Om patronatsrätt och lagen om dess upphävande. Patronatsrätten innefattar dels den rätt att tillsätta prästerliga och stundom även andra församlingstjänster, som i vissa fall tillkommer enskild person (patronus), och dels de olika rättigheter och förpliktelser av ekonomisk natur, som kunna vara förbundna med kallelserätten. Om med kallelserätten följer rätt för patronus att mot fullgörande av vissa skyldigheter — avseende bestridande av utgifter för kyrkans behov — uppbära kyrkotionde samt understundom även annan kyrkoinkomst, kronotionde m. m., kallas patronatsrätten lukrativ, vilket dock icke alltid innebär, att patronus därav har någon behållen inkomst.
    Patronatsrätten är av mycket gammalt ursprung. Den härstammar från den kanoniska rätten, där den grundsatsen gällde, att den, som byggde en kyrka och försåg denna med tillräcklig egendom för tryggande av dess framtida existens, därigenom ipso jure förvärvade rätt att kalla präst till kyrkan (patronum faciunt dos, ædificatio, fundus). Patronatsrätten har tidigt vunnit insteg i Sverige; den omnämnes t. o. m. redan i ett par av landskapslagarna. Flera av de nu gällande patronatsrättigheterna hava också uppkommit under medeltiden. Det stora flertalet hava dock tillkommit först under 1600- och 1700-talen, under vilken tid patronatsrättighet var synnerligen eftersträvad av stormännen. Patronatsrätten var under sistnämnda tid ofta föremål för tvistigheter mellan de olika stånden, särskilt i samband med de ej sällan förekomnande frågorna om de adliga privilegierna. Under frihetstiden behandlades t. o. m. ansökningar om erhållande av patronatsrättighet av riksdagen. Det skulle föra för långt att här närmare redogöra för de lagbestämmelser angående patronatsrätt, som finnas från 1600- och 1700-talen. Det må endast nämnas, att 1686 års kyrkolag samt 1723 års adelsprivilegier innehålla ännu gällande stadganden i ämnet. Kyrkolagens patronatsrättsbegrepp innefattar endast kallelserätt och en del mindre betydelsefulla förmåner, vadan den lukrativa patronatsrätten är för detta begrepp främmande. Jus patronatus tillkommer enligt kyrkolagen den, som själv eller vars förfäder skänkt jord och grund till kyrkan eller ock helt och hållet uppbyggt eller till en god del utvidgat eller med någon märklig upprättning och ansenlig bekostnad förbättrat kyrkan eller ock av egen jord givit prästgården dess av ålder tilliggande ägor. I 1723 års adelsprivilegier erkännes dessutom urminnes hävd såsom rättsgrund för jus patronatus.

    Bakom de lukrativa patronatsrättigheterna ligger en rättsutveckling av delvis annan beskaffenhet än för de övriga. Lukrativa patronatsrättigheter finnas uteslutande i de från Danmark erövrade provinserna, huvudsakligen Skåne, och hava till största delen uppkommit redan före dessa provinsers övergång till Sverige. Under den katolska tiden hade de danska biskoparna omfattande befogenheter ifråga om kyrkornas och prästerskapets jordagods och inkomster. Dessa befogenheter brukade vanligen betecknas med uttrycket "härlighet" (eller "dominium"). I kraft av härligheten uppbar biskopen åtskilliga avgifter och åtnjöt vissa andra ekonomiska förmåner av den kyrkliga jorden, bland annat vissa gärder utgående såsom ersättning för hans rätt till gästeri (altarhavre och fodermarskpenningar) samt äckor och dagsverken. Stundom innebar härlighetsrätten även rätt att bortfästa jorden och därav uppbära städsmålet, under det att kyrkan resp. prästen endast ägde bekomma landgillet. Biskoparna ägde vidare uppbära tredjedelen av den gamla sädestionden och hade även uppsiktsrätt över förvaltningen av kyrkorna med deras inkomster och egendom. I de församlingar, som med tillämpning av ovannämnda grundsats i den kanoniska rätten eller på annat sätt kommit under patronatsrätt, innehade, åtminstone under slutet av den katolska tiden, patronerna de befogenheter, som eljest tillkommo biskoparna, varjämte kyrkorna med deras inkomster och egendom mera direkt stodo under patronernas förvaltning.
