Ny fransk lagstiftning om medborgarskap. De ständigt sjunkande nativitetssiffrorna i Frankrike hava som bekant länge berett de franska socialpolitikerna och lagstiftarna bekymmer. När under de senare åren förslag om ändring i de franska medborgarrättsbestämmelserna diskuterats, har också såsom skäl för en reform på detta område bl. a. framhållits, att man måste söka att med landet assimilera den alltjämt växande ström av utlänningar, som söker sig till Frankrike, och genom att underlätta möjligheterna för dessa utlänningar att förvärva franskt medborgarskap skaffa en ersättning för den otillfredsställande naturliga tillväxten av den franska befolkningen.
    I det franska parlamentet har under de senaste veckorna behandlats ett förslag till ny medborgarrättslag, som erbjuder mycket av intresse icke minst för Sverige, som ju vid genomförandet av 1924 års medborgarrättslag erhöll en lagstiftning, som i vissa avseenden avvek från de principer, vilka i de flesta länder hittills tillämpats. Parlamentets båda kamrar hava numera i huvudsak godkänt detta förslag, och torde det inom kort komma att promulgeras såsom lag.
    I motiven till förslaget erkännes öppet, att nativitetsförhållandena, genom kriget ytterligare försämrade, göra det nödvändigt att vidtaga åtgärder för att på annat sätt öka befolkningssiffran. Den ständigt växande invandringen till Frankrike har, säges det, på sina ställen skapat riktiga främlingskolonier inom landets gränser — utlänningarnas antal beräknas för närvarande uppgå till icke mindre än omkring tre miljoner — och det måste anses vara ett starkt nationellt intresse, icke minst med hänsyn till landets försvar, att göra så många som möjligt av dessa utlänningar till franska medborgare och sålunda kompensera det minus, som av olika orsaker uppstått i den inhemska befolkningen. Denna tanke är genomgående i det nya förslaget såväl i fråga om stadgandena rörande medborgarrättsförvärvande genom födsel och legitimation som beträffande föreskrifterna om naturalisation.
    Angående medborgarrättsförvärv genom födsel må nämnas, att barn i äktenskap, fött i Frankrike, vars fader jämväl är född därstädes, blir fransk medborgare, och att barn, fött i Frankrike inom äktenskap

av moder, som är fransk medborgare, förvärvar moderns nationalitet, även om fadern är utlänning. Särskilt det sistnämnda fallet, som sammanhänger med den nedan omnämnda regeln, att fransk kvinna, som gifter sig med utlänning, under vissa betingelser bibehåller sin franska medborgarrätt, kommer uppenbarligen att kunna medföra åtskilliga konfliktfall. Barn till en i Frankrike bosatt svensk, som gifter sig med en fransyska, blir alltså, om modern bibehållit sin franska nationalitet, fransk medborgare i och med födseln på samma gång som det blir svensk medborgare. Att märka är olikheten med svenska lagen därutinnan att enligt denna barnen till en svenska, som gifter sig med utlänning men t. ex. på grund av fortfarande vistelse i Sverige bibehåller sitt svenska medborgarskap, alltid följa faderns nationalitet. Vidare stadgas, att barn i äktenskap,fött i Frankrike av utländsk kvinna, som själv är född i Frankrike, blir visserligen genom födseln fransk medborgare, men har rätt att under första myndighetsåret avsäga sig det franska medborgarskapet under förutsättning att han bevarat medborgarrätten i sina föräldrars hemland och att han i förekommande fall visar, att han fullgjort vad detta lands värnpliktslagar kräva.
