NÅGRA ANTECKNINGAR RÖRANDE STRAFFPROCESSEN VID DE TYSKA UNDERDOMSTOLARNA.

 

AV

T. F. REVISIONSSEKRETERAREN NILS ANDERSSON.

 

II.

 

Straffbesked.

    Ett kriminalrättsligt förfarande, som synes vara väl värt att beaktas, när vi en gång skola reformera vårt processväsen, är det s. k. straffbeskedet (Strafbefehl). På straffprocessens område utgör det en motsvarighet till det i civilsaker inrättade "anmaningsförfarandet"(Mahnverfahren med Zahlungsbefehl o. s. v.) och är i likhet med dettaägnat att på ett synnerligen enkelt och snabbt, för enskild part föga besvärande eller kostsamt sätt leda till resultat.
    Förfarandet i fråga kännetecknas därav, att genom dess tillämpande ett straff kan bliva fastställt för en åtalad gärning utan föregående domstolsförhandling och utan att gärningsmannen förut höres i målet, vilket straff blir verkställbart, därest icke den sålunda dömde inom viss kortare frist efter erhållen del av beskedet däremot avgiver protest. Någon rättegång i egentlig mening förekommer således härvid icke. Straffbeskedet meddelas av domaren (Amtsrichter) utan offentlig handläggning samt expedieras av domstolssekreteraren utan anslag, således under hand. Proceduren är sålunda genomgående skriftlig, icke offentlig. Förfarandet kan icke anlitas för privata åtal utan endast i vissa av de åklagarmål, som falla under Schöffengerichts domvärjo, nämligen i alla mål rörande "Ubertretungen" samt — med vissa undantag — de "Vergehen", för vilka straffmaximum enligt lag är tre månaders fängelse eller 600 marks böter. Straffbeskedet i de särskilda fallen får dock icke avse annat straff än högst sex veckors frihetsstraff eller högst 150 marks böter, varjämte konfiskation kan ådömas.
    För att klargöra förfarandets räckvidd må erinras, att till "Ubertretungen", den minst svåra typen av brottsliga handlingar —närmast att jämföra med begreppet "förseelser" — hänföras alla dylika handlingar, för vilka straffet är "Haft" eller högst 150 marksböter, att "Haft" är det mildaste av frihetsstraffen och kan ådömas för högst sex veckor samt att till "Vergehen" hänföras alla gärningar, för vilka straffet kan bliva antingen "Festungshaft" till och med fem år eller "Gefängniss" eller mer än 150 marks böter.
    Vid utfärdandet av ett straffbesked är domaren i fråga om straffsatsen icke bunden blott av ovannämnda föreskrifter. Beskedet får

 

