JAN ERIC ALMQUIST. Om ärftlig besittningsrätt till jord före det sjuttonde seklets slut. En studie i romersk och svensk rätt. Upps. 1929. Almqvist & Wicksell. 140 s. Kr. 6.00.

 

    Det är påfallande, huru de jordrättsliga problemen förmått fånga rättshistorikernas intresse under de senaste decennierna. Detta sammanhänger tvivelsutan delvis därmed, att det vid utredningar och rättegångar ej minst rörande kronans rättigheter till jord och vatten visat sig att de förutsättningar, under vilka olika rättsförhållanden grundats, varit till sin innebörd oklara. Detta har gällt även mycket centrala problem. Den vedertagna uppfattningen av dessa har ofta grundat sig på en bland annat av kammarkollegium uppburen tra-

dition. Denna tradition har emellertid stundom varit en produkt av många faktorer, som under olika tider påverkat och ombildat uppfattningen. Man har nu med tillgång till gammalt källmaterial ofta haft anledning draga riktigheten av den vedertagna uppfattningen i tvivelsmål och vid närmare undersökning funnit sina tvivelsmål grundade. Arkivens ordnande och den bekväma tillgången till arkivmaterial har ock gjort det möjligt att giva olika frågor en belysning, sqm tidigare ej kunnat åstadkommas. Kanske är det möjligheten att på dessa domäner plöja nya fåror och komma med mycket nytt, som giva jordproblemen sin särskilda tjusning! Säkert är, att den på dessa områden någorlunda invigde tager del av ett vederhäftigt nytt tillskott i ämnet som av en spännande roman och kanske rent av begår den vid hederlig romanläsning föraktliga synden att läsa slutet först. Mycket är gjort men mycket finns ännu att göra, och det händer ofta att rättshistoriska undersökningar på jordrättens område också äro studier i gällande rätt samt att följaktligen deras värde är i hög grad praktiskt.
    Det faktum, att utgångspunkten för dessa undersökningar ofta varit tvivelsmål om riktigheten i vedertagen uppfattning, har alldeles självklart lett till nödvändigheten att använda en verkligt historisk metod, d. v. s. att pröva förutsättningarna med tillhjälp av de gamla källorna och akta sig för att sluta baklänges. En mycket viktig dylik förutsättning är naturligtvis de rättssystem, som utgjort förebild för de svenska rättsreglerna. I den nutida rättshistoriska metodiken ingår också såsom ett viktigt led ett mer eller mindre grundligt studium av den kanoniska och den tyskromerska rätten, vilka som bekant utövat stort inflytande på vår rättsutveckling.
    Just denna sistnämnda metod, att sammanställa den svenska rätten med dess romerskrättsliga förebilder — detta uttryck taget i mycket vidsträckt bemärkelse — har varit syftet med förevarande avhandling av docenten Almquist. Mer än halva boken behandlar romersk rätt, den mindre delen sålunda svensk rätt. Huruvida det stora rum, som sålunda givits åt den romerska rätten, varit motiverat enbart av vad som erfordrats för den svenska rättens belysning, må lämnas därhän — man får kanske det intrycket, att den romerskrättsliga undersökningen till stor del behandlas såsom en självständig uppgift. Men säkert är, att de resultat undersökningen givit äro av intresse för den svenska rättens vidkommande.
    Bokens rubrik ger snarast det intrycket, att mindre centrala problem, avseende ärftlig besittningsrätt till jord i äldre tider, där behandlats. Får man klart för sig, att författaren under ärftlig besittningsrätt inbegripit även från kronan förvärvad skatterätt under 1600-talet, så förstår man däremot, att det är en viktig fråga, avhandlingen gäller. För egen del ser anmälaren med glädje, att författarens undersökningar i mycket innebära en bekräftelse av resultat, som anmälaren på sin tid kommit till i sin avhandling om rekognitionsskogar, där åtskilliga av de problem författaren nu berört blivit, delvis mera periferiskt, behandlade. Författarens undersök-

