Västernorrlands juristklubb har under år 1926 haft fyra sammanträden, därvid föredrag hållits av landsfogden Sune Påhlman över ämnet »Åklagarens åtalsplikt», av advokaten O. Hjertquist över ämnet »Vattenlagen» samt av förste notarien Hilding Björne över ämnet »De Lundstedtska rättsteorierna och deras tillämpning på skadeståndsläran».
    Styrelsen består av häradshövding Knut Ekbom, ordf., advokaten Samuel Hesse, v. ordf. och länsnotarien S. A. Swedberg, sekr.

 

    Juristföreningen för Värmlands och Örebro län hade d. 15 maj 1926 konstituerande sammanträde i Örebro. Vid sammanträdet, som var besökt av ett hundratal jurister från de båda länen, beslöt föreningens bildande och antogos stadgar.
    Till styrelse utsågos landshövdingen Abr. Unger, ordf., borgmästaren W. Schneider, v. ordf., häradshövdingen Hans Christenson, sekr., advokaten E. Dahlberg, kassaförv., samt landssekreterare Georg Samuelson, med häradshövdingarna G. Lindqvist och D. R. Zetterstrand, numera borgmästaren E. Lundblad, länsnotarien E. Ros och advokaten Pontus Blomberg som suppleanter. Revisorer blevo häradshövdingen Torsten Nilsson och länsassessorn H. O. Bergelin, med advokaterna Sten Forssblad och Kr. von Sydow som suppleanter.
    Vid sammanträdet hölls föredrag av revisionssekreteraren Arthur Lindhagen om lagberedningens förslag till lag om arv.

 

    Ny justitiematrikel under utarbetande. Sedan behovet av en ny justitiematrikel under senare år alltmera framträtt, hade under hösten 1926 såväl redaktionen av Sv. J. T. i samråd med advokaten Arthur Gullberg som A.-B. Hasse W. Tullberg efter överenskommelse med t. f. assessorn vid Stockholms rådhusrätt Sven Cavallin var för sig vidtagit åtgärder för utgivande under innevarande år av en sådan matrikel. Efter det avtal träffats om samarbete, kommer matrikeln att utgivas på A.-B. Hasse W. Tullbergs förlag av Sv. J. T. genom hrr Gullberg och Cavallin. Då i jämförelse med tidigare upplagor matrikelns format blir något förminskat och förenklingar komma att vidtagas i redigeringen, har subskriptionspriset kunnat nedbringas till kr. 15.00 för häftat och kr. 17.50 för inbundet exemplar. Matrikeln kommer att upptaga samma grupper av jurister som föregående upplaga.
    I ett utsänt prospekt rikta utgivarna en hemställan till alla vederbörande jurister att snarast möjligt insända önskade uppgifter till A.-B. Hasse W. Tullberg, Stockholm.
    Sv. J. T. tillåter sig härmed att till alla emottagare av prospektet rikta en enträgen vädjan att främja den nya matrikelns utgivande genom att skyndsammast följa uppmaningen i prospektet att insända de begärda uppgifterna. Skulle någon jurist, som enligt planen skall upptagas i matrikeln, icke nås av prospektet, torde sådant benäget rekvireras från förlaget. Det är önskvärt att subskriptionsanmälan insändes samtidigt med uppgifterna.

 

    J. E. Elliot †. Skärtorsdagen d. 14 april avled f. d. presidenten i Svea hovrätt Johan Erik Elliot i sitt åttiotredje levnadsår.
    E. var född d. 9 aug. 1844 å Karlbergs slott, blev student i Uppsala 1861 och tog i maj 1864 både hovrätts- och kameralexamen. Sedan han hållit ting i Dalarne och vunnit vice-häradshövdingetiteln (1870), tjänstgjorde han inom hovrätten, 1872—3 såsom fiskal och de närmast följande åren som adjungerad

