SAKFRÅGAN OCH RÄTTSFRÅGAN VID 1600-TALETS RÄTTSSKIPNING PÅ UPPLANDSBYGDEN.

 

    I en nyligen utkommen skrift1 har professor K. G. WESTMAN upptagit till behandling frågan om häradsnämndens funktion vid domsfällande i Uppland under 1600-talet och början av 1700-talet. Det är med livlig tillfredsställelse man tar del av häftets innehåll. Ämnet är av mycket stort intresse och det sätt varpå det behandlats präglas allt igenom av den elegans och skarpsinnighet, som vanligen kännetecknar författarens skrifter. Problemet om i vilken grad och på vad sätt folket i äldre tider deltog i rättsskipningen i vårt land är icke en dagspolitisk fråga. Men dess besvarande är av betydelse för en allsidig uppfattning av landets kulturhistoria.
    Författaren lämnar en översikt av landskaps- och landslagarnas bestämmelser i ämnet samt författningar och lagstiftningsförsök från 1500-, 1600- och början av 1700-talet även som dåtida doktrin. Därjämte ingår författaren på en undersökning av åtskilliga domböcker från olika delar av Uppland, däribland Vendels sockens dombok 1615—45 i en av K. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala genom undertecknad utgiven edition.
    Författaren gör gällande (s. 19) att i Uppland "utvecklingen fört därhän, att i början av 1600-talet nämndemännen voro meddomare i rätten och ej hänvisade till jurymannens begränsade uppgift". Vidare anför författaren (s. 25) att tendensen även intill årtiondena närmast efter 1600-talets mitt blev den "att häradshövding och nämnd förenas i rätten såsom båda delaktiga i utövandet av den dömande verksamheten i dess helhet". Slutligen påvisas (s. 41), att från och med 1680talet en omsvängning sker, i det att "häradshövdingen tar ledningen av domstolen vid dess avgörande av både sak- och rättsfrågor". Bland de krafter som medverka till att framkalla sistnämnda utveckling framhåller författaren främst den nya hovrättsorganisationen och dess strävan att få likformighet i rättsskipningen vid underlydande häradsrätter.
    Sin framställning avslutar författaren på några rader med en sammanfattning av den utveckling han förut skildrat, en sammanfattning given med ett fascinerande historiskt perspektiv.

 

1Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet. En studie med särskild hänsyn till uppländska domböcker, Uppsala 1927. (Skrifter utgivna av K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala 24: 18).

1600-TALETS RÄTTSSKIPNING PÅ UPPLANDSBYGDEN. 163    Då red. anmodat mig, laicus, att anmäla W:s skrift, har tillfälle samtidigt beretts mig framföra några reflexioner i anledning av författarens granskning av Vendelsdomboken. Det torde ursäktas migom min anmälan därför i det följande kommer att utgöras av en hovsam replik i denna del, vilken replik f. ö. av utrymmesskäl måst begränsas till några få punkter.
    I inledningen till Vendelsdomboken har jag uttalat den meningen, att nämnden i Vendels socken vid ifrågavarande tid yttrade sig blott i sakfrågan, varefter doms avkunnande tillkom häradshövdingen eller lagläsaren, vilket jag ansett överensstämma med landslagens ståndpunkt. Och jag har, under hänvisning till vissa ställen i editionenstext, ansett detta "särskilt tydligt" framträda i brottmål. Författaren ifrågasätter om jag därvid "rätt tolkat dombokens i mycket oklara formuleringar", och hävdar som sagt i stället, att nämnden i allmänhet i Uppland jämte lagläsaren gemensamt utövat domsmakten i dess helhet beträffande såväl sakfrågan som rättsfrågan.
    Jag vill genast erkänna, att mitt uttalande, att Vendelsdombokens ordalag i ifrågavarande avseende skulle vara tydliga, är förhastat. Fast mera ger jag författaren obetingat rätt i att många av dess formuleringar äro oklara.
    Förstår jag författaren rätt, är ett av skälen för hans åsikt det att STIERNHÖÖK i sin bok "De jure sveonum et gotorum vetusto" framställer såsom gällande praxis ett förhållande mellan häradshövding eller lagläsare samt nämnden sådant det författaren hävdar, samt att särskild betydelse måste tillerkännas detta uttalande, enär Stiernhöök själv från och med 1646 var häradshövding just i Örbyhus domsaga, till vilken Vendels socken hörde. Både Stiernhööks åsikt (citeradav ABRAHAMSSON i dennes kommentar till landslagen) och hans utnämning till häradshövding har jag omnämnt i min inledning. 1 Härtill vill jag nu blott lägga, att ordalagen i protokollen från de ting i Örbyhus domsaga, som Stiernhöök själv hållit,2 icke giva någon