    I överensstämmelse med vad som redan förut gäller i Frankrike blir enligt den nya lagen utlänning, som är född därstädes och som där är bosatt, fransk medborgare vid fyllda 21 år, såvida han icke under det första året därefter avsäger sig rätten härtill. I olikhet med den svenska lagens motsvarande bestämmelser kräves icke oavbruten hemvist i Frankrike under hela omyndighetstiden, utan endast att vederbörande vid tiden för myndighetsblivandet är bosatt därstädes. En nyhet av ganska egendomlig art är den, att varje i Frankrike född utlänning, som är domicilierad där, äger rätt att före fyllda 21 år optera för franskt medborgarskap. För den, som är under 16 år, handlar i detta fall förmyndaren ensam, är vederbörande över 16 år, skall hans förklaring om önskan att bliva fransk medborgare åtföljas av förmyndarens medgivande. Regeringen kan dock i fall av "ovärdighet" vägra att mottaga en dylik förklaring.
    Bestämmelserna om naturalisation hava genomgått väsentliga förändringar, avseende att underlätta möjligheterna för förvärv av franskt medborgarskap. Medan man i Sverige genom 1924 års medborgarskapslag icke oväsentligt skärpte villkoren för naturalisation, går man i Frankrike i motsatt riktning och lindrar dessa villkor. Härvid bör dock påpekas, att de hittills gällande franska bestämmelserna varit mycket stränga, särskilt därutinnan att för naturalisation i regel fordrats icke mindre än 10 års vistelse i Frankrike, vartill kommer att på grund av dålig administration behandlingen av medborgarrättsansökningarna tagit en orimligt lång tid i anspråk; en ansökan hars ålunda kunnat få ligga ett par år, innan den upptagits till behandling. För något år sedan blev uppmärksamheten riktad på sistnämnda förhållande, och när i anledning därav vissa ändringar i organisationen företogos, befanns att icke mindre än 30,000 ansökningar lågo oavgjorda.

    Åldern för naturalisation har satts till 18 år och kräves en oavbruten vistelse i Frankrike blott under tre år, alltså samma tid som vår gamla medborgarrättslag föreskrev. I vissa fall fordras endast ett års vistelse i Frankrike, nämligen då sökanden kan anses hava gjort landet viktiga tjänster t. ex. på industriens eller jordbrukets område, genom uppfinningar som kommit Frankrike till godo, då sökanden är diplomerad av fransk fakultet eller gift sig med fransk medborgare.
    I fråga om verkan av mannens naturalisation märkes att ogifta barn under 21 år utan vidare förvärva faderns nationalitet, beträffande hustrun är detta beroende av särskild begäran. Men även en naturaliserad mans myndiga barn samt gifta barn under 21 år hava rätt att efter anmälan bliva delaktiga av faderns medborgarskap.
    Man räknar med, att de nya bestämmelserna skola medföra en så stark ökning i antalet naturalisationer, att antalet skulle komma att årligen uppgå till omkring 100,000. Inför denna vittgående assimilering med Frankrike av de främmande folkelementen har man ansett sig böra skärpa de redan hittills gällande inskränkningarna i de naturaliserades politiska rättigheter. Först efter 10 år förvärvar sålunda den naturaliserade, såvida han icke på grund av fullgjord aktiv tjänst i franska armén tillagts fulla politiska rättigheter, valbarhet i politiskt och kommunalt avseende. Det framhålles såsom en allvarlig politisk fara att genast släppa fram främlingsskarorna till de politiska och kommunala förtroendeposterna.