    Med reformationen försvann episkopatets maktställning, och konungen inträdde i biskoparnas befogenheter. Biskopstionden övergick till kronan under namn av kronotionde, och konungen utövade genom sina ämbetsmän uppsikt över kyrkornas förvaltning. Kyrkorna fingo i Danmark behålla sin del av tionden (kyrkotionden) och även annan egendom, under det att i Sverige reformationen medförde indragning till kronan av såväl kyrkotionden som största delen av kyrkornas egendom. De danska konungarna hava efter reformationen upplåtit ett stort antal patronatsrättigheter, till en början utan att något vederlag förekom. Särskilt vid mitten av 1600-talet, således omedelbart före Roskildefreden, togo dessa överlåtelser fart. Kronan var i stort behov av pengar för de ständiga krigen och, då den åskådningen gjort sig gällande, att överskottet av kyrkornas inkomster stod till kronans förfogande, sålde danska kronan patronatsrättigheter till enskilda, för vilka dylika rättigheter kunde vara eftersträvansvärda. I flera fall bytte danska kronan bort patronatsrättigheter mot vederlag i jord och i ett fall blev en patronatsrättighet av danska kronan pantsatt såsom säkerhet för en till kronan lämnad försträckning. 15 ännu gällande patronatsrättigheter blevo på detta sätt av danska kronan upplåtna genom formliga salu-, bytes- eller pantbrev. Föremål för upplåtelsen voro i dessa fall liksom i de fall, då patronatsrättighet tilldelades utan vederlag, — förutom jus vocandi — dels rätt att uppbära kyrkans inkomster, framför allt kyrkotionden, och dels ofta kronotionde och en del härlighetsrätter. Med upplåtelsen följde alltid skyldighet att bestrida kyrkans utgifter, närmast dess underhåll.

    När med Roskildefreden ifrågavarande provinser övergingo till Sverige, blevo enligt särskild bestämmelse i fredsvillkoren innehavarna av patronatsrättigheter bibehållna vid dessa i den omfattning, vari de upplåtits. Svenska kronan upplät även genom bytesbrev på 1670-talet några lukrativa patronatsrättigheter mot vederlag i jord. I samband med Karl XI:s reduktion blevo en del patronatsrättigheter helt eller delvis reducerade, men några av dessa reduktioner återgingo sedermera. De i kyrkolagen uttryckta principerna kommo enligt ett 1690 utfärdat kungl. brev en tid till tillämpning, så att patronatsrätt beviljades eller bekräftades endast där sådana uppoffringar, som där nämnas, kunde styrkas och endast i den omfattning kyrkolagen medgav, således endast innefattande kallelserätt. Emellertid beviljades senare en del lukrativa patronatsrättigheter, dock endast i de erövrade provinserna.
    Ursprungligen torde patronatsrätt hava utövats, utan att någon formlig bekräftelse därå erhållits av regeringsmyndigheten. Sedermera utfärdades vid beviljande av en ny eller bekräftelse av en förut utövad men på något sätt ifrågasatt patronatsrättighet alltid ett brev därå, vanligen utfärdat av Konungen men stundom av kammarkollegium. Dessa urkunder jämte handlingarna från de mycket talrika rättegångar om patronatsrätt, som under tidernas lopp förekommit, utgöra de förnämsta källorna till kännedom om innehållet av de särskilda patronatsrättigheterna.
    F. n. finnas i Sverige 120 patronatsrättigheter, därav 42 äro lukrativa.
    Frågan om upphävande av patronatsrätten har vid flera tillfällen bragts å bane inom riksdag och kyrkomöte under snart 100 år. Emellertid har varje ansats till lagstiftning i ämnet länge strandat på den uppfattningen, att patronatsrätten vore av privaträttslig karaktär och såsom sådan icke kunde rubbas utan kränkning av äganderätten till den fastighet, med vilken den varit förenad. Man har därför — då ett upphävande av patronatsrätten ansetts önskvärt — inskränkt sig till att söka få densamma avvecklad på den frivilliga överenskommelsens väg. Denna väg har emellertid icke fört till målet. Numera har en annan uppfattning gjort sig gällande angående den rättsliga naturen hos den i patronatsrätten ingående betydelsefullaste rättigheten: kallelserätten. Må vara, att denna rättighet förvärvats på grund av förmögenhetsuppoffringar av enskilda personer, ja ofta under rent privaträttsliga former, att den befinner sig i enskild mans hand såsom ett accessorium till äganderätten till en fastighet, samt att tvister angående rättighetens existens och omfattning höra under allmän domstols prövning — vilka omständigheter anförts såsom bevis för rättighetens privaträttsliga karaktär — rättigheten innebär dock ett utövande av en offentlig funktion och då det är denna dess innebörd, som är avgörande för dess rättsliga karaktär, måste den anses vara av rent offentligrättslig beskaffenhet. Detta betraktelsesätt, till vilket analogier finnas ifråga om den domsrätt, som fordom tillkom ägaren av vissa gods, överensstämmer också med den kanoniska

rättens åskådning. Enligt denna var patronatsrätten, vilken karaktäriserades såsom en jus singulare spirituali annexum, även en res extra commercium. Av detta betraktelsesätt angående den patronella kallelserättens rättsliga natur följer, att rätten på lagstiftningens väg kan upphävas, utan att någon ersättning behöver givas för själva rättigheten såsom sådan.
