Luckor i förmynderskapskontrollen. Från den tid, då frågan om den nya förmynderskapslagstiftningens införande var aktuell, berättas det om en numera avliden ledamot av Stockholms magistrat, att han ställde sig en smula tvivlande till möjligheten att få genomförda så väsentliga inskränkningar i förmyndares dittillsvarande förfoganderätt över myndlings medel, som föreslagits. Han lärer ha formulerat denna sin åsikt med besk satir sålunda, att det nog bleve svårt förmå svenska folket att avstå från dess urgamla rätt att förskingra omyndigs egendom. Därmed avsåg han förhållandena utanför Stockholms hank och stör. Ty huvudstaden hade sedan mer än två och ett halvt sekel sin förmyndarkammare, som på betryggande sätt omhänderhade förvaltningen av de omyndigas penningmedel och förvarade deras värdehandlingar.
Förmodligen syftade den gamle magistratsledamoten med sitt bon mot särskilt till det ifrågasatta upphävandet av förmyndares rätt att »låna» av myndlingens medel, d. v. s. att ställa sig själv som gäldenär för belopp, som han tillägnade sig av myndlingens egendom. Sådana ofta dittills praktiserade och såsom tillbörliga eller åtminstone försvarliga ansedda »lån» kriminaliserades nu genom den nya lagstiftningen, stämplades som förskingring, förutsatt givetvis att de subjektiva rekvisiten för förskingringsbrott föreligga. I den med 1925 års ingång ikraftträdda förmynderskapslagens 8 kap. 7 § fastslogs uttryckligen förmyndarens skyldighet att förvalta myndlingens egendom såsom anförtrott gods. Tillika genomfördes i samband med överförmyndareinstitutionens inrättande en avsevärt skärpt kontroll över förmyndarens förvaltning.
Stockholms förmyndarkammare ställdes på avskrivning. Med den nya lagens ikraftträdande skulle enligt promulgationslagen förmyndarkammaren upphöra med den verksamhet, som utövats i enlighet med äldre föreskrifter; dock att kammaren fortfarande skulle handhava förvaltningen av omyndigas (liksom frånvarande och okända arvingars) kontanta medel, såvitt angår medel, som där innestode, när nya lagen trädde i kraft.
Jämlikt promulgationslagen och nedannämnda med stöd därav utfärdade kungl. kungörelse d. 21 nov. 1924 tillerkändes emellertid Stockholms stad i avseende å förmynderskapskontrollen en undantagsställning pro tempore. Medan överförmynderiet inom landet i övrigt lagts på kommunala förtroendemän, skall i Stockholms stad tillsvidare, intill dess K. M:t annorlunda förordnar, överförmynderiet utövas tjänstemannamässigt av förmyndarkammaren, som är samorganiserad med den sektion inom rådhusrättens första avdelning, som
har att handlägga förmynderskapsärenden. I vissa avseenden skall förmyndarkammaren in pleno under borgmästarens ordförandeskap tjänstgöra som överförmyndare, men i det väsentliga ankomma överförmyndarens åligganden å särskilda befattningshavare inom förmyndarkammaren, nämligen två assessorer och en assistent, vilka ha att var för sin rotel handlägga göromålen.
Denna organisation, om vars fortbestånd stadsfullmäktige och magistraten i Stockholm gjort framställning i ärende, som f. n. är beroende på K. M:ts prövning, har anpassats efter de särskilda förhållanden i avseende å förmynderskapskontrollen, som föreligga inom Stockholms stad. Förmynderskapens mångfald i huvudstaden och de stora förmögenhetsvärden, som där ligga under förmyndareförvaltning, betinga en kontrollapparat av väsentligt vidlyftigare omfattning än annorstädes. De frågor, som ankomma på överförmyndarens avgörande, bliva ofta av mera svårbedömlig art i en storstad med dess mera komplicerade affärsförhållanden än i mindre samhällen. Kraven på överförmyndarens erfarenhet, omdömesgillhet, oväld och frihet från obehöriga privatintressen måste med särskild styrka göras gällande för huvudstaden. Det har väckt betänkligheter att splittra kontrollverksamheten så som skulle ske, därest denna fördelades på ett stort antal överförmyndare, vilka merendels komme att inneha befattningen endast som bisyssla. En viss koncentration av denna verksamhet är erforderlig jämväl för vinnande av enhetlighet i praxis. Därtill kommer hänsynen till allmänhetens berättigade intresse att lätt och bekvämt kunna på centralt beläget ställe träffa överförmyndarna för emottagande av besked, råd och upplysningar i förevarande ärenden. Visserligen ha även förtroendevalda överförmyndare möjlighet att förena sig om gemensamt kansli, men den tid, under vilken allmänheten där beredes tillfälle träffa överförmyndarna personligen, torde bli avsevärt mer begränsad, än då överförmyndarebefattningarna utövas av tjänstemän, som huvudsakligen syssla med denna uppgift.
