En upphävd men fortfarande delvis tillämplig lagstiftning. Till stävjande av den under kristiden vittutbredda spekulationen i fastighetsköp infördes genom lagen den 28 juni 1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom (Sv. F. S. nr 520) den bestämmelse, att överlåtelse av fastighet i vissa fall icke finge ske innan fem år förflutit från det lagfart söktes å överlåtarens fång, med mindre viss myndighets godkännande av överlåtelsen erhölles. Denna lag, "femårslagen", gällde till den 1 juli 1919; enligt ett övergångsstadgande skulle emellertid, om överlåtarens fång ägt rum före den 1 juli 1919 samt överlåtelse av fastigheten eller del därav varit underkastad bestämmelserna i den ifrågavarande lagen, densamma tillämpas å sådan överlåtelse ändå att den skedde först efter sistnämnda dag.
    Femårslagen avlöstes av en den 6 juni 1919 utfärdad lag i samma ämne (Sv. F. S. nr 285). Denna lag förkortade till fyra år den tid, som från det lagfart söktes å överlåtarens fång borde förflutit före överlåtelsen för att myndighets godkännande av denna icke skulle erfordras. I övrigt var den nya lagen, "fyraårslagen", av samma innehåll som den äldre, dock att vid upptagandet av det ovan anförda övergångsstadgandet detta lämpades till den dag, då 1919 års lag enligt sin lydelse skulle upphöra att gälla, eller den 1 juli 1920.
    Den nämnda lagen av år 1919 fick i verkligheten ej fullt så lång giltighetstid, som från början tillmätts densamma. Genom en den 4 juni 1920 utfärdad lag, innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom (Sv. F. S. nr 244), vilken lag trädde i kraft den 6 juni 1920, har denna lagstiftning jämväl vad beträffar det anförda övergångsstadgandet satts ur tillämpning i så stor utsträckning som överhuvud varit möjligt. Genom 1920 årslag föreskrives nämligen,
    att 1919 års lag icke skall äga tillämpning i avseende å överlåtelse, som skett efter det 1920 års lag trätt i kraft (alltså efter den 5 juni 1920);
    att 1919 års lag ej heller skall äga tillämpning beträffande överlåtelse, som skett tidigare, där ej vid ikraftträdandet av 1920 års lag tiden för ansökan om godkännande av överlåtelsen (tre månader) redan gått till ända utan att sådan ansökan gjorts eller ock inom föreskriven tid gjord ansökan om godkännande avslagits genom beslut, som äger (d. v. s. den 6 juni 1920 ägde) laga kraft;
    att om vid ikraftträdandet av 1920 års lag ansökan om godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, var beroende på prövning av länsstyrelse, dess befattning med ärendet skulle upphöra;

