SÖDERHJELM, J. O. Démilitarisation et neutralisation des ilesd'Aland en 1856 et 1921. Helsingfors 1928. Söderström & C:o. 380 s. Kr. 10.00.

 

    I en avhandling med ovan angivna titel har dr J. O. Söderhjelm gjort 1856 och 1921 års Ålandskonventioner till föremål för ingående behandling ur folksrättslig synpunkt.
    Arbetet kan sägas sönderfalla i tre huvudpartier, en inledande, teoretisk del, omfattande kap. I—IV, vari begreppen "neutralisering"och "demilitarisering", "internationellt servitut" o. s. v. utredas, enhistorisk del, omfattande kap. VI—X, innehållande en översikt av Ålandsfrågans utveckling från Fredrikshamnsfreden 1809 till avslutandet av 1921 års konvention angående Ålands öarnas icke-befästande och neutralisering, och slutligen, i kap. XI, en del innefattande en juridisk kommentar till sistnämnda konventions bestämmelser. Ett par kapitel, V och XII, ägnas åt framläggandet av vissa politiska synpunkter. Arbetets tyngdpunkt faller emellertid avgjort inom dess rent juridiska partier.
    I de mycket förtjänstfulla teoretiska utredningar, varmed avhandlingen inledes, intager författaren en deciderat modern ståndpunkt till de mycket omdebatterade problem, som däri dryftas. Efter att i kap. I hava framhävt skillnaderna mellan "neutralitet" — det förhållande, att en stat står utanför mellan andra stater pågående stridigheter —, "neutralisering" ("neutralisation") — den anordning,varigenom ett visst begränsat område fredas för krigshandlingar,även om den stat, området tillhör, skulle vara invecklad i krig —samt "demilitarisering" — en anordning, enligt vilken befästningar eller andra militära anläggningar icke få förekomma inom ett visst område, — övergår förf. i kap. II till att behandla begreppet "internationellt servitut". Med utgångspunkt från den moderna statsrättens uppfattning av statens förhållande till statsområdet såsom utgörande imperium, icke dominium, underkastar han detta begrepp en skarp och, efter vad det synes, väl motiverad kritik; han påvisar, hurusom den särskilt i äldre folkrättslitteratur tämligen allmänt antagna teorien om förefintligheten av "internationella servitut" grundar sig på en oberättigad inblandning i den offentliga rätten av privaträttsliga föreställningar, och han ansluter sig bestämt till den nyare riktning inom folkrätten, som bestrider tillvaron av dylika servitut.
    Därefter framför förf. i kap. III en liknande kritik av föreställningen, att objektiv rätt kan skapas genom en av ett visst antal makter sluten traktat (lawmaking treaty). Författaren bestrider bestämt, att en traktat kan vara bindande för andra än signatärmakterna; om de i en traktat nedlagda grundsatserna övergå till allmän

folkrätt, beror detta ej på traktaten utan på sedvana. Men man kan svårligen tänka sig något fall, då en av en stat åtagen förpliktelse att icke befästa sitt område skulle genom sedvana kunna förvandlas till objektiv rätt.
    Om man på det hela taget måste ge förf. rätt i hans kritik av föreställningarna om "internationella servitut" och "lawmaking treaties", förefaller det å andra sidan, som om förf. tagit väl lätt på ett annat problem, som han i detta sammanhang behandlar, nämligen frågan om statssuccessionen. Man kan nämligen fråga sig, huruvida en ny stat, som uppstått genom en redan existerande stats sönderdelning, verkligen är så absolut "ny", att den inträder i folkrättssamfundet alldeles fri från alla av den äldre staten åtagna förpliktelser. För att förneka detta behöver man ej nödvändigtvis utgå från, att de på ifrågavarande förpliktelser grundade rättigheterna skulle varit av sakrättslig natur.
    Efter att i kap. V med styrka framhävt Ålandsöarnas utomordentligt stora militärpolitiska betydelse för såväl Sverige som Finland, övergår förf. i det följande till den historiska delen av sin framställning. Denna stöder sig huvudsakligen på redan känt material och erbjuder alltså knappast några nyheter, vilket tydligen ej heller legat inom arbetets syfte. Tyngdpunkten ligger även här på författarens juridiska utläggning av de olika momenten i utvecklingen, varvid författaren på de olika konkreta spörsmålen tillämpar sina i de första kapitlen framlagda teoretiska synpunkter. Självklart är, att förf. från sina utgångspunkter underkänner den teori, enligt vilken 1856 års Pariskonvéntion om Ålandsöarnas icke-befästande skulle skapat ett "internationellt servitut" eller någon objektivrätt. Denna teori har dock, såsom förf. även framhåller, spelat en betydande roll även under Ålandsfrågans senaste skede, i det den upptogs av den 1920 av Nationernas förbunds råd tillsatta juristkommittén och av de s. k. Ålandsrapportörerna, liksom den präglade Sveriges och i viss mån även Finlands uppfattning av därav berörda spörsmål.
    Arbetets sista huvudparti utgöres av en mycket ingående kommentar till de olika bestämmelserna i 1921 års Genévekonvention angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering. Kommentaren präglas i stort sett av gott omdöme och utgör otvivelaktigten värdefull handledning vid studiet av denna konvention. Självklart är, att man kan ha anledning att sätta frågetecken vid en eller annan punkt i den utförliga framställningen, exempelvis vid utläggningen om krigsfartygs rätt till "passage inoffensif". enligt art. 5 avkonventionen. En annan punkt, till vilken man måste ställa sig tveksam, är författarens framställning av möjligheterna för konventionens urkraftträdande. Efter att ha konstaterat, att konventionen icke innehåller någon bestämmelse rörande uppsägning av densamma, och att den i princip är avsedd att bestå för all framtid, uttalar han, att den omständigheten, att någon av de fördragsslutande parterna sviker sina förpliktelser enligt konventionen, ger var och

en av de övriga signatärmakterna rätt att uppsäga den. Det är emellertid svårt att inse, att den omständigheten, att en av de till konventionen anslutna staterna svikit sina förpliktelser, skulle ge någon av de övriga parterna en i konventionen icke förutsatt rätt att uppsäga sina förbindelser gent emot de övriga parter, som för sin del iakttagit konventionens bestämmelser. Enligt konventionensegna bestämmelser (art. X) förutsättes icke ens för dess ikraftträdande, att samtliga signatärmakter skola hava ratificerat densamma.
    I arbetets slutkapitel företager förf. en uppskattning av den politiska betydelsen av 1921 års Ålandskonvention. Han överger därmed det folkrättsliga område, varpå han dittills rört sig, för att övergå till betraktelser av rent politisk art. Han framhåller, att konventionen, ehuru tekniskt väl gjord, företer åtskilliga svagheter i praktiskt-politiskt avseende. Som den största av dessa betecknar förf. den bristande säkerheten för att konventionens garantibestämmelser i en kritisk situation skola visa sig vara tillräckligt effektiva. Ålandsöarnas demilitarisering blir då snarare en fara för de nordiska ländernas fred och trygghet än tvärtom. Som det bästa medlet mot de olägenheter, som sålunda följa av konventionen, rekommenderar förf. en nära samverkan mellan Sverige och Finland.
    Dr Söderhjelms arbete utgör utan tvivel ett värdefullt tillskott till Nordens folkrättsliga litteratur. Det är försett med utförlig litteraturförteckning; såsom bilagor avtryckas 1856 och 1921 års Ålandskonventioner samt de viktigaste dokumenten till den sistnämndas tillblivelsehistoria.

 

T. Gihl.