Dessa omständigheter ha föranlett, att överförmyndareverksamheten i Stockholm tillsvidare sammanförts till ett enda kontrollorgan, den förutvarande förmyndarkammaren, där ärendena, enligt vad ovan nämnts, handläggas tjänstemannamässigt med viss arbetsfördelning mellan de där anställda befattningshavarna och med gemensamt kansli. Härigenom har man, jämte andra fördelar av denna ordning, särskilt samorganisationen med förmynderskapsdomstolen, trott sig vinna större garantier för kontrollens effektivitet än om man tillämpat det system, som enligt den för landet i övrigt gällande förmynderskapslagstiftningen blivit genomfört.
Medan, frånsett Stockholmsförhållandena, den nya förmynderskapslagstiftningen visat sig medföra en väsentlig förbättring i avseende å vården av omyndiges förmögenhet — veterligt är förskingring av förmyndaremedel nu mera sällan förekommande — har nyligen med en sällsam ödets ironi blottats förskingringsbrott, begångna av en under Stockholms förmyndarekammare lydande förmyndare, varigenom dennes myndlingar förorsakats förmögenhetsförluster till mycket betydan-
de belopp. Under utredningen härom har framkommit, att vederbörande assessor, som tjänstgjort som överförmyndare, i vissa avseenden brustit i den tillsyn över förmyndarens förvaltning, som ålegat honom. Frågan härom har nyligen bragts under justitieombudsmannens bedömande. I vad mån den bristande kontrollen från överförmyndaren kan antagas hava underlättat dessa förskingringar eller föranlett, att de erhållit synnerligt stora proportioner, skall här icke närmare beröras. Men det är likväl möjligt, att även om överförmyndaren icke låtit komma sig till last någon försummelse, förmyndaren skulle kunnat tillägna sig och förskingra de omyndigas egendom på sätt som skett i förevarande fall. I det efterföljande skall upptagas till undersökning dels frågan om de åtgärder, som genom lagstiftning eller annorledes böra vidtagas för att beröva förmyndare möjlighet att sålunda förfoga över myndlings egendom, dels ock några andra spörsmål på förmynderskapslagstiftningens område.
Till en början må erinras om de bestämmelser i förmynderskapslagstiftningen, som äro att beakta i avseende å de omförmälda förskingringsfallen.
Då förmyndaren vill från bank uttaga den omyndige tillhörig, där deponerad värdehandling, har han att söka överförmyndarens tillstånd. Önskar han utfå handlingen för försäljning, pantsättning eller fordrans indrivande, skall han uppge det ändamål, vartill de influtna medlen skola användas. Är det fråga om användning till utgifter för den omyndiges underhåll eller vården av hans egendom eller om omplacering i sådana värdepapper, i vilka förmyndaren utan tillstånd av överförmyndaren är berättigad att anbringa den omyndiges medel (vissa slags obligationer, inteckningar inom 60 % av taxeringsvärdet samt vissa slags bankräkningar), tillkommer det ej överförmyndaren att pröva, huruvida den påtänkta åtgärden får anses lämplig eller icke. Enligt 9 § i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar får i nyssnämnda fall tillstånd till handlingens uttagande ej vägras med mindre omständigheter föreligga, på grund av vilka det kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle sättas i fara genom handlingens utlämnande, d. v. s. när skälig grund till misstanke i fråga om förmyndarens redlighet finnes, eller ock åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att lända den omyndige till skada. Vill däremot förmyndare välja sådan placering, till vilken fordras överförmyndarens samtycke, skall tillstånd till handlingens utlämnande givas, allenast om överförmyndaren lämnar sitt samtycke till placeringen.
