P. KJERSCHOW. Almindelig borgerlig straffelov av 22. mai 1902 og lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttreden av 22. mai 1902. Utgitt med kommentar. Oslo 1930. Aschehoug. 1.047 s. Inb. kr. 45.00.

 

    Den norska strafflagen av år 1902, vilken trädde i kraft den 1 jan. 1905, har under innevarande år (1930) upplevat sitt tjugofemårsjubileum såsom gällande lag. Den utveckling, som den norska straffrätten genomlöpt under denna tidrymd, låter sig förträffligt överblicka i det förnämliga kommentarverk, som riksadvokaten KJERSCHOW under året utgivit. Som bekant är det icke första gången förf. genomfört en liknande uppgift, i det att han redan år 1896 utgav en kommentar till den förut gällande strafflagen av år 1842. I denna äldre kommentar redovisas väsentligen endast förarbeten och ledande rättsfall. I jämförelse därmed utvisar den nya kommentaren en betydligt utvidgad planläggning. Under varje lagrum upptagas först utdrag av hithörande lagmotiv, särskilt strafflagskommissionens av år 1896 och den till revision av strafflagen tillsatta kommitténs av år 1925. Avtrycken av dessa motiv hava avsiktligt gjorts så utförliga, att de kunna ersätta de ursprungliga betänkandena, vilka enligt förordet icke längre i allo finnas tillgängliga såsom självständigt tryck utanför stortingsförhandlingarna. Därefter ger förf. en klart disponerad översikt över de särskilda rättsspörsmål, som inställa sig vid lagrummets tillämpning, och belyser dem vart för sig medelst citat eller referat av ledande rättslitteratur och avgöranden i rättspraxis. Av litteraturen behandlas den norska givetvis med all fullständighet samt därutöver företrädesvis den tyska och den danska. Mera styvmoderlig uppmärksamhet har förf. skänkt svensk och finländsk litteratur; särskilt hade de senare årens svenska undersökningar inom förmögenhetsbrotten kunnat giva bidrag till belysning av de gemen-

samma rättsfrågorna rörande dessa brottstyper. I det hela framträder den självständiga bearbetningen i kommentaren starkast vid de speciella straffbuden. Beträffande de allmänna bestämmelserna i lagens första del förhåller sig förf. mera passivt refererande, men även där vittna sammanställningarna ur litteraturen om omisskännlig djupgående sakkunskap.
    Söker man med ledning av kommentaren fånga några drag av den norska straffrättens utveckling under det gångna kvartseklet, dras uppmärksamheten i första rummet till två institut, vilka mer än andra på sin tid förskaffade lagen internationell berömmelse i centrum av den straffrättsliga diskussionen, nämligen den obestämda straffdomen och fleras medverkan till brott. Enligt bestämmelsen om obestämd straffdom i § 65 kunde fullt tillräkneliga förbrytare, vilka begått två eller flera brott av närmare angivet slag, på grund av individuell farlighet kvarhållas i straffanstalt intill tredubbla strafftiden, dock högst femton år. Innebörden därav var sålunda, att straffet utnyttjades och förlängdes för att tjäna såsom medel för en individualpreventiv eliminering — i strid med straffets väsentliga, allmänprevenerande uppgift. I den konflikt mellan två oförenliga ändamål, som därigenom tillskapats, har såsom man kunnat förutse allmänpreventionen i rättspraxis förblivit dominerande. Efter att hava tillämpats endast två gånger upphävdes hela institutet år 1929, och i kommentaren har det erhållit en begravning i stillhet (s. 232).
    Utvecklingen av det individualpreventiva samhällsskyddet har i stället i Norge liksom överallt annorstädes skett utefter den väg, som avspeglas i rubriken till lagens andra kapitel, där den år 1902 satta rubriken "Straffene" år 1929 utvidgades att omfatta "Straff og sikringsmidler". Metoden att tillämpa självständiga individuella skyddsåtgärder utan straffkaraktär, vilkas förhållande till straffet bestämmes av den dubbla nödvändigheten av både individuell och allmän prevention mot brott, fanns visserligen redan in nuce i det ursprungliga kapitlets § 39. Men genom de nya bestämmelserna av år 1929 i §§ 39—39 b har i detta avseende utbyggts ett mera fullständigt system av skyddsåtgärder, som hänför sig till samtliga huvudtyper av farliga förbrytare oavsett tillräknelighet (med undantag allenast av de utav särskild lagstiftning omfattade minderåriga brottslingarna och lösdrivarna). I jämförelse med 1927 års svenska lagstiftning om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare med dess stereotypt tillämpade frihetsberövande finner man bland dessa åtgärder flera mindre ingripande medel att förebygga en brottslings individuella farlighet: vistelsetvång, övervakning, rusdrycksförbud och anbringande i betryggande enskild vård. Denna utveckling emot ett allsidigt system av skyddsåtgärder har även återverkat på gestaltningen av den villkorliga straffdomen. Sedan genom en tilläggsbestämmelse av år 1919 öppnats utväg att i domen fakultativt uppställa såsom villkor, att den dömde underkastar sig övervakning, har genom 1929 års lagändring villkorlig dom förbundits med dylik skyddsåtgärd

