Strafflagsreformen i Tyskland. Angående behandlingen av regeringsförslaget till ny strafflag (Sv. J. T. 1929 sid. 583) föreligga några nya upplysningar.¹ En delegation av riksdagens strafflagsutskott har deltagit i en »tyskösterrikisk parlamentarisk straffrättskonferens» i München i slutet av juni 1929, därvid man lyckats utjämna flertalet skiljaktigheter mellan de i de båda länderna tilltänkta nya strafflagarna, såvitt angår ett av överläggningarna omfattat parti av lagarnas speciella del. — Det tyska strafflagsutskottet har under hösten genomgått ytterligare ett antal avdelningar av regeringsförslaget och i november nått avd. 22, om koppleri m. m.
    Beträffande det parti av förslaget, som motsvarar sv. SL 14 kap., ha ej framträtt större meningsskiljaktigheter angående rekvisiten för olika former av dödande; endast kommunisterna ha velat i fråga om mord ersätta kravet på överlagt handlande med en fordran på egennyttiga bevekelsegrunder. Däremot har vid detta brott frågan om dödsstraffet på nytt givit upphov till starka och f. n. olösliga meningsbrytningar: det lyckades icke att inom utskottet vinna majoritet för någon straffsats vare sig med eller utan dödsstraff.
    I fråga om barnamord har man godkänt det föreslagna likställandet av alla barnaföderskor, i det att olovlig beblandelse ej vidare skall fordras. Såsom var att vänta, ha betydliga motsättningar framträtt angående fosterfördrivning. Ej blott kommunisterna utan även socialdemokraterna ha velat helt avskaffa däremot riktade straffbestämmelser. Emellertid har med knapp majoritet upprätthållits straffbarheten av såväl fullbordad fosterfördrivning som försök därtill. Domstolen skall i synnerligt lindriga fall kunna avstå från ådömande av straff även mot annan än kvinnan själv (och även vid fullbordat brott, i motsats till regeringsförslaget); för fosterfördrivning skall gälla en extraordinärt kort preskriptionstid av två år. Såväl beträffande detta brott som egentlig misshandel meddelas specialbestämmelser om straffrihet på grund av vissa »intressekollisioner», nämligen vid s. k. medicinska indikationer; däremot har en i regeringsförslaget upptagen bestämmelse om samtyckets bety-

 

¹ WUNDERLICH i Deutsche Juristen-Zeitung 1929, sp. 964, 1574.

delse vid misshandel strukits, åtminstone delvis därför att den ansetts överflödig.
    Synnerligen starka slitningar ha framkallats av bestämmelserna angående duell, som i Tyskland ju ingalunda är lika opraktiska som hos oss. Hur olika rättsuppfattningen är, framgår t. ex. därav, att enligt utskottsmajoriteten envig, som haft motståndarens död till följd, skall straffas endast med 2—5 års fängelse (enligt sv. SL 14: 38 är straffet 6—10 års straffarbete), och, om enviget var sådant, som enligt överenskommelse skulle medföra döden, med fängelse i 3—5 år (hos oss straffarbete på livstid eller i tio år, l. c.).
    Objektet för »hemfridsbrott» (Hausfriedensbruch) har i olika riktningar utvidgats, bl. a. genom inbegripande av dels luftfartyg, dels kyrka och kyrkogård.
    Sedlighetsbrotten höra till de mera kritiska partierna vid allt straffrättsligt reformarbete, och meningsskiljaktigheterna ha varit stora. I de paragrafer, som handla om sexuellt missbruk av någons ungdom, ekonomiskt beroende ställning o. dyl., ha flerstädes män upptagits såsom straffskyddade jämte kvinnor (såvitt angår normalt könsumgänge). Beträffande onaturlig otukt har man borttagit den mot tidelag riktade straffbestämmelsen, och likaledes föreslagit straffrihet för homosexuell otukt (såsom hittills beaktad endast m. h. t. förhållandet mellan män) av okvalificerad beskaffenhet. Bland de härför anförda skälen märkas, utom straffbudets betydelse såsom bas för utpressning, även att den hittillsvarande kriminaliseringen finge anses ha misslyckats att fylla sin uppgift och att dess upphävande skulle göra slut på den otyglade agitationen till förmån för de homosexuella. Kvalificerade fall — missbruk av beroende ställning m. m., yrkesmässighet (i den egenartade formuleringen »gewohnheitsmässig zum Erwerbe»), förförelse av minderårig — skola fortfarande straffas, därvid straffet skall kunna gå ned till lägsta fängelsestraff.
 

R. B.