Överförmyndarens tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling gäller allenast under tre veckor från tillståndets meddelande, så framt ej överförmyndaren bestämt annan tid för tillståndets giltighet. Har tillstånd meddelats, skall förmyndaren sist inom en månad därefter lämna redogörelse till överförmyndaren för de åtgärder, som vidtagits, så framt ej fråga är allenast om anskaffande av medel för den omyndiges underhåll eller vården av hans egendom. Överförmyndaren kan dock, om det finnes erforderligt, bestämma antingen längre eller kortare tid för redogörelsens avlämnande.
Enligt k. kungörelsen den 21 nov. 1924 med särskilda bestämmelser rörande förmyndarkammarens i Stockholm verksamhet äger vederbörande assessor eller assistent i avseende å förmynderskap, som tillhör hans rotel, i stället för förmyndarkammaren meddela här ovan omförmälda tillstånd till handlingars uttagande. Finner han att tillstånd ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till förmyndarkammaren. Det åligger honom vidare enligt samma kungörelse bl. a. tillse, att redovisningshandlingar, som förmyndaren har att avgiva, inkomma i rätt tid, ävensom att, därest anledning föreligger, att åtgärd vidtages mot förmyndare, utan dröjsmål hos rådhusrättens första avdelning i förmynderskapsärenden göra anmälan därom.
I avseende å de ovan omförmälda, i Stockholm begångna förskingringarna av omyndigas medel är att bemärka följande.
Vid särskilda tillfällen under år 1931 har överförmyndaren assessor C. bifallit av förmyndaren, advokat H. gjorda ansökningar om tillstånd att uttaga värdehandlingar, tillhöriga två H:s myndlingar. Sedermera har icke någon redogörelse för vidtagna åtgärder i anledning av de gjorda uttagen inkommit till överförmyndaren. Denne har sålunda försummat tillse, att redogörelse avlämnades inom den föreskrivna tiden av en månad från tillståndets meddelande, och han har icke heller gjort någon anmälan till rådhusrätten om vidtagande av åtgärd mot förmyndaren. Enahanda är förhållandet beträffande ett i januari 1932 av överförmyndaren meddelat tillstånd till uttag av värdehandlingar, tillhörande den ene av dessa myndlingar. Slutligen lämnade överförmyndaren i mars 1932 tillstånd, gällande till den 15 maj 1932, till uttagande av ytterligare en post värdehandlingar — den största — tillhörande sistnämnda myndling. Samtidigt medgav han på framställning av förmyndaren denne anstånd till den 20 påföljande juni med avgivande av årsräkningar för år 1931 över de båda förmynderskapen. Förmyndaren har sedan han begagnat sig av de givna tillstånden avyttrat större delen av dessa värdehandlingar och förskingrat huvudparten av de influtna medlen.
Oavsett vilket system man tillämpar vid tillsättande av överförmyndare, vare sig dessa äro valda förtroendemän eller tjänstemän, kan den möjligheten icke anses utesluten, att överförmyndare gör sig skyldig till försummelse av den art, som här förekommit. Men även om överförmyndaren icke låter komma sig någon försummelse till last, kvarstår emellertid faran för att förmyndaren förskingrar den omyndiges egendom under den tidrymd av normaliter en månad, varunder han äger att fritt förfoga över uttagen värdehandling och vid dess försäljning influtna medel, utan att överförmyndaren kan utöva någon som helst kontroll över förmyndarens förfaranden. Härutinnan förefinnes alltså en lucka i förmynderskapskontrollen. Det torde vara av vikt att densamma snarast tilltäppes, ej minst för att allmänhetens tillit, som nu i viss mån rubbats, till förmynderskapsförvaltningens säkerhet skall återställas.