    Då Sverige genom 1924 års medborgarrättslag i viss mån upptog principen om gift kvinnas oberoende av mannen i medborgarrättsligtavseende, var det utom de skandinaviska länderna endast ett par europeiska stater (Belgien och Estland), som kunde sägas hava brutit med den hittillsvarande allmänna ståndpunkten att alltid låta kvinnan följa mannen. Det var som bekant Amerikas Förenta Stater, som år 1922 i ett tag tog steget fullt ut och genomförde gift kvinnas självständighet härutinnan. Att Ryssland jämväl intagit samma ståndpunkt behöver kanske icke framhållas. Det ser nu ut, som om även Frankrike, där annars kvinnans "frigörelse" ännu icke torde hava gjort några större framsteg, skulle komma att beträffande den gifta kvinnans medborgarrätt radikalt bryta med den gamla åskådningen. Redan för ett par år sedan voro parlamentets båda kamrar eniga om vissa stadganden angående rätt för den gifta kvinnan att behålla sitt ursprungliga medborgarskap, men frågan uppsköts i avvaktan på en omarbetning av hela medborgarrättslagen. De nya bestämmelserna innehålla följande : 1) Utländsk kvinna, som gifter sig med fransman, förvärvar fransk medborgarrätt endast om hon vid äktenskapets ingående uttrycker önskan därom eller om hon på grund av bestämmelserna i sitt hemlands lag genom giftermålet förlorar sin förra medborgarrätt. 2) Fransk kvinna, som gifter sig med utlänning, bibehåller sitt franska medborgarskap, såvida hon icke uttryckligen vid äktenskapets ingående förklarar, att hon i överensstämmelse med mannens hemlands lag önskar bliva medborgare i detta land; dock

förlorar hon sitt franska medborgarskap, om makarna vid tiden för äktenskapets ingående bosätta sig utom Frankrike och hustrun enligt mannens nationella lag förvärvar dennes medborgarskap. Stadgandet har jämväl givits den retroaktiva verkan, att en fransk kvinna, som tidigare gift sig med en utlänning och sålunda förlorat sitt franska medborgarskap, har rätt att genom en enkel förklaring återvinna detta, om makarna hava sitt hemvist i Frankrike och kvinnan sedan åtminstone två år vistats därstädes, dock kräves under äktenskapetsbestånd i regel mannens medgivande till avgivande av sådan förklaring.
    Såsom synes går man här längre i fråga om gift kvinnas självständighet i medborgarrättsligt avseende än i den svenska lagen. Särskilt är detta fallet i fråga om kvinna, som gifter sig med inländsk medborgare. Enligt vår lag förvärvas ju alltid svensk medborgarrätt av den, som gifter sig med svensk man, i Frankrike kommer kvinnan i regel att oberoende av hemvistet behålla sin tidigare medborgarrätt, såvida hon icke opterar för den franska, varjämte hon i varje fall blir fransk medborgare, om hon genom giftermålet förlorar sin förra nationalitet. Liknande förslag diskuterades jämväl i sammanhang med vår medborgarrättslag. Det synes som om den inkonsekvens, som otvivelaktigt föreligger hos oss därutinnan att utländsk kvinna genom giftermål med svensk man alltid blir svensk medborgare, under det att en svenska, som gifter sig med utlänning, i vissa fall bibehåller sitt svenska medborgarskap, skulle kunnat undvikas genom en anordning liknande den franska. När såsom skäl för den generella regeln, att utländsk kvinna genom giftermål med svensk man alltid förvärvar svenskt medborgarskap, åberopades, att enligt flertalet europeiska länders rätt inländsk kvinnas giftermål med utländsk man medförde förlust av det inländska medborgarskapet och att det därför var av vikt att undvika fall av medborgarrättslöshet, kan den invändningen göras, att denna olägenhet lätt kunnat undvikas genom att, såsom nu föreslagits i Frankrike, låta kvinnan i dessa fall eo ipso förvärva mannens medborgarskap men att man annars då giftermål icke medför förlust av medborgarrätt— fall, som för visso komma att bliva allt vanligare — läte förvärvet av svenskt medborgarskap bero på särskilda omständigheter t. ex. hemvist här i riket. En sådan regel synes hava låtit sig väl anpassa till vår lag, och man hade icke behövt att i avvaktan på förändrad lagstiftning i utlandet uppskjuta genomförandet av en grundtanke, som man i övrigt i lagen godtagit.
    Slutligen må nämnas såsom en kvarleva från krigets dagar, att en naturaliserad fransman kan inom tio år efter naturalisationen av domstol dömas förlustig sitt medborgarskap, om han gör sig skyldig till handlingar, som sätta statens inre eller yttre säkerhet i fara, eller som på grund av det intresse, de kunna hava för annat land, måste anses oförenliga med hans egenskap av fransk medborgare eller om han undandragit sig värnplikten.

A. E. Rodhe.