Avstående på förhand från vederlag vid bodelning. Reglerna om vederlag vid bodelning — både äldre och nya GBM:s — ha i stor utsträckning stannat på papperet. Det praktiska rättslivet har långt ifrån fullständigt tillgodogjort sig desamma. Detta är beklagligt, ty reglerna stå i det stora hela i mycket god samklang med de allmänna grunder, på vilka våra äktenskapliga egendomssystem äro byggda, och en mera genomförd tillämpning av reglerna skulle alltså betyda en högre grad av precision och följdriktighet i denna del av det svenska rättslivet.
Den första förutsättningen för en allmännare tillämpning av vederlagsreglerna är naturligtvis en mera utbredd, säker kunskap om reglernas rätta innebörd. Det är med tanke därpå, som här gjorts ett försök att lämna ett litet bidrag till utredning av en hithörande fråga om vederlagsanspråkens renuntiabilitet.
Att vederbörande make (eller makes rättsägare) kan avstå från sina vederlagsanspråk vid själva bodelningen eller i en förberedande uppgörelse strax förut — blott denna uppgörelse träffas i behörig form, skriftligen och med vittnen — är självklart. Likaså är det tydligt, att sådant avstående är möjligt under det efterlevande make, i kraft av arvslagens 2 kap. eller den avlidne makens testamente, innehar boet (jfr N. J. A. 1891 s. 172; K. Prop. nr 10/1930 s. 40). Vad som däremot alldeles icke är klart, är huruvida ett sådant avstående, tillkommet under bägge makarnas livstid, kanske många år före bodelningen, bör anses giltigt. Här kommer visserligen i betraktande, å ena sidan, vederlagsanspråkens rent ekonomiska innebörd, som ju går väl samman med att fullständig giltighet tillerkännes avståendet; å andra sidan måste däremot betänkas äktenskapsrättens allmänna ovillighet att godkänna avtalsmässigt tillkomna avvikelser från de lagstadgade egendomsreglerna (utöver vad äktenskapsförorden kunna i den vägen innehålla).
För äldre GB:s del har den senare av dessa två synpunkter övertaget. Enligt äldre GB få ju makarna i allmänhet taget ej sluta avtal med varandra i ekonomiska ting (GP 5 § 2 mom.). Blott i de undantagsfall, där sådant avtalande är tillåtet, kan alltså ena maken
gent emot den andre avstå från ett eventuellt vederlagsanspråk vid den framtida bodelningen.1
För det första får detta ske, då boskillnad redan är beviljad (Lag om bosk. 22 §). Vederlagsfrågorna höra obestridligen till det, "som med skifte av boet har samband". Att bodelningen skall vara omedelbart förestående har icke gjorts till villkor för makarnas avtalsbehörighet i förevarande punkt; det finnes icke heller anledning att uppställa ett sådant villkor.
Samma avtalsbehörighet tillkommer hemskilda makar (Lag om äktenskaps ingående o. upplösning 6: 14); naturligtvis ock frånskilda makar ävensom efterlevande make och den avlidnes rättsinnehavare. Formen för avtalet bör vara den samma som för själva bodelningen.
För det andra äga makar "genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga rum, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem" (GP 5 § 8 mom.). Häri ingår naturligtvis bestämmande, huruvida eventuella vederlagsanspråk skola vid delningen beaktas eller ej.
För det tredje medger lagen makar att "med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad" (eller återgång) träffa avtal om skifte av boet (nya GB 11: 29; Lag om äkt. ing. o. uppl. 5: 4). Ett sådant avtal kan tydligen också innefatta ordnande av vederlagsfrågor makarna emellan. Avtalet är emellertid icke obetingat bindande, utan kan under vissa förutsättningar av Rätten jämkas.
För det fjärde följer av den makarna medgivna befogenheten att avtala om sin ömsesidiga underhållsskyldighet (GP 5 § 3 mom.; jfr nya GB 5: 6, 10), att det måste stå makarna fritt att icke blott komma överens om en annan norm än lagens för delningen av kostnaderna för familjens underhåll, utan också bestämma att vad endera lämnat i bidrag till underhållet ej skall få åberopas som grund för ersättnings- eller vederlagsanspråk. Det lär väl få anses, att det vederlagsanspråk, som äldre GB 11: 10, sista punkten, tillerkänner make med avseende på andra makens enskilda egendom, numera icke får göras gällande — för så vitt det grundas på egendoms användning för familjens tillbörliga innehåll — i vidare mån än nya GB 5: 6 medger. Således: make må ej utbekomma vederlag för sådant som enstaka inköp av matvaror, även om dessa bevisligen betalts med maken enskilt tillhöriga pengar, utan det måste vara summan av hela årets utbetalningar, som visas ha uppenbarligen överstigit vad maken bort betala för familjens underhåll; och vederlagets belopp skall ej — så som enligt lagtexten i äldre GB 11: 10 — sättas till hälften av utbetalningen, utan till så stor del därav, som efter gällande norm för underhållskostnadens fördelning "må anses belöpa" på andra maken. Det är detta, så modifierade, vederlagsanspråk, som skulle kunna tänkas vara föremål för ett avtal makarna
emellan och häri på förhand uteslutas från den kommande bodelningen.
