Vittnesförhör på begäran av utländsk domstol. Enligt lag d. 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol skall vittnesförhör under vissa förutsättningar kunna äga rum vid svensk domstol på begäran av utländsk domstol i anledning av ett vid den utländska domstolen anhängigt mål. Lagen kan emellertid endast åberopas »i mål eller ärende, däri fråga ej är om ansvar för brottslig gärning eller om efterforskning av brott». Några lagbestämmelser, som direkt åsyfta handräckning i brottmål åt utländsk domstol genom vittnesförhör vid svensk domstol, finnas icke. Härav ha emellanåt svenska underrätter dragit den slutsatsen, att vittnesförhör i brottmål över huvud ej kan medgivas på begäran av

utländsk domstol. Framställningar i sådant syfte ha även på senaste tiden någon gång avslagits. Då denna ståndpunkt är uppenbart oriktig och kan föranleda varjehanda komplikationer, torde det vara anledning fästa uppmärksamheten å förhållandet.
    Det kan gärna medgivas, att tillvaron av 1899 års lag med dess begränsning till civila mål (i den bemärkelse, som framgår av 1 §) lätteligen kan framkalla missuppfattningen att de i lagen angivna fallen äro de enda, då handräckning kan medgivas åt utländsk domstol. Men 1899 års lag är ju tillkommen i anledning av en internationell konvention i ämnet, som Sverige önskade biträda. Lagen anpassades till konventionen och eftersom denna endast rörde civilprocessen, kom ej heller den svenska lagen att utsträckas därutöver. I motiveringen till propositionen framhölls dock, att vittnesförhör i brottmål fortfarande liksom dittills kunde äga rum. Det har också sedan lång tid varit vanligt, att framställningar från utländska domstolar om vittnesförhör i brottmål bifallas av svenska domstolar. Varje år torde åtminstone ett 10-tal sådana framställningar inkomma till utrikesdepartementet och vidare befordras till domstolarna. I de årsredogörelser, som utrikesdepartementet förr utgav från trycket, finnas talrika uppgifter om beviljandet av en dylik handräckning. Från litteraturen kunna åberopas TRYGGER, Kommentar till lag om handräckning åt utländsk domstol (1901) s. 2 ff. och REUTERSKIÖLD, Handbok i svensk privat internationell rätt s. 49.
    I överensstämmelse med den uppfattning, som alltså sedan länge varit rådande, ha i åtskilliga utlämningstraktater intagits bestämmelser om vittnesförhör i brottmål. Här skola endast några exempel anföras.
    I 1869 års utlämningstraktat mellan Sverige och Frankrike heter det i art. 11: »Lorsque, dans la poursuite d'une affaire pénale, un des gouvernements respectifs jugera nécessaire l'audition de témoins domiciliés dans l'autre Etat, une commission rogatoire sera envoyée, à cet effet, par la voie diplomatique, et il y sera donné suite, en observant la loi du pays où les témoins seront invités à comparaitre.» En likalydande föreskrift finnes i traktaten med Nederländerna d. 26 juni 1895.
    I 1913 års utlämningstraktat med Danmark stadgas i art. 17: »Då det under handläggningen i det ena riket av ett brottmål angående en icke politisk förbrytelse finnes nödvändigt att avhöra vittnen, som uppehålla sig i det andra riket, eller att där anställa någon annan undersökningsåtgärd, skola i Sverige domstolarna och vederbörande åklagare samt i Danmark domstolarna vara berättigade att genom direkt hänvändelse till domstolarna i det andra riket sådant begära, och skall framställningen efterkommas i den utsträckning, som lagen i den stat, hos vilken framställningen göres, det tillåter. »En liknande bestämmelse finnes i den svensk-finska traktaten av 1924, vari dock tillägges: »Handräckning kan förvägras, om undersökningen har till föremål en handling, vilken i den stat, hos vilken framställningen blivit gjord, icke är straffbar.» Med den svensk-

finska traktatens stadgande överensstämmer i huvudsak en bestämmelse i 1878 års traktat med Tyskland.
    Uppenbart är, att alla dessa traktater från olika tider bygga på uppfattningen att vittnesförhör i brottmål kan medgivas i Sverige på begäran av utländsk domstol. Att föreskrifterna ofta fått en försiktig formulering genom hänvisning till vederbörande lands lagstiftning, innebär att de kontraherande staterna ej bundit sig i fråga om detaljerna och över huvud ha förbehållit sig en viss handlingsfrihet. Men det hade varit meningslöst att upptaga frågan till traktatsmässig behandling, om Sverige i princip icke medgåve vittnesförhör i brottmål.
    Det är också ett uppenbart intresse för vårt land att icke undandraga sig internationellt samarbete för efterspanande och utforskande av begångna brott. Men om vi vägra en så enkel handräckning som upptagande av vittnesförhör, när inga speciella skäl tala däremot, så måste vi vara beredda på en reciprok behandling från andra länders sida. I förhållande till länder, med vilka vi ha traktater, bör också ihågkommas, att tolkningen av internationella traktater numera inte är varje stats ensak. Genom vår anslutning till Haagdomstolens stadga och våra skiljedomsfördrag ha vi förbundit oss gentemot en stor mängd främmande stater att låta meningsskiljaktigheter om bl. a. traktaters tolkning i sista hand avgöras av internationell domstol eller skiljedomstol. Våra inhemska domstolar kunna därför inte vid sin lagtillämpning blunda för existensen av internationella fördrag, som vårt land biträtt.

Ö. U.