ÖSTEN UNDÉN. Om vittnen vid fastighetsköp. Uppsala 1931. Lundequistska bokhandeln. 31 s. Kr. 1.00. — Uppsala universitets årsskrift 1931. Program 4.

    I en nyligen utgiven programskrift har professor Östen Undén upptagit till behandling frågan om innebörden av det i JB 1:2 uppställda kravet på vittnen vid fastighetsöverlåtelse. Inledningsvis preciseras motsatsförhållandet mellan solennitetsvittnen och bevisvittnen. Mot bakgrunden av vissa av lagkommittén gjorda uttalanden belyses uppfattningen av vittnen såsom exklusivt bevismedel. Huvudvikten har lagts vid en överskådlig redogörelse för äldre och yngre rättspraxis; i stort sett synes utvecklingen härutinnan hava gått från en äldre och strängare uppfattning i riktning mot en yngre och mildare. Slutligen beröres frågans nuvarande läge i lagstiftningshänseende. Särskilt erinras om jordabalkskommissionens förslag om införande av laga köpevittne. Såsom bilaga har bifogats lagrådets utlåtande över detta förslag. Ehuru lagrådet helt visst på goda grunder avstyrkte förslaget, uttalade likväl lagrådet, att förslaget syntes gå i rätt riktning. Till denna uppfattning ansluter sig jämväl professor Undén, i det att han avslutar sin framställning med uttalandet, att en revision i detta hänseende är högeligen påkallad samt att en sådan otvivelaktigt bör gå i den riktning, som föreslagits av jordabalkskommissionen.
    Då denna fråga nu upptagits till behandling, kan det vara av visst intresse — åtminstone ur rättshistorisk synpunkt — att i detta sammanhang framhålla en särskild omständighet från förarbetena till nämnda formföreskrift.
    Till en början synes lagkommissionen haft för avsikt att vid föryttring av fast egendom såväl på landet som i stad fordra icke blott skriftlig, bevittnad överlåtelsehandling utan jämväl s. k. handsträckning, innebärande en förpliktelse för säljaren att själv eller genom vederbörligen befullmäktigat ombud medelst handslag inför rätten slutligt bekräfta den verkställda överlåtelsen. I 1695 års förslag till jordabalk 10 kap. 1 §¹ stadgades sålunda, att det av häradshövdingen utfärdade fastebrevet skulle innehålla bl. a. uppgift, att säljaren »nu inför rätten giort der uppå handhsträckning». I 10 kap. 2 § av samma förslag föreskrevs tillika, att i stad icke något fastebrev skulle få utgivas, förrän säljaren inför rätten gjort handsträckning och tillstått sig hava erhållit full betalning. Det är sannolikt, att jämväl handsträckningen vid överlåtelse av fast egendom på landet tillika skulle innefatta en förklaring, att köpeskillingen blivit erlagd på överenskommet sätt.
    En särskild fråga är, huruvida den sålunda föreslagna bestämmelsen om handsträckning må hava stått i överensstämmelse med ett i rättslivet vid denna tid mer eller mindre allmänt förekommande bruk av handsträckning vid föryttring av fast egendom. Nämnas må, att i det utlåtande, som från Linköpings län under förarbetena till lagen

 

¹ WILHELM SJÖGREN, Förarbetena till Sveriges Rikes lag, Del IV, s. 207.

 

avgivits över ifrågavarande förslag, det talas om »den i forna tijder wijd kiöp brukelige plägesed medh handsträckning».¹ Härav skulle man närmast kunna sluta, att en dylik sedvänja förekommit i äldre tider men efter hand kommit ur bruk. Den föreslagna bestämmelsen skulle med hänsyn härtill hava inneburit ett återupplivande av en gammal, i rättslivet redan avlagd sedvänja. För ett mera allmänt uttalande i denna fråga skulle dock erfordras en omfattande undersökning; i detta sammanhang måste därför spörsmålet lämnas öppet. I varje fall är detta krav på handsträckning av intresse såsom en sista återstod av uppfattningen, att själva föryttringen borde ske inför rätten.
    I viss mån måste detta krav beaktas vid bedömandet av den i samma förslag upptagna föreskriften om skriftlig och bevittnad överlåtelsehandling. Det är nämligen sannolikt, att då det vid sidan av överlåtelsehandlingen skulle erfordras en slutlig bekräftelseåtgärd från säljarens sida medelst handslag inför rätten, föreskriften om överlåtelsehandlingens beskaffenhet skulle komma att tilldraga sig ett förhållandevis mindre intresse. Kravet på handsträckning innebar nämligen en särskild garanti för föryttringens verklighet och rättsgiltighet; frågan om själva överlåtelsehandlingens bevisvärde i detta hänseende måste vid sådant förhållande hava tilldragit sig ringa uppmärksamhet.
    Det låg dock i sakens natur, att den sålunda föreslagna skyldigheten att verkställa handsträckning skulle komma att röna motstånd. Särskilt på landsbygden skulle denna förpliktelse medfört ej oväsentliga praktiska olägenheter. Med skäl kunde det göras gällande, att den bevittnade överlåtelsehandlingen såsom sådan borde godtagas av rätten såsom bevis för den verkställda föryttringen; handsträckningen måste framstå såsom en onödig formalitet. Dessa synpunkter framträdde i vissa av de utlåtanden, som avgåvos över 1695 års förslag till jordabalk; tre av dessa utlåtanden må till belysning härav anmärkas.
    I utlåtandet från Linköpings län² anfördes inledningsvis, att det skulle vara lämpligt, om den i gamla tider förekommande sedvanan med handsträckning kunde iakttagas; »men såsom åffta hender, att kiöp, bythe och gåffwor skee aff högförnähme och aff fierran dherifrån tingsstellet wistande persohner, eller ock aff andra, som till handsträckiande inför rätten icke kunna, nähr påfordras, sig infinna; altså föranlåtes man dhen underdånige påminnelse härwijd giöra, om icke wijd sådan händelse kan wara nog, att afhandlingen bliffwer i trowärdige witnens närwaru med sälliarens nampn och signete bekräftat».
    I utlåtandet från Åbo län³ hette det: »Enär sälliaren är frånwarande (och?) för ortens aflägenheet skull icke kan wara tillstädes, eller skaffa någon fullmächtig, som förrättar handslaget för rätta å kiöp, särdeles på landet, så synes giöra till fyllest, enär han med egen hand och sig-