 

1 Det är mig icke heller obekant att även moderna författare ansluta sig till denna åsikt t. ex. NORDSTRÖM, Den svenska samhällsförfattningens historia, s.848 o. f.; BERGENDAL, Bidrag till de svenska rättsmedlens historia, s. 30, m. fl. Huruvida de grunda sin åsikt å undersökning av rättsprotokollen, är väl ovisst.

2 Stiernhöök, tidigare professor i statsvetenskap och svenska lagfarenheten i Västerås, blev sedermera assessor i Åbo Hovrätt och lagman i norra Finland. Sedan 1640 professor vid Åbo Akademi deltog han 1642 och 1643 i lagkommissionens arbeten i Stockholm. Han torde dock alltfort och även efter sin häradshövdingeutnämning haft sitt hemvist i Finland, ty då han den 21 maj 1647 förordnades till revisionssekreterare, hette det i kungabrevet härom, att han så borde anställa sina saker i Finland att han kunde stadigt förbliva i Sverige. Hans minnestecknare, F. M. FRANZÉN (Sv. Akademiens handlingar 1837,s. 33 o. f.) säger, att han sedan 1646 åtnjöt inkomsterna av Örbyhus domsaga och dessförinnan av en domsaga på Åland, men utgår från att han icke kunde såsom professor befatta sig med häradstingen på Åland eller såsom revisionssekreterare förestå Örbyhus domsaga. Emellertid synes han, att döma av de renoverade tingsprotokollen från Örbyhus domsaga, själv hava förrättat enstaka ting exempelvis den 19 juni och den 29 oktober 1658, den 8 och 10 februari 1660, den 4, 7 och 10 februari 1663, den 26 och 28 januari 1664 m. fl.(Renoverade domböcker för Uppland N:o 8 fol. 260 och 262, N:o 12 fol. 193och 202, N:o 13 fol. 555, 562, 564 samt N:o 14 fol. 550, 568, Riksarkivet).

164 NILS EDLING.ledning till bedömande av nämndens roll. Att någon fråga hänskjutits till nämnden omtalas icke. Själva domen börjar oftast med ordet "Resolverades" eller dyl. Det förefaller som om Stiernhöök själv varit den ensamt bestämmande. Måhända har han fått sin största erfarenhet om praxis från den tid han var lagman i Finland. Lagmansnämndernas sammansättning torde ofta varit sådan att man ej förvånas om denna nämnd 1 ej ville inskränka sig till sakfrågan. Med det nu sagda förringas i någon mån värdet av författarens ifrågavarande argument.
    Innan jag övergår till några av författaren granskade textställen i Vendelsdomboken vill även jag å min sida citera 1600-talslitteratur angående praxis vid underrätterna å landet, till den verkan det havakan. I en på 1600-talet författad, i landsarkivet i Uppsala förvarad handskrift "Judicialis informatio", således en praktisk juridisk handbok, heter det bl. a. "Alle högwårdande ährender skiuter Sweriges Lagh förr till heraznembdh än till heradzhöfdinge, och må icke heradzhöfdinge medh sin dom röre widh någon sack, förr ähn heredznemd hafwer uthletat fulle sanningh, och sielf witnat dher om, wackte sigh fördhenskull heradznemdh, att hon icke gör någon menniska i ringa eller höög sak orätt, eller samtycker orättan dom." —"I alle högmåls upenbare ogerningar säijer lagen sielf straffet af, och ty sielf hafwer heredznemndh medh så danne saaker lätt at göra, men tå högmåls gerningh wijtes någon, och ej är oppenbart eller någon wedertagen, tå will heredznemdhz wåndesamme wäriende ellerfällande gälla". Författaren till denna tractat är okänd, men förefaller rätt initierad i sina stycken. Hans mening synes klar. Nämnden avgör bevisfrågan. Där saken är erkänd har nämnden intet att göra, men i övriga fall ett "våndesamt" göromål. Först sedan nämnden sagt sitt: skyldig eller icke skyldig, utsäger domaren lagen.
    Ett av de utav professor Westman granskade textställena i Vendelsdomboken lyder: "Kunde nämnden icke fria deras liv, därföre sades de ifrån livet efter de atskylnader, som utdragne äre utavden Heliga Skrift och finnes effterst uti vår tryckte lagbok". 2 Av denna passus drager författaren den slutsatsen, att "nämnden i sinutsaga även tillämpar viss rättssats". Jag vill emellertid ifrågasätta om denna slutsats verkligen är berättigad. Textskrivaren 3 har gåtten genväg, det är allt. I stället för att skriva, att nämnden ickekunde fria de tilltalade från skuld, har han, då skuld för honom i detta fall var identisk med livsstraff, helt simpelt låtit denna identitet influera på terminologien vid textens avfattande. Eljest vore tillägget "därföre sades de från livet" oförklarligt. Sin naturliga för-

