TORE ALMÉN: Das skandinavische Kaufrecht. Ein Kommentar zu den skandinavischen Kaufgesetzen unter eingehender Berücksichtigung ausländischer Rechte. Deutsche Ausgabe von D:r FRIEDRICH KARL NEUBECKER. Heidelberg 1922. Carl Winters Universitätsbuchhandlung. Band 1. XIV+659 s. Band 2. XX+462 s. Band 3. LIII+273 s.
De skandinaviska köplagarna äro utan tvivel att betrakta såsom en av de betydelsefullaste produkterna av det gemensamma lagstiftningsarbete, som inemot ett halft sekel pågått i Nordens länder. Det ämne, som dessa lagar behandla, hör till de ur praktisk synpunkt viktigaste av rättens grenar. Behovet av fasta rättsregler gör sig i hög grad gällande på detta område, och önskvärdheten av likformighet mellan besläktade grannfolks rättsprinciper ligger här i öppen dag. Vad särskilt angår Sverige, torde varje jurist, som kan blicka några årtionden tillbaka i tiden, hava ett livligt intryck av den osäkerhet och rådvillhet, som före dessa lagars tillkomst kännetecknade rättsuppfattningen på ifrågavarande område. Handelsbalkens lagbestämmelser om köp voro i det närmaste intetsägande, om någon doktrin kunde man knappast tala, och, vad angår praxis, kan man lätt i prejudikatsamlingarna konstatera domstolarnas vacklan och obenägenhet för ståndpunkttagande även i de för rättslivet betydelsefullaste av hithörande principspörsmål. Särskilt framträdde bristen på fasta principer i de ständigt återkommande rättegångarna om följden av dröjsmål eller annat kontraktsbrott från säljares eller köpares sida. Betänklig var också den bristfälliga förståelsen av vissa viktiga internationella handelstermer, sådana som fob, cf, cif, franco m. m.
I Danmark och Norge var ställningen så till vida gynnsammare, som man i dessa länder — särskilt det förra av dem — kunde bygga på en högt utvecklad rättsvetenskap och ett väl organiserat expertväsen i handelsrättsliga spörsmål, i följd varav jämväl praxis hade vunnit långt större stadga än i vårt land. Men även i dessa grannländer förspordes — trots tillvaron av en viss opinion om obehövligheten och olämpligheten av lagstiftningens ingripande å handelsförhållandenas område — en övervägande stämning till förmån för de viktigaste rättsprincipernas utformande och fastslående i en för de tre länderna gemensam lagstiftning om köp.
Under den tid av ett och ett halft årtionde eller mera, som nu förflutit efter köplagarnas ikraftträdande, hava dessa lagar vunnit tämligen allmänt erkännande. I alla händelser synes så vara fallet i Sverige. Att den svenska köplagen — trots vissa brister, som trätt i dagen — i stort sett varit till båtnad för rättslivet i vårt land, torde väl ej många vilja förneka. Den osäkerhet, som förut rådde i fråga om flera av huvudspörsmålen rörande säljares och köpares inbördes förhållanden, har i stort sett blivit undanröjd, och på lagens grund synes efter hand utveckla sig en rättspraxis,ägnad att åt hithörande rättsförhållanden bereda den stadga, som ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt är av så stor vikt.
Om köplagarna sålunda få anses innebära ett väsentligt framsteg på rättslivets område i Sverige — och väl även i de båda andra länderna — ligger emellertid förtjänsten därav icke blott hos själva lagarna utan i betydande grad även i den värdefulla vetenskapliga framställning, till vilken de givit upphov. Framför allt kommer härvid i betraktande den omfattande kommentar till den svenska lagen, som kort efter dennas tillkomst utgavs av dåvarande docenten TORE ALMÉN och sedermera i reviderad upplaga utkom år 1918.
ALMÉN besatt alldeles särskilda förutsättningar för åstadkommande av ett dylikt verk. Han hade tagit en ej oväsentlig del i den nya lagstiftningens utarbetande. Formellt intog han därvid allenast den jämförelsevis underordnade ställningen av sekreterare i den svenska kommittén, och såsom sådan hade han ej tillfälle att omedelbart göra sig gällande under de tre kommittéernas samfällda överläggningar. Men de svenska kommitterade — av vilka anm. var en — sågo sig naturligtvis under sitt enskilda arbete oförhindrade att i fullt mått taga i anspråk den medverkan ALMÉN var i stånd att lämna; och i deras krets fingo hans insikter, skarpsinne och praktiska blick utöva sitt fruktbringande inflytande på arbetet.