såsom obligatoriskt tillämplig, såvida icke domstolen i särskilt fall finner åtgärden obehövlig.
    Även inom delaktighetsläran kan man i kommentaren läsa mellan raderna, att den norska strafflagens ställning undergått en omisskännlig omvärdering. I överensstämmelse med den av GETZ hävdade teoretiska åskådningen utgår lagen som bekant från att gärningsmannaskap och delaktighet äro principiellt likställda orsaker till ett brottsligt resultat och alltså endast utgöra olika sätt att föröva enahanda brott. Då nu såväl allmänna strafflagen som speciallagstiftningen uttryckligen utsträcka vissa brottsbeskrivningar till den, som förövar gärningen eller medverkar därtill, under det att i andra fall den medverkande icke omnämnes, avsågs ursprungligen att genomföra en legal begränsning av den allmänna straffbarheten för medverkan till de särskilt angivna fallen. Men denna gränsdragning har icke kunnat upprätthållas i tillämpningen, utan man räknar där med ytterligare en typ av brottsbeskrivningar, vilka icke blott kunna, utan naturligt måste omfatta även medverkan och enligt vilka därför medverkan också är straffbar, oaktat denna saknar omnämnande i lagbudet. Detta hävdas allmänt, oavsett att i andra straffbud med lika omfattande handlingsbeskrivning medverkan uttryckligen upptagits såsom straffbar (s. 209—210). En liknande obestämdhet har framträtt i förhållande till den vanliga delaktighetslärans s. k. medelbara gärningsmannaskap. Lagens teoretiska utgångspunkt hade tydligen bort göra hela denna invecklade konstruktion överflödig. Men i kommentaren påpekas i anslutning till SKEIE, att den som medverkat till en på grund av otillräknelighet eller villfarelse strafflös persons gärning, icke rimligen kan lämnas straffri allenast därför, att medverkan icke uttryckligen omnämnts i straffbudet. För så vitt den medverkande är medveten om de omständigheter, som göra huvudmannen oansvarig, och brottstypen icke förutsätter speciella personliga kvalifikationer, måste enligt ett sådant straffbud den medverkande straffas såsom huvudman. Detta drar emellertid med sig konsekvensen, att även enligt de straffbud, som uttryckligen omfatta medverkan, samma medelbara medverkan måste bedömas såsom ett utförande av själva gärningen (s. 211—212).
    Iakttagelser sådana som de, vartill kommentaren vid de nu berörda instituten ger anledning, förringa naturligen på intet sätt värdet av det legislativa storverk, som GETZ på sin tid skapade åt sitt hemland. De visa endast såsom så ofta tillförene i straffrättens historia, att också reformer, vilka en gång hälsats såsom epokgörande framsteg i utvecklingen, kunna förvånansvärt snabbt omvärderas.
    September 1930.

Folke Wetter.