 

    ¹ Förarbetena, Del VII, s. 161.
    ² Förarbetena, a. st.
    ³ Förarbetena, Del VII, s. 225.

 

nete, sampt främmande mäns underskrifft bekiänner köpetz richtigheet, och att köpskillingen ähr betalt».
    I utlåtandet från Göta hovrätt¹ anfördes: »Äfwen synes och, att icke personlig handsträckning på landet är så nödhwändig, uthan dhen ju medh een säker skrift ifrån sälliaren, när man om dess handh och underskrift är förwissadt, kan förrättas, efter som det för ortens aflägenheet ofta skulle falla sälliaren för swårt, anten sielf eller genom fullmächtigh wara wedh tinget tillstädes, när fastan uthgafz».
    Jämväl i vissa andra utlåtanden gjordes likartade synpunkter gällande; understundom mötte ock kritik av den föreslagna formföreskriften.²
    Sannolikt har detta motstånd varit anledningen till att lagkommissionen i det därpå följande förslaget till jordabalk — av år 1697 — frångått kravet på handsträckning vid föryttring av fast egendom på landet; däremot bibehölls nämnda krav i fråga om överlåtelse av fast egendom i stad.³ Denna ståndpunkt intogs jämväl i de senare förslagen till jordabalk.⁴ Detta blev ock förhållandet i 1734 års lag. Enligt 4:2 JB skulle sålunda vid föryttring av fast egendom i stad fastebrev icke få utgivas, förrän säljaren själv eller genom fullmäktig inför rätten gjort handsträckning och tillstått sig hava erhållit full betalning. Vid överlåtelse av fast egendom på landet uppställdes däremot icke något dylikt villkor för fastebrevets utgivande.
    Bestämmelsen om handsträckning vid föryttring av fastighet i stad gällde fram till år 1823. Initiativet till dess avskaffande togs av enskild motionär i borgarståndet. I motionen⁵ framhölls, att ifrågavarande föreskrift icke längre syntes vara av nöden utan fastmera lade hinder i vägen för efterföljd av lagens föreskrift, att fasta å lagfaren egendom städse skulle tagas. »Säljarne äro neml. ofta boende på annan ort för aflägse, att kunna sig infinna till handsträckningens meddelande, och att genom Fullmäktig göra hvad de i sådant fall ej sjelfve kunna är något, som merendels underlåtes och förglömmes. Några StadsDomstolar fordra icke eller nu mera denna åtgärd, som anses blott för en formalitet utan allt ändamål, och lika umbärlig i Stad som å landet, der den aldrig funnits påbuden; lika är föreskriften för Stad och land, att Köpeskillingen skall i Köpebrefvet vara qvitterad, och allt annat måste vara öfverflödigt, för att vinna säkerhet att den blifvit betald innan köpet dömmes fast —.» Sedan denna motion tillstyrkts av lagutskottet samt bifallits av de olika stånden, utfärdades den 10 september 1823 en författning om upphävandet av handsträckning vid föryttring av fast egendom i stad.

 

    ¹ Förarbetena, Del VII, s. 243.
    ² Förarbetena, Del VII, s. 111 (från Bohus och Göteborgs län), s. 119(från Westerås län), s. 146 o. f. (från Gottland), s. 229 (från Wehmo ochNedre Satagunda härad) och s. 242 o. f. (från Göta Hovrätt).
    ³ Förarbetena, Del IV, s. 245.
    ⁴ Förarbetena, Del V, s. 118 (1713 års förslag), s. 162 o. f. (1715 års förslag), s. 172 (1717 års förslag), Del VI, s. 134 (1723 års förslag) och s. 150(1731 års förslag).
    ⁵ Borgarståndets protokoll för år 1823, Bd 8, Bilagor, s. 321 o. f.

 

    Enligt ifrågavarande motion skulle sålunda kravet på handsträckning verkligen hava iakttagits i rättslivet i städerna, låt vara att i vissa städer i början av adertonhundratalet denna formalitet kommit ur bruk. Det skulle vara av intresse att utröna, i vad mån denna föreskrift länt till efterrättelse; den härför erforderliga undersökningen skulle dock bli av den omfattning, att spörsmålet måste lämnas öppet. I varje fall är det anmärkningsvärt, huru föga denna regel om handsträckning rönt beaktande i senare doktrin; bestämmelsen i fråga är dock av den vikt, att densamma icke torde böra lämnas åsido vid bedömandet av spörsmålet om formen för fastighetsföryttring i äldre svensk rätt.

Ivar W. Sjögren.