Vid förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning hade man
upptagit till ingående prövning frågan, huruvida skäl förelåge till vidtagande av sådan inskränkning i förmyndarens handlingsfrihet, att han personligen icke finge taga någon befattning med verkställigheten av omplaceringar. Lagberedningen, som stannade vid att föreslå de nu lagfästa reglerna, hade sålunda haft under övervägande en ordning, enligt vilken såväl realisationen av nedsatt värdehandling som ock köpeskillingens placering skulle enligt tvingande föreskrift ske genom banken efter förmyndarens anvisningar. Mången gång komme det visserligen, framhöll beredningen, att te sig naturligast och bekvämast för förmyndaren, särskilt vid försäljning eller köp av värdepapper, som förekomme i den allmänna marknaden, att använda banken såsom mellanhand såväl vid försäljningen som köpet, utan att förmyndaren personligen toge befattning med likvidernas verkställande. Men en regel, som utan hänsyn till kontrahenternas bekvämlighet förlade fullgörandet av alla avtal rörande omyndigs värdehandlingar till bankerna, skulle enligt beredningens mening i många fall te sig som ett besvärande band och som ett ej sällan stötande misstroende mot förmyndaren. Det vore visserligen sant, yttrade beredningen, att en ordning, som den av beredningen föreslagna, icke förhindrade förmyndaren att efter handlingens utfående och till tidpunkten för redogörelsens avlämnande använda värdehandlingen till egen nytta, exempelvis genom att försälja densamma och slå under sig medlen. Men med hänsyn till den korta tid, då handlingen för uppgivet ändamål vore ställd till förmyndarens förfogande mot redovisningsskyldighet, ansåg beredningen, att frestelsen till missbruk vore försvinnande liten. Och därmed borde enligt dess mening en tillräckligt betryggande ordning anses vunnen.
Lagrådet ville gå en medelväg. Det erinrade, att varje uttag av deponerad värdehandling, som förmyndaren tillåtes göra, verkar avbrott i den kontroll, som är avsedd med depositionen, och att för den skull uttag böra undvikas, där det kan ske utan intrång i förmyndarens förvaltningsrätt. Ett fall, då uttag i allmänhet icke behövde ifrågakomma, var det, då förmyndaren ville sälja en värdehandling för att med de därför influtna medlen inköpa annan. En dylik transaktion kunde, vare sig avtalen förmedlades genom banken eller ej, genomföras på det sättet, att banken mot likvid utlämnade den sålda handlingen till köparen av densamma och tillhandahölle betalning för den handling, som förvärvades för myndlingens räkning, samt härvid mottoge denna i deposition. Enär anordningen även ur praktisk synpunkt i regel erbjöde betydande fördelar, hemställde lagrådet om införande av ett stadgande (i 9 § av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar) av innebörd, att föreskrift om sådant förfarande skall meddelas av överförmyndaren i varje fall, då han har att fatta beslut i anledning av förmyndarens begäran att få uttaga en till försäljning ämnad värdehandling och förfarandet utan olägenhet kan användas.
I den k. propositionen anslöt sig departementschefen till lagberedningens förslag, främst på den grund, att detta ansågs erbjuda tillfredsställande trygghet. Dessutom gjordes av departementschefen mot
lagrådets förslag vissa erinringar, som riktade sig mot det förhållandet, att med detta förslag skärpt kontroll vunnes allenast på en enstaka punkt i det enligt lagberedningens förslag enhetliga kontrollsystem, som förelåge i fråga om deponerade värdehandlingar och spärrade tillgodohavanden å räkning hos bank. Därest man ville ingripa för vinnande av full trygghet på andra av departementschefen närmare angivna punkter, erfordrades ett system av regler, som skulle medföra en besvärande ofrihet för förmyndarna.
Första lagutskottet vid 1924 års riksdag lämnade den i propositionen föreslagna ordningen utan erinran, och under riksdagsdebatten blev denna detalj av förslaget till förmyndareskapslagstiftning ej föremål för omnämnande.
Då nu genom de inträffade förskingringarna uppmärksamheten fästs å den förefintliga luckan i kontrollsystemet, erbjuder enligt mitt förmenande lagrådets förslag en särdeles god lösning av frågan om vinnande av trygghet mot sådana tillgrepp, som de här förekomna. Obestridligt riktigt är lagrådets påpekande att anordningen, enligt vilken förmyndaren icke får i sin hand vare sig värdehandlingen eller influten likvid, ur praktisk synpunkt i regel erbjuder betydande fördelar. Det har ock visat sig, att förmyndarna mycket ofta anmoda banken att verkställa dessa transaktioner med försäljning och inköp av värdehandlingar, Önskar förmyndare i och för omplaceringen anlita annan kommissionär än banken, låter det sig ävenledes väl göra med den av lagrådet föreslagna anordningen.