 

1 I lagmansrätterna voro stundom häradshövdingar och lagläsare bisittare eller ledamöter av lagmansnämnden. De uppländska lagmansdomböckerna från 1500-talet giva, enligt vad jag numera funnit, otvetydigt vid handen, att nämnden där i vissa fall deltog i avgörandet även i rättsfrågan, något vartill jag i annat sammanhang torde få återkomma.

2 Vendels sockens dombok s. 66.

3 Protokollstexten finnes här kvar blott i renoverat exemplar. Tinget hölls av en tillfällig lagläsare.

1600-TALETS RÄTTSSKIPNING PÅ UPPLANDSBYGDEN. 165klaring får texten, om man anser de båda leden vara uttryck förskilda moment av domfällandet, skyldig förklaringen och lagtillämpningen. Men ett särskiljande av de båda funktionerna hade ju varit onödigt, om de ej utövats av olika personer, nämnden och domaren. En annan sak är att på grund av lagens avfattning målets utgång här liksom oftast faktiskt var avgjord i och med det att skuldfrågan var avgjord, vadan det som återstod, sedan nämnden yttrat sig om denna, ofta kanske var av mera självklar natur.
    Ytterligare ett exempel finner författaren på att nämnden anger "direkt den rättsregel, som var tillämplig". Han citerar protokollet i ett mål angående en man, Erich Pederson, tilltalad för delaktighet i älgjakt. I detta mål hade först varit fråga om huruvida älgen olovligt skjutits av en person Lars Jönsson, som numera rymt. I protokollet heter det härom, ett stycke innan författarens citat börjar, på följande sätt: "hvilket ärende sköts till nämnden — — — så efter noga, lång och flitig rannsakning befanns i sanning att bemälda Lars Jönsson hade skjutit samma älg". 1 Sedan omtalas att älghuden hade anträffats under Eric Petterssons stugugolv. Därefter heter det (och här börjar författarens citat): "kunde för then skuld nämnden icke fria honom ifrån den dom, som Konung Maj:ts brev innehåller, blev därföre bemälte Erich Pedersson sagt att föras över med booch bohag till Ingermanland". Författaren tillägger: "Rättsregeln i det kungliga brevet fattas alltså som en generell dom vilken nämnden förklarar tillämplig i det föreliggande fallet". Enligt min mening kunde emellertid det då rätt färska, helt visst mycket sällan tillämpade och för övrigt mot svenska allmänna rättsbegrepp stridande kungabrevet 2 säkerligen icke så hava varit i var mans mun att nämnden känt till det. Ännu hade det icke, så vitt domboken utvisar, publicerats genom uppläsning på tinget. Uppenbarligen är det lagläsarens kunskap som här ensam gjort sig gällande. Jag för min del har svårt att tro att texskrivaren, 3 när han efteråt plitade ihop protokollet med kungabrevet tillhands, menat säga annat än att, sedan bevisfrågan angående Lars Jönssons utövande av sådan jakt, som avsåges i kungabrevet, var klar genom nämndens avgörande samtnämnden jämväl funnit älghudens gömställe innefatta ett övertygande bevis om Erich Pedersons delaktighet i sådan jakt, så tillämpade domaren den i kungabrevet stadgade påföljden ("blev därföre — —sagt" etc.).
    Författaren framhåller slutligen, att i ett mål "nämndens beslut omedelbart delgavs parterna, som fingo tillfälle att uttala sig. I det föreliggande fallet förklarade sig käranden nöjd med nämndens utsago, som innebar svarandens friande från dråpsanklagelse. Därefter dömdes svaranden för tillfogande av huvudsår".