    samt alt om sålunda gjord ansökan avslagits genom beslut, som (den 6 juni 1920) ännu icke vunnit laga kraft, beslutet skulle anses förfallet.
    1920 års lag har vidare öppnat möjlighet att genom särskilt förfarande bereda giltighet åt överlåtelser, vilkas godkännande bort sökas enligt femårslagen eller fyraårslagen, men beträffande vilka sådant godkännande icke sökts inom föreskriven tid. Då den emellertid sålunda icke utan vidare förklarar dylika överlåtelser giltiga samt den alls icke berör överlåtelser, vilkas godkännande vägrats genom beslut, som ägde laga kraft då 1920 års lag trädde i kraft, lärer man kunna under en följd av år få att göra med överlåtelser, som äro definitivt ogiltiga eller som skulle vara det, om icke giltighet kunde beredas dem genom nämnda särskilda förfarande. Enär lagfartsväsendet, för vilket detta förhållande har sitt största intresse, i viss utsträckning handhaves av personer, som icke kunna väntas äga ingående kännedom om de upphävda kristidslagarna på detta område, samt denna lagstiftning väl efterhand kommer att uteslutas ur de vanliga lageditionerna, har en översikt av de hithörande bestämmelserna synts kunna vara till gagn.
    För prövningen, huruvida en föreliggande överlåtelse beröres av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fastegendom, har man huvudsakligen att fästa sig vid
    tiden för den ifrågavarande överlåtelsen,
    tiden för överlåtarens fång och för hans ansökan om lagfart,
    beskaffenheten av överlåtelsen och av överlåtarens fång,
    den överlåtna fastighetens beskaffenhet och värde.
    Så snart i något av de nämnda avseendena förutsättningen för tillämpning av sagda lagstiftning saknas, är givetvis överflödigt att ur förevarande synpunkt fullfölja undersökningen av överlåtelsen.
    Den kritiska tiden beträffande en föreliggande överlåtelse börjar med den 11 juli 1918, då 1918 års lag i ämnet trädde i kraft. Att det var avsett att allenast överlåtelser, som ägde rum efter lagens ikraftträdande, skulle falla under lagen, utsades tydligt av sammansatta lag- och jordbruksutskottet vid 1918 års lagtima riksdag (utlåtande nr 4 s. 7); i mål, som från länsstyrelse inkommit till Kungl. Maj:t, har ock Kungl. Maj:t (i statsrådet) förklarat, att godkännande enligt sagda lag icke erfordrades beträffande överlåtelse, som ägt rum före dess ikraftträdande.
    För den kritiska tidens slut i fråga om en föreliggande överlåtelse kan en lika bestämd gräns icke sättas. Hade man endast att räkna med det fall, att tiden för ansökan om godkännande gått till ända före den 6 juni 1920, då lagen den 4 juni 1920 trädde i kraft, skulle man kunna säga, att överlåtelse, som ägt rum inom de tre sista månaderna före sistnämnda dag, icke fölle under lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom. Nu är emellertid att räkna med den möjligheten, att godkännande sökts beträffande överlåtelse, som skett under denna tid av tre månader, samt att ansökningen avslagits genom beslut, som vunnit laga kraft

före den 6 juni 1920. Med antagande, att godkännande sökts redan den dag, då överlåtelsen skedde, att ärendet kunnat redan samma dag avgöras av länsstyrelsen, att ansökningen avslagits, och att beslutet likaledes samma dag delgivits sökanden, vill det, i betraktande av gällande bestämmelser om tid för klagan över länsstyrelses beslut, synas som skulle det senaste datum å en överlåtelse, som kan falla under den omförmälda lagstiftningen, vara beträffande fastighet i något av de fyra nordligaste länen den 21 april 1920 och beträffande fastighet i annan del av riket den 6 maj 1920. Då likväl en så snabb handläggning av ansökningar om godkännande är otänkbar, lär man kunna låta den kritiska tiden sluta icke så litet tidigare än nu sagts; en omständighet att räkna med ligger ju för övrigt däri, att tiden för eventuellt avgivna yttranden i dylika ärenden av domhavanden i orten kan vara känd. (Kungörelsen den 6 juni 1919, Sv. F. S. nr 286.)
    Befinnes nu överlåtelsen hava ägt rum under den kritiska tiden och föreligga i övrigt förutsättningarna för att inskränkningslagstiftningen skall tillämpas i det förevarande fallet, lär det bliva nödvändigt att fordra utredning, huruvida godkännande sökts och vilket beslut en eventuellt gjord ansökning om godkännande föranlett. Har godkännande ej sökts inom föreskriven tid och har förfarande för att enligt 1920 års lag likväl bereda överlåtelsen giltighet ännu icke inletts, måste ansökningen om lagfart avslås likaväl som om sökt godkännande vägrats genom beslut, vilket ägde laga kraft då sistnämnda lag trädde i kraft (den 6 juni 1920).
    Med hänsyn till tiden för överlåtarens fång och för hans ansökan om lagfart är att märka, att inskränkningen i överlåtelserätten träffade den, som efter den 10 juli 1918 genom köp, byte eller gåva åtkommit fastighet,
    den, som tidigare genom sådant fång åtkommit fastighet men icke före den 11 juli 1918 sökt lagfart å fånget; dock gällde inskränkningen icke i fall, då fånget ägt rum före den 15 maj 1918 samt lagfart därå sökts senast å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden, som inföll näst efter den 10 juli 1918, eller, om tiden för lagfart då ännu icke var utlupen, inom den tid från fånget, som för lagfart är stadgad.
    I fråga om överlåtarens fång kan särskild slutpunkt för den kritiska tiden icke angivas; det låter ju tänka sig att överlåtarens eget fång är samtidigt med överlåtelsen eller t. o. m. dagtecknats senare än denna.
    Beträffande nu anförda data må erinras, att 1918 års lag trädde i kraft den 11 juli och att den kungl. propositionen i ämnet var dagtecknad den 14 maj 1918. Såsom allmän rättegångsdag för lagfartsärenden lärer icke kunna räknas vare sig sammanträde med tremansnämnd (lagen den 7 maj 1918, 2 §) eller särskilt sammanträde för avslutande av ting (N. J. A. 1892 s. 239).
    Vad angår beskaffenheten av överlåtelsen och av överlåtarens fång har redan nämnts att överlåtarens fång måste vara köp, byte eller