Den enda olägenhet, som härigenom kunde tänkas uppkomma, låge däri, att banken genom de tillhandakomna uppgifterna rörande köpare och säljare samt avtalad köpeskilling erhölle i dessa affärsförhållanden en inblick, som förmyndaren av ett eller annat skäl funne för egna eller myndlingens intressen ogynnsam. Men sådana händelser äro nog relativt sällsynta; och i ty fall står det enligt lagrådets omförmälda förslag förmyndaren alltid öppet att, med angivande av sina motiv, hos överförmyndaren begära tillstånd att själv få uttaga handlingen och verkställa likviderna.
Något nämnvärt extra besvär för banken i följd av den sålunda föreslagna anordningen torde oftast icke uppkomma. Bankens bestyr med likvids uppbärande och erläggande lärer för övrigt i regel ingå i de åligganden, som enligt lagen om vård av omyndigs värdehandlingar ankomma å banken och för vilka banken har att betinga sig lagstadgad avgift. För portoutlägg liksom för andra extra utgifter till följd av anordningen, exempelvis utgifter för budskickning, äger banken uppbära särskild gottgörelse. Vidare är att märka, att banken under mellantiden, sedan likviden för den försålda värdehandlingen influtit och intill dess den nyförvärvade skall betalas, åtnjuter förmånen att ha medlen hos sig innestående.
Låt vara, att frestelsen till missbruk i allmänhet kan antagas vara ringa under den relativt korta tid förmyndarna äga okontrollerbart förfoga över de omyndigas egendom, synes det dock angeläget, att
sådan frestelse helt undanröjes, där det, på sätt ovan angivits, kan ske utan någon praktisk olägenhet för förmyndarna.
Bismarcks berömda ord om politiken som die Kunst des Möglichen har i viss mån tillämplighet även å sådan lagstiftningspolitik, som icke berör djupare sociala intressekonflikter. Man tager nog icke fel, om man förutsätter — och det framlyser ock flerstädes i förarbetena till den nya förmynderskapslagen — att det då var en ledande tanke att gå fram med synnerlig varsamhet, så att icke lagförslaget komme att kännas som ett obehörigt tvång och man därmed äventyrade det utomordentligt gagneliga lagverkets grundläggande principer, som ju för dåtida uppfattning inneburo en ganska genomgripande omvandling. Det var med andra ord angeläget att undanröja de små stötestenarna, för att de större hindren skulle kunna tagas. Den då välbetänkta varsamhet, som föranledde till att man ansåg sig icke böra gå på lagrådets linje, har nu icke längre något lagstiftningspolitiskt underlag. Förvisso skola förmyndarna numera icke uppfatta det som ett obehörigt tvång utan fastmera finna det vara en helt naturlig och befogad åtgärd, att omplaceringsåtgärderna regelmässigt skola företagas så, att förmyndarna icke få vare sig värdepapper eller likvider i sin hand.
I avbidan på lagstiftningsåtgärder i nu antydd riktning kunna överförmyndarna vid meddelande av tillstånd till värdehandlings uttagande med fördel använda sig av följande förfaringssätt, om vars tilllämpning förmyndarkammaren i Stockholm fattat beslut i anledning av de omförmälda förskingringsfallen. I regel torde detta leda till enahanda resultat som det av lagrådet föreslagna lagbudet. När ansökan inkommit från förmyndare om tillstånd att uttaga värdehandling för omplacering, tillfrågas denne, om han vill underkasta sig en föreskrift om sådant förfarande, som borde iakttagas enligt lagrådets omförmälda förslag, d. v. s. en föreskrift, att banken skall mot likvid utlämna den ifrågavarande värdehandlingen till köparen och sedermera tillhandahålla betalning för den värdehandling, som förvärvas, ävensom härvid mottaga denna i deposition. I de allra flesta fall torde svaret bliva jakande, varefter överförmyndaren utfärdar den nämnda föreskriften enligt av förmyndarkammaren fastställt formulär. Skulle däremot förmyndaren vägra att underkasta sig föreskriften och kan han icke förebringa godtagbart skäl härför, föreligger anledning för överförmyndaren att taga under noggrann omprövning, huruvida icke sådana omständigheter föreligga, på grund av vilka det kan antagas att den omyndiges rätt och bästa skulle genom handlingens utlämnande sättas i fara och som motivera avslag å ansökningen. Finner överförmyndaren vid denna prövning, att tillstånd skäligen icke bör vägras, kan han emellertid, där så finnes lämpligt, köra med stramare tyglar; enligt 10 och 11 §§ i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar står det honom fritt att föreskriva kortare tider, än de normaliter i lagrummen angivna såväl för tillståndets giltighet, som ock för redogörelsens avlämnande. Huruvida överförmyndaren har laglig befogenhet att utan frivilligt åtagande från förmyndarnas sida utfärda den ovannämnda föreskriften angående sättet för omplace-
ringen torde däremot vara synnerligen tveksamt. Lagrådet uttalade emellertid i denna fråga i avseende å den nu gällande lagtextens tolkning, att »möjligen skulle överförmyndaren kunna anses hava befogenhet härtill».
