NILS DILLÉN. Bidrag till läran om skiljeavtalet. Akad. avh. Sthm 1933. Gustaf Larssons bokhandelsförlag. XVI + 259 s.Kr. 10.00.
Det ämne författaren valt för sin avhandling hör onekligen till de mera betydelsefulla, såväl teoretiskt som praktiskt sett. I det förra avseendet erbjuder läran om skiljeavtalet och det därpå grundade förfarandet rätt många stötestenar, såsom alla ämnen, där privaträtt och processrätt gripa in i varandra. Att skiljeförfarandet är av eminent praktisk betydelse behöver icke särskilt framhållas.
Författaren har begränsat sin föreliggande framställning till att avse allenast vissa delar av ifrågavarande institut, nämligen skilje-
avtalet, dess syftemål och närmare innebörd (kap. I), dess föremål (kap. II), dess innehåll och form (kap. III) samt dess rättsverkningar (kap. IV). Vid sitt arbete särskilt med de båda första kapitlen har författaren icke saknat vägledning av tidigare svensk-finsk doktrin; tvärtom är vår rättslitteratur på detta område relativt rikhaltig. Sålunda finner man mera omfattande eller till vissa frågor begränsade framställningar från senare tid av TRYGGER, FREY, GRANFELT, BERGLUND, HASSLER och ENGSTRÖMER, om vi bortse från uttalanden i de civilprocessrättsliga handböckerna av KALLENBERG och WREDE. Dessa litterära källor hava med objektivitet och urskiljning utnyttjats, men det skall uttryckligen framhållas, att författaren likvisst underkastat de för skiljeavtalets förstående grundläggande problemen en självständigare och djupare granskning än som i tidigare monografier i ämnet hos oss förut skett. Härvid har författaren också givit sin framställning en fast grundval genom att — låt vara mera i förbigående — insätta det moderna skiljeinstitutet i dess historiska sammanhang. De antydningar som i sådant syfte göras rörande romersk och kanonisk rätt bidraga till ett bättre förstående av skiljeförfarandets relationer till statligt rättegångsväsen. Likväl hade här kunnat något starkare betonas de båda processinrättningarnas gemensamma historiska rötter och huru de kommit att alltmer differentieras. Å andra sidan nödgas man emellertid konstatera, att de praktiska nyförvärven genom författarens lärda mödor i nu berörda delar av avhandlingen äro tämligen få, och det kan ifrågasättas, om icke något mera koncentration här varit önskvärd, så att en utvidgning av ämnet kunnat ske i vissa avseenden till vilka vi strax återkomma.
Skiljeavtalets nödvändiga element utgöras av angivandet av skiljeförfarandets föremål samt en klausul av innehåll, att tvistefrågan hänskjutes till avgörande av skiljemän. Vad särskilt förstnämnda rekvisit angår, understryker författaren i kap. III med rätta den stora betydelsen av att parterna icke genom skiljeavtalet på ett oöverskådligt sätt betaga sig själva möjligheten att anlita samhällets auktoritativa rättskyddsorgan i fall av framtida tvister. Likväl är det ju genom uttryckligt lagstadgande ställt utom allt tvivel, att skiljeavtal kan slutas rörande framtida tvist, och sammanställer man detta faktum med den av författaren även för svensk rätts del bejakade möjligheten att ingå skiljeavtal genom konkludenta handlingar och s. k. tysta viljeförklaringar, torde resultatet i viss mån bliva betänkligt. Författaren har också observerat dessa konsekvenser (å s. 138 f.) och anför som exempel härpå ett rättsfall, där bindande skiljeavtal ansågs ingånget på så sätt, att, sedan ett köpeavtal avslutits telefonledes, till bekräftelse härpå slutsedlar uppsatts av den ena kontrahenten och översänts till denna andra. I slutsedelsformulären fanns skiljedomsklausul, och den omständigheten, att mottagaren icke reklamerat sitt missnöje, ansågs hava medfört ett tyst godkännande av klausulen ifråga. Anmälaren kan för sin del icke anse annat än att en dylik regel kan innebära en otillbörlig
beskärning av den enskildes befogenhet att söka samhällets rättsskyddsorgan. Observeras bör nämligen, att principen i fråga har sin giltighet även på andra områden än dylika handelsförhållanden, där ju part genom sina åtgärder kan undgå att bliva bunden av skiljeklausulen. Genom förekomsten av skiljedomsbestämmelser t. ex. i de föreningsstadgar och avtal, som reglera de arbetsrättsliga förhållandena i vårt moderna samhälle, äro stora grupper av medborgare kanske ofrivilligt uteslutna från möjligheten att ernå statligt rättskydd för sina mest vitala intressen.1 Att häri ligger en fara för rättssäkerheten i vissa fall torde icke böra förnekas. Man kunde hava önskat, att författaren på denna punkt ägnat något mera uppmärksamhet åt de skiftande former av skiljeklausuler, som ärobrukliga i kollektivavtal, associationsstadgar av skilda slag etc.2 En undersökning av den rättsliga sidan av dessa problem vore förvisso påkallad av ämnets stora vikt.