    Ifråga om de i patronatsrätten ingående ekonomiska rättigheterna torde väl vara uppenbart, att deras privaträttsliga karaktär icke kan utgöra hinder för deras upphävande, under förutsättning att ersättning gives för de upphävda rättigheternas värde.
    Den lag om upphävande av patronatsrätt, som nyligen blivit av kyrkomötet och riksdagen antagen, bygger på nu utvecklade grunduppfattning. Lagens regler för upphävandet äro i huvudsak följande: Den 1 januari 1922 upphöra såväl kallelserätten som patroni rätt att förvalta kyrkan med dess inkomster och egendom jämte samtliga patronus tillkommande rättigheter och förpliktelser av ekonomisk natur. I stället för kallelserätten skall ifråga om kyrkoherdetjänst ett nytt tillsättningssätt tillämpas, i det att församlingen visserligen får välja i vanlig ordning men utnämningsrätten förbehållits Kungl. Maj:t med rätt att utnämna eventuell extra sökande. Kyrko- och kronotionden avskrivas, likaså de enstaka "härlighetsrätter", som ännu finnas kvar. Annan kyrkoinkomst än kyrkotionde övergår å församlingen, varefter för fullgörande av samtliga de förpliktelser, som åvilat patronus, allmänna regler skola gälla. För bedömande av de anspråk, som i anledning av upphävandet kunna framkomma, skall enligt lagen tillsättas en särskild förlikningsnämnd, bestående av tre av Konungen utsedda personer. Till denna nämnd skola hänskjutas ersättningsanspråk, som innehavare av lukrativ patronatsrätt kan framställa i anledning av förlusten av själva denna rätt; vidare anspråk från församlingens eller patroni sida på grund av den förflutna förvaltningstiden; anspråk från församlingen eller kronan i fråga om fast egendom, som i samband med patronatsrätten kan hava kommit i patroni besittning, samt slutligen eventuella anspråk på återgång av eller ersättning för donationer eller andra kostnader, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst eller föranletts av dess innehavande. Samtliga dylika anspråk skola vid äventyr av talans förlust framställas före den 1 januari 1923. Nämnden skall i första hand söka åvägabringa överenskommelse angående framställda anspråk. Där ej detta lyckas, skall den framlägga ett utlåtande, mot vilket inom viss tid klandertalan må föras vid domstol med hovrätt såsom första instans.
