V. A. RINANDER. Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt. Klerus och offentlig tjänst. Akademisk avhandling. Upps. 1927. VIII, 180 s. — Uppsala Universitets Årsskrift 1927. Juridik I.

 

    Föreliggande avhandling utgör egentligen inledning till ett större arbete, ursprungligen avsett att behandla frågan om ämbetsmännens rättsställning enligt svensk rätt. Men det framträder såsom ett helt för sig och har därigenom fått en delvis annan karaktär än meningen varit. Det fullföljer nu två syften, av vilka blott det ena kunnat vinnas, det andra allenast antydas. Fäster man sig vid det förra, utgör avhandlingen ett betydelsefullt och viktigt vetenskapligt inlägg i en fråga, som i och för sig ligger svensk rätt ganska fjärran, men dock faller under svensk juridisk forskning, må vara att den sällan här i landet inriktas på sådana ämnen. Fäster man sig vid det senare syftet, bliva antydningarna icke några vetenskapliga resultat, utan antingen forskningsincitament eller löften om fortsättning, men måste i åtskilliga delar, vid avsaknad av bevisning, som här ej kunnat ges, framkalla många frågetecken.
    Förf. utgår från den kanoniska rättens allmänt erkända betydelse för modern rätts utveckling, men frågar, vad det är för moment i den förra, som haft eller väsentligen kunnat hava denna betydelse. Han bestrider nu, med goda skäl, dess inverkan åtminstone i större utsträckning på privaträtten, men vill visa, att i verkligheten den offentliga rätten och kanonisk rätt måste uppbäras av en och samma princip. Romersk rätt byggdes på maktbegreppet, men på detta kan, menar förf., ingen offentlig rätt vila. Han uppvisar nu, dels att den  kanoniska rätten väsentligen just är offentlig rätt av liknande art som staternas offentliga rätt, dels att den bärande principen i kanonisk rätt icke är det romerska maktbegreppet, utan ett detta helt motsatt begrepp, av förf. betecknat såsom offentlig tjänst, i följd varav den kanoniska rätten icke kan ha förmedlat romersk rätt till modern rätt, men i stället i utvecklingen infört detta andra och nya begrepp, på vilket han menar att även den moderna offentliga rätten bygger. Det sista har han icke, efter min mening, visat och i själva verket

icke haft tillfälle att i nu föreliggande avhandling, sådan den är, ens kunna visa. Men det förra har han däremot på ett sätt, som icke kan till sin riktighet bestridas, fullt visat. Hans avhandling har redan därmed fått ett vetenskapligt, bestående värde som ingalunda alltid tillkommer ens godkända juridiska professorsspecimina, särdeles i senaste tid.
    I bokens första kapitel behandlar förf. två frågor, den ena ang. den katolska kyrkans samfundskaraktär, den andra ang. grunden till att klerus i den härskande kanonistiska doktrinen tillägges karaktären av makthavande. Båda frågorna hänga samman, i det att kyrkans likställighet med staten såsom en societas inæqualis förutsätter klerus såsom maktutövare — liksom konung och ämbetsmän i staten. Men förf. visar också, att icke ens den kanonistiska doktrinen tillagt klerus denna karaktär i och för sig — ur inre synpunkt betyder maktmomentet intet och kan icke ens konsekvent fasthållas såsom kriterium för klerikal ställning.
    I andra kapitlet gör förf. frågan om den kanoniska rättens egen karaktär till föremål för sin undersökning, för att mot bakgrunden därav kunna bestämma klerus' ställning, eftersom klerus utgör huvudföremålet för den kanoniska rättens reglering. Förf. visar i sin synnerligen intressanta, värdefulla och självständiga framställning, att kanonisk rätt är offentlig rätt och att den avser att reglera kyrkotjänsten. Hans behandling av frågan om jus divinum och jus humanum, om potestas ordinis och potestas jurisdictionis, om sakramentsmakten, om oavsättligheten, om dispensen, för att nämna några punkter, är sådan, att några bärande erinringar i huvudsak icke kunna däremot göras. Resultatet blir, att den kanoniska rättens hela karaktär pekar bort från maktbegreppet och direkt fram emot tjänstebegreppet såsom det centrala.
    Tredje kapitlet ägnas åt klerusbegreppets positiva utformning under kritik av doktrinen, då de direkta källorna icke säga mycket i frågan. Med stöd särskilt av reglerna rörande den s. k. fristående tonsuren, men även med användande av övriga till buds stående och omsorgsfullt undersökta bestämmelser, som kunna användas, uppvisar förf., att klerus icke är någon positiv utsöndring ur folket (= lekmännen), utan tvärtom lekmännen en, egentligen mot kyrkans idé stridande utsöndring ur klerus, i det att kyrkans alla medlemmar skulle fullgöra kyrkans tjänst, men klerus allena blivit därtill genom ordinationen rättsligt förbunden. Vad förf. menar med offentlig tjänst i detta sammanhang, har han icke angivit, utan blott förutsatt begreppet, som han visserligen söker beskriva, men icke klart fixera. Om och på vad sätt den offentliga tjänsten är en nyansering av samhällstjänsten är oklart. Men oklarheten i detta stycke inverkar icke, sålänge man rör sig blott inom kanonisk rätt, där förf. säkerligen har alldeles rätt i sina utredningar.
    Oklarheten blir av större betydelse, om man, med förf., vill tilllämpa begreppet på staternas offentliga rätt, då här samfundssyftet är på helt annat sätt bestämt och rätten av en vida mera omfattande

och växlande natur. I denna del, inströdd i den övriga framställningen, har förf. icke varit lika lycklig, må vara att, såsom ovan antytts, något annat resultat icke här kunnat väntas, då all bevisning måst i dessa stycken ställas på framtiden. Men detta förhållande får icke bortskymma värdet och betydelsen av det, som boken i sitt nu föreliggande skick verkligen ger. Förf., vars hela läggning är logikerns och den stränga distinguentens, har haft särskilda och ovanliga förutsättningar att komma till rätta med den skolastik, som kanonisk rätt gömmer, men han har lyckligt undvikit att själv förfalla till skolastik och i de många fall, då han för ämnets skull, måste röra sig med skolastiska och naturrättsliga begrepp, gör han detta rent refererande. I ett och annat stycke är han kanske icke fri från konstruktion eller söker han sina exempel något vid sidan av allfarvägen, men han håller sig avsiktligt och med framgång på de rättsliga realiteternas mark. Därför blir hans arbete, trots ämnet och trots behandlingssättet, vilket icke är rättshistoriskt i vanlig mening, utan rent systematiskt analytiskt, men liksom ämnet skiljer sig från det vanliga rätt så avsevärt, ett juridiskt vetenskapligt arbete, över vilket vår svenska forskning kan vara stolt och som riktat både svensk och internationell litteratur, i den mån hans verk kan av utlandets forskare tillgodogöras.

C. A. Reuterskiöld.