RAGNAR KNOPH. Norsk sjørett. Oslo 1931 (trykt som manuskript). Nationaltrykkeriet. XVI + 390 s. Kr. 15.00.

 

    År 1926 utkom i kontratryck en första upplaga av denna bok. Författaren beledsagade upplagan med ett uttalande, att då han sannolikt icke på några år finge tillfälle att underkasta sina föreläsningar över sjörätt den bearbetning som skulle krävas för deras utgivande i bokform, författaren efter uppmaning av juris studerande bestämt sig för att publicera föreläsningarna i manuskript, i avsikt att därigenom skaffa dem en lärobok i ämnet. I förordet till den nu utgivna andra upplagan yttrar författaren, att han icke heller nu funnit tidpunkten vara inne att företaga en särdeles grundlig revision av föreläsningarna. Sannolikt komme nämligen stora delar av sjölagen att bliva förändrade om några år. Även den föreliggande andra upplagan av sjölagen vore därför tryckt »som manuskript». Den vore emellertid »ført à jour m. h. t. dommer, og i det vesentlige

 

også m. h. t. den nordiske sjørettslitteratur», varjämte formen för framställningen åtskilligt förändrats.
    Arbetet begynner med en synnerligen orienterande inledning, i vilken författaren berör sjörättens innehåll och karaktär, sjöfartens historia genom tiderna, huvudlinjerna i sjörättens utveckling samt den norska sjörättens källor och litteratur. Författarens egen ställning som sjörättsman framträder här med programmatisk skärpa, då han på tal om sjörättens »partikularism» yttrar, att denna är »på vei til å bli avlegs, og efter min mening med full grunn. Også i rettslivet er det skebnesvangert å omgi sig med en kinesisk mur, og sjøretten danner ingen undtagelse i så måte. En isolert sjørettsforskning er på den ene side avskåret fra å bringe den almindelige formuerettsvidenskap friske og nyttige impulser. På den annen side stenges den ute fra de store strømninger som beveger retten og rettsvidenskapen fremover, og blir lett drivende i en bakevje. Søker man imidlertid å se sjørettens regler på bakgrunn av almindelig formuerett, kan det naturligvis hende at en del av dens partikularisme må opgis, fordi det viser sig at den ikke lar sig rasjonelt forsvare, men skyldes sjørettsstudiets tidligere isolasjon. Hvis man ikke dyrker partikularismen for partikularismens egen skyld, kan man imidlertid ikke se en ulykke i dette. Ikke rettere enn jeg ser er sjøretten i våre dager i full gang med å 'rasjonaliseres' på denne måte. Et karakteristisk eksempel på tendensen i utviklingen er det utkast til ny befraktningslov som de nordiske sjølovkommisjoner nylig har lagt frem. På det ene punkt efter det annet kaster man her gammel sjørettsoverlevering over bord, og holder sig til de 'almindelige rettsgrunnsetninger' som ellers har gyldighet.»
    Efter inledningen följer i särskilda kapitel framställning av reglerna om fartyg, befälhavare och besättning, andra personer som utföra arbete i redarens tjänst, redare, befraktning (inbegripet personbefordring), gemensamt haveri, sammanstötning, bärgning och sjöpanträtt. Beträffande såväl redareansvar som sjöpanträtt lämnas redogörelse jämväl för den norska rättens ställning enligt lagstiftningen den 31 maj 1929, varigenom med densamma införlivades den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser ifråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och den, ävenledes i Bryssel, den 10 april 1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser ifråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. Däremot äro partrederi, bodmeri och sjöförsäkring ej upptagna. Beträffande partrederi anföres, att det, när sjölagen tillkom, ännu stod någorlunda i flor, men nu »visnet inn» till nästan intet, och att det vore fullt tillräckligt behandlat i bolagsrätten. Om bodmerilån uttalas, att de äro »upraktiske, hvis de da i det hele forekommer lenger». Författaren förklarar sig därför följa föredömet av 1929 års lagstiftning, vilken som bekant upphävt eller, rättare sagt, vid sitt ikraftträdande kommer att upphäva bodmeriinstitutet. Vad angår

