförordningen handläggas alla mål, som föranledas av skiften och andra lantmäteriförrättningar på landet, av ägodelningsrätt, således även sådana, som härröra av styckning, parcellering, ägobyte och vattenskifte. Denna domstol prövar även frågor om ägande- och besittningsrätt, vilka uppkomma i sammanhang med sådana förrättningar.
K. A. Moring.