ningsmetod har särskilt i en punkt lett till en betydelsefull nyhet: han påvisar, att den teori om en mellan kronan och skattebonden delad äganderätt till skattejord, som med hänvisning till uttrycken "dominium directum" och "dominium utile" brukat åberopas såsom grundläggande för 1600-talets uppfattning om rätten till skattejord, icke var vedertagen inom de rättssystem, varifrån Sverige då hämtade sina förebilder. Här har en rad föregående författare, bland dem anmälaren. godtagit vad som sagts förut, vilket tydligen varit dumt gjort. Dominium utile synes icke i dåtida tysk-romersk doktrin hava uppfattats såsom ett slags äganderätt utan helt enkelt såsom en art av "herravälde". Därigenom har grunden för lärans om den delade äganderätten påstådda inflytande på den svenska rättsutvecklingen ryckts bort. Huruvida den förskjutning av frågeställningarna, som i olika avseenden kan bli en följd av författarens resultat, också kommer att rubba de stundom rätt vittgående slutsatser, som tidigare dragits av uppfattningen om en delad äganderätt, må lämnas därhän. Den sakliga innebörden av "dominium utile" kan vara ungefär densamma, vare sig man söker rubricera denna rättighet såsom äganderätt eller ej. Icke heller är jag övertygad om att dominium utile, såsom författaren synes ha antagit, alltid identifierats med emphyteusis, ehuruväl adeln på 1600-talet ville få det därhän. Men dessa reservationer hindra ej, att frågeställningarnas beriktigande är av oomtvistligt värde.
    I sanningens intresse måste jag naturligtvis bekänna min oförmåga att utan egna djupgående forskningar bedöma, huruvida författarens romerskrättsliga framställning är riktig och fullständig. Den förefaller emellertid samvetsgrann och synes ge en god bild av de källor, ur vilka man på 1500- och 1600-talen här i Sverige öste. För den svenska rättens vidkommande har givits en intressant sammanställning rörande de äldre svenska ärftliga besittningsrätterna. Till dessa har hänförts även "skatte(köps)rätt", varmed författaren åsyftat genom skatteköp förvärvad skatterätt men, såvitt jag riktigt fattat honom, ej rätt till gammal skattejord. Denna distinktion synes författaren ha grundat på vissa enligt min mening knappast tillräckliga skäl. Att rätten till skatteköpt jord var i vissa avseenden svagare än till gammal skattejord, är otvivelaktigt men berodde på de särskilda villkor, under vilka jorden köpts (jfr exempelvis den moderna svenska återköpsrätten). Att däremot en skillnad i sakrättsligt avseende, som skulle berättiga till att hänföra skatterätten under två skilda sakrättsliga kategorier, förelegat, förefaller konstruerat och är svårt att tro. Den rättshistoria, som kommer till konstiga resultat, är alltid misstänkt. Är det blott fråga om teoretikerns inordnande av faktiska problem under skilda rättsliga kategorier, har kanske det verkliga underlaget i allmän uppfattning mindre betydelse, men man stannar i stället inför den frågan, om detta inordnande är egentligen fruktbärande, när man ändå måste nöja sig med att mäta den tidens företeelser efter grova mått. Vill man se på realiteterna, så är det klart, att 1600-talets bönder tänkte

föga komplicerat: skatterätt var skatterätt, vare sig den var gammal eller ny, och bönderna själva ansågo sig ha äganderätt, vilken de förvaltande myndigheterna under intryck av adelsinflytandet ej ville medge. De konstruktiva frågorna inverka för övrigt mycket litet på författarens sakliga framställning.
    Då jag själv tidigare bearbetat delvis samma område som författaren, ligger frestelsen nära att mera i detalj upptaga hans framställning till granskning. Men jag Skall av olika skäl avstå. Här och där finner jag ett sätt att se, som ligger något vid sidan om mina egna tankebanor. Detta kan dock stundom bero på de olika utgångspunkterna, och det vore förmätet att sätta sig såsom domare, där man kan synas vara part. I huvudsak förefaller det, som om författaren och jag skulle komma rätt bra överens.
    En liten detalj skall jag tillåta mig beröra. Jag har på ett ställe i min avhandling uttalat, att "det romerska emphyteusis" varit förebild till de av Johan III försålda bördsrätterna. Författaren anser det (s. 118) sannolikare, att den sachsiska doktrinen vid 1500-talets mitt påverkat den svenska rättsuppfattningen. Då jag själv fattat ordet "romerskrättslig" mycket vidsträckt, vill jag här ej vidgå något motsatsförhållande mellan författaren och mig, utan ser i hans uttalande i stället ett noggrannare bestämmande av hur det romerskrättsliga inflytandet gjort sig gällande.
    Det har av utgivaren till Vendels sockens dombok, häradshövdingen NILS EDLING, blivit påpekat, att i denna dombok för år 1623 (s. 47) funnes exempel på en rättstvist om ett hemman, som påstodes bördsköpt enligt Johan III:s villkor, vilket påstående avvisades på grund av bristande bevisning. Det är ett nöje få framhålla det stora värdet för rättshistorikern och sålunda ej blott för kulturoch bygdehistorikern av editioner sådana som av denna dombok. De äldsta bevarade domböckerna äro ett utomordentligt värdefullt material, i hög grad förtjänt av att göras lättare tillgängligt genom tryckning och bearbetning, såsom här skett.
 

Carl W. U. Kuylenstierna.