Å andra sidan var deltagandet i kommittéarbetet utan tvivel av stor betydelse för ALMÉNS egen utveckling. Den redan från början betydliga fond av insikter han besatt inom det område arbetet avsåg växte efter hand till ett kunskapsförråd av ovanliga mått, ej minst tack vare hans förmåga att tillgodogöra sig och bevara varje bidrag av värde, som under arbetets gång presterades från ett eller annat håll inom kommittéerna eller av de fackmän på handelns område, med vilka den svenska kommittén i stor utsträckning plägade rådföra sig.
Envar, som deltagit i ett mera omfattande kollegialt lagarbete, vet vilken mängd av spörsmål som därunder avhandlas utan att likväl komma till synes i den lagtext som utarbetas eller i motiv till denna. Dylika, mången gång värdefulla biprodukter av arbetet gå ofta nog spårlöst förlorade. Endast till en mindre del bevaras de i friskt och tydligt minne hos deltagarna, så länge dessa finnas till. Till större delen äro de efter någon tid mer eller mindre förflyktigade.
Men för ALMÉN gick intet dylikt förlorat. Ihärdigt och systema-
tiskt upptecknade och samlade han allt, som kunde tänkas komma att erbjuda något intresse; och då kommittéerna inneslöto såväl utmärkta representanter för rättsvetenskapen — en JULIUS LASSEN och en FREDRIK STANG — som erfarna målsmän för rättspraxis och affärsliv, blev den skörd han på detta sätt insamlade ingalunda obetydlig.
Då härtill kommo frukterna av de fortgående studier han i det gemensamma arbetets intresse hela tiden bedrev, är det tydligt, att han, när det svenska kommittéförslaget antogs såsom lag, fann sig synnerligen väl rustad för den uppgift han sedan länge valt sig: att utarbeta en vetenskapligt anlagd men på samma gång för praktiskt bruk avsedd kommentar till lagen.
Denna sin uppgift fullföljde han med järnflit, under ytterligare fördjupade studier och eget produktivt tankearbete. Redan efter ett par års förlopp förelåg i fullständigt skick det ståtliga verk, som skall föra hans namn till eftervärlden.
Att här ingå i närmare bedömande av detta verk är ej av nöden. Varje svensk jurist vet, att det hör till det förnämsta, som svensk rättsvetenskap frambragt, och numera utgör ett för den praktiske domaren och affärsjuristen oumbärligt hjälpmedel. De till formen knappa men i själva verket ofta synnerligen innehållsrika rättssatserna i lagen erhålla i författarens framställning en sällsynt klar och allsidig, ofta kritisk belysning. En mängd spörsmål av vikt, för vilkas lösning lagen ej lämnar ledning men som falla inom dess ämne, upptagas till behandling och besvarande. Författaren förstår att på ett fruktbärande sätt göra sig till godo icke allenast de nordiska ländernas litteratur och praxis utan i rikt mått även främmande lagstiftning, rättsvetenskap och domstolspraxis. Den grundliga kännedom han själv förvärvat i praktiska frågor inom affärslivets område kommer även till sin rätt.
Ett verk av denna art skulle vara en heder för varje land. Det synes närmast kunna jämföras med STAUBS berömda kommentar till den tyska handelslagen, vilket arbete det dock i flera avseenden torde överträffa.
Sedan någon tid föreligger ALMÉNS verk i tysk översättning. Att ett nordiskt rättsvetenskapligt arbete av så stor omfattning som det ifrågavarande införlivas med ett av världsspråken har knappast tidigare inträffat. Att det nu kunnat ske beror, som bekant, på en svensk mans vidsynta frikostighet. Kort efter ALMÉNS frånfälle har legationsrådet HARRY AX:SON IOHNSON stiftat en fond, vars främsta uppgift blev att kläda ALMÉNS stora verk i tysk dräkt. Att verket sålunda gjorts tillgängligt för den tyskspråkiga juristvärlden måste hälsas med den livligaste tillfredsställelse. Det isolerade läge, vari den nordiska rättsvetenskapen i följd av språkförhållandena ser sig försatt, är naturligtvis att beklaga. Den särprägel, som utmärkerde skandinaviska ländernas på gammal nordgermansk grund uppbyggda rättssystem, vill helt visst ingen i Norden se helt utplånad; men skiljaktigheterna mellan dessa rättssystem och andra nutida kulturländers rätt äro dock ingalunda av den art, att en ömsesidig
förståelse vore utesluten, varemot all anledning finnes att vänta sig fruktbärande resultat av den växelverkan, som tvivelsutan skulle vara att motse, om språkförhållandena ej lade hinder i vägen. En kontinental vetenskaplig kritik av nordiska lagar, nordisk doktrin och praxis skulle helt visst i många fall vara oss till gagn; och det torde väl utan förmätenhet även få antagas, att å andra sidan främmande länders rättsväsen kunde hava gott av att närmare konfronteras med vår lagstiftning och litteratur.