ledamot. Han övergav emellertid hovrätten och utnämndes 1877 till kammarrättsråd, 1881 till expeditionschef i lantförsvarsdepartementet. Beteckna redan dessa två utnämningar ett avsteg från hovrättsadjunktens normala curriculum vitæ, så skulle E:s ämbetsmannabana i fortsättningen än bestämdare skilja sig från det sedvanliga förloppet. Han blev nämligen år 1886 justitiekansler, utan att någonsin ha föredragit i HD eller ens innehaft ordinarie tjänst i hovrätt. Och d. 16 juni 1899 kallades han att bekläda det efter Nils von Steyern lediga presidentskapet i rikets främsta hovrätt, en befattning som förut under det nuvarande statsskickets tid undantagslöst ej betrotts annan än den som varit justitieråd eller justitieminister. För att finna ett motstycke till E:s presidentutnämning får man gå tillbaka till år 1787, då Gustav III i justitiekanslern Wachtmeisters person upplivade det forna riksdrotsämbetet.
    Den E:s sällsporda duglighet, varom nu angivna befordringsdata bära vittne, föranledde även att han anlitades för flerfaldiga betydelsefulla utredningsuppdrag vid sidan om ämbetet. Här må blott erinras att han såsom tillfällig ledamot i nya lagberedningen underskrivit dess betänkande med förslag till lag om domsagas kansli (1890) och att han var ordf. i de kommittéer, vilkas förslag ligga till grund för lagen om straffregister och 1906 års lagar om villkorlig dom och villkorlig frigivning. Nämnas må ock att sedan Persien och Italien enats om att hänskjuta en dem emellan uppkommen tvist till en av konung Oskar II utsedd skiljedomare, föll konungens val å E. Hedersdoktor inom juridiska fakulteten blev E. i Uppsala år 1900.
    Kanske kunde det sägas att Svea hovrätts vidlyftiga och sant demokratiska organisation, med skilda åldrar och tycken i färgrik blandning och med den yngste adjunktens röst likvärdig presidentens, ställer kollegialitetens värden på det svåraste prov. Presidentens för kritik starkt utsatta ställning har varit och skall väl alltid bliva ömtålig. Helt visst var det i känslan därav som E. i sitt hälsningstal till hovrätten (d. 19 juni 1899) framhöll att det kollegiala hovrättsarbetet bleve i viss mån främmande för honom, som under en lång följd av år såsom justitiekansler vant sig att ensam besluta. Det torde emellertid bland dem, som tjänstgjort i hovrätten under E:s chefskap, icke råda mer än en mening därom att hovrätten fann sig med honom väl tillfreds. Av de män, vilkas bilder pryda "stora rummet" i det gamla kungshuset på Riddarholmen, har väl en eller annan utmärkts av mera lysande egenskaper, men väl ingen i högre grad än han av rättrådighet, flärdfrihet, klok måttfullhet och lugn auktoritet. Särskilt de yngre kände nog även att de av E. omfattades med oskrymtad välvilja. Sin omtanke för det uppväxande hovrättssläktet och dess utbildning bibehöll han också långt efter det han d. 18 febr. 1910 avgått från presidentskapet. Så skrev han t. ex., redan 80-årig, att man borde söka höja föredragningens nivå "genom att intressera mera lifaktiga fiskalsaspiranter för att ägna åtminstone någon liten tid åt frivilliga 'seminarieöfningar' med förtroliga kamrater (eller andra?) såsom åhörare och kritici. Öfningarne borde kunna bli både väckande och instruktiva — ej minst under handhafvandet i tur och ordning af kritiserandet. 'Senectus natura est loquacior'.Jag är det icke i vanliga fall, men det här ämnet intresserade mig."
    Säkerligen skall en var, vilkens hovrättstjänstgöring som fiskal och ledamot helt infallit under E:s chefskap, alltid med uppriktig tacksamhet och vördnad minnas sin president.

B. W.