 

1 a. a. s. 64.

2 Detta brev avsåg olovlig jakt i Uppland och Västmanland. Alldeles utan motsvarighet ifråga om andra landskap var det dock icke; Se exempelvis ERNSTAREEN, Acta Oelandica, Sthm. 1924, s. 16, där liknande deportationsbestämmelser omnämnas för Öland.

3 Även i detta fall gäller vad ovan sagts s. 164 not 3.

166 NILS EDLING.    För min del anser jag detta exempel innefatta ett positivt stöd för min tolkning. Med detta mål förhöll sig på följande sätt. Målsägaren Per Jacobson kärade till svaranden Erich att han slagit en skräddare i huvudet.1 Genast i början av protokollet omtalas själva slaget som ett faktum. Erich synes hava erkänt det. Svårigheten bestod i att bevisa att skräddaren "blef dödh af thet slaget". Vittnen hördes, som uppgåvo, att skräddaren i stället hastigt insjuknat," hvilket jag satte till nämnden och effter noga ransakan sadhe Erichfrij för thet tilmäle, 2 der till Per Jacobson sadhe att inthet kundemeer göra ther om, uthan gaf sigh till fridz med thet som godhemän nu afsagdt hade. Der medh gofwe och the flere Målzägare sightil frids som här tilstädhes wore — — —. Och effter Erich ickehade bött för thet hufwudhsåår wart Erich Saack 20 mr". Det är att märka, att enligt Kristoffers Landslag Tingmålabalken Cap. 37 nämndens bevisuppskattning utgjorde ett beslut för sig, mot vilket åtminstone målsägaren (väl ock svarande) fick vädja. Att beslutet genast delgavs, var då helt naturligt och i full överensstämmelse med landslagen. Det ifrågavarande målet innefattar ett tydligt exempelpå en strikt tillämpning av landslagens regler om nämndens funktion som bedömare av sakfrågan. Domen för huvudsår är avfattad med samma korta ordalag, som gemenligen användes när ingen bevisning och således ej heller nämndens "wåndesamma wäriende eller fällande" behövdes, emedan saken var erkänd: "wart Erich saak" etc. Om man möjligen kan hava olika meningar rörande tolkningen av de i det föregående omnämnda textställena, är dock det nu ifrågavarande ensamt tillräckligt för att stödja min ståndpunkt.
    Författaren har även anfört citat ur samtida underrättsdomböcker från andra delar av Uppland. Tiden har icke medgivit mig att nu yttra mig över dessa citat eller göra mig hemmastadd med dessa textförfattares skrivsätt. Det är sannolikt att praxis under 1600talet varit olika i olika domsagor och kanske även vacklande inom ett och samma domsområde.
    Bl. a. har härvid inverkat domarens person, möjligen ock hans ställning av ordinarie domhavande eller vikarie, även som nämndenssammansättning. Med ovanstående har jag blott velat uttala, att den tolkning författaren giver åt Vendelsdomboken i ifrågavarande avseende icke synes mig avgörande. Snarare förefaller Örbyhus domsaga hava hört till dem, där nämndens befattning med rättsfrågan under förra delen av 1600-talet åtminstone icke i. allo följt den utveckling författaren angivit. Kanske hade också häradshövdingen där, om man får döma av ordalagen i de ovan citerade protokollen från Stiernhööks verksamhet, kommit att relativt tidigt intaga en dominerande plats i rätten. Att nämndens befattning med domsutövningen

 

1 Vendels sockens dombok, s. 9. Textförfattaren är här den ordinarie lagläsaren i orten.

2 Den renoverade protokollstexten lyder: »och kunde ingen läggie Erichnågodt till, då warh the 12 tilfrågade ähn the kunde wärie Erich eller icke, då taltes the 12 widh och sedan sadhe the Erich frij att han inthet warwållande till hans dödh."

1600-TALETS RÄTTSSKIPNING PÅ UPPLANDSBYGDEN. 167emellertid på flertalet orter under 1600-talet varit den av författaren antydda torde vara ovedersägligt. Ett av de starkaste skälen för detta antagande synes ligga i att 1734 års lag kodifierar en rättsuppfattning, enligt vilken nämnden kan få inflytande på domen i dess helhet mensamtidigt begränsar dess avgörande överhuvud till fall av enighet, f. ö. en avvägning mellan den juridiska sakkunskapen och lekmannaelementet, som är rent mästerlig.


Nils Edling.