Jämte frågan om den ovannämnda lagändringen, synes böra upptagas till omprövning, huruvida icke ett annat av lagrådet förordat, men ej godtaget förslag till ändring i förmynderskapslagstiftningen (2 § 7., 3 och 12 §§ i nyssnämnda lag), samtidigt bör genomföras. Den härutinnan föreslagna anordningen innebär, att å nedsatt värdehandling influtet kapitalbelopp skall av banken insättas å spärrad räkning. Nu gäller i ty fall — exempelvis då en obligation utlottats — att de influtna medlen skola av banken ställas till förmyndarens fria förfogande, med skyldighet för honom att avgiva redogörelse eller i visst fall anmälan till överförmyndaren inom en månad från det han erhållit underrättelse från banken om att kapitalbeloppet uppburits, varjämte banken ålagts att samtidigt lämna enahanda underrättelse till överförmyndaren. Införes den nämnda spärranordningen, skall som given följd därav bortfalla såväl bankens skyldighet att underrätta överförmyndaren (2 § 7.) som ock förmyndarens redogörelse- och anmälningsplikt enligt 12 §. Enligt mitt förmenande är lagrådets enkla spärr vida att föredraga framför det nu gällande mera komplicerade systemet; den är ur kontrollsynpunkt bekvämare och betydligt mera effektiv. Jag skall emellertid icke närmare ingå på detta spörsmål, utan inskränker mig att erinra om att förslaget innebär en följdriktig tillämpning av spärrningsreglerna, i ty att det influtna kapitalbeloppet innestår under samma förbehåll, som gällt i fråga om värdehandlingen, ävensom att förslagets antagande bör anses som en naturlig konsekvens av den ovan ifrågasatta ändringen av 9 § rörande sättet för omplacering av värdehandlingar.
Överförmyndaren är nu ganska maktlös i sådana fall, då det skäligen kan befaras, att förmyndaren står i begrepp att otillbörligen förfoga över den omyndiges kontanta, på ospärrad räkning innestående medel. Han kan visserligen anmäla förhållandet för förmynderskapsdomstolen med yrkande om förmyndarens entledigande. Men en dylik åtgärd finnes måhända för kraftig eller kan antagas medföra så stor tidsutdräkt, att därmed icke vinnes det väsentliga syftet, skydd för den omyndiges egendom. Till åstadkommande av ett verksamt vapen i överförmyndarens hand bör genom lagstadgande åt honom inrymmas befogenhet att i ty fall, när den omyndiges rätt och bästa skulle sättas i fara genom uttag från bankräkning, meddela föreskrift om att innestående medel skola spärras.
Vidare bör överförmyndare uttryckligen tillerkännas rätt att till kontroll över förmyndares uppgifter infordra besked från banken rörande omyndigs där innestående medel.
Å ytterligare en önskvärd lagändring av visserligen mera underordnad, men dock ej helt oväsentlig betydelse begagnar jag tillfället att fästa uppmärksamheten. Enligt 6 § i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar stadgas, att banken skall till förmyndaren avlämna depot-
bevis i två exemplar vid nedsättning av omyndigs värdehandlingar. Det ena exemplaret åligger det därefter förmyndaren att översända till överförmyndaren i samband med avgivande av föreskriven förteckning över omyndigs tillgångar, årsräkning, redogörelse eller sluträkning. Ej sällan lärer det hända, att förmyndaren försummar denna skyldighet, varom han ofta saknar kännedom. Till åstadkommande av snabbare och mera verksam kontroll och för undgående av besvär, som föranledes i följd av förmyndares uraktlåtenhet att till överförmyndaren insända duplettexemplaret av depotbeviset, synes det lämpligt, att banken ålägges sända detta exemplar direkt till överförmyndaren.