    I lagen meddelas icke några materiella regler för bedömandet, utan har detta förutsatts skola ske efter allmänna rättsprinciper. Skälet härtill är framförallt, att det befunnits omöjligt att giva några generella rättsregler i fråga om de anspråk, som kunna knytas till upphävandet av den lukrativa patronatsrätten. De lukrativa patronatsrättigheterna hava nämligen ett mycket skiftande innehåll beträffande såväl rättigheter som skyldigheter. Här möta en hel del frågor av

rätt invecklad beskaffenhet. Det är till en början ej sällan förenat med svårigheter att fastslå omfånget av de i den lukrativa patronatsrätten ingående rättigheterna. Vidare är det ej heller alltid klart, vilka utgifter för kyrkliga ändamål patronus har att bestrida. I sistnämnda hänseende möter särskilt frågan, om patronus har skyldighet att svara för behov, som på grund av ändrade tidsförhållanden uppkommit eller förändrats. Vidare gäller att avgöra, huruvida patronus verkligen erhållit en rätt för egen del till ett eventuellt överskott å uppburna inkomster, vilken fråga säkerligen ej kan besvaras lika för alla fall. Detsamma gäller om det motsvarande spörsmålet om patronus har skyldighet att, där inkomsterna ej äro tillräckliga för bestridande av utgifterna, tillsätta egna medel. Svaret på dessa spörsmål blir av betydelse såväl för de anspråk, som kunna avse den gångna tiden, som ock för eventuella ersättningsanspråk för förlusten av själva rätten. I den mån patronus befinnes icke hava rätt att behålla eventuella överskott å inkomsterna och således har att avgiva redovisning för den gångna tiden, uppstår fråga för hur lång tid tillbaka dylik redovisningsskyldighet skall anses föreligga. Vidare torde kunna förekomma frågor angående rätten till vissa boställen eller andra jordar, i vilket hänseende anspråk torde kunna väckas såväl från församlingens eller kronans sida i fråga om jord, som på grund av patronatsrätten obehörigen kan hava kommit i patroni besittning, som ock från patroni sida i fråga om jord, som kan hava donerats i samband med patronatsrättens uppkomst eller eljest med anledning av denna rätts förefintlighet. Slutligen kan för de patronatsrättigheter, som förvärvats mot direkt vederlag till kronan, uppkomma fråga, huruvida dylikt vederlag skall återgå å något som naturligen icke kan ifrågakomma i de fall, då patronus kan finnas vara berättigad till en vederlaget överstigande ersättning för den ekonomiska nettorätt, den lukrativa rättigheten kan anses representera.
    Att här närmare ingå på dessa spörsmål kan ej ifrågakomma. Det torde endast kunna erinras därom att, då det rör sig om så gamla rättsförhållanden, som här är fallet, det ansetts lämpligast att låta avvecklingen i första hand inriktas på träffande av godvilliga överenskommelser, där parterna med uppgivande av eventuella ömsesidiga anspråk kunna visa varandra tillmötesgående och ej onödigtvis riva upp tvist till rubbande av sedan sekel bestående förhållanden.
    Det är naturligt, att avvecklingen av de lukrativa patronatsrättigheterna vållar de största svårigheterna. Men även vid de icke-lukrativa rättigheterna kunna anspråk förekomma, icke för förlusten av själva rätten, ty den är ju icke här av någon ekonomisk natur, utan till äventyrs för donerad eller eljest upplåten fast egendom eller för andra gåvor eller kostnader, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit föranledda av dess innehavande. Då anspråk av samma art kunna förekomma vid de lukrativa rättigheterna och i första hand skola prövas av den särskilda förlikningsnämnden, har

det ansetts lämpligt, att ifrågavarande slags anspråk vid icke-lukrativa patronatsrättigheter underkastas samma behandling.
    Då ju såväl den kanoniska rätten som 1686 års kyrkolag såsom förutsättning för erhållande av jus patronatus uppställde en mera betydande uppoffring till förmån för kyrka eller prästerskap, är det givet, att dylika uppoffringar förekomma i mycket stor utsträckning. Vanligen har uppoffringen gjorts av sökandens förfäder eller av honom själv före ansökningen och åberopats såsom stöd för denna. Motivet torde mycket ofta hava varit intresse för kyrkans bästa, varjämte föreställningen om dylika gåvors betydelse för själens salighet i många fall torde hava inverkat. Understundom har uppoffringen ställts i mera direkt samband med ett bifall till ansökningen, varjämte några få fall förekomma, där fast egendom givits under uttryckligt förbehåll om donationens bestånd endast så länge patronatsrätt åtnjötes. Ett närmare ingående på frågan, i vad mån verkliga rättsanspråk på återgång av eller ersättning för dylika gåvor eller kostnader kunna anses föreligga, faller utom ramen för denna redogörelse och skulle för övrigt föra in på förutsättningslärans problem, varmed dock ingalunda må vara sagt, att det alltid vore riktigt att anlägga avtalssynpunkter på frågan. Huruvida verkliga rättsanspråk i ifrågavarande avseende skola anses föreligga, har, såsom redan nämnts, av lagen överlämnats till bedömande in casu efter allmänna rättsprinciper.
    Det må till slut vara tillåtet uttala den förhoppningen, att sedan den av riksdagen nu antagna lagen ånyo anmälts i lagrådet och jämväl adelsmötet lämnat sitt samtycke till patronatsrättens upphörande, denna efter mångårigt utredningsarbete genomförda lagstiftning skall vara ägnad att på ett praktiskt sätt och under hänsynstagande till alla berättigade intressen slutligen avveckla det urgamla rättsinstitutet.

Gunnar Bendz.