Slutligen, för det femte, föranleda reglerna om bodräkt en ganska omfattande möjlighet för makarna att genom avtal på förhand utesluta vissa vederlagsanspråk. Slutledningen är denna: Make måste kunna gent emot andra maken yrka ej blott straff, utan även skadestånd för begången bodräkt. Om sådant skadeståndsanspråk äga makarna ingå förlikning. Make kan sålunda avstå från skadestånd för det hans enskilda egendom eller samfälld egendom, varöver andra maken ej ägt råda, likväl blivit genom dennes särskilda vållande och förgörelse, utan nytta för förstnämnda make, boet avhänd. Kan maken avstå från sitt skadestånd, alltså en obligationsrättsligt fullgiltig fordran, så måste maken desto mer kunna avstå från det vida svagare skyddade, alltså ekonomiskt mindre värda vederlagsanspråk, som jämlikt äldre GB 11: 8, 9 uppkommer av sådan avhändelse, som nyss nämnts. Det vore orimligt att medge giltigheten av avståendet, för vad angår det egentliga fordringsanspråket, utan att samtidigt medge att avståendet blir verksamt även för det vederlagsanspråk, som skulle kunnat grundas på samma brottsliga gärning.
Men är detta riktigt, så lär man få gå ett steg längre. Från utgångspunkten, makarnas befogenhet att ingå förlikning angående fordringsanspråk, som kunna göras gällande i brottmålsprocess, kommer man tämligen givet till befogenhet att förlikas jämväl rörande fordringsanspråk, som faktiskt gjorts gällande i brottmålsprocess, även om svaranden i verkligheten icke begått någon brottslig gärning. Exempelvis har mannen genom vållande och förgörelse avhänt boet någon hustruns enskilda egendom, varöver han ägt råda; han har alltså ej begått bodräkt, allenast missbrukat sin förvaltningsrätt, men kan naturligtvis icke desto mindre tänkas bli stämd av hustrun med yrkande om ansvar och skadestånd för bodräkt, varefter förlikning makarna emellan ingås om skadeståndet och rättegången nedlägges. Förlikningen bör vara giltig, och vid blivande bodelning bör hustrun ej kunna yrka vederlag för den avhända egendomen. Resonemanget leder sålunda till uppställande av den regel, att så snart det faktum, varpå vederlagsanspråk kan grundas, utgör en brottslig gärning eller någon snarlik åtgärd, kan den vederlagsberättigade maken förlikningsvis avstå från sitt vederlagsanspråk vid blivande bodelning.
Om än denna regel bereder ganska vidsträckt möjlighet till ifrågavarande avstående, komma dock alltid stora och viktiga grupper av vederlagsfall att stanna utanför: dels makes eget användande av sin enskilda egendom eller sitt förvaltningsgods till ekonomisk fördel för andra maken enskilt, dels ock borgenärers uttagande av betalning ur egendom, som rätteligen ej svarat för ifrågavarande gäld. Huru önskvärt det än kunde vara att bereda en möjlighet till sådan uppgörelse, att förstnämnda make avsäger sig sitt vederlagsanspråk för den till andra makens förmån använda egendomen, resp. att den på borgenärernas åtgärd lidande (kanske riktigare: formellt sett, lidande)
maken avsäger sig vederlag för den till betalning tagna egendomen — så lär det dock vara ogörligt, i betraktande av det allmänna förbudet mot förmögenhetsrättsliga avtal mellan makar under äldre GB:s ordning.
Det blir alltså blott i vissa fall, det befinnes överensstämma med denna äldre ordning att på förhand avstå från vederlagsanspråk. Huvudregeln förblir, att makarna ej äga på förhand rubba den lagliga ordningen för utjämnande av de under egendomsgemenskapen skedda förskjutningarna mellan makarnas rättsområden.