Att sålunda i det nu översatta verket åtskilligt kan vara av intresse för tysk rättsvetenskap synes vara att förmoda. Sålunda torde den metod, som tillämpats vid verkets utarbetande, vara förtjänt av utlandets uppmärksamhet. Det omfattande och rationella utnyttjande av främmande rätt och av inhemsk rättspraxis, som utmärker ALMÉNS kommentar, är ej något helt nytt för oss nordbor — bl. a. må erinras om JULIUS LASSENS berömda handbok i obligationsrätt — men har, såvitt anm. känner, knappast någon full motsvarighet i de tysktalande ländernas eljest så högtstående rättsvetenskap. Antagas får väl ock, att de talrika uttalanden ALMÉN lämnar rörande varjehanda i Tyskland debatterade spörsmål skola finnas förtjänta av intresse i detta land. Och framför allt borde bland idkarne av den i Tyskland så starkt odlade jämförande rättsvetenskapen ett verk, som på så utmärkt sätt belyser de nordiska folkens lagregler rörande en viktig gren av rättssystemet, kunna påräkna intresserade läsare.
Å andra sidan vore det naturligtvis för oss nordbor ej annat än välkommet, om tysk rättsvetenskap komme att i anledning av den nu föreliggande översättningen ägna sig åt kritisk behandling av våra köplagar och de lösningar dithörande spörsmål vunnit i vår doktrin och praxis.
Huruvida emellertid under de förhållanden, som sedan någon tidråda i Tyskland, någon utsikt finnes att ett verk sådant som det nu föreliggande överhuvud skall bliva föremål för någon uppmärksamhet, kan anm. ej bedöma. Tidpunkten för verkets publicerande synes hava genom omständigheternas makt blivit så ogynnsam som gärna kan tänkas. I det längsta vill man dock, i detta fall som i andra, hoppas på bättre tider.
Den form, vari ALMÉNS verk nu framlägges för den tyskspråkiga allmänheten, förtjänar det största erkännande. Översättaren, d:r NEUBECKER — professor vid universitetet i Heidelberg och föreståndare för därvarande "Seminar für rechtswirtschaftliche und rechtsvergleichende Studien" — besitter tydligen en ovanlig språkbegåvning på samma gång som en högst omfattande beläsenhet på det juridiska området.
Ur språklig synpunkt står hans nu utförda stora arbete utan tvivel synnerligen högt. Anm. har naturligtvis ej haft tillfälle att i detalj genomgå hela det omfattande verket, men han har dock inlåtit sig på att, vad vissa partier angår, noga jämföra översättningen med originalet; och, såvitt ett omdöme av någon, som ej har tyska språket till modersmål, härvid kan äga betydelse, måste anm. för
sin del uttala sin beundran för översättarens förmåga att på en gång korrekt och ledigt återgiva det ofta svåröversättliga originalet.1
Översättaren har ej inlåtit sig på att i någon mån söka för tyska läsares bruk bearbeta ALMÉNS text. Denna hållning synes värd allt gillande. En annan sak är, huruvida det ej varit på sin plats att genom upplysande noter — med annan utstyrsel än ALMÉNS egna— söka för tysk publik underlätta läsningen av verket i fall, där detta tydligen eljest måste bliva oförstått. Sådana noter förekomma nu ej i nämnvärd omfattning2 men skulle tvivelsutan i många fall varit på sin plats. När ALMÉN utan vidare förklaring citerar lagrum i 1734 års lag eller i andra svenska lagar, måste möjligheten att följa hans framställning ofta nog vara helt utesluten för en tysk läsare. Såsom exempel på hithörande fall må nämnas den i Bd 1 sid. 296—302 förekommande kommentaren till nuvarande lydelse av 38 § utsökningslagen. Även i andra fall än när det gäller citerade lagrum kunde mången gång en upplysande not av översättaren hava varit till god ledning. De antydningar om balkarne i 1734 års lag och om det svenska rättegångsväsendet, som översättaren infört efter den i verkets början förekommande litteraturförteckningen (Bd 1 sid. XLII—XLV), äro visserligen av ett visst värde men kunna ej anses vara tillfyllest. Avfattandet av förklarande noter till ALMÉNS text skulle helt visst hava varit förenat med avsevärda svårigheter; men i betraktande av den kännedom om svensk rätt, som översättaren flerstädes lägger i dagen, skulle dessa svårigheter knappast hava blivit honom övermäktiga.
Ett spörsmål som kan framkastas, är, huruvida det varit av nöden att, så som nu skett, fullständigt upptaga de hänvisningar till nordiska juridiska arbeten och prejudikatsamlingar, som originalet innehåller. De oräkneliga citaten av denna art måste ju för den, som ej förstår nordiska språk, bliva endast döda bokstäver och siffror. Vill man emellertid, såsom önskvärt är, lämna Tysklands lärda världen fullt riktig föreställning om karaktären av ALMÉNS verk och om den metod han tillämpat, måste dessa hänvisningar anses försvara sin plats. Förbises bör måhända ej häller den betydelse de äga förde svenska jurister, som, intill dess de utgångna originalupplagorna av kommentaren efterträtts av en ny svensk upplaga, nödgas begagna sig av översättningen.