Arbetets tyngdpunkt ligger i undersökningen av skiljeavtalets rättsverkningar (kap. IV). Vid sitt ställningstagande till de centrala processrättsliga problem, som här möta, kommer författaren till lika teoretiskt välmotiverade som praktiskt goda resultat. Kritiken finner här föga spelrum; den har blott att vara författaren tacksam för den allsidiga belysningen av hithörande frågor och den lättillgängliga framställningen.
Särskilt gäller det sagda om avsnitten rörande skiljeavtalets s. k. negativa rättsverkningar, där värdefulla bidrag lämnas till läran om nämnda avtals processhindrande verkan i både ordinär och extraordinär svensk civilprocess. Uttalandet å s. 163 om möjligheten att i rättegång kvittningsvis åberopa preskriberad genfordran, varom skiljeavtal slutits, synes dock förhastat eller i varje fall ej tillfredsställande motiverat.
Vad därefter rör behandlingen av frågan om skiljeavtalets s. k. positiva rättsverkningar, hade måhända en annan metod varit lyckligare. Den subtila frågan, om skiljeavtalet medför en rättsplikt för part att utse skiljemän eller om man hellre bör betrakta denna partens verksamhet såsom utövandet av en rättighet eller kanske en blott befogenhet, synes något för mycket hava utgjort föremål för författarens dialektiska skärpa. Vår lags stadganden i denna del erbjuda i varje fall icke några större svårigheter i praktiken. En koncentration hade i dessa stycken varit att förorda och hade kommit den följande framställningen till godo. Författarens intresseväckande undersökningar (s. 227 ff.), huruvida parternas eventuella
plikter under själva skiljeförfarandet ävensom skiljedomens verkningar kunna härledas ur parternas bundenhet av skiljeavtalet, hade nämligen enligt anmälarens åsikt naturligare inordnat sig i en — låt vara summarisk — framställning av själva förfarandet inför skiljemännen såsom en kvasiprocess. En dylik utvidgning av ämnet synes dess bättre motiverad som den ovannämnda svensk-finska doktrinen endast mera sparsamt behandlat de problem som därvidlag vänta sin lösning. Likväl giver förlattarens framställning, sådan den nu upplagts, rik behållning för teoretikern lika väl som för praktikern.
Det sist sagda gäller även innehållet i arbetets sista avsnitt, som avhandlar gränserna i subjektivt avseende för skiljeavtalets verkningar. Särskilt uppehåller författaren sig här vid det praktiskt viktiga spörsmålet om konkursbos ställning till gäldenärens före konkursen träffade skiljeavtal, ett ämne, däri delvis andra åsikter tidigare uttalats i denna tidskrift.1
Djupgående kunskaper och ett tilltalande framställningssätt prägla författarens alltigenom gedigna arbete, och det må vara anmälaren tillåtet att uttala en önskan, att författaren måtte rikta vår juridiska litteratur med ytterligare forskningar rörande skiljeinstitutet i svensk rätt. Ett fortsatt byggande på den lagda grunden skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse icke blott i juristernas led. De i skiljenämnder verksamma lekmännen skulle vara hjälpta ur många tvivelsmål och svårigheter genom större uppmärksamhet hos den juridiska vetenskapens målsmän för skiljeförfarandets rättsliga problem.
Ivar Agge.