Slutligen må några ord tilläggas i frågan om organisationen av överförmynderiet i Stockholm. De skäl, som legat till grund för bibehållande av tjänstemannasystemet i huvudstaden, synas mig vägande och hållbara. Man bör därvid, enligt mitt förmenande, särskilt taga fasta på de fördelar av denna organisation, som erbjudas genom en kollegial behandling i vissa fall av överförmynderiärendena. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke de två överförmyndarbefattningar, som jämställts med förste assessorstjänster, därvid placerats på en något för låg lönenivå. Då överförmyndarna måste specialisera sig på sitt arbetsområde och kontinuitet i tjänsteutövningen är önskvärd, måste man förutsätta, att befattningarna bliva sluttjänster. Med hänsyn härtill och till deras ansvarsfulla åligganden, synes det lämpligt, att de i tjänste- och lönesystemet tillerkännas en ställning, som mera närmar sig rådmännens än assessorernas.
Under diskussionen i dagspressen om åtgärder i anledning av de begångna förskingringsbrotten har jämväl påyrkats en återgång till det gamla förmyndarkammarsystemet i Stockholm. För denna frågas bedömande torde vara av intresse att taga del av lagberedningens betänkande och den k. propositionen till 1924 års riksdag, i vad avser förslaget om förmyndarkammarens upphörande, ävensom första lagutskottets utlåtande härutinnan. I all korthet skall nedan erinras om vad som därvid förekom. Propositionen hade i likhet med lagberedningen och lagrådets majoritet hemställt om upphörande av förmyndarkammaren. Det ansågs, att en sådan särorganisation för Stockholm, vilken hade att fungera dels som bankinrättning för insättning och utlåning av omyndigas kontanta medel dels ock som depositionsanstalt för de omyndigas värdehandlingar, vore onödig och icke innebure några verkliga fördelar framför den nya lagens system, vilket tillika ställde sig ur kostnadssynpunkt gynnsammare. Under frågans behandling inom lagutskottet yppades emellertid starka sympatier för att förmyndarkammaren i moderniserad form skulle få fortbestå. Stöd för denna uppfattning hade lämnats av bl. a. Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund, som uttalat sig för kammarens bibehållande. Första lagutskottets majoritet (4 ledamöter av utskottet reserverade sig till förmån för propositionen) föreslog, att förmyndarkammaren skulle bibehållas tillsvidare i avvaktan på närmare utredning och för vinnande av erfarenhet om kammarens förmåga att anpassa
sig ekonomiskt och organisatoriskt efter de av den nya lagstiftningen betingade förhållandena. Riksdagen biföll emellertid propositionen och förmyndarkammaren föll. Till utgången lärer ha medverkat ett utbrett missnöje med förmyndarkammarens väl tunga och ålderdomliga arbetsformer.
Det gamla förmyndarkammarsystemet i Stockholm hade åtskilligt som talade för sig, särskilt de garantier, som systemet innebar för en god vård av de omyndigas egendom, en säkerhet, som i folkets mun blivit till ett ordstäv. De omyndigas kontanta medel funno där relativt god ränteavkastning och värdehandlingarna förvarades under betryggande former. Förmyndarkammarens objektivitet vid val av placeringsobjekt, då förmyndarna därom samrådde med kammaren, var ställd utom allt tvivel. Vidare ägde förmyndarkammaren en stark ryggrad i en under århundraden hopsamlad, till nära en miljon kronor uppgående garantifond. Då förmyndarkammaren i sin verksamhet förenade tre särskilda funktioner, förmynderskapsdomstol, överförmyndare och bank, kunde ett sådant sammanförande antagas för allmänheten innebära vissa fördelar.
Även om förmyndarkammarsystemet för Stockholms vidkommande skulle vid en förnyad omprövning befinnas mest ändamålsenligt, har dock enligt mitt förmenande den nu framförda frågan om en restauration av den genom 1924 års lagstiftning redan delvis raserade byggnaden endast teoretiskt intresse. Saken har varit före, och en återgång till det forna systemet synes knappast vara en framkomlig politisk väg. Förmyndarkammaren har offrats på likformighetssträvandets altare. Det offret lärer icke kunna återtagas. Man kan knappast förvänta, att händer skola sträckas i sådant syfte från annat håll än möjligen Stockholms stad.
Gunnar Fant.