 

sjöförsäkringen sammanhänger naturligen förfaringssättet med sjöförsäkringens överflyttning till försäkringsavtalslagen.
    I bokens sista kapitel upptages slutligen spörsmålet om sjörättsreglernas giltighet i rummet (internationell privaträtt).
    Arbetet är — som av det redan anförda framgår — framlagt till tjänst närmast för de norska juris studerande. Säkerligen kan det emellertid tjäna en motsvarande uppgift även i grannländerna. Självfallet får därvid icke förbises, att de skandinaviska sjölagarna trots sin överensstämmelse i stort förete icke oväsentliga skiljaktigheter sins emellan. Några exempel må åskådliggöra detta. Vid författarens tolkning av 8 § sjölagen (s. 119 f.) erinrar man sig sålunda, att den svenska sjölagen här icke fullt överensstämmer med den danska och den norska. Såsom författaren själv antyder (s. 141), har man beträffande dansk, finsk och svensk rätt, i motsats mot fallet i Norge, ansett sig nödsakad att i de nya ansvarsbegränsningsreglerna särskilt upptaga ansvarsbegränsningskonventionens ord: »lorsque le propriétaire a spécialement autorisé ou ratifié cette obligation» — detta av skäl, som det skulle föra för långt att här återgiva. En liknande, sakligt vida mera betydelsefull brist på överensstämmelse föreligger i fråga om det i samma konvention mötande uttrycket »accident»: dansk, finsk och svensk rätt tolka uttrycket såsom omfattande mera än »sjøulykke» (s. 143). I ämnet »konossementet som negotiabelt papper» — för övrigt ett av bokens enligt anmälarens mening mest intressanta partier — framträder motsättningen mellan vår och den dansknorska uppfattningen beträffande skuldebrev.
    Det är emellertid ingalunda blott för de juris studerande, arbetet erbjuder intresse. Det giver mycket jämväl åt praktikern och — om ett omdöme i detta avseende icke anses förmätet — jämväl åt teoretikern. Framställningen visar, att det icke behöver vara överord, om man som författaren visar hän på den allmänna förmögenhetsrättsvetenskapen som ett belysande och fruktbringande komplement till sjörätten. Den förmåga i detta avseende, som författaren dokumenterade redan i sin föreläsning om »Konnossementets rettslige natur», kommer här till synes i större mognad och fullbordan. Det är frestande men skulle föra för långt att i detta avseende framhålla olika exempel. Förutom den förut omtalade behandlingen av konossementet må nämnas allenast författarens i olika sammanhang (t. ex. s. 78 not 2, s. 193) mötande strävan att vinna enhet i lagstiftningens regler om rätt att »häva avtal», hans delvis kritiska hänvisning till begreppen mora solvendi och mora accipiendi (s. 170) och hans jämförande (s. 198) av sjörättens distans-fraktregel och bestämmelsen i köplagen om »sådant avdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar». Det stora intresse, som framställningen i detta hänseende erbjuder, minskas naturligen i ingen mån, om t. ex. en svensk läsare i ett eller annat avseende har en något olika syn påde dryftade spörsmålen. Författarens kontakt med den allmänna privaträtten kommer ock tydligen framställningen till godo ej minst genom dess skärpande av blicken för sjörättens blindskär.

 

    Vad som i hög grad giver behag åt arbetet är även den livliga och medryckande stil, som utmärker detsamma. De juris studerande äro i hög grad att lyckönska till en lärobok, som på ett så intresseväckande och vederhäftigt sätt introducerar dem i sjörätten. Mången även utanför deras led torde vid avslutande av läsningen av boken lägga den från sig med tanke på Goethes ord i Torquato Tasso:

»Ich freue mich, wenn kluge Männer sprechen, Dass ich verstehen kann, wie sie es meinen.»

    Stockholm den 26 maj 1932.

Hugo Wikander.