Nya GB åter förbjuder alls icke sådana uppgörelser mellan makarna. Det är för desammas giltighet allenast att beakta, vad nya GB 8: 2 föreskriver om äktenskapsförordsformen såsom nödvändig, då uppgörelsen är att räkna som gåva. Men enligt nya GB är det icke vederlagsanspråk, utan obligationsrättsligt fullgiltiga fordringar, som alstras av förskjutningar mellan makarnas förmögenhetsområden under giftorättsgemenskapens bestånd (se Lagberedningens motiv till nya GB 8: 2 och 13: 5 — 8, s. 303 — 306, 378). Vederlagsanspråk uppkomma däremot genom förskjutningar inom ena makens förmögenhetsområde, mellan hans giftorättsgods och hans enskilda egendom (nya GB 13: 7, 8); vederlagsanspråk alstras ock genom makes otillbörliga förminskande av det egna giftorättsgodset (13: 6) eller skuldsättning av enahanda ekonomiska karaktär (13: 5). Makarna äga icke genom formlösa avtal på förhand utesluta dessa vederlagsanspråk, i vidare mån än som tillåtes makar under den äldre ordningen (se ovan, "För det tredje"; nya GB 11: 29; 10: 4). De äktenskapliga egendomsförhållandena få icke rubbas genom vanliga avtal och de ifrågavarande uppgörelserna kunna därför i övrigt endast ske efter giftorättsgemenskapens upphörande (se ovan, "För det första") eller, under densammas bestånd, på indirekt väg medelst äktenskapsförord. Mot uppgörelse under sistnämnda form bör intet hinder möta. Om sålunda — för att taga ett konkret exempel — hustrun använt 10,000 kronor av sitt giftorättsgods till att förbättra åbyggnaderna på en henne enskilt tillhörig fastighet, så måste det stå makarna lika fritt att genom äktenskapsförord bestämma, att dessa 10,000 kronor skola anses ha varit hustruns enskilda egendom (och mannen således ej berättigad till vederlag för användningen), som att åstadkomma detta samma resultat på en längre omväg, exempelvis: 1:o) makarna bestämma genom äktenskapsförord, att 10,000 kronor, hustrun tillhörigt giftorättsgods, men annat än det redan använda beloppet, skall vara hennes enskilda egendom; 2:o) makarna överföra genom äktenskapsförord 5,000 kronor från mannens giftorättsgods till hustrun såsom gåva. Bägge dessa utvägar leda till det önskade resultatet, att mannen i verkligheten ej får gottgörelse för de använda 10,000 kronorna: hustrun har nämligen på förhand hållits skadeslös för det vid bodelningen utgående vederlaget.
På enahanda sätt böra makarna kunna genom äktenskapsförord mota eventuella vederlagsanspråk jämlikt 13: 5, 6 eller 8. De ha blott att i förordet stadga, att giftorättsgods till det värde, som er-
fordras till täckning av den i 5 § avsedda gälden resp. motsvarar den i 6 § nämnda minskningen, skall vara enskild egendom — eller, om det gäller 8 §, att den använda enskilda egendomen skall vara giftorättsgods. Lagen tillåter ostridigt makarna att sluta sådant förord, som här är i fråga, omedelbart innan egendomen användes på sätt i lagstadgandena sägs. Det synes ej vara anledning att förmena makarna att ordna mellanhavandet lika väl efter användningen som före. Borgenärerna lära ej kunna påkalla särskild hänsyn; deras anspråk på betalning ur den egendom, som kan väntas vid blivande bodelning tillfalla den make, som är deras gäldenär, är över huvud icke skyddat. Borgenärerna kunna ju aldrig hindra, att deras gäldenär genom äktenskapsförord avstår från sin giftorätt i andra makens egendom.
Återstår emellertid den fråga, om icke själva det förord, varigenom visst giftorättsgods göres till enskild egendom — eller tvärtom viss enskild egendom göres till giftorättsgods — ger upphov till vederlagsanspråk. Har icke detta överförande av egendom från den ena förmögenhetsmassan till den andra just den karaktär, som angives i 13: 7, 8: användning av sitt giftorättsgods "till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom", användning av sin enskilda egendom "till förkovran av sitt giftorättsgods"? Jag har själv tidigare varit inne på en sådan tankegång,1 och det finns onekligen en viss yttre likhet mellan ifrågavarande användning av egendom och nyssberörda överföring genom äktenskapsförord. Den ena som den andra åtgärden innebär en ekonomisk förskjutning av egendomsförhållandena till den ena makens förmån och till lika stort men för den andre. Men rättsligen föreligger den avgörande olikheten, att äktenskapsförordet är det av lagen erkända medlet för åvägabringandet av dylik förskjutning, medan åter den faktiska användningen av egendom av lagen betraktas som en åtgärd, den där bör rättas. Det medel, lagen själv anvisar för sådan rättelse, är vederlaget vid bodelningen. Men att i stället egendomsförhållandena ordnas av makarna själva i godo med anlitande av samma medel, äktenskapsförordet, som lagen ställt till förfogande för att göra egendomsförskjutningar, det kan icke stå i strid mot lagens anda, lika litet som det, enligt vad här ovan visats, strider mot de särskilda lagstadgandena.
Med nya GB torde det alltså få anses förenligt, att make på förhand avstår från vederlagsanspråk av vilket slag som helst, blott avståendet sker i den indirekta form, som kan inpassas i ett äktenskapsförord. Såsom ovan antytts, finnes dessutom (11: 29; 10: 4) tillfälle att med avseende å förestående hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång ordna saken genom formlöst avtal; och naturligtvis består också möjlighet att efter giftorättsgemenskapens upplösning på bindande sätt avtala om vederlagsanspråken vid den blivande bodelningen.
Att avtalsfriheten i ämnet sålunda är vida större än enligt äldre GB:s ordning, ligger i sakens natur.
C. G. Björling.