nämligen icke avse vare sig högre eller lägre straffsats än den, som åklagaren ursprungligen påyrkat eller varmed han sedermera förklarat sig nöjd. Åklagarens ansökan om straffbesked, vilken enligt vad förut nämnts skall framställas skriftligen, måste alltså innefatta yrkande eller förslag å en bestämd straffsats. Att ansökningen dessutom, liksom i vanliga mål, innehåller eller är åtföljd av beskrivning utav den åtalade gärningen samt uppgifter rörande den åtalade personen m. m., ligger i sakens natur.
    I motsats till vad förhållandet är i det civila anmaningsförfarandet skall domaren underkasta ansökningen om straffbesked icke blott formell utan också materiell prövning. Det är sålunda icke nog med att konstatera, att yrkandet avser sådan brottslig handling, som enligt lag kan behandlas med straffbesked, samt en straffsats, som icke överskrider maximum, tre veckors fängelse eller 150 marksböter. Domaren prövar också befogenheten av åtalet i övrigt, den åberopade bevisningen och lämpligheten av den föreslagna straffsatsen. Finner nu domaren det vara i något avseende olämpligt, att målet över huvud behandlas enligt förfarandet med straffbesked, har han att förordna om domstolsförhandling. Ansökningen om straffbesked får då karaktären av vanlig stämning, vanligt offentligt åtal. Över dylikt beslut att öppna huvudförhandling kan åklagaren icke anföra besvär.
    Om däremot domaren anser målet kunna behandlas med straffbesked ("wenn der Erlassung des Strafbefehls Bedenken nicht entgegenstehen"), upptager han själva målet till prövning. Finner han därvid åtalet obefogat, avslår han ansökningen. Över sådant beslut kan åklagaren anföra besvär. Anser domaren åter, att målet bör föranleda ett straffbesked, kan han antingen oförändrat bifalla ansökningen och således utan vidare kommunikation med vare sig åklagaren eller den tilltalade meddela det begärda straffbeskedet eller ock fastställa annan straffsats än den av åklagaren föreslagna. I sist angivna fall gestaltar sig målet till ett slags underhandling mellan domare och åklagare. Man har hos åklagar- och domarmakt i förening velat
    lägga ansvaret för att varken lägre eller högre straffsats än den skäliga bestämmes vid ett så summariskt förfarande som det med straffbesked. Om sålunda domaren fastställer högre eller lägre straffsats än den av åklagaren påyrkade, äger åklagaren däröver yttra sig. Vidhåller nu denne sitt ursprungliga yrkande, förfaller frågan om straffbesked, och målet skall då behandlas i vanlig domstolsväg. I motsatt fall giver åklagaren till känna, att han godkänner den bestämda straffsatsen, och härå utfärdar domaren nu straffbesked.
    Ett straffbesked skall innehålla — förutom den dömdes namn, yrke och hemvist samt fastställandet av straffet — dels närmare uppgift rörande den brottsliga handlingen, ej blott bestämd in abstracto utan jämväl med beskrivning, när, huru och var den skett o. s. v., även som det tillämpade lagrummet och generell uppgift å det bevismedel, som legat till grund för beslutet, dels ock underrättelse, att beskedet blir verkställbart, om den dömde icke

 

Svensk Juristtidning 1918. 22

 

inom en vecka efter erhållen del av detsamma hos domstolen inlägger protest (Einspruch). Vidare lämnas i beskedet underrättelse om kostnaderna. Om beskedet avser böter, plägar det dessutom innehållasåväl uppgift å förvandlingsstraffet i händelse av bristande tillgångsom ock instruktion, när och var böterna skola betalas samt meddelande, att böterna kunna sändas med posten eller lämnas till rättstjänare mot kvitto och 20 pf. inkasseringskostnader.
    Delgivningen av straffbeskedet sker genom domstolssekreterarens försorg — vanligen medelst allmänna posten men ibland, t. ex. om postadressen är okänd, genom rättstjänare. Sedan bevis om delgivningen inkommit, har sekreteraren att förse straffbeskedet (originalhandlingen) med anteckning, när fristen för protest tilländalöper, avvakta utgången av denna frist samt därefter för domaren framlägga delgivningsbeviset jämte straffbeskedet, försett med anteckning, huruvida protest avgivits eller icke.
    Har protest icke inom laga tid avgivits, får straffbeskedet samma verkan som lagakraftvunnet domstolsutslag. Domaren påtecknar, att straffet är verkställbart. Gäller det böter, indrivas dessa oförtövat. Kunna böterna icke indrivas eller skola de förvandlas eller gäller det från början frihetsstraff, erhåller den dömde postledes eller genom en rättstjänare skriftlig anmaning från domaren att underkasta sig straffet (Vorladung zum Strafantritt), därvid den dömde förständigas att vid äventyr av häktning eller hämtning inom tre dagar efter erhållen del av kallelsen inställa sig i ett angivet fängelse, till vars föreståndare handlingen sedan översändes.
    Protest kan göras antingen muntligen eller skriftligen, i förstnämnda fall hos domstolssekreteraren för upptagande i dennes protokoll. För skriftlig protest är en kortfattad anmälan postledes under domstolens adress till fyllest. Ofta utgjordes dylika protestskrivelser av ett vanligt brevkort, innehållande allenast orden "Ich lege Einspruchein" eller något dylikt jämte den protesterandes namn. Var adressen felaktig, så att brevet ej kommit till rätt domstol, läto vederbörande tjänstemän alltid sig angeläget vara att söka bringa skrivelsen tillrätt adressat.
    Verkan av en inom laga tid avgiven protest är, att målet utan särskilt domstolsbeslut (Eröffnungsbeschluss) skall upptagas inför domstolen i vanlig ordning, i "Hauptverhandlung". Domaren utsätter då tid för målets handläggning och remitterar handlingarna till åklagaren, vilken nu har att ombesörja kallelser å svarande och vittnen (jämväl de vittnen, som svaranden till äventyrs åberopat). I dylika mål har dock åklagaren i sin hand att ända till dess målet påropas återkalla sin talan. Häri föreligger således en avvikelse från regeln, att åtalet, en gång väckt, ej kan återkallas.
    Å andra sidan kan den, som emot straffbeskedet avgivit protest, återkalla protesten före målets början, i vilken händelse beskedet blir verkställbart. Så är också fallet, om den protesterande utan giltigt förfall utebliver vid domstolsförhandlingen, i det att protesten då skall utan vidare ogillas och beskedet verkställas. Det säger sig