gåva. Ehuru ej utsagt gäller detta även om överlåtelsen; detta följer av uttrycket "avhända sig". Från tillämpningen av inskränkningslagstiftningen voro undantagna de fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten medelst inrop å exekutiv auktion eller från konkursbo; att köp å exekutiv auktion eller från konkursbo icke är att hänföra till sådan överlåtelse, som erfordrat myndighets godkännande, torde ock vara tydligt.
    Undantagna från tillämpningen av sagda lagstiftning voro vidareöverlåtelser, som skett från eller till kronan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle eller stiftelse eller från eller till aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,
    samt avtal, som slutits mellan skyldemän i rätt upp- och nedstigande led eller syskon eller mellan ett syskon och det andras avkomling.
    Av bestämmelserna om överlåtarens fång har ansetts följa, att den ifrågavarande lagstiftningen icke hindrade överlåtelse av en fastighet, som överlåtaren åtkommit genom arv, låt vara att samma lagstiftning skulle bundit arvlåtaren.
    Beträffande så frågan om den överlåtna fastighetens beskaffenhet och värde är att märka, att lagstiftningen om inskränkning i överlåtelserätten icke ägde tillämpning i avseende å fastighet inom det för bebyggande planlagda området i stad eller å sådan ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas, eller eljest å tomt, upplagsplats, utmål för vattenfall, område för fabrik eller dylikt eller å annan fastighet än nu nämnts, där dess taxeringsvärde året näst före överlåtelsen eller, om sådan uppskattning för det året icke fanns, köpeskillingen för fastigheten vid senast lagfarna köp icke uppgick till tiotusen kronor.
    I anslutning härtill må nämnas, att då godkännande erfordrades för överlåtelse av en fastighet, sådant godkännande även fordrades för överlåtelse av en del av fastigheten. Bestämmelsen härom synes hava varit att förstå sålunda, att om lagstiftningen gällde beträffande överlåtelse av viss fastighet i dess helhet, den gällde i avseende å överlåtelse av ett därifrån genom ägostyckning eller avsöndring avskilt område även i sådant fall, att detta område kunde betecknas såsom tomt eller användes för fabrik eller dylikt.
    Om härtill lägges att lagstiftningen om inskränkning i överlåtelserätten icke ägde tillämpning i fall, då tillstånd att förvärva fast egendom skulle sökas enligt annan författning (t. ex. lagen den 4 maj 1906 eller den 30 maj 1916), samt att den ej gjorde ändring i vad i lag är stadgat om domstols samtycke såsom villkor för försäljning av fast egendom, torde redogörelse hava lämnats för alla de bestämmelser i lagarna om inskänkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, som kunna tänkas få betydelse för framtiden.
    Dessa lagar hade icke lyckats tillvinna sig mera sympatier än som kommit kristidslagar i allmänhet till del, och säkerligen kommer det på sina håll att bereda en föga angenäm överraskning, om en redan upphävd lagstiftning befinnes föranleda hinder mot omedelbart bifall

till en ansökan om lagfart. Ihågkommas bör emellertid att för frågan om en överlåtelses rättsverkan en beviljad lagfart å överlåtelsen icke har annan betydelse än som må följa därav, att lagfarten eventuellt kan komma att bilda utgångspunkt för tjuguårig hävd.

Axel Östergren.