498 H. HJERTEN.TH. G. THORSEN. Lovbestemmelsene mot utilbørlig konkurranse. Oslo 1928. O. Christiansens boktrykkeri. 132 s. Inb.kr. 4.75.

 

    När det gäller att på lagstiftningens väg bekämpa den illojala konkurrensen, har man i vårt grannland Norge hunnit väsentligt längre än hos oss. Visserligen avlämnade den svenska patentlagstiftningskommittén, vilken erhållit i uppdrag bland annat att verkställa utredning angående de lagstiftningsåtgärder, som kunde finnas påkallade till stävjande av illojal konkurrens, år 1915 ett betänkande med förslag till lag i ämnet. Men detta förslag har hittills endast delvis, nämligen såvitt angår förrådande av yrkeshemligheter o. d. samt bestickning, lett till någon lagstiftning. I övriga delar väntar denna för vårt näringsliv viktiga fråga ännu på sin lösning. Så t. ex. saknas i vårt land effektiva lagbestämmelser mot illojalreklam och i viss mån även mot nedsättande av annans näringsverksamhet.
    Vad angår Norge tillsattes där för frågans utredning år 1915 en kommitté, som efter några års arbete framlade förslag till lag i ämnet. Efter jämkningar och tillägg i vissa delar blev detta förslagden 7 juli 1922 upphöjt till lag. Önskemål hade under förarbetenas gång uttalats, att alla bestämmelser mot illojal konkurrens måtte sammanföras i en enda författning. Detta mötte emellertid lagtekniska svårigheter, och lagen kom därför att innehålla endastde nya stadganden i ämnet, som funnits påkallade. Bland dessa återfinnas bestämmelser såväl mot illojal reklam som mot lämnande av nedsättande uppgifter om annans näring. Redan förut på spridda ställen, särskilt i strafflagen, handelslagen och varumärkeslagen, givna stadganden på området överflyttades således icke till den nya lagen. De olägenheter, som detta innebure, kunde — antyddes det— avhjälpas genom utgivande av en kommentar, däri ämnet behandlades i hela sin vidd. Det är bland annat denna tanke, som utgivaren av nu föreliggande arbete, expeditionschefen i norska socialdepartementet Th. G. Thorsen, velat förverkliga till tjänst för näringsidkare och deras organisationer samt myndigheter, advokater och andra intresserade.
    Redan tidigare har Thorsen utgivit kommentarer till en del författningar på näringslivets område, däribland 1910 års norska lagar angående patent, varumärken och mönster. För utgivande av den nu föreliggande kommentaren har Thorsen haft desto större förutsättningar, som han tjänstgjort såsom sekreterare i den kommitté, vilken, på sätt ovan nämnts, haft den förberedande utredningen avfrågan sig anförtrodd.
    Efter att inledningsvis hava sökt närmare fastställa begreppet illojal konkurrens lämnar författaren en kort översikt av främmande lagstiftning i ämnet och de olika system, som därvid kommit till användning, även som för de hithörande bestämmelser, som finnas upptagna i den år 1883 i Paris avslutade och sedermera vid olika

ANM. AV TH. G. THORSEN: UTILBØRLIG KONKURRANSE. 499tillfällen reviderade internationella konventionen angående skydd för den s. k. industriella äganderätten.
    Författaren övergår därefter till en redogörelse för frågans historiska utveckling i Norge och vidare till en orienterande sammanfattning av den norska lagstiftningens olika bestämmelser i ämnet, därvid bland annat påpekas, att avsikten med vissa av dem varit icke allenast att freda näringsidkarna mot illojal konkurrens utan även att skydda allmänheten mot att bliva vilseledd.
    I en följande avdelning, behandlande norsk praxis på området, givas åtskilliga värdefulla upplysningar angående den ifrågavarande lagstiftningens verkningar i det praktiska livet. Av intresse är härvid särskilt den upplysningen, att man i allmänhet först sökt att på godvillighetens väg vinna rättelse i föreliggande missförhållanden ochi det längsta undvikit att anlita domstolsvägen. Den av motståndarna till en lagstiftning i ämnet uttalade farhågan för processer i chikanöst syfte har icke besannats. Enligt uttalanden av olika näringsorganisationer har lagstiftningen verkat gott, om också ofullständigheter i densamma påtalats och tolkningen av vissa bestämmelser vållat tvekan och svårigheter.
    Största delen av arbetet utgöres helt naturligt av själva kommentaren till de särskilda lagbestämmelserna. Författaren har därvid flitigt begagnat sig av förarbetena till 1922 års lag ävensom refererat åtskilliga rättsfall såväl angående tillämpligheten av nämnda lag, i den mån sådana rättsfall hittills föreligga, som rörande de i andra författningar givna bestämmelser mot illojal konkurrens. Upplysande äro också de i kommentaren återgivna uttalanden i ämnet, vilka det norska handelsdepartementet såsom en sorts övervakare av den nya lagens tillämpning tid efter annan gjort. För den, som i likhet med undertecknad länge sysslat med hithörande lagstiftningsfrågor för den svenska rättens del, kunde det visserligen kännas frestande att till diskussion upptaga ett och annat av de i kommentaren behandlades pörsmål, som uppkommit i Norge. Men redan av utrymmesskäl låter sig detta här icke göra.
    Arbetet åtföljande innehållsförteckning och alfabetiskt sakregister underlätta dess användande.
    Utan tvivel skall den föreliggande med mycken omsorg utarbetade kommentaren visa sig vara till stort gagn för dem, som på något sätt hava att skaffa med den lagstiftning, varom här är fråga. Någon fullt genomförd systematisk framställning av ämnet kan arbetet knappast sägas utgöra, och något sådant torde ej heller hava varit avsett. Vad oss svenskar beträffar är det icke utan intresse att se, hurusom man i Norge funnit sig väl till rätta med lagbestämmelser, som hos oss från vissa håll betecknats såsom mer eller mindre omöjliga att genomföra. Måhända kan denna omständighet i sin mån bidraga till att föra den sedan länge aktuella frågan om en utvidgad svensk lagstiftning på området något framåt. Det måste ju betecknas såsom föga tillfredsställande, att vårt land i detta hänseende distanseras av allt flera främmande stater, vilka vi eljest icke

500 H. HJERTEN.stå efter på lagstiftningens område. Även av internationella skäl kan Sverige såsom tillhörande unionen för skydd av den industriella äganderätten sägas manat att avhjälpa vad härutinnan hos ossbrister.

 

H. Hjertén.