 

självt, att domstolen vid behandlingen av ett mål, däri straffbesked utfärdats, icke är på något sätt bunden av den föregående prövningen i detta förfarande. Det föreligger icke heller något hinder för att samme domare, som utfärdat straffbeskedet, behandlar målet, om det efter protest går till domstolsförhandling på vanligt sätt.
    Uppslaget till ett förfarande med straffbesked kommer i regel från polismyndigheten, exempelvis i form av en polisrapport (Schutzmannsanzeige) eller protokoll över förhör, anställt av polisen med någon anhållen (vorgefiihrt) eller av "Polizeidirektion" med någon tills vidare häktad person (vorläufig festgenommen), eller ock protokoll över förhör med andra personer, åsyna vittnen o. d., allt rörande något brott eller någon förseelse, som begåtts. Dessa polisrapporter och protokoll, införda i tryckta formulär och vanligen mycket rediga och klara till sitt innehåll, översändas till åklagaren (die Staatsanwaltschaft), som granskar dem, möjligen inhämtar vidare upplysningar hos polisen och sedan med begagnande av formulär upprättar en lista över de mål, i vilka åklagaren beslutat sig för attyrka straffbesked. Denna lista innehåller tryckta formulär och särskilda kolumner för hela den skriftväxling, som i dylika ärenden kan förekomma mellan åklagare och domare. Sedan skriftväxlingen undanstökats, utfärdar domaren genom domstolssekretariatet straffbesked i de fall, där sådant kunnat komma till stånd.
    Ett straffbesked ter sig sålunda:

"Till N. N., plåtslagare, -gatan nr 00.
    Ni har den 20 augusti 1908 kl. 5 eftermiddagen på väg från järnvägsstationen till Karlsplats genom skällsord och högljutt skrik förövat grovt ofog och därigenom brutit mot föreskrifterna i § 360 mom. 11 strafflagen. Såsom bevismedel åberopas polismyndighetens utredning. På grund härav samt jämlikt § 447 i straffprocessordningen fastställes för Eder ett straff å en veckas "Haft", varjämte Ni har att gälda nedan förtecknade kostnader. Tillika meddelas Eder, att detta straffbesked får verkan av lagakraftvunnet utslag, om icke inom en vecka efter delgivningen avgives protest hos denna domstol, skriftligen eller till domstolssekreterarens protokoll; och kan i sammanhang med denna protest angivas de bevismedel, Ni vid Edert försvar tänker anlita. Domstolssekretariatet, rum 62. M. den 24/8 1908. Kungl. Amtsdomstolen i M. Avdeln. för brottmål.

Kungl. Amtsdomare: (Namn)."

    Förfarandet med straffbesked finner sin vidsträcktaste tillämpning ifråga om ordningsförseelser och dylika jämförelsevis obetydliga brottmål, där strängt detaljerad individualisering av den såsom brottslig betecknade handlingen i regel är överflödig och där det följaktlige när onödigt att upptaga tiden med egentlig domstolsförhandling eller att med sådan förhandling besvära den, som begått förseelsen. Proceduren har vidare förtjänsten att medgiva största tänkbara skyndsamhet och är alltså att rekommendera särskilt ur den synpunkten, att ett straff är mera effektivt, ju fortare det följer på den brottsliga handlingen. Skriveriet härvid blir det minsta möjliga, tack vare den omständigheten, att det allra mesta av skriftväxlingen kan tryckas och att sålunda formulär kunna i stor utsträckning anlitas.
    Tillfredsställande garantier mot missbruk till förfång för och trakasserier mot den enskilde synas ligga redan däri, att förfarandet kan

 

anlitas endast i åklagarmål. Dessutom är åklagarens och domarens ömsesidiga ställning i förfarandet så avvägd, att de liksom kontrollera varandra. Vid minsta divergens dem emellan i uppfattningen av ett dylikt mål skall det gå den vanliga domstolsvägen, såvida icke domaren helt enkelt ogillar åklagarens yrkande.
    Bestämmelserna rörande delgivning av straffbeskedet äro ock av sådan beskaffenhet, att de i största möjliga utsträckning skydda den dömde mot överrumpling, enär det icke blott angiver, för vad han dömts, utan också vad bevisning han har emot sig, för den händelse han skulle vilja kräva rättegång. Åtnöjes han icke med beskedet, är en protest, avgiven i den enklaste form och utan nämnvärd kostnad, tillräcklig för att kullkasta domen; och skulle han försumma att avgiva sitt kategoriska "Einspruch", står möjligheten av ett ytterligare rättsmedel honom under vissa förutsättningar till buds, nämligen "Wiedereinsetzung in den vorigen Stand".
    Såsom ytterligare fördelar med förfarandet må framhållas, att svaranden där icke behöver prisgivas åt offentligheten eller se sitt namn skylta i tidningarnas rättegångsavdelningar samt — särskilt för det tyska rättegångsväsendets del — att en person, som straffas pågrund av straffbesked, undslipper med betydligt mindre rättegångskostnader ("Gebühren" till statskassan) än om målet skulle behandlats i egentlig rättegång.
    Av de upplysningar jag vid de olika domstolarna inhämtade om förfarandets användbarhet och om allmänhetens ställning till detsamma framgick, att det fungerade på ett för såväl åklagare och domare som allmänheten mycket tillfredsställande sätt samt att detår från år anlitas i allt större utsträckning.
    Enligt tillgänglig statistik uppgick antalet protester mot straffbesked i Tyskland under åren 1901 — 1905 till endast 12 % av straffbeskedens antal. Av dessa protester, vilka mycket ofta göras blott för att vinna någon frist med undergående av straff, återkallasmer än hälften före huvudförhandlingen, och antalet straffbesked, som falla för protester, är försvinnande litet. Det förekommer sålunda ganska sällan, att protest medför nedsättning av eller befrielse från ett genom straffbesked fastställt straff.
    Ett bevis för att detta förfarande åtnjuter förtroende och visat sig användbart ligger också däri, att det nya förslaget till straffprocessordning för Tyskland betydligt förstorar den grupp av mål, som på detta sätt får behandlas.¹

 

¹ Sedan ovanstående anteckningar nedskrivits, har straffbeskedet genom ny lagstiftning erhållit utvidgad användning; se nedan s. 383. — Av mina anteckningar rörande straffprocessen vid de tyska underdomstolarna har utöver föreliggande båda artiklar ytterligare publicerats en artikel om Förundersökningen i Statsvetenskaplig tidskrift 1910 s. 293—302. Jfr ibm 1908s. 38—54, 93—104.