Utöver själva översättningen innehåller den tyska upplagan åtskilliga bilagor, som ej äga motsvarighet i originalupplagorna. Ifrämsta rummet må nämnas det källregister, som förekommer i slutet av andra bandet. Detta register upptager efter en viss syste-
matik alla de svenska eller främmande lagrum, som citeras i ALMÉNS kommentar, och hänvisar för varje citat till det ställe i kommentaren, där citatet förekommer. Vid kommentarens begagnande såsom uppslagsbok bör denna del av registret bliva av värde, måhända i synnerhet för de tyskar, som vilja eftersöka ALMÉNS uttalanden omsärskilda paragrafer i BGB. Därpå följer ett domsregister, som i kronologisk följd upptager alla av ALMÉN citerade rättsfall — svenska och utländska — och likaledes för varje dylikt fall hänvisar till platsen för citatet. Denna del av registret torde kunna bliva tillgagn såväl i Sverige som i Tyskland. I ett tredje band har professor NEUBECKER samlat åtskilliga andra bilagor. Bandet inledes med en av honom författad uppsats med titel "Technisch-terminologische Bemerkungen". Dess innehåll är till ej ringa del språkvetenskapligt och vittnar om författarens stora intresse för ämnen av denna art. Författaren ger sitt erkännande (Bd 3 s. VII) åt den nationella prägel, som det svenska lagspråket fått i arv av 1734 årslag, men menar att såväl det svenska domstolsspråket som rättsvetenskapens språk här i landet är i behov av en vittgående rensning från främmande tillsatser. I vad rörer domstolsspråket torde denna anmärkning sakna allt berättigande. Varje svensk jurist vet, att de svenska domstolarne likasom de svenska lagförfattarne sedan lång tid tillbaka med största omsorg sökt undvika juridiska termer av främmande ursprung.1 Vad åter beträffar språket i svenska rättsvetenskapliga arbeten kan väl den framställda anmärkningen icke utan vidare avvisas över hela linjen; men då författaren synes mena, att även ALMÉNS verk i detta fall ger anledning till kritik, kan anm. ej instämma med honom. De främmande termer ALMÉN använder äro enligt anm:s mening knappast andra än sådana, som under svenska språkets nuvarande skede väl försvara sin plats i ett rättsvetenskapligt arbete. Att emellertid eljest exempel finnas på utländska eller självskapade termers missbrukande i svenska juridiska avhandlingar skall ingalunda förnekas.
De terminologiska utredningar, som innefattas uti den uppsats, varom nu är fråga, vittna om författarens förtrogenhet med snart sagt alla europeiska språk och om hans vittomfattande kännedom om olika epokers och länders lagstiftning, likasom om hans grundliga studium av den rättsvetenskapliga litteraturen i ett flertal länder, ej minst de nordiska. Dessa utredningar äro även ägnade att giva läsaren en föreställning om den utomordentliga samvetsgrannhet, som kännetecknar författaren i hans översättarverksamhet. Anm. måste emellertid bekänna, att han för sin del i vissa fall funnit sig sakna förmåga att fullt förstå författarens framställning, och att i några andra fall denna synts honom ligga något på sidan om ämnet. För språkmän likasom för specialister i jämförande rättsforskning torde emellertid uppsatsen erbjuda stort intresse.
Tredje bandet innehåller vidare ett fullständigt återgivande av
texten till åtskilliga nutida lagar om köp. Där återges sålunda den svenska och den danska lagens originaltext med tysk parallelltext, den norska lagen på originalspråket, likaså den isländska i de två olika avfattningar den på olika tider erhållit, den engelska — även denna med tysk parallelltext —, den nordamerikanska samt till sist den indiska lagen om avtal (contract-act). Att i ett sammanhang äga tillgång till alla dessa lagar kan naturligtvis vara till gagn vid bruket av ALMÉNS kommentar och även eljest. Översättningarna av den danska och av den engelska lagen vittna, likasom det tyska återgivandet av svensk text, om den största noggrannhet. Det vore alltså utan tvivel otacksamt att ej hålla professor NEUBECKER räkning för vad som presteras i detta supplementband.
Men huvudsaken är och förblir dock den översättarbragd, som representeras av de två första banden. Genom denna har professor NEUBECKER olösligt knutit sitt namn vid den nordiska rättsvetenskapen och envar, som intresserar sig för denna, torde känna sig stå i tacksamhetsskuld till honom